Etikettarkiv: Trondheim

Kivik Art 2011

Om ni besökte Kivik Art Centre i fjol, gick igenom Petra Gipps hus alternativt skulptur ”Refugium” och fick en stor, stark upplevelse av hennes kombination av betong och trä: ingången, rummet och den svindlande gången ut på andra sidan. Ja, då ska ni återvända i sommar och få en förnyad, annorlunda och ännu starkare upplevelse, nu när skulpturen/huset musiksatts av Kim Hedås.

Så var detta sagt. Nu måste följande skrivas:

Kivik Art ´11 kallas  ”mellanår”. Det var Sune Nordgren, projektledaren för Kivik Art, som använde just det ordet på pressvisningen. Ett annat ord är ”nödlösning”.

Tyvärr verkar den evigt pågående rättsprocessen med Ulf Lundell om konstnären Gormleys och arkitekten Chipperfields stora, höga betongskulptur – allmänt kallad ”tornet” – ha lagt sig som ett mörkt moln över Kivik Art. Bygglov eller inte? Skulptur eller byggnad?

”Kokong” av plywood, skapad av arkitektstuderande i Lund.

Nordgren skriver om ”den enda grannen”, alltså Lundell, i årets broschyr. En A4 med ett upprop mot kravet på bygglov ligger på bordet. Har rättsprocessen påverkat sponsorerna så det blivit svårare att få pengar? Eller har Nordgren tappat lusten? Ingen tvekan att både han och styrelsen är kort sagt skitsura. Och att detta påverkat Kivik Art ´11.

Liksom förra året har arkitektstuderande – i år under rubriken ”Land Arc” – bjudits in för att skissa förslag till framtida byggprojekt på Lilla Stenshuvud. Skillnaden är dels att årets blivande arkitekter kommer såväl från Lund som Trondheim och Köpenhamn. Dels att de i år både gjort skisser och modeller som ställs ut i det så kallade Kostallet och fysiska arkitektoniska verk i naturen.

”Invasion”, skapad av arkitektstuderande från Trondheim.

Och dels också, för det tredje, att resultaten är konventionella = trista i jämförelse med fjolårets. Då häpnade jag. Oj, skulle man kunna uppföra en så märklig byggnad mitt bland träden? Nej! Jo, det kan man nog. Om en av årets byggnader uppfördes i en slänt så skulle ingen höja på ögonbrynet.

De fysiska verken är tre, från varsitt land. ”Invasion” – det norska studerandeverket, som liknar, tja, några stora trästafflier eller avskalade torn, passar in fint där de står i en sluttning. Men hur skulle de kunna mäta sig med Kivik Arts, ursäkta, riktiga skulpturer?

Den svenska trasselsudden – eller kokongen – av plywood och det danska bygget av skalade stockar begriper jag inte. Den första ser ut som nånting kvarglömt, den andra kunde ha stått på vilken bygglekplats som helst under 70-talet.

Som tur är finns också Petra Gipps och Kim Hedås samarbete: mötet mellan arkitektur och musik, mellan ”Refugium” och ”Illusion”, som musikstycket heter. Det är riktigt bra – och spännande.

Huset/skulpturen ”Refugium” av Petra Gipp.

”Hur ska man definiera arkitektur? Det finns olika sätt”, säger Petra Gipp. ”Man kan göra det med ljus – eller ljud. I flera år har Kim och jag pratat om att samarbeta. Det här blev startskottet.”

”Jag har spelat in naturljud på Stenshuvud, i Stockholm, Uppsala och Dalarna”, säger Kim Hedås.

Schema för Kim Hedås musikstycke/installation ”Illusion”. 

”Spelade olika instrument som jag använde mest som ljud och tog korta klipp ur låtar jag tidigare gjort. Musiken finns i sex kanaler och spelas upp i lika många högtalare.”

Förra året, invänder jag, kunde jag uppleva huset med egna känslor. Men nu är det du som styr mina upplevelser!

”Ja, så blir det ju”, svarar Kim Hedås. ”Musiken bjuder in lyssnaren, följ med!”

På pressvisningen använde Sune Nordgren också ordet ”kontemplation”. 2011 ska vara ett år för eftertanke: Vad har Kivik Art åstadkommit? Vilken väg ska man gå? Men så känns det inte att besöka Kivik Art ´11. Det känns som en reträtt, lite uppgivet.

Samtliga foton: Gerry Johansson / Kivik Art Centre.

(Ystads Allehanda / Kristianstadsbladet 2011)

Annonser

Den svenska folkmusikveckan (1): Ale Möller Band

Kapellmästaren själv, som bl a spelar mandola, dragspel och flöjter, bor i Waxholm men kommer från Skåne. För övrigt består Ale Möller Band av en fiolspelman från Värmland, en sångerska från Grekland, en sångare från Senegal, en basist från Kanada och en trumslagare från Mexiko. Nyligen kom bandets andra CD, ”Djef Djel” (Amigo). I vilken genre ska musiken placeras?

– Om du frågat när jag var yngre och hade en snobbigare attityd, säger Ale Möller, så hade jag svarat att vi spelar vår egen musik. Nu kan jag gå med på att den kallas världsmusik.

Och jag som trodde att du skulle svara att ni spelar svensk folkmusik, som svensk folkmusik låter idag?

– Den beskrivningen ställer jag upp på. Det kan jag hålla med om. Samtliga medlemmar bor i Sverige. Alla talar svenska.

– Jag komponerar nästan all musik till bandet. Men jag skiljer mig från andra kompositörer på det sättet att om jag hör en traditionell låt som jag gillar så kan jag infoga den i min komposition. De andra i bandet har kanske en melodi eller text från säg Grekland eller Afrika, då blandar jag in det också.

Ale Möller Band. Foto: Moa Karlberg.

För tio, kanske tjugo år sen gjorde du ett uttalande som fastnat i mitt minne. Du sa att det var dumt att tala om svensk folkmusik. Någon renodlad svensk musik har aldrig funnits. Också den gamla folkmusiken var uppblandad med influenser utifrån – skillnaden är att idag kommer influenserna hit fortare.

– Jag är inte ens säker på att det alltid går så mycket fortare idag. Det tog längre tid för spelmännen i bondesamhället att resa till Trondheim, men när de väl kommit dit så sög de åt sig som törstiga svampar.

Ale Möller är en världsmusiker redan i valet av huvudinstrument. Eller snarare en glokal musiker, både global och lokal. Även om Ale verkar kunna spela alla instrument som finns så spelar han mest och helst mandola. Ett fingerspelat stränginstrument av en sort som inte fanns förrän Ale Möller uppfann det.

– Jag var i Grekland och lärde mig spela bouzouki, berättar han. Sen flyttade jag hem till Sverige och Dalarna, för att jag också ville spela polska. Du måste ha en fiol, sas det. Men varför? Jag hade ju redan ett instrument. Då började jag fundera på hur man kunde förändra den grekiska bouzoukin, skapa ett instrument som passar till folkmusik från Sverige.

– Prototypen till den mandola som jag spelar idag finns nu utställd i Folkmusikens hus i Rättvik – som exempel på ett nytt svensk folkmusikinstrument.

– Först i Grekland och sen i Dalarna började jag också tänka på hur olika sorters musik blir till – genom exkludering. Allt som inte passar in i musikstilen rensas bort. Också nationer definieras genom exkludering, en organisation som LO och stora företag. De som tycker annorlunda gör man sig av med så att alla i styrelsen är som chefen. Jag vill visa hur resultatet kan bli om man istället gör tvärtom – alltså inkluderar.

– Men det här vet ju bara jag. Det hör inte publiken. Jag håller inget tal på scenen.

Det är klart att publiken gör. Och det är klart att du gör. Du talar bara på ett annat språk, med toner och rytmer, musik.

– I och för sig tror jag att mina idéer förmedlas genom musiken. Men publiken ska inte tänka på det. Vi har spelat på många små svenska orter där folk aldrig skulle komma och lyssna bara för att vi spelar världsmusik. De kommer för att Ale Möller Band bjuder på god underhållning.

(LO-Tidningen 2007)