Ät ekologiska morötter och gör revolution

Och jag som trodde att Mandelmanns var födda med jord i öronen?

Men så börjar jag läsa boken ”Självhushållning på Djupadal” (Bonnier Fakta) av Marie & Gustav Mandelmann. Under rubriken ”Första steget mot självhushållning – huset med den röda ladan” står följande:

”Pendeltåget till slutstationen och sedan en lååång väntan på lokalbussen. Lastade med barnvagn, väskor och förväntningar gick vi så den sista biten längs en blåsig landsväg kantad av sedan länge gulnade och övergivna fält tills vi kom fram till en klunga hus. Det sista huset, och tydligen det enda som hade en röd liten lada intill sig, skulle bli vårt hem.”

Nu ger jag upp
jag har fått nog
nu ska jag skaffa mig en plog
(James Hollingworth)

Jag ser på deras ålder att det varken kan ha varit på 1960- eller 70-talet som Marie och Gustav Mandelmann hyrde ett hus i södra Uppland, ”började odla grönsaker och blommor, skaffade får och traktor, lärde oss använda hammare och spik”. Utan det var i slutet av 80-talet.

Och det gör en ju glad. Inte minst blir jag glad för att jag trodde och tyckte fel då på 60-talet, när hippies började flytta ut på den amerikanska landsbygden, och 70-talet, när ”Gröna vågen” spred sig till Sverige.

Från hemsidan för Mandelmanns trädgårdar.

Att bo någon annanstans än i en stor stad var väl inte fel – också jag, en asfaltunge från söder om söder flyttade från Stockholm – men den nya politiska landsbygdsromantiken, som gick ut på att en odlad morot kunde vara en revolutionär handling, var naiv och dum.

Tyckte jag.

Vi som var unga och politiskt engagerade delade upp oss i två läger. Jag hörde till dem som hävdade att man ska kämpa för att förändra samhället. Andra ville flytta ut i naturen och skapa alternativa sätt att leva.

Det skrevs böcker med nyrousseaunska titlar som ”Tillbaks till naturen” av Anna-Clara Tidholm och ”Ät brunt ris och gör revolution” av Barbara Berger. I progglåtarna sjöngs det både för och emot. Som i dessa låttexter:

Och när lingonen mognar
ska det bli så fint
(Harvester)

Bara lingonen blommar min vän
kommer revolutionen
(Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten)

”Lingonrevolutionen” blev ett (ironiskt) begrepp i början på 70-talet.

Bernt Staf måste nämnas speciellt. Han var en sjungande landsbygdsagitator – hör låtarna ”Högenergi – lågenergi” och ”Landsbygdens avfolkning” – och liknade sig själv vid en vattenmelon (grön utanpå och röd inuti).

Jag tänker alltid på Bernt Staf när jag kör förbi huset där han bodde utanför Hammenhög.

Också från Mandelmanns / Djupadals hemsida.

På folkfesterna i Malmö stod kollektivet Moder Jord från Linderödsåsen, serverade linssoppa och sålde världens bästa sesampasta. Nu blir jag överraskad, för när jag tittar på nätet så kan jag se att Moder Jord finns kvar (fast idag som en enda familj) och fortfarande tillverkar sin sesampasta.

Jag söker vidare och ser att det på 70-talet så omtalade Skogsnäskollektivet också är kvar. Fast inte som jordbrukskollektiv utan mer än så: en hel kooperativ Skogsnäsby med skola, dagis, kulturhus och småföretag har vuxit upp i Ångermanland.

Dom kalla oss hippies, föraktade oss
vi va freaks och miljötomtemuppar
(Stefan Sundström)

Dags att sluta vara ironisk. Landsbygdsromansen omvandlades till verklighet. Det fanns de med lena stadshänder som tog jordbruket på allvar, trots att bondens arbete var mer slitsamt än frilansjournalistens. Gröna vågen ebbade inte ut.

En sväng tillbaks i Stockholm och ett annat hyrt hus på Gotland – sen kom familjen Mandelmann till Djupadal på Österlen. Det var 1996. På sidan 15 finns ett foto på hela familjen: makarna Marie och Gustav Mandelmann, barnen Aaron, Disa, Tora och Joel.

Med ”Självhushållning på Djupadal” har de skrivit sin självbiografi. Det handlar om odling, från senhösten (då det kommande året börjar). Här finns odlingstips för ljusgröna fingrar. Också en del mat- och drickatips. Men framför allt: livstips.

Marie och Gustav Mandelmann diskuterar skillnaden mellan en intjänad och en sparad krona. De skriver om människans ”plikt att hitta sina dolda talanger” och självhushushållningens innebörd – att ”hushålla med sig själv”. Allt som sker på Djupadal – ”gräva en odlingsbädd, slakta ett lamm eller lägga ett spåntak” – blir en del av något större.

Det möte som kallas livet.

Nästan så jag börjar tro att man i alla fall kan göra en liten revolution genom att odla en ekologisk morot.

Marie & Gustav Mandelmann. Pressfoto: Linda Peterson. 

1) Med hjälp av vänner på Facebook har jag satt ihop en Spotifylista med ”Gröna vågen”-låtar, för och emot. Länk till listan (ständigt uppdaterad) ”När lingonen blommar”.

2) Var skulle Backafestivalen ha startat, om inte i en backe hos Mandelmanns på Djupadal. Nu finns ett kluster av ekologiska raggahippiefestivaler på Österlen med omnejd.

Mossagårdsfestivalen i Veberöd hölls i helgen, Backafestivalen vid Tjörnedala blir den 12-13 juli och Maglehemsfestivalen den 2-4 augusti. Små festivaler med mindre kända artistnamn – fast trippelt så trevliga och bra som en viss tysk rockfestival.

(Ystads Allehanda 2013)

År 2012 i sydöst

Årets deckare, folk- och världsmusik (inte minst julskivorna) har jag redan skrivit om. Men också år 2012 har det förstås hänt mycket annat inom kultur och nöje som kan vara värt att (åter)upptäcka…

Jag var tveksam när konstnärerna i ÖKSG tog över driften av Tjörnedala konsthall (konstnärer som kamrerer och pappersvändare brukar sällan gå bra) men sen dess har det visats flera sevärda utställningar med både medlemmar och utomstående konstnärer.

Galleri Wallner i Simris fortsätter att vara Österlens bästa galleri. Titta in när som helst, varje utställning är upplevelserik! Just nu – några av Gert Germeraads lika fascinerande som obehagliga skulpturer.

Årets fotoutställningar: ”Öster om Ystad”, där bland andra Gabriella Dahlman och John S Webb fotograferat Österlen (visas in i nästa år på Ystads konstmuseum), och ”Tivoliliv”, där Per-Olof Stoltz plåtat människor på och kring ett tivoli (Sjöbo konsthall).

          Spirande kärlek mellan tivolivagnarna i Sjöbo.                            Foto: Per-Olof Stoltz 

Bästa utställning i kategorin tecknade serier: ”Do It Yourself” med elever från Serieskolan i Malmö (också Sjöbo konsthall). Kul att lilla konsthallen i Sjöbo lyckades lyfta fram seriekonst på ett sätt som Ystads stora konstmuseum misslyckades med i utställningen ”Sånt som händer”.

Årets skådespelerska: Elena Alexandrova fick – mycket välförtjänt! – YA:s kulturpris för sin egenartade tolkning av Tjechovs ”Körsbärsträdgården”.

Årets (och alla års) roligaste revyartist: Allan Persson i Spjutstorpsrevyn.

Årets trolleri: Framtrollning av kaniner är inte min grej, men när jag äntligen tog mig till Skillinge teater och fick uppleva Österlens trollpacka Malin Nilsson – ja, då häpnade jag. Skickligt, fyndigt, roligt!

Årets julkonserter: Glimra (Grand, Simrishamn), familjen Saxell (Ystads teater), Ulf ”M”Andersson (Lorensdal, Vellinge) och Sanna Nielsen (Marsvinsholm/Sjöbo).

Fler konserter: South Gospel Singers (Vallösa kyrka), Richard Lindgren (Grand), Anders Bergcrantz och Hannah/Ewan Svensson (Ystads jazzfestival), Laleh och Thåström (Kronovalls slott) och Maria Eggeling (Scala, Ystad).

Några ”skånska” plattor: Anna-Mia Barwe, ”Jazz po skånska tvåu”, Anna Hertzman, ”Född långt ut”, Amanda Jenssen, ”Hymns For The Haunted”, Kvara Kvartett, ”Dynamo”, Richard Lindgren, ”Grace”, Ulf Lundell, “Rent förbannat”, Molly på rymmen, ”Klukkes Gumpglugg”, Primus Motor, ”Åka med”, Sophie Rimheden, ”Haj”, Swinging Hayriders, ”Get With It” , och Hans Åkerhjelm, ”Lonely Planet”.

Årets nykomling: Ännu en Saxell, nämligen Karl. ”Upptäckte” honom vid scendebuten på Grand i Simrishamn och nu väntar jag på skivdebuten. När?

Årets scen: biografteatern Scala.

Årets pånyttfödelse: Backafestivalen.

Årets digitala besvikelse: Ingen direktsänd opera på Flora i Sjöbo (till skillnad mot i Tomelilla, Simrishamn och Ystad).

Årets konstbesvikelse var att Kivik Art tagit åt sig så av den konservativa gubbstrutten Lundells kritik.

Konstkoll på åkern vid Ulf Lundells gård intill Kivik Art.          Foto: Bengt Eriksson.

Årets bok med skånsk anknytning? Ja, har ni inte läst Susanna Alakoskis ”Oktober i fattigsverige” så måste ni passa på under jul och nyår. Dagbok och roman på samma gång, gripande in i hjärtat och vilken språkbehandling.

(Ystads Allehanda 21012)

Nystart för Backafestivalen

Sveriges trevligaste musikfestival! har jag utbrustit varje sommar jag varit där på den backiga ängen bakom Tjörnedalagården på Österlen.

På en skala mellan fest och festival placerar sig Backafestivalen mitt emellan – ja, till och med något närmare folkfesten. Backafestivalen härstammar från 70-talets folkfester och spelmansstämmor.

Så mycket barn! Nej, inte heller har jag sett så många barn på någon annan musikfestival – inte ens på 70-talets musikfester. Backafestivalen är en familjefest med många aktiviteter för barnen, från en jonglerande clown till barnteater.

Publiken brukar vara välblandad också: övervintrade och nytillkomna gröna vågare (typ ekologiska rastahippies) och semesterfirare i fritidskläder alternativt vit blazer, svarta byxor och matchande vita skor och några findräkter.

Kortfilm från Backafestivalen 2011. Foto: Joen Bergenrud

Vilken trevlig festival! brukar också artisterna tycka. Finns det någon musiker och grupp som inte förvånats över det fantastiska mottagandet? Trots att de som spelar måste vara okända för de flesta i publiken.

Bra musik applåderas – oavsett vem som spelar. Så är det på Backafestivalen. Eller var.  För i år, den 13-14 juli, tas ett nytt steg för Backafestivalen. Det tredje steget…

Ska Backafestivalen, som fyller åtta år i sommar, kunna leva upp till sina tre ”M”, det vill säga Musik (oftast men inte alltid folk- och världsmusik), Mat och Miljö. Plus att jag vill lägga till ett stort ”B” – som i Barn.

Kort historik, steg 1: Det började vid Mandelmanns trädgårdar, på vars backar den första fest(ival)en ordnades år 2005. Efter två år tyckte familjen Mandelmann att det blev väl jobbigt när ägorna invaderades av besökare mitt i skördetiden.

Dags för steg 2: Backafestivalen flyttades till sin nuvarande plats på ängen vid Tjörnedala. Det var 2007.

Till nu i sommar, 2012, har Backfestivalen gjort sig beredd att ta sitt tredje steg. Ska Backafestivalen lyckas gå från ideellt till professionellt, klara av balansen mellan icke-kommersiellt och kommersiellt.

Det fanns bara två alternativ: lägga ner eller gå vidare. Med ideellt arbete är det ju så att det tar slut. Få människor orkar behålla sin entusiasm hur länge som helst och det kan vara svårt att hitta nya lokala entusiaster, år efter år.

Rörums BackaFestival Kulturförening, som stått bakom i sju år, orkade inte längre. Inte på egen hand, i alla fall. Det började gå ett rykte om att nästa år, 2012, blir det nog ingen Backafestival.

Då anmälde Petter Wickman sitt intresse för att vara ”producent och konstnärlig ledare”. Han hade erfarenhet som ordförande i Malmö Folk(musikförening) så nog bör han passa. Fast han är ju ingen lokal kraft utan kommer alltså från Malmö. De flesta övriga i årets arrangörsgrupp är inte heller lokala.

Ska han/de lyckas? Ja, det hoppas jag ju verkligen! Att Backafestivalen också många år framöver förblir en familjefest – snarare än musikfestival – dit man beger sig för att det är så trevligt, inte för att lyssna på speciella = kända artister och grupper.

Och för att man vet att bra musik blir det alltid, även om man aldrig hört talas om namnen i programmet…

”Okända” musiktips på Backafestivalen (13-14/7 2012)

Apolonia
Nutida världsfolkmusik från Malmö.
Klockan 24, fredagkväll

Väärt
Obeskrivbar folkpop från Malmberget. Favorit i repris!
Klockan 17, lördag

Kraja Extended
Kvinnliga vokalkvartetten Kraja från Umeå, nu med folkmusikorkester.
Klockan 20, lördag

Tall Dark Strangers
Modernt akustiskt hillbillysträngband från Malmö.
Klockan 21, lördag

Storskogen
Storskogsreggae från Hörby, folkligt, rockigt och psykedeliskt.
Klockan 22, lördag

Tips på workshop:

Lär dig spela ukulele, världens enklaste instrument! Ta med egen ukulele.
Klockan 10, lördag

(Ystads Allehanda 2012)

Den svenska folkmusikveckan (4): Två gånger Alla Fagra

Alla Fagra
Våta pussar
(Nordic Tradition)

Falafel, Svensk folkmusik, Möllan, Schottis, Progressiv och Arab groove är ord som nämns under CD-skivan, alltså när man tar upp den, inuti omslaget till debutalbumet med folkmusikgruppen Alla Fagra från Malmö.

Så låter deras musik och sång: inspirationen kommer både bakifrån det svenska bondesamhället och utifrån andra kulturer. Alla Fagra summerar 70-talet. Alla dessa influenser och genrer fanns i musikrörelsen men ingen svensk folkmusikgrupp var så mångkulturell på 70-talet.

Julia Westberg, också harpa, och Dan Svensson, också slagverk, sjunger tätt ihop med ljusa röster. Lekfulla vardagssånger som skämtar med och bort bekymren.

Fiolen förankrar musiken i spelmanstraditionen men kan även låta medeltida eller dra ett rockriff med den akustiska gitarren. Bouzoukin lägger till orientaliska toner. Afrikanska och arabiska rytmer trummas på en kalebass. Basen håller kvar musiken på marken.

Plötsliga stopp och tvära svängar. Alla Fagra gjorde en bejublad konsert på fjolårets Backafestival. Men gruppens intrikata folkmusik, som inte alls kan vara så lättspelad live, fungerar ännu bättre på CD.

Alla Fagra på Backafestivalen 2008. Foto: Birgitta Olsson.

Alla Fagra Barn
Klacken i Nocken!
(Nordic Tradition)

Men folkmusikgruppen Alla Fagra från Malmö skivdebuterade väl för bara någon månad sen?

Jodå, men efter att ha lagt till ordet ”barn” i gruppnamnet har de nu också gjort en folkmusikalisk barnskiva (för både vuxna och barn).

Minst lika bra och plötsligt omväxlande som debuten. Svensk fiol, grekisk-irländsk bosoki och orientaliska trummor – samt Julia Westberg som sjunger så underbart vackert!

(Bägge lite olika i Ystads Allehanda och Hifi & Musik 2009)

Lika trevligt på Backa i år

Backafestivalen
Baskemölla, 16-17 juli

Lisa Kjellsson, en av veteranerna bland festivalarrangörerna, skyndar ikapp mig och säger att ”du skulle ha varit här i går”. Jag urskuldar mig med att jag var och hörde Michael Saxell på Öja.

– Mats Edén och Tina Quartey spelade i danstältet, berättar Lisa. Då kom det fram medlemmar från gamla Filarfolket och även från Groupa och började jamma med. Bland andra Ale Möller, som tältar här uppe på backen.

Detta missade alltså jag: Ale Möller med flera ur Groupa och Filarfolket jammar loss med Mats Edén och Tina Quartey i Danstältet. Tack till Mats Edén för lån av foto.

Själv kommer jag till Backafestivalen på lördageftermiddagen och hamnar genast mitt i all den musik man kan höra på festivalen!

I Danstältet ska Gypsy Björn precis börja. Tydligen syftar namnet på att en av medlemmarna har en… björn. Sångerskan Edith Tamayo, dragspel och trumpet inleder med ”Volare” i zigenskt stuk, sen följer Balkandans, imitation av gotländska kor och kulning.

Skyndar till Backascenen, det stora konserttältet, där Skeppsholmens fredskör står på scen. Fioler, dragspel och gitarr och så många körsångare, kvinnor och män, att jag tappar räkningen. Allvar och humor blandas när fredskören framför norrländska ”Känslans partisan” såväl som sånger från Haiti.

Nu börjar också gruppen Fnall att spela i Cafétältet! Mandolin och fiol duellerar i svensk och irländsk folkmusik. Basfiol, mandola och en trummis som slår rytmen på en träplatta och en cymbal. Aj, så ont det måste göra i händerna.

Olof Misgeld och Petter Berndalen gav både en konsert i det stora Backatältet och spelade till dans. Foto: Bengt Eriksson.

Tre mycket bra och personliga grupper. Musiken känns handplockad, som alltid på Backafestivalen.

– Vi bjuder på våra favoriter, säger Katarin Löfstedt, 21. En av de yngsta i arrangörsgruppen men ändå en veteran, hon har varit med sen hon var 15 år.

– Någon har varit på en fantastisk konsert. Då tar vi hit gruppen eller artisten. Det blir ju nåt annat när de spelar på Backa.

Hemma hos er, alltså? Katarin nickar och skrattar.

Om jag skulle ta och äta? Kanske en macka med müsli och en kaffe, kikärtsgryta, nåt vietnamesiskt eller indisk soppa. Backafestivalen, till skillnad mot andra festivaler, serverar ingen alkohol.

Nej, först måste jag höra Petter Berndalen spela folkmusik på trummor med Olof Misgeld, fiol. Jo, det hörs faktiskt att Berndalen spelar just svensk folkmusik på sitt speciella trumset. Folkmelodierna hörs i trumslagen!

I Berättartältet undervisar Suchet Malhotra, lugnt och tålmodigt, sina 14 elever i att spela indiska rytmer. Fler kurser: västindiska rytmer, svensk folkdans och didjeridu. Emil jonglerar förstås för både barn och vuxna. När skymningen faller blir det elddans i backen under rubriken ”Svansen brinner”.

Min nya favoritgrupp Väärt, från Malmberget (med omnejd, inkl. Skåne). Foto: Bengt Eriksson.

Då har jag hunnit vara inne i Cafétältet en gång till och fått Väärt till min – och hela tältets – nya favoritgrupp.

Nåt slags elektrofolkpoppunk (sång, akustisk gitarr, fiol och elektronik) med texter om Tornedalen. Minst sagt eget och udda. Men Cafétältet fylls av en så entusiastisk publik att bandmedlemmarna verkar helt chockade.

Årets Backafestival hade, uppskattningsvis, drygt ett par tusen besökare. Fler ska det inte vara, då blir det för trångt i musiktälten. ”Sveriges trevligaste musikfestival” skrev jag för tre år sen. Ingen anledning att ändra på det i år heller.

(Ystads Allehanda 2010)

Den sydafrikanska fotbollstrumpeten

Vuvuzela, vuvuzela, vuvuzela… Nej, ingen kan tvivla på att vuvuzela är årets ord. Snart lär också Språknämnden sätta upp det på sin lista över nyord. Dessutom kan vuvuzela utnämnas till årets musikinstrument.

Men då protesterar – minst – 285 991 personer som gått med i Facebook-gruppen ”Fifa – Ban the annoying vuvuzela (horn) from the South-Africa world cup”. De beskriver vuvuzela som en irriterade plasttrumpet vars ljud är en bedövande blandning av ilskna elefanter, attackbin och en mistlur.

Kan så många människor ha fel? Jodå! De utgör ju blott någon promille av alla (från 400 miljoner till 1 biljon har nämnts) som ser fotbolls-VM på teve. För att inte tala om mig och andra som tittar lite grann men är större musik- än fotbollsälskare. Jag gick med i Facebook-gruppen ”Ban football from vuvuzela concerts”.

Den har kallats ”toktrumpet” och ”djävulstrumpet”. Vuvuzelorna förstör stämningen och hela nöjet med att se på VM i fotboll. Spelarna kan inte prata med varann på plan och de kommer säkert att få tinnitus.

Nykolonialism, muttrade jag. Då blev vuvuzelans fiender arga. Nykolonialt, fortsatte jag. Först trummorna – nu trumpeterna! Nej, det var ironiskt. Det går förstås inte att jämföra med när plantageägarna i Amerika beslagtog afrikanska trummor eftersom de var rädda för att slavarna skulle kommunicera med instrumenten. Fast lite av samma andas åsikt är det nog ändå…

Som sportkrönikören Mats Olsson skrev: ”Jag hör hellre 85 000 vuvuzelas i nittio minuter än det svenska läktarmantrat som bygger på bög, hora och fitta.”

Jag kollade med några journalister i andra delar av världen: Brasilien, Japan, Colombia, USA, Cypern… Nej, svarade de. Här protesterar ingen mot vuvuzela. ”Nog ett i-världsproblem”, mejlade en tillbaks med 🙂 efter. Precis vad jag trodde – gnället kommer mest från vita västerländska fotbollsfans i teve-soffan.

World musik! Vuvuzela är ett nytt världsmusikinstrument. Ja, ni hörde väl så fint vuvuzelorna spelade på matchen Sydafrika-Uruguay? Nu hade trumpeterna delat in sig i sektioner med olika sound och ibland tog några ett solo. Nähä, inte det.

På nätet har Dave Schumaker tecknat ner den sydafrikanska läktarmusiken i noter. Stycket, ”Vuvuzela concerto in B flat”, går i minimalistisk stil.

Musikjournalisten Gunilla Brodrej lanserade idén att någon svensk kompositör (som Dror Feiler, Karin Rehnqvist eller Staffan Mossenmark) skulle göra musik för vuvuzela. Hon blev bönhörd direkt. Sveriges Radio P2-chefen Elle-Kari Höjeberg har redan beställt ett verk. Det ska komponeras av Håkan Lidbo och framföras i samband med finalen i fotbolls-VM.

Vuvuzelan är även på väg till Skåne. Det sägs att Sjöbo ungdomsorkester inhandlat ett par vuvuzelor, styrelsen för Ystad Tatoo funderar på hur vuvuzela kan införas i militärmusiken och Backafestivalen ska i år ordna kurser i hur man spelar vuvuzela. Själv har jag köpt en grön vuvuzela och när ungarna i midsommar kommer hit med sina sydafrikanska trumpeter så blir det konsert i trädgården – start vid säg 18 och kvällen igenom!

(Krönika i onsdagens Ystads Allehanda 2010)

På Backafestivalen: L.T. Fisk

Idag blir det ohöljd reklam på Erikssons kultursidor. För är man inte på jazzfestivalen i Stockholm så borde man kanske befinna sig på Backafestivalen i Tjörnedala på Österlen?

Blott ett enda tips: den skånske sångpoeten L.T. Fisk är en av årets medverkande på Backafestivalen. Så här skriver han själv på bloggen Kvastfening:

Foto från L.T. Fisks blogg.

”På fredag, eller rättare sagt på lördag morgon, spelar L. T. Fisk på Backafestivalen strax utanför Simrishamn. Han får avsluta festivalen vad det verkar. I berättartältet. Så går det när man försöker tvinga sig in på en festival. I alla fall. Han tycker det ska bli vansinnigt roligt och spännande. Ni som har vägarna förbi Baskemölla, eller Simrishamn, kolla upp Backafestivalen. Två dagar. Fredagen den 17 klockan 00.30 spelar L. T. Fisk. Vi ses där, va. ”

Själv plockade jag fram recensioner av hans två senaste album (om ni missat hans skivor, tyvärr är det många som gjort det), så jag gör mitt för att locka er till Backafestivalen…

L.T. Fisk
Som ljus genom galler / Sånger 1999-2003
(Veni)

I pappret från skivbolaget nämns ”Nebraska” med Bruce Springsteen.

En möjlig jämförelse: inte musikaliskt men vad gäller stämning och persongalleri. Själv tycker jag att L.T. Fisk låter som en skånsk kombination av Robert Johnson och Leonard Cohen inspelad i en stuga på Söderslätt.

L.T. Fisk sjunger till egen akustisk gitarr, ibland ett munspel och en orgel, tror jag. (Då blir det också lite Philemon Arthur & The Dung-känsla, fast inte riktigt lika frifrodigt = utan ”falskspel”.) Primitivt och modernt, urtid och nutid.

Sångerna är kortnoveller utan verser och refräng om människor i såväl Malmö som Piteå. Ändå blir det melodiskt genom att Fisk repeterar några ord eller en mening och för att hans skånska är en sång i sej.

Som en ung Dylan, ännu en jämförelse, betonar han också varje ord som vore det livsviktigt. Det mest personliga och märkligaste jag hört i den allt längre raden av svenska singer/songwriters.

L.T. Fisk
Man måste veta när man ska sluta
(Veni)

Robert Johnson är borta men Leonard Cohen finns kvar på det nya albumet med L.T. Fisk (pseudonym för Johan Andersson). Inspelningen är också mindre primitiv och mer ”producerad”, även om den gjordes hemma i Mattias Larssons lägenhet.

En kärleksfull produktion lyfter fram L.T. Fisk – orden och melodierna, den nylonsträngade gitarren och rösten – så att han hamnar en centimeter från lyssnarens öron.

Han skriver noveller som förses med melodier utifrån språkets egen melodi. De skånska orden börjar sjunga.

Det är sånger på gränsen till självmord. De handlar, enligt L.T. Fisk, om ”den fåfänga som både håller oss vid liv och tar livet av oss”.

Cello, orgel och kör kommer in och poängterar, vilket gör stämningen ännu vackrare och budskapet ännu mer drabbande.

(Bägge recensionerna från Hifi & Musik)

I CD-spelaren: Alla Fagra

Alla Fagra
Våta pussar
(Nordic Tradition/CDA)

Falafel, Svensk folkmusik, Möllan, Schottis, Progressiv och Arab groove är ord som nämns under CD-skivan, alltså när man tar upp den, inuti omslaget till debutalbumet med folkmusikgruppen Alla Fagra från Malmö.

Så låter deras musik och sång: inspirationen kommer både bakifrån det svenska bondesamhället och utifrån andra kulturer. Alla Fagra summerar 70-talet. Alla dessa influenser och genrer fanns i musikrörelsen men ingen svensk folkmusikgrupp var så mångkulturell på 70-talet.

Julia Westberg, också harpa, och Dan Svensson, också slagverk, sjunger tätt ihop med ljusa röster. Lekfulla vardagssånger som skämtar med och bort bekymren.

Fiolen förankrar musiken i spelmanstraditionen men kan även låta medeltida eller dra ett rockriff med den akustiska gitarren. Bouzoukin lägger till orientaliska toner. Afrikanska och arabiska rytmer trummas på en kalebass. Basen håller kvar musiken på marken.

Folkmusikgruppen Alla Fagra med den allra fagraste sång av Julia Westberg. Foto: Birgitta Olsson.

Plötsliga stopp och tvära svängar. Alla Fagra gjorde en bejublad konsert på fjolårets Backafestival. Men gruppens intrikata folkmusik, som inte alls kan vara så lättspelad live, fungerar ännu bättre på CD.

(Publicerat i Ystads Allehanda 2009)

Backafestivalen – Sveriges trevligaste musikfestival

Den 17-18 juli är datumen för 2009 års Backafestival på Österlen – som, enligt min mening, nog kan vara Sveriges trevligaste musikfestival. Så här var Backafestivalen i fjol…

Precis så här låter det när Kjell-Erik Eriksson i Hoven Droven spelar fiol! Foto: Birgitta Olsson.

Urkult vid Nämforsen i Norrland och Korröfestivalen i Småland har blivit de mest omtalade svenska världs- och folkmusikfestivalerna. Nu är det dags också för den lilla Backafestivalen på Österlen i Skåne att bli känd i hela Sverige. Årets Backafestival gav mig samma känsla som på Korrö för tio sen. Det är något på gång!

Backafestivalen arrangerades första gången år 2005 på ägorna till Mandelmanns Trädgårdar i Södra Rörum. När den år 2007 hade vuxit och inkräktade för mycket på arbetet på gården, flyttade festivalen till den likaså backiga ängen bakom Tjörnedala konsthall.

Förra året stod Backafestivalens stora scen utomhus, besökarna satt i backen och lyssnade. I år hade den stora scenen placerats i ett festivaltält. Lite synd, tyckte en i arrangörsföreningen när festivalen inleddes på fredagen. När regnet öste ner på den andra festivaldagen så var arrangörerna desto gladare för att scenen inte stod utomhus.

Backafestivalen har gått från picknick med musik till en riktig musikfestival.

Dan Öberg undervisar i konsten att spela didgeridoo. Foto: Bengt Eriksson

Och även om det kan vara trevligt att sitta i gräset och äta och fika så nog är det musiken som lockar de flesta festivalbesökarna? Kanske tillsammans med kurserna i att spela didgeridoo, djembe och nyckelharpa eller dansa folkligt svenskt, etno och orientaliskt. Det fanns också en visstuga och verkstäder där barn och äldre kunde bygga instrument á la 60-talets musikverkstäder.

Musikutbudet har blivit allt större och bredare: folk- och världsmusik och annat inom begreppet folklig musik. Till exempel Detektivbyrån med sättningen vibrafon, dragspel och trummor (ibland en synt). Märkligt att Detektivbyråns instrumentallåtar, som än kan leka Thore Skogman och än spräcka avantgardistiskt, passade in så bra på Backafestivalen. Det krävs både stora, vidöppna och små, fina arrangörsöron för att begripa det.

Detektivbyrån med Martin Molin på vibrafon. Vid klaviatur i bakgrunden syns också Anders Flanders. Foto: Birgitta Olsson.

Även Gunnar Källströms bonnatosiga Janne Vängman-punk fungerade mycket bättre på scen (än på skiva). Inte minst tack vare bandet Fridens Liljer som tog med hans småländska visor till både Istanbul och en finsk tangoskog.

Fredagens höjdpunkt blev Hoven Droven. Hela gruppen folkrockpogade (alltså punkdansade). Elgitarristen gick ut i publiken. Fiol och saxofon duellerade. Ösigare svensk folkmusik (plus rock och jazz) har aldrig spelats.

Från lördagen kan rapporteras om en spelning där Johan Hedin, nyckelharpa, och Esbjörn Hazelius, cittern med mera, blandade de bästa traditionella svenska låtarna med deras bästa egna.

Nya folkmusikgruppen Alla Fagra (sång, fioler, handtrumset, akustisk gitarrbas, bouzouki och harpa) låter som namnet: deras mestadels egna folkmelodier är just fagra. Vacker och melodisk svensk folkmusik i  musikhögskoletraditionen.

Dan Öberg steg också upp på scenen med sin didgeridoo för att spela blues med gitarristerna Bert Deivert och Janne Zander. Foto: Birgitta Olsson.

Lördagens höjdpunkt: Bert Deivert och Janne Zander, som sjöng och spelade blues på ett stort antal akustiska gitarrer och mandoliner. Grovt och virtuost, samtidigt. Ett sökande efter den ur-blues som spelades på ett ackord. Också speciellt att höra två plåtgitarrer tillsammans.

I cafétältet fanns en liten scen för mindre kända, tillfälliga och mer lågmälda grupper. Som ett gäng med någon Fredrik i spetsen som provade ut sin egen altcountry och förstås Äpplet i lomman (festivalens husband vars medlemmar ingår i arrangörsgruppen) som spelar folkligt från Österlen på fiol, dragspel och gitarr.

Hus- och festivalorkestern Äpplet i lomman på caféscenen: Reine Steen, fiol, Lisa Kjellsson, dragspel, och Gustav Mandelmann, gitarr. Foto: Birgitta Olsson

Årets besöksiffra lär ha passerat 2000.  Ingen jättepublik och arrangörerna vill helst att Backafestivalen inte blir mycket större. Som om det går att stoppa! När årets grupper och musiker berättat för spelkompisarna hur kul det var att spela på Backafestivalen så kommer arrangörerna att översvämmas av CD-skivor. Och gaget – det ska vi nog komma överens om…

Tjörnedalaängen är stor! Många fler besökare får plats. Till nästa sommar skulle jag föreslå ett särskilt mattält – så att det blir plats för mer musik och publik i det lilla scentältet. Ett annat råd är att hyra in ett ännu större tält för den stora Backascenen.

(Publicerat i Hifi & Musik 2008)