Etikettarkiv: bob hund

Skånska topplistan, plats nr 2

2) Bob Hund: ”Nu är det väl revolution på gång?” (1998)

– Jag kan berätta om studion där vi spelade in, säger Thomas Öberg. Den är jämnad med marken.

– Det var ett gammalt pumphus i Solna. Vattencisternen användes som rymdklang. Det såg ut som en liten mexikansk bar. Där inne var studion. Nu har kommunen och Skanska gemensamt utplånat allt. Men musiken letade sig ut och finns kvar.

Gjorde ni låten på samma sätt som vanligt – alla tillsammans? Texten skrev väl du?

bob hund 2 liten

bob hund på Garaget, Hammenhög 2015. Snabbplåtat från publikplats: Bengt Eriksson

– Nej, jag brukar inte skriva texterna heller. Jag uppfattar mig mer som… inte ett medium… det är för mycket… men som rapportör. Det är jag som håller i pennan men jag är ute på reportage. Jag tecknar ner orden.

– Det hände förresten något märkligt vid inspelningen. En av medlemmarna tog av sig skinnjackan och när vi skulle gå var den borta. Trots att dörren varit låst och det var galler för fönstren. Vi letade överallt och länge men skinnjackan fanns ingenstans. Riktigt otäckt var det.

– Men det fanns en förklaring. Han hade en överrock också – med trasigt foder. Skinnjackan hade glidit ner innanför fodret.

Berätta nu om låten!

– Nej, patentet är att inte avslöja för mycket om hur sången kom till eller vad den handlar om. Det är som med en trollkarl som trollar kaniner ur hatten. När man sett hur trollkarlen stoppar ner kaninen är det inte lika roligt.

(Ur min Skånska 99 i topp-lista, publicerad i Magasinet Skåne 2004)

Annonser

Skånskt facit över 2011

Årets deckare, folk- och världsmusik har jag redan listat. Men det finns mycket annat inom kultur och nöje att (åter)upptäcka från året som snart har gått…

T ex att 2011 års östskånska gallerier förstås är Galleri Wallner, nu etablerat på allvar i Simris, och Neon Gallery, som bommade igen i Brösarp för att öppna på nytt i Ystads gamla vattentorn. Fast min starkaste konstupplevelse var Gert Germeraad-utställningen i Kristianstads konsthall.

Skulpturer från Gert Germeraads ”Gestaposerie” på Kristianstads konsthall:  polska lantarbetare samt en rysk hjälparbetare med kolteckningar bakom. Foto: Bengt Eriksson. 

Årets litterära stad: Malmö. Några Malmöböcker som kom under året är ”Malmö: världens svenskaste stad” av Per Svensson, ”Jag är Zlatan” av Zlatan Ibrahimovic/David Lagercrantz, ”Maffiakrig: nio avrättade män och staden de levde i” av Tobias Barkman/Joakim Palmkvist och ”Och allt skall vara kärlek” av Kristian Lundberg. Men vilken bok skildrar Malmö som staden verkligen är?

Årets fotobok: ”Lowlands”. Martin Bogren har fotograferat uppväxtorten Skurup. Genre: foto noir.

Omslaget till Borgrens fotobok.

Årets kulturreaktionär: Inte ens den kulturkonservativa tidskriften Axess kan mäta sig med Ulf Lundell. Vilket betyder att också 2011 års skånska skulptur/byggnad är ”tornet” på Kivik Art.

Årets skånska proteströrelse (1): Bygg inga vindkraftverk (i alla fall inte här)!

Årets skånska protest (2): Vägra betala extra elskatt!

Årets tidningsuppköp i sista stund: Gota Media övertar YA-KB-TA från Sydsvenskan/Bonniers.

Årets deckarskribent: Helena Dahlgren, före detta ”bokhora” som finns på bloggen ”Dark Places” och Twitter. Årets deckarfestival låg så långt bort som i Harrogate, England. Dags för en skånsk deckarfestival, t ex i Malmö eller Ystad?

Årets rockklubb: Garaget i Hammenhög med Kajsa Grytt och Kebnekajse som de bästa konserterna.

Garaget i Hammenhög vilar inför nästa säsong.

Fler bra konserter var Gitte Pålsson (Scala), Otis Gibbs (Valnöt & Kaprifol), bob hund (Malmöfestivalen), Tonbruket (Ystad jazzfestival) och John Cale (Malmö opera).

Årets skånska plattor: Sångpoeterna Edda Magnason, ”Goods”, och Sarah MacDougall, ”The Greatest Ones Alive”, nu-punkarna Dalaplan, ”Feber”,

Skånsk-kanadensiskan Sarah MacDougall gjorde ett av året skånska album.

Hans Appelqvists filmmusik, ”Sjunga slutet nu”, proggvärldsfolkliga Alla Fagra, ”Vi är alla fagra”, svensk-senegalesiska Sousou & Maher Cissoko, ”Stockholm-Dakar”, Miriam Aïdas brasseskånska sång, ”Visans väsen”, och Christoffer Lundquists 60-talspopiga “Through The Window”.

Årets julskiva: Sondre Bratland, ”Jol i mi song”, sjunger folkligt religiöst med världens vackraste manliga röst.

Årets svenska julskiva: Jill Johnsons album ”Välkommen jul”, där hon sjunger en klockren duett med Stefan Sundström.

Ulf ”Masken” Andersson gjorde en julskiva 2011.

Årets skånska julskivor: Ulf ”Masken” Anderssons rockiga ”Blue Christmas” samt folkmusikalisk och afro-rytmisk sång med Lunds akademiska kör, ”En stjärna gick på himlen fram”, respektive Rejoice Gospel Choir, ”Wrappin´ Up”.

Årets lokala kulturlyft: Biografen Flora har digitaliserats. Filmer som ”Sherlock Holmes: A Game of Shadows” och ”The Girl with the Dragon Tattoo” kan ha premiär i Sjöbo samtidigt som i Stockholm.

Jultecken: Vägmaskinen (en grävskopa?) i Araskoga har fått sin julbelysning.

Julläsning: Som alltid ”Ture Sventon i Stockholm” och Semics årliga deckarnovellsamling, ”Jul på önskelistan”.

Självklar julläsning, varje år!

Juldryck: Beaujolais Village Nouveau (i år extrabra till lutfisken!) med Julmust Vintage Oak 2011, lagrad på Bourbonfat, som alkoholfritt alternativ.

(Ystads Allehanda 2011)

bob hund, alltid på gång

bob hund
Stortorget, Malmö
25 augusti

Pär Thörn är inte förband utan förpoet. Han verkar generad för det stora publikjublet när han framför sin berättande dikt om mannen som går och röstar för första gången, för att hålla SD utanför riksdagen.

Orden kan vara en sammanfattning av de låttexter som Thomas Öberg framför med bob hund.

Från små scener, minsta stället där jag upplevt bobben är hörsalen i Ystads konstmuseum, till poetisk politisk experimentell arenapop med teater på Malmöfestivalens största scen – utan att förlora minsta lilla av sin personlighet. Otroligt.

bob hund på Stortorgets scen i Malmö. Stort tack till Johan Selim, som tog fotot!

Musikaliskt är bob hund inte längre ett litet popband utan en orkester som låter större och fler än de fem musikerna när de skapar en ljudmatta där varje instrument blir en del av väven med Jonas Jonassons brusande syntar, Conny Nimmersjös sprakande elgitarr och John Essings skeva gitarrtoner som viktiga trådar.

Thomas Öberg är som han alltid varit. Enda skillnaden att han blivit ännu mer scenvan (= scenorädd) och har bättre publikkontakt än någonsin. Intimt som på en rockklubb fast Stortorget i Malmö är fullt.

Röda kläder och svart mask. Smådans med fötterna, han ramlar och reser sig. Klättrar upp på en medhörningslåda, sen två lådor på varann. Slänger med mikrofonen så jourhavande sladdupptrasslare får rusa in och reda ut. Vägarbetskonen fungerar bland annat som entusiasmmätare från publiken rätt in i Thomas hjärta.

En hitparad: ”Tinnitus i hjärtat”, ”Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk”, ”Popsång”, ”Jag rear ut min själ”, ”Molntuss”, ”Istället för musik förvirring”, ”Nu är det väl revolution på gång”…

Äldre låtar aktualiseras med en kort, precis mening som placerar dem i nutiden.

”Festen är över”, sjunger Öberg men tillägger: ”Inte dags att dö än.” Han pratar med publiken, säger att en gratisfest är inte gratis: ”Er farfar och farsa har betalat skatt i 100 år.”

Muntlig poesi med komp övergår i popiga allsångsrefränger, punkexplosioner och experimentella ljud som aldrig varit så vackra.

Jag lyssnar och tittar, ler, skrattar och känner. Enastående att bob hund som spelar sin egen, nyskapande musik med texter som är lika politiska som något proggband på 70-talet har blivit så populära och ja, folkliga.

(Ystads Allehanda 2011)

I CD-spelaren: fyra låtar med bob hund

bob hund
Stumfilm
(Sousafon/Border)

Inför sommarturnén, som startar på Siestafestivalen i Hässleholm nu i veckan, har bob hund släppt en EP med fyra spår.

Det låter som det brukar. Man känner igen bob hund men inte riktigt ändå.

Musikens skapas fortfarande i ett slags dialog mellan amerikanska Pere Ubu och skånska Philemon Arthur. Men konceptet varieras och utvecklas, lite annorlunda och mer personligt filtrerat för varje gång.

Inledande ”Leker krig” är funkig med exakta pauseringar, så brukar bob hund spela. Men nog har musiken blivit mer brötig?

”Festen är över” följer som andraspår och är raka motsatsen: vilken vacker melodi!

Också av de resterande låttitlarna, ”Omringad av hjälp” och ”Lögndetektorn”, förstår man att Thomas Öbergs texter är som de brukar vara, så poetiska och samhällskritiska på samma gång att även när man inte begriper texterna så anar man vad det handlar om.

Som alltid sjunger han som Philemon Arthurs mer röstsäkre son.

(Ystads Allehanda 2010)

Musik i bokhyllan: 21 år på det 33-e

Karolina Ramqvist
När svenska pojkar började dansa
(Bokförlaget DN)

defaultKarolina Ramqvist är nyfiken (och ibland naiv) som en 21-åring men minst lika klok som en 33-åring. (Strax kommer ni att förstå vilken 33-åring jag syftar på.)

Innan jag fortsätter – låt mej försöka att snabbt ge ett perspektiv på musiken, livet, tiden, som går och går, och den här recensionen:

1980 startade den svenska rocktidningen Schlager. Recensenten, då 33 (!), var en av tidningens redaktörer. Den blott 4-åriga Karolina Ramqvist hörde knappast till läsekretsen. (Men kanske Karolinas mamma? Eller prenumererade mamma på Musikens Makt?)

1997 driver Karolina Ramqvist, 21 och/eller 33 år, fanzinet Plebs Magasin och medarbetar i Dagens Nyheter. Nu har hon också skrivit en bok om musiken, livet och tiden, ”När svenska pojkar började dansa”.

Från DN minns jag henne knappt. Möjligen kan jag ha skummat någon text, men hennes krönikor/recensioner har inte stannat i minnet. Det är som skillnaden mellan ett vykort och ett brev. I krönikans och recensionens begränsade utrymme blir Karolina en flanör i en rastgård. Här i boken (cirka 190 sidor) släpps fången fri – det är vår!

För att travestera popbandet Bob Hund kan Karolina Ramqvists (musik)journalistiska metod beskrivas så här: istället för journalistik – förvirring.

Bokens kapitel, fast det är inga egentliga kapitel, eller essäer, fast det är knappast essäer heller, tar avstamp i ett minne eller en händelse (det kan vara en svetsare som hon liftar med mellan Fagersta och Västerås, en konsert med Jakob Dylan eller killar med gitarrer som skriver låtar) men sen flanerar tankarna än hit, än dit och vartsomhelst!

Fast observera att hon har karta och kompass. Hon prickar in alla kontroller i musikens o-ring. Musikkunskaperna är imponerande.

Hon kan tala Lars Gullin och Jan Johansson med en äldre (jazz)musiker och Bob Dylan och Tom Petty med Fredrik från Motown, alias Motala. Hon kollar techno-plattor på Planet Rhythm och handlar reggae hos Leo. Knappt mer än en flicksnärta men redan har hon inte bara hört talas om utan med egna öron hört musik från de flesta genrer: Weeping Willows, Tricky, Ebba Grön, Oasis, Beethoven, Leonard Cohen, Archie Shepp, Young MC…

Hon är modig också, eller dumdristig, vågar tycka utan att tänka på att hon, kanske, kanske inte, struntsamma, gör bort sej. Som när hon påtalar likheten mellan den politiske Mikael Wiehe och kärleksballadens mästare Mauro Scocco. Både fyndigt och klipskt.

Somliga iakttagelser utgår från musiken och riktar sej ut mot människorna och samhället. Andra gånger börjar hon med att iaktta samhället och människorna – eller en enda människa, t ex sej själv. Musiken och samhället / samhället och musiken blir en dubbelspegel av varann.

Vem har försett henne med kartan och kompassen? Grunden att stå på? Modet? Känslan? Den, för att använda ett omodernt uttryck, politiska medvetenheten? Fick hon allt detta i dopgåva av morsan? Proggmorsan? På sidan 177 kan man läsa vilka som var Karolinas första, egeninköpta CD-skivor: Bob Marley, Nationalteatern, Bella Ciao-gruppen…

Som en vän till Karolina säger: ”Proggbarnen revolterar ju aldrig mot sina föräldrar.”

Proggbarnet, för det måste hon vara, Karolina Ramqvist revolterar inte utan bygger vidare, gräver där hon hör. Hennes texter, ja, undersökningar, är nutidsarkeologi: fotspår och fingeravtryck; avtryck av tiden och livet.

Någon läsare minns kanske att jag för en tid sen recenserade, i betydelsen skrev ner, den svenska popantologin ”Fem meter upp i luften” (Norstedts). Allt jag saknade där – kombinationen av det personliga och det allmänna, upplevelse och kunskap – finns i Karolina Ramqvists pop- och livsbok ”När svenska pojkar började dansa”.

(Publicerat i Kvällsposten 1997)

Helglyssning på CD och dator

Avishai Cohen: ”Aurora” (Blue Note)

Och nu sjunger han också, den israeliske jazzbasisten Avishai Cohen. Om det nu är jazz han spelar? Det här är väl världsjazz? Eller israelisk jazz? Eller jazz från Mellanöstern? Fantastiskt, vågar jag konstatera efter bara en lyssning, nytt album där Cohen ännu mer än tidigare bygger sin ”jazz”-musik på Israels = Mellanösterns musiktraditioner.

 

Anna Järvinen: ”Man var bland molnen” (Häpna)

Anna Järvinen måste vara Sveriges bästa kvinnliga sångpoet just nu. Ge det nya albumet sin tid. Det kräver albumet. För det tar litet tid för sångerna lägga sig tillrätta i hjärtat – men de växer och växer och blir allt vackrare.

 

Caj Karlsson: ”Tillsammans med mig” (Metronome)

Sveriges Shane MacGowan från Hasslö utanför Karlskrona sjunger duetter i vartenda spår på sitt nya album, med alla från Magnus Lindberg över Stefan Sundström, Lasse Tennander och Mikael Wiehe till Anders F Rönnblom. Kanske lite lugnare och också lite ljusare röst än tidigare, lite mer sammanhållet komp dessutom. Kan vara Caj Karlssons bästa platta.

 

bob hund: ”Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk” (bobhund)

bobhundarna förstås. som både känns igen och inte (se tidigare recension på Erikssons kultursidor).

 

Moriarty: ”Gee Whiz But This Is A Lonesome Town” (Naïve)

Fast allra bäst just nu är nog den här fransk-amerikanska gruppen som spelar någon slags mycket fransk men ändå rätt typisk fast otypisk amerikansk lågmäld cowboycountry. Sånt som kallas personligt väl? Rosemary Stanley är en bra och egen sångerska också. Knappast släppt i Sverige men albumet finns på Spotify.

 

 

I CD-spelaren: bob hund

bob hund:

Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk

(bobhund/Border)

 

folkmusik-for-folk-som-inte-kan-bete-sig-som-folkUtgångspunkt: i mina öron kan inte bob hund göra något dåligt.

 

Åtta år efter senaste albumet återkommer bob hund med ett album som låter precis åtta år senare. Thomas Öbergs poetiska, smått modernistiska ordvändningar känns igen, formuleringarna vänds ut och in så att de ifrågasätter sig själva. Som i CD-titeln ”Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk”, låttiteln ”Bli aldrig som oss bli värre!”, uttrycken ”dansmusik som inte går att dansa till” och ”klappar takten” som vänder ut och in och blir ”tappar takten” eller manifestet ”Grönt ljus åt alla”. 

 

Thomas Öberg sjunger nog mindre än förr, deklamerar och ropar mest, småsjunger en kort, melodisk strof  på nordvästskånska. Medan musikerna spelar – ja, pumpar – allt mer experimentellt och elektroniskt. Typ Frank Zappa möter Philemon Arthur med Michel Jarre på gästsynt, och någonstans där emellan också Funkadelic och Prince. Nog låter bob hund både syntigare och mer dansanta än förr också, ljuden och rytmerna ploppar och blippar när Jonas Jonasson, syntar, och Conny Nimmersjö, elgitarr, tävlar om ljudutrymmet.

 

Genre: pop och funk med prefixet experiment, än på rockklubben och än på Fylkingen. Fast viktigast är inte vilken sorts musik som spelas utan hur den framförs, vilket i sin tur beror på bob hunds inställning till text och musik, livet och världen, sig själva och oss. Solidariskt ifrågasättande åt så många håll som möjligt, så kan musik- och livsinställningen sammanfattas.

 

Snarlik recension publicerad i Ystads Allehanda häromdagen