Etikettarkiv: Sjöbo konsthall

Sjöbo (pop)konstmuseum

Sjöbo konstmuseum har fått ännu ett nytt verk. Det hänger strax innanför ytterdörren, på väggen till vänster. Konstnären heter Rene Gagnon och verket kan beskrivas som en kommentar till ett verk av en konstnär som kallar sig Mr Brainwash. Den senare gjorde ett kollage med Barack Obama som Stålmannen, medan bilden i Sjöbo visar Obama som ”The Dark Knight”, alltså Läderlappen.

Rene Magnon ObamaRene Magnon: Barack Obama som ”The Dark Knight”. 

I Sjöbo finns både en konsthall och ett konstmuseum. De ska inte blandas ihop. Sjöbo konsthall drivs av kommunen. Det jag kallar Sjöbo konstmuseum är ett initiativ av en privat samlare i samarbete med Region Skåne. Så kan det beskrivas, eftersom samlaren bidrar med konsten och vårdcentralen i Sjöbo upplåter väggarna (samt hyllor och golv vad gäller skulpturerna).

För rätt många år sen nu började en av läkarna, Lars-Olof Tobiasson, ta med sig delar av sin konstsamling till vårdcentralen. Vägg efter vägg har fyllts med olika sorters popkonst – från klassiker som Andy Warhol och Roy Lichtenstein till dagens popkonstnärer. ”Rätt fullt överallt nu”, säger Tobiasson. ”Men sjukgymnastiken har frågat om jag kan hänga upp mer, där inne finns det plats.”

andy-warhol-red-lenin

Andy Warhol: ”Red Lenin”.

”Pop Konst Design” hette en utställning som nyligen visades på Moderna Museet i Stockholm. Utställningen gick från tidigt 1950-tal till början av 70-talet. I några recensioner skrev kritikerna om popkonst som en historisk konstform som nu har försvunnit. Jag blev smått irriterad. Det är ju inte sant. Tvärtom!

”Popkonsten är den mest livskraftiga konstriktningen på senare år”, säger Lars-Olof Tobiasson, konstmuseichef i Sjöbo. Det räcker att vandra genom vårdcentralen och titta – vilket jag gör varje gång jag har oturen att behöva anlita en läkare – för att få en aning om det. Går man sen – vilket jag också gjort – ut på nätet och letar efter fler verk av samtida popkonstnärer så häpnar man!

Steve Kaufman Batman

Steve Kaufman: ”Batman”.

Bara tryck och kopior! Inga originalverk! Vissa bilder är inte ens signerade! Så invänder nog somliga konstkritiker. För min del tycker jag att det är en demokratisk finess. Att köpa en tryckt bild av Gagnon eller faktiskt Warhol kostar inte alls särskilt mycket. För att citera popkonstsamlaren Tobiasson: ”Också Miro gjorde affischer för att många skulle kunna ta del av konsten.”

Sjöbo konstmuseums permanenta utställning visar att popkonst blivit ett bredare begrepp än det var på 60-talet. Dagens popkonst rymmer tecknade serier, affischer, målningar, olika tryck, fotokollage, graffiti med mera. Det finns också många bra bilder att se och popkonstnärer att upptäcka på väggarna.

Michael Bedard On Thin Ice

Michael Bedard: ”On Thin Ice”.

Om man vet vilka som gjort bilderna, för många är ju osignerade. Jag skulle vilja ha skyltar med namn, titel och år vid varje bild! ”Per Olsson, vårdcentralens chef, har bett mig att göra skyltar”, svarar Tobiasson. ”Men jag får ju aldrig tid!”

Några av mina favoritbilder är Jacques Tardis serieruta med privatsnoken Nestor Burma i Paris och de bägge osignerade målningarna – ja, det ser ut så men också de är tryckta – av Läderlappen och Robin. Jag frågar Tobiasson: konstnären heter Steve Kaufman, en av Warhols assistenter. En annan favorit – ankan i ishockeymålet – har gjorts av Michael Bedard. Och där får jag syn på ännu en Barack Obama-bild: ett kollage av Emek med presidenten som slagit knock på motståndaren i boxningsringen.

Nu är jag ute på nätet och letar…

Rene Magnons Campbell´s Graffiti Spray

Nyss nämnde Michael Bedard har gjort många bilder med ankor. Som ”Starducks” (istället för Starbucks) med en massa ankor som sitter på caféet och promenerar på gatan utanför. Den vill jag ha! Oj, ett signerat tryck kostar ju bara 88 dollar på ebay.

Rene Ragnon: ”Campbell´s Graffiti Spray”.

Jag blir också förtjust i bilderna Mr Brfauinwach Heinz Ketchup Spraymed ”Campbell´s Graffiti Spray” (av Rene Gagnon) och ”Heinz Ketchup Spray” (Mr Brainwash), alltså sprayfärgburkar som anknyter till Warhols soppburkar; en kommentar genom konst- och samhällshistorien.

Mr Brainwash: ”Heinz Ketchup Spray”.

”Min hustru arbetar på Ystads lasarett”, berättar Lars-Olof Tobiasson. ”Jag har hängt konst där också, i laboratoriets väntrum.” Aha, tänker krönikören: en Ystadfilial. ”Jag gjorde ett New York-rum med bilder”, säger Tobiasson och nämner Yvonne Jacquette, en av popkonstens fåtaliga kvinnor som nu kan ses i Ystad.

Det lockar mig att gå ut på nätet igen och kolla: Yvonne Jacquette har gjort en lång rad bilder där New York-motiv varieras i olika färger, stämningar och ljus.

Yvonne_Jacquette,_Empire_State_Building_II,_2009

Yvonne Jacquette: ”Empire State Building”.

PS. Några – men inte alla – av dessa bilder hänger på väggarna i Sjöbo (pop)konstmuseum / vårdcentral (det här var exempel på bilder jag hittade på nätet av de olika konstnärerna).

(Ystads Allehanda 2013)

År 2012 i sydöst

Årets deckare, folk- och världsmusik (inte minst julskivorna) har jag redan skrivit om. Men också år 2012 har det förstås hänt mycket annat inom kultur och nöje som kan vara värt att (åter)upptäcka…

Jag var tveksam när konstnärerna i ÖKSG tog över driften av Tjörnedala konsthall (konstnärer som kamrerer och pappersvändare brukar sällan gå bra) men sen dess har det visats flera sevärda utställningar med både medlemmar och utomstående konstnärer.

Galleri Wallner i Simris fortsätter att vara Österlens bästa galleri. Titta in när som helst, varje utställning är upplevelserik! Just nu – några av Gert Germeraads lika fascinerande som obehagliga skulpturer.

Årets fotoutställningar: ”Öster om Ystad”, där bland andra Gabriella Dahlman och John S Webb fotograferat Österlen (visas in i nästa år på Ystads konstmuseum), och ”Tivoliliv”, där Per-Olof Stoltz plåtat människor på och kring ett tivoli (Sjöbo konsthall).

1-spirande-kc3a4rlek-mellan-vagnarna-i-sjc3b6bo

          Spirande kärlek mellan tivolivagnarna i Sjöbo.                            Foto: Per-Olof Stoltz 

Bästa utställning i kategorin tecknade serier: ”Do It Yourself” med elever från Serieskolan i Malmö (också Sjöbo konsthall). Kul att lilla konsthallen i Sjöbo lyckades lyfta fram seriekonst på ett sätt som Ystads stora konstmuseum misslyckades med i utställningen ”Sånt som händer”.

Årets skådespelerska: Elena Alexandrova fick – mycket välförtjänt! – YA:s kulturpris för sin egenartade tolkning av Tjechovs ”Körsbärsträdgården”.

Årets (och alla års) roligaste revyartist: Allan Persson i Spjutstorpsrevyn.

Årets trolleri: Framtrollning av kaniner är inte min grej, men när jag äntligen tog mig till Skillinge teater och fick uppleva Österlens trollpacka Malin Nilsson – ja, då häpnade jag. Skickligt, fyndigt, roligt!

Årets julkonserter: Glimra (Grand, Simrishamn), familjen Saxell (Ystads teater), Ulf ”M”Andersson (Lorensdal, Vellinge) och Sanna Nielsen (Marsvinsholm/Sjöbo).

Fler konserter: South Gospel Singers (Vallösa kyrka), Richard Lindgren (Grand), Anders Bergcrantz och Hannah/Ewan Svensson (Ystads jazzfestival), Laleh och Thåström (Kronovalls slott) och Maria Eggeling (Scala, Ystad).

Några ”skånska” plattor: Anna-Mia Barwe, ”Jazz po skånska tvåu”, Anna Hertzman, ”Född långt ut”, Amanda Jenssen, ”Hymns For The Haunted”, Kvara Kvartett, ”Dynamo”, Richard Lindgren, ”Grace”, Ulf Lundell, “Rent förbannat”, Molly på rymmen, ”Klukkes Gumpglugg”, Primus Motor, ”Åka med”, Sophie Rimheden, ”Haj”, Swinging Hayriders, ”Get With It” , och Hans Åkerhjelm, ”Lonely Planet”.

Årets nykomling: Ännu en Saxell, nämligen Karl. ”Upptäckte” honom vid scendebuten på Grand i Simrishamn och nu väntar jag på skivdebuten. När?

Årets scen: biografteatern Scala.

Årets pånyttfödelse: Backafestivalen.

Årets digitala besvikelse: Ingen direktsänd opera på Flora i Sjöbo (till skillnad mot i Tomelilla, Simrishamn och Ystad).

Årets konstbesvikelse var att Kivik Art tagit åt sig så av den konservativa gubbstrutten Lundells kritik.

Kivik Art Gitta

Konstkoll på åkern vid Ulf Lundells gård intill Kivik Art.          Foto: Bengt Eriksson.

Årets bok med skånsk anknytning? Ja, har ni inte läst Susanna Alakoskis ”Oktober i fattigsverige” så måste ni passa på under jul och nyår. Dagbok och roman på samma gång, gripande in i hjärtat och vilken språkbehandling.

(Ystads Allehanda 21012)

Livet på ett tivoli

Tivoliliv
Foto: Per-Olof Stoltz
Sjöbo konsthall 

Vilka foton ska hänga på en konsthallsvägg? Var går gränsen mellan fotojournalistik (press- och reportagefoto) å ena sidan och fotokonst å den andra? Onödiga frågor, kanske. Olika ögon ser och tycker olika. Var en och drar själv gränsen. Och måste det ena utesluta det andra?

Vad press- och reportagefoto är för mig: frusna ögonblick. Om och när fotografen lyckas frysa ett exakt ögonblick ur en perfekt vald vinkel och förmedlar ögonblickets rätta känsla – då blir det också fotokonst.

Just detta har fotografen Per-Olof Stoltz lyckats med. Nej, inte alltid, inte med och på varje foto – men tillräckligt ofta.

Karusellen monteras upp och provas på Sjönevads marknad.      Foto: Per-Olof Stoltz 

De 36 svartvita foton som visas i Sjöbo konsthall blir tillsammans ett fotoreportage där Stoltz följer Max tivoli på resor i Sydsverige. Här syns ödsliga grus- och gräsplättar när tivolit – på det första fotot – anländer till Sjönevads marknad och – det sista fotot – dagen eller bara några timmar efter ska ge sig av igen när Norvallas marknad i Varberg är slut för denna gång.

Där emellan byggs bergodalbanan upp, monteras ihop och repareras vid behov, det arbetas vid skjutbanor och karuseller, man tar en paus och fikar, lagar och äter lunch, skrattar och jobbar, pussas lite i smyg. Män och kvinnor, äldre, medelålders och ungdomar. Barnen som kommer och hälsar på föräldrarna. Efter varje marknad räknas pengarna.

Ett både vanligt och ovanligt arbetsplatsreportage. En spännande, annorlunda miljö men ändå ett arbete, ett kneg, som andra. Fotona förmedlar känslan av ovanlig vanlighet och vanlig ovanlighet. Också några foton på tivolibesökare: familjer med barn som åker radiobil.

Spirande kärlek bland vagnarna i Sjöbo. Foto: Per-Olof Stoltz

Per-Olof Stoltz har arbetat med två format: dels ovanligt avlånga foton och dels kvadratiska. Varför han valde de här formaten vet jag inte men det känns lite ovanligt, de passar bra som kontraster till varann och får mig att titta till lite extra. Vet inte heller om han arbetat i dator eller kopierat för hand i mörkrum. Men hans foton ser en smula gammeldags ut med sin breda, innehållsrika gråskala mellan svart och vitt.

Ur bildreportaget sticker en dryg handfull foton – mer än de övriga – ut som konstverk. Till exempel ett foto från Sjönevad där två arbetare, Tomek Wiatrak och Helge Törnblom, justerar bergodalbanan.

Solen är på väg ner och det sjunkande ljuset skapar starka kontraster mellan det mer svarta och det mer vita. Tivoliarbetarna blir som en skulptur. Fotot blir ett stilleben.

Skjutbanan, också ett foto av Per-Olof Stoltz från Sjöbo.

På ett annat foto, som jag också tycker mycket om, har Artur Kozkowski parkerat sin sovkabin (en tillbyggnad eller hytt på en vagn eller lastbil) mitt på Stora torg i Eksjö. Fotot innehåller sådär 95 procent svärta. Det är nattstämning. I bakgrunden syns Thörnell & Anderssons klädaffär.

På ett lika stämningsfullt foto sitter Kozkowski i soffan i sin ”kabina” och läser tidningen under en naken glödlampa.

Per-Olof Stoltz har också tagit flera fina bilder under Max tivolis besök på Sjöbo marknad. Till exempel fotot av den kärlek som kan spira bland vagnarna: Dennis Eriksmoen och Annika Andersson småpussas medan Wojcieck Eliasz tittar på, lite avund- eller svartsjukt…

Ytterligare ett Sjöbo-foto: kockan Agnieszka Rotajczyk slevar upp dagens lunch i kantinvagnen.

(Ystads Allehanda 2012)

Nya svenska tecknade serier i Sjöbo

Do it yourself
Serieskolan i Malmö
Dominica Dominiuk, Ditte Marie Eriksen, Maja Falke, Helena Hellman, Kolbeinn Karlsson, Robin Larsson, Robert Pettersson, Hanna Stenman, Joakim Waller, Anna Åhlén
t o m 8 juni

Deras seriehäften – med både egna och ibland också andras serier – hänger på ena väggen. Besökare kan plocka ner ett häfte, sätta sig och titta. Så ska tecknade serier läsas: på papper (eller eventuellt dataskärm).

Mitt på golvet står tre glasmontrar som synliggör serieskapandet. Den första montern heter ”Inspiration” (här finns andra(s) serieteckningar, musik, själva tuschpennan), den andra visar ”Produktion” (redskap som behövs för att teckna och måla serier) och den tredje ”Resultat” (egna seriehäften/album).

Vid sidan om och bakom montrarna presenteras tio ”färdiga” elever från Serieskolan i Malmö.

Alltså färdiga med citattecken, för samtliga är redan skickliga serietecknare – seriekonstnärer – samtidigt som ingen konstnär någonsin blir fullärd. Mycket av tekniken har de redan men de är olika långt på väg vad gäller personlighet.

Kolbeinn Karlsson.

De presenterar sig själva, för att vara noga. Det är utställarna som svarar för utställningen och kanske just därför går ”Do it yourself” inte i den alltför vanliga konsthalls- och museifällan att tapetsera väggarna med långa rader av tecknade seriesidor. Sånt brukar vara så tröttsamt, både oläs- och otittbart.

Alla har fått samma begränsade utrymme med plats för tre seriesidor/bilder, vilket de utnyttjat på olika – och ofta bästa – sätt. De kan ha blåst upp en seriesida eller ruta, visa originalteckningar eller ett omslag. Ibland finns också en liten piedestal med ett seriehäfte.

Robert Pettersson.

Det här är ett bra sätt att presentera tecknade serier på en gallerivägg. Som betraktare förs man både in i och bakåt i teckningen, till själva tecknandet. Och samtidigt ut- och framåt: den tecknade serien växer och blir seriekonst.

Varje tecknare gör alltså en kort-kort presentation av sig själv, typ man är på en fest och träffar någon, hälsar och pratar en kort stund, för att sen gå vidare. Omöjligt och inte rättvist heller att recensera utifrån dessa små smakprov. Jag ska istället försöka förmedla presentationerna…

Vissa serietecknare har arbetat i svartvitt, andra med färger. De använder olika teknik och tecknar i olika stilar, från svensk skämtteckningsstil till mangainspirerat.

Doraya/Maja Falke.

Hanna Stenman har bland annat gjort en feministisk skämt/allvarsteckning med utgångspunkt i ett uttalande från Nina Björk. Omslaget till Robert Petterssons ”Vid isens kant” kunde nästan vara ett träsnitt i färg.

Också Robin Larssons svartvita stil är konturstark och avskalad men mer i svensk serietecknartradition.

Doraya/Maja Falke, Helena Hellman och Joakim Waller har – i olika grad – inspirerats av den japanska tecknarstil som i Sverige blivit den mest kända formen av manga. Fast jag är nog mer förtjust i deras användning av färger än själva tecknarstilen.

Anna Åhlén tecknar drömska flickbilder (i nästan-skärt, gult och även ljusblått) av ”Linnea”.

Anna Åhlén.

Domon/Dominica Dominiuk har gjort en liten tredelad tecknarskola: 1) skiss + thumbnail, 2) skissa, tuscha, 3) skanna, tona, texta.

Kolbeinn Karlsson och Ditte Marie Eriksen sticker ut. Ja, de ovannämnda får ursäkta. Jag kan inte låta bli att utnämna Karlsson och Eriksen till favoriter. De är ”Do it yourself”-utställningens personligheter.

Ditte Marie Eriksen.

K olbeinn Karlsson tecknar grovt, grövre, grövst. Hans ”troll” blir ur-människor (eller tvärtom). Han använder sig dessutom av en högst egenartad färgskala.

Ditte Marie Eriksen har kombinerat teckningar med tidningsurklipp på temat ”De blinde ord – en ordløs tegneserie om ordblindhed”. Själva formen blir innehållet och budskapet.

Mycket starkt och personligt, det känns självupplevt men det behöver det ju inte vara.

Efter detta kan besökaren också slå sig ner i det lilla DVD-hörnet och bland annat titta på animerade teckningar av Kolbeinn Karlsson. Här rör de på sig, hans troll och inte minst skogens mäktiga, gröna konung.

Det finns fortfarande de som har för sig att tecknade serier bara är för barn – nej, inte för vuxna och inte kan väl serieteckning vara konst? Jag rekommenderar alla konst- och/eller serieintresserade att kolla in utställningen ”Do it yourself” i Sjöbo konsthall.

Joakim Waller.

Eleverna från Serieskolan i Malmö visar och bevisar på bästa sätt vad tecknade serier kan vara i Sverige på 2000-talet. Utställningen ger också en hint om vad serietecknare kommer att bli i framtiden: en konstnär som utgår från den tecknade serien men också breddar sig till film, målning, skulptur, allt och vad som helst.

(Ystads Allehanda 2012)

Bilder med förnuft och känsla

Stefan Winroth
Gräset är grönare
Sjöbo konsthall t o m 18 november

Det händer något spännande och extra fantasieggande när jag tittar på Stefan Winroths bilder i olja och blandteknik. Jag börjar med att gå runt en vända: titta, känna in och fantisera. Först efter det plockar jag till mig utställningsbladet och läser de titlar som Winroth satt på sina bilder. Och häpnar, så smått.

Titlarna dementerar mina associationer. Nästan varenda bild visar, enligt Winroth, något annat än vad jag trodde och tyckte. Till exempel oljemålningen av Elvis (som i Presley) trodde jag var en elbasist. Men nu, efter att konstnären påpekat det, så ser jag ju att musikern har en Elvislock i håret.

Stefan Winroth: ”Visiting Vanatu”, blandteknik.

En annan bild, som fått titeln ”Visiting Vanatu” (inte meningen att vara fräck men ska det inte vara Vanuatu?), trodde jag föreställde Bibelns tre vise män. Och det kanske den gör också men dessa vise män, som samlats kring…. ja, om det kan vara en jättesvamp eller ett stort kokkärl, har rest till ögruppen Vanuatu i Stilla havet och anslutit sig till den nyreligiösa John Frum-rörelsen.

John Frum var soldat under andra världskriget. På ön Tanna har han upphöjts till gud. Frum-religionens heliga symbol är ett rött kors (typ Röda korset).

Och då kan man – som alltid – ställa frågan: Ska konstbetraktaren läsa på först eller titta spontant, utan förutbestämda åsikter eller ”pekpinnar” i rätt riktning? Svaret blir väl – också som alltid – att det är en personlig smakfråga.

De starka färgerna – rött, grönt, blått – är förstås det första jag får i ögonen. Men så märkligt, ser jag vid andra ögonkaster, det är ju inte det klatschigt direkta som förmedlar bildernas innehåll och budskap utan betydelsen finns i de svagare, antydda partierna och färgerna.

Stefan Wirnoth: ”Elvis”, blandteknik.

Stefan Winroths bilder kan påminna både om skämtteckningar och 80-talets vilda eller häftiga måleri. Men han målar/ritar med en mer behärskad våldsamhet. På utställningen i Sjöbo finns både större och mindre bilder; de senare, som ingår i serien ”Sketches of pain” och mestadels är svartvita, fungerar i mina ögon mest som utkast till större bilder.

Dyrkan eller hängivenhet, så skulle man nog kunna sammanfatta Winroths stora bilder. Kanske bör man också tillägga: lockelse. Sen må denna dyrkan, hängivenhet och lockelse vara himmelsk eller jordisk, gälla Gud eller (musik)idoler.

Många bilder har religiösa eller musikaliska motiv.

”God’s vessel” porträtterar en kardinal eller någon annan illasinnad präst. ”The anarchist” föreställer en punksångare (Johnny Rotten, förmodar jag). Titeln ”Patton’s blues” bör väl syfta på bluesartisten Charlie Patton.

Stefan Winroth: ”The three-face”, blandteklnik.

Och ”Crossroads wedding”, där en kvinna som kan vara en man i guldglittrig klänning gifter sig med en gråkostymman som bör vara djävulen, får mig att tänka på en annan bluesartist, nämligen Robert Johnson, och hans avtal med djävulen, underskrivet just vid en vägkorsning.

En annan målning heter ”The death of Mr Johnson” (vilken Johnson?) och titeln ”Burning  (of) the midnight lamp” har ju hämtats från en Jimi Hendrix-låt.

Vad finns bakom och i extasen? Vad är det vi hyllar och dyrkar, egentligen? Kan det vara dessa frågor som Stefan Winroth ställer, om och om igen, i bild efter bild, både i färger och motiv?

Min favoritbild handlar också om lockelse men illustrerar samtidigt min tolkning av bilderna.

Den har en annan, mer diskret färgskala, vit som en skog i snö, och heter ”Infra-red riding hood”. Motivet är alltså rödluvan och vargen. Bilden rymmer både lockelse och rädsla, om vart annat, fram och tillbaks. Här visas tiden strax före, innan det händer. Vad ska segra: förnuft eller känsla?

(Ystads Allehanda 2011)

Peter Larsson, fågel- och naturmålaren i Skartofta

Peter Larsson
Vanliga vinterfåglar
Sjöbo konsthall

Jag kan inte se skillnad på en näbb och en näbb eller en stjärt och stjärt. Fåglar är så att säga inte min grej. I naturen, vill säga. När Peter Larsson har målat är det en helt annan sak.

Och det är stort, i mina ögon. Trots att jag egentligen inte är det minsta intresserad av motiven så måste jag titta, jag blir fascinerad och – faktiskt – mycket intresserad av just fåglarna på hans målningar.

Rödhake, olja.

Peter Larsson är främst fågelmålare. Efter många utställningar på olika håll i Sverige ställer han nu ut på hemmaplan. Han har också gjort ett flertal fågelböcker och de små pastellerna i Sjöbo konsthall målades till hans senaste bok med samma titel som utställningen, alltså ”Vanliga vinterfåglar”.

Här finns dessutom större oljemålningar. Fast nej, det är i det lilla formatet han är bäst, då är Peter Larsson riktigt stor.

Jag följer med i utställningsmappen och förstår att jag tittar på pastellmålade blåmesar, domherrar, grönsiskor, sidensvansar, fasaner, skator, rödhakar, nötväckor och så vidare. Någon mer kunnig kan se skillnad på hona och hane (de mer färgrika är hanar, om jag förstått rätt) men jag ser helt andra saker.

Till exempel rörelsen. Peter Larssons fåglar är inte ens stilla när de sitter på en gren. Det syns att strax ska de flyga iväg. Och när han målar dem i luften… Titta snabbt, så de inte hinner flyga ut ur målningen.

Hur gör han? Betonar och förstärker det blåa hos blåmesen, röda hos domherren, gröna hos grönsiskan och gulrödgråa hos sidensvansen? Lite, lite grann, knappt märkbart, endast en lätt touchad poängtering av egenarten.

Domherre, akvarell.

På oljemålningarna syns fåglarna i den skånska naturen – men inte som en del av naturen utan som huvudperson. Där sitter en falk på en stengärdsgård. Det är en tidig morgon när dimman lättar.

Naturen blir dekor medan stenfalken presenterar sig. Eller se andplogen (tror det är änder på bägge målningarna) över bland annat Tosteberga ängar. Små, små fåglar uppe på himlen med mycket natur omkring – ändå är det fåglarna som fångar blicken.

Allra märkligast är att Peter Larsson både målar arten och individen. Ornitologer ska förstås kunna se vilken sorts fågel det är, men Larsson går ett steg närmare ändå. Det är som han målar av en enda fågel. Just denna fågel med dess personliga utseende och egenskaper.

Han är porträttmålare. Man kan tro att varje fågel suttit modell för honom. Och det kanske de har? Fotograferar han först? Det ska jag fråga när han under påskrundan håller sin ateljé öppen i Skartofta, strax utanför Sjöbo.

(Kvällsposten 2008)

Peter Larsson i sin ateljé. Samtliga bilder hämtade från Peter Larssons hemsida.

PS. Påsken 2010 kan man som vanligt besöka Peter Larsson i hans ateljé i Skartofta. Öppet: 2/4-11/4 (helger kl 10-19 och vardagar kl 13-19).

Två gånger Kjell Nilsson

Kjell Nilsson X 2
Målningar och skulpturer
Sjöbo konsthall to m 26/3 2010

Två gånger Kjell Nilsson har vernissage idag, det vill säga två konstnärer med samma namn ställer ut i samma lokal. Det är ju lite kul men också bra, ska ni få se om ni bege er till Sjöbo konsthall och tittar.

Den ene Kjell Nilsson kommer från Tomelilla och den andre (eller tvärtom) Kjell Nilsson från Sjöbo. Den förstnämnde målar med tusch och akvarell, gör även skulpturer. Den andre målar i olja. På bägge Kjell Nilssons målningar kan man se den sydskånska naturen, den andre Kjell Nilsson har också djur på sina målningar.

Kjell Nilsson från Tomelilla. Foto: Bengt Eriksson.

De påminner alltså om varann. De kompletterar varann men mindre faktiskt på grund av den ovannämnda likheten, det gemensamma intresset för naturen, och mer på grund av skillnaderna, deras olikheter. Den ene Kjell Nilsson blir också en kontrast till den andre Kjell Nilsson. Ju längre man går runt och tittar, desto tydligare framstår skillnaderna.

– Jag hade min första utställning 1980, berättade Kjell Nilsson från Tomelilla på pressvisningen i fredags.

– Det hade jag också, berättade Kjell Nilsson från Sjöbo. Då har vi hållit på precis lika länge.

– För mig har det mer och mer blivit så att jag tar bort, reducerar motivet, sa Kjell från Tomelilla.

– För mig är det precis tvärtom, sa Kjell från Sjöbo. Jag vill få med så mycket som möjligt.

Akvarell. Kjell Nilsson från Tomelilla.

Kjell Nilsson från Tomelilla har arbetat längst med tuschmålningar, akvarell började han med senare. Hans större tuschmålningar blir jag stående framför, helt fascinerad. Inte tuschteckningar utan penselmålningar med starka kontraster mellan vitt och svart. I den ordningen: mest vitt och så svart.

Ett kalt, slätt landskap, mycket jord och mycket himmel, ofta ett större träd i förgrunden och blickfånget. Jag står i Sjöbo konsthall men det är som jag står i Kjell Nilssons natur. Det är vinter, snö och kallt – och det känns.

– Ja, folk har haft den kommentaren, säger Kjell Nilsson från Tomelilla. Att de nästan känner kylan från målningen.

Akvarellerna är varmare, där är det sommar eller åtminstone inte vinter. Här finns färg också, även om färgerna är dämpade: gråblå himmel och dito vatten, svag gul-röd-brun natur.

Bra målningar de också men de saknar tuschmålningarnas… vad ska jag säga… nästan natursakrala dragningskraft och styrka.

Skulptur. Kjell Nilsson från Tomelilla. Foto: Bengt Eriksson.

Skulpturerna har jag lite svårare för. De blir övertydliga, särskilt de större.

Kjell Nilsson från Tomelilla berättar att han tillverkar dem av skrot, rundstav och mässing. På de stora skulpturerna klättrar små människor på stegar eller halar sig upp med rep. En människa kan stå högst upp på en staty och hålla ett hjärta i handen.

Kjell Nilsson från Sjöbo gör mig häpen med sin minutiösa noggrannhet. Jag blir stående och stirrar på en målning av två vildsvin i naturen.

Varje – ja, jag lovar: varje – grässtrå är porträtterat, så noga målat. Likadant med grisarnas päls, varje hårstrå syns.

Kjell Nilsson från Sjöbo. Foto: Bengt Eriksson.

– Ja, jag är petig med biotopen, säger han. Ofta är det motiv härifrån trakten, från Snogeholm, Övedskloster och Björkaån. Den där kungsfiskaren är från Björkaån.

En fin målning med en ensam kungsfiskare på en gren som sticker ut över åns vatten, skiftande i blåa och bruna nyanser. Också en ganska typisk målning för Kjell Nilsson från Sjöbo. Han målar natur och djur, i just den ordningen. Mycket natur – samt ett djur eller flera. Här syns en duvhök som dyker underifrån på sitt byte, ett rådjur, rävar och råkor och en katt också med en sork i mun.

– Min egen katt, min huskatt, säger Kjell Nilsson. En bra sorkjägare. Det här motivet hämtade jag från precis utanför mitt hus.

Oljemålning. Kjell Nilsson från Sjöbo.

Men nej, jag lockas inte av djuren.

Kjell Nilssons målade djur ser lite stela ut, nästan uppstoppade. Fast det är egentligen ingen kritik.

Också en så hyllad svensk konstnär som Bruno Liljefors målade alldeles för stela djur, för min smak. En djurmålare har valet att antingen måla djur som de ser ut – då kan det bli stelt – eller fånga djuret i flykten, mer skissartad och diffust.

Kjell Nilssons natur lever desto mer. Jag kan stå hur länge som helst och betrakta någon av hans åar som långsamt flyter och rör sig, och jag tittar på hans stenar, varje sten han målar blir som en individ, just den enda stenen. Eller målningen av stenbron vid Rövarkulan. Det är en levande bro – som om varje sten fogat sig själv på sin rätta plats så att det blev en bro.

Oljemålning. Kjell Nilsson från Sjöbo.

Hans ramar måste också nämnas.

– Jag använder helst guldramar, säger Kjell Nilsson från Sjöbo. Det passar bäst, tycker jag. Det hör till. Äldre målningar av djur och natur hade alltid guldramar.

(Ystads Allehanda 2010)

Jan Stenmark i Sjöbo

Utställning
Jan Stenmark
Sjöbo konsthall, t o m 27 november

Går en vända genom Sjöbo konsthall, funderar och ställer några smått fördomsfulla, ja, kanske rent av dumma frågor till mig själv: Varför ska Jan Stenmarks bilder hänga på en konsthallsvägg? Fungerar inte bilderna minst lika bra när de trycks i en tidning eller någon av hans böcker? Fördjupas bilderna när de glasas och visas i en konsthall, lyfter det mer konstnärliga visningssättet fram något nytt, annat och mer?

stenmark070123_1210071241_1428597

Nej, tänkte jag svara. Trots att jag är ett Stenmarkfan – jag följde honom under många år när hans bilder regelbundet fanns på Aftonbladets kultursida och flera böcker av Jan Stenmark står i hyllan – så tyckte jag inte det var så meningsfullt att hänga upp bilderna på väggen.

Men efter en stund, när jag började gå runt i Sjöbo konsthall, lite fram och tillbaka bland bilderna – då hände något som inte är möjligt när en bild i taget publiceras på en tidningssida och nästan inte heller när bilden finns på ett bokuppslag, som man slår igen innan man slår upp nästa för att se en annan nästa bild.

I konsthallen kan jag flytta blicken mellan bilderna, liksom se flera bilder i samma blickfång. Då börjar Stenmarks bilder att kommunicera med varann, tala och sjunga. Varje bild blir en röst och rösterna blir en kör som sjunger en stilla och sorgsen sång. Det låter som en barnsång.

Ofta färgbilder men ibland svartvitt. Små till formatet, de största bilderna är knappt så stora som A4. En liten bild kan ha placerats på cirka ett A4-papper med mycket vitt omkring sig. Några gånger har Stenmark gjort en bildstrip: fyra sammanhängande bilder under samma glas. Till bilderna hör en kommenterande texter, oftast under men ibland i själva bilden, texterna kan också bli pratbubblor.

Stenmark klipper och klistrar, monterar ihop foton och illustrationer ur gamla tidningar, ibland ritar och målar han på bilderna. Han använder inte dator, vilket man kunde tro, för klipp- och klistrandet är noggrant gjort = omärkligt. Svårare att göra för hand också: det gäller att hitta klipp som passar till format och proportioner.

Stenmark 2Barn – kanske oftast en pojke – förekommer på nära nog varje bild som Jan Stenmark ställer ut. Även de vuxna, som syns på några av bilderna, har barnet inom sig, bär sig själv som barn med eller mot sitt vuxna jag. Som i den bild – den kunde ha varit utställningens signaturbild men bilden är kanske för mörk och hemsk? – som föreställer samma människa och man i dubbelupplaga, äldre och liten. Mannen minns pojken i en tankebubbla. Bildtexten lyder: ”Det enda han vill bli, har han redan varit.”

Också en annan bild, som korresponderar med den nämnda, föreställer en pojke och en man, nu med barnets ögon. Pojken tittar in genom dörröppningen till rummet där hans far ligger med huvet på bordet och en flaska i hand. Bildtext: ”Allt det jobbiga här i livet: Att vara liten, att vara stor.”

Det är mörkt, för att inte säga svart. Så hemskt. Inte mycket ljus och hopp i Stenmarks bilder (även om just dessa bilder nog måste vara de svartaste och värsta) utan bilderna är mer en bearbetning av livet, ett sätt att hålla livet i schack, sina minnen och känslor under kontroll, leva och överleva ändå, trots livet.

Jan Stenmark sammanfattar i en annan bildtext: ”Livet är till för att levas. Och dös på slutet.”

Svärtan förstärks av att hans bilder har karaktären av skämtteckningar, det vill säga innan man börjar titta och läsa. Här finns humor men det är skämtteckningar utan skämt – eller där skämtet fastnar djupt i halsen, i ens hjärta; skrattet byts mot sorg. Stenmark gör sorgebilder som blir så sorgsna att de väl måste vara personliga och själverfarna.

Kombinationen bild och text är ibland så direkt att jag rycker till. Som, för att ta ännu ett exempel, när bilden visar en förort med höghus och lekande barn. Texten är en efterkommentar: ”Att vi växte upp i en torftig förort, fick vi gudskelov inte reda på förrän långt senare.”

Ibland kan det också vara ett glapp mellan bild och text, och ju större glappet är desto längre och starkare verkar bilderna i mig, stannar kvar och oroar. För då – nu – måste jag tänka och tolka själv. Utställningen i Sjöbo konsthall innehåller (minst) två, om ordet ursäktas, bra exempel också på detta.

inlaga/hõgupplõst

Den ena bilden visar en ung flicka. Det är vinterkväll och flickan tittar in i en svart himmel. Hon har röda vantar och nu tappar hon ena vanten. Bildtext: ”Vanten i tappningsögonblicket.”

På en svartvit bild syns en ännu yngre flicka, nog kväll här också och flickan verkar knäböja vid sin säng med händerna nästan som i bön. Till detta har Jan Stenmark fogat texten: ”Efter en lång dags gnäll och skäll var Guds tystnad som balsam för själen.”

(Ystads Allehanda 2009)