Etikettarkiv: Led Zeppelin

Till himlen på Kivik Art

Himlatrappan 1a liten

Årets nya arkitektskulptur på Kivik Art: Himlatrappan. Arkitekt: Gert Wingårdh. Foto: Bengt Eriksson.

Så här sa Gert Wingårdh till TT/Spektra: ”Jag kan inte påstå att namnet är det mest övertänkta. Men jag tillhör en generation för vilken Led Zeppelins låt ”Stairway to heaven” hade en betydelse.”

Annonser

I minnets skivspelare: Bert Jansch (1943-2011)

1965 fick Bert Jansch erbjudande om att medverka i TV-programmet Ready Steady Go. Han tackade nej.

Då gick erbjudandet vidare till Donovan. Kopian ersatte originalet. Donovan brukade ju kallas ”Englands Bob Dylan”, men snarare var han en musikalisk lillebror till Bert Jansch.

För mer än trettio år sen skapade gitarristen och sångaren Bert Jansch sin egen musikgenre. Han förenade folksången från de brittiska öarna med bluesmusiken från USA. Resultat: engelsk eller skotsk blues, eftersom Jansch föddes i Skottland.

Hans innovativa akustiska gitarrplock har influerat alla engelska gitarrister – rock och andra – från, som sagt, Donovan till Jimmy Page (Led Zeppelin) och Johnny Marr (The Smiths). Sällan har titeln gitarrvirtuos passat bättre.

I fjol återutgavs hans första och tredje LP-skivor, inspelade 1965-66, på en gemensam CD (Demon). Ett av spåren, ”Needle of Death”, är en av de starkaste inspelningar Bert Jansch har gjort och jag har hört: en lika otäck som gripande och, tyvärr, ständigt aktuell antidrogsång.

Efter en längre tids sjukdom och olika nedgångar i karriären och livet återkommer nu Bert Jansch, 52 år, med ett nytt album, ”When The Circus Comes To Town”(Cooking Vinyl), som måste vara det bästa han gjort ända sen 60-talet.

Det är märkligt, nästan kusligt, att (åter)höra Bert Jansch. Hans typiska gitarrspel: en stadig puls och några långsamma, sökande toner. Som en människas vandring genom livet.

Hans lika typiska röst: sträv, inte vacker direkt, men intensiv. Här är en människa som har något att berätta – det hörs i själva rösten.

Bert Jansch låter – kan man säga så? – som sin egen pappa.

1995 är han exakt densamme som 1965, fast äldre och mer erfaren. Varje akustisk gitarrton är präglad av femtiotvå års livserfarenheter. Gitarrtonerna har liksom fått rynkor, ärr och några gråa hår.

(Arbetet 1995)

I CD-spelaren: John Lindberg Trio

John Lindberg Trio
Made For Rock´n´roll
(Enviken/Playground)

John Lindberg Trio har vridit upp volymen så att de allt mer låter som rockabillyns Led Zeppelin eller Cream (eller kanske Guns n´ Roses).

Förra albumet tyckte jag var för mycket rock och för lite billy. På nya ”Made For Rock´n´roll” har FLT klarat balansgången bättre: fortfarande rockabilly – eller rock´n´roll – men mer högljutt, MYCKET mer högljutt, tufft och hårt.

De mjukare 50-talsrytmerna finns kvar samtidigt som FLT får t ex ”This Old Guitar” och ”To The Rockabilly Beat” att både slamra och larma, ösa och klösa.

I ”Right Next To You” smyger det också in lite 60-talspop medan de mjukare ”Cruel Summer Night” och ”Wheels Of Fortune” tar ett steg bakåt till country, i den sistnämnda tillkommer också en banjo.

Jokaim Dunker slår enkelt men smart och varierat på trummorna. Martin Engström håller kvar 50-talet med sin slapbas. Och så John Lindberg själv, sångare och gitarrist. Han växlar mellan komp och solon där hundra – ja, tusen – snabba toner gnäller och skriker.

Placering i skivhyllan: någonstans mellan Eddie Cochran och Nisse Hellberg.

(Ungefär så här också i Ystads / Trelleborgs Allehanda 2010)