Etikettarkiv: Dalarna

I deckarhyllan: start för Ingrid Hedströms nya serie

Ingrid Hedström
Bortfall
(Alfabeta)

Imngrid Hedström BortfallIngrid Hedström har lämnat sin belgiska åklagare och inlett en ny deckarserie med och om Astrid Sammils, tvångssjukskriven diplomat. (Orsaken till sjukskrivningen är lika pikant som politisk.)

Hedström känns igen: efter bara några sidor börjar hon tvinna en tät, innehållsrik kriminal- och samhällsintrig med den internationella läkemedelsindustrin som varp.

Berättelsen går från nu- till dåtid och framåt igen, från en liten by i Dalarna till Rumäniens huvudstad Bukarest.

Hon skriver lika väl och berättar lika bra som tidigare. ”Bortfall” är en så spännande början på Hedströms nya deckarserie att jag nästan inte alls saknar åklagaren Martine Poirot i Villette.

(KB/YA/TA 2014)

Kivik Art 2011

Om ni besökte Kivik Art Centre i fjol, gick igenom Petra Gipps hus alternativt skulptur ”Refugium” och fick en stor, stark upplevelse av hennes kombination av betong och trä: ingången, rummet och den svindlande gången ut på andra sidan. Ja, då ska ni återvända i sommar och få en förnyad, annorlunda och ännu starkare upplevelse, nu när skulpturen/huset musiksatts av Kim Hedås.

Så var detta sagt. Nu måste följande skrivas:

Kivik Art ´11 kallas  ”mellanår”. Det var Sune Nordgren, projektledaren för Kivik Art, som använde just det ordet på pressvisningen. Ett annat ord är ”nödlösning”.

Tyvärr verkar den evigt pågående rättsprocessen med Ulf Lundell om konstnären Gormleys och arkitekten Chipperfields stora, höga betongskulptur – allmänt kallad ”tornet” – ha lagt sig som ett mörkt moln över Kivik Art. Bygglov eller inte? Skulptur eller byggnad?

”Kokong” av plywood, skapad av arkitektstuderande i Lund.

Nordgren skriver om ”den enda grannen”, alltså Lundell, i årets broschyr. En A4 med ett upprop mot kravet på bygglov ligger på bordet. Har rättsprocessen påverkat sponsorerna så det blivit svårare att få pengar? Eller har Nordgren tappat lusten? Ingen tvekan att både han och styrelsen är kort sagt skitsura. Och att detta påverkat Kivik Art ´11.

Liksom förra året har arkitektstuderande – i år under rubriken ”Land Arc” – bjudits in för att skissa förslag till framtida byggprojekt på Lilla Stenshuvud. Skillnaden är dels att årets blivande arkitekter kommer såväl från Lund som Trondheim och Köpenhamn. Dels att de i år både gjort skisser och modeller som ställs ut i det så kallade Kostallet och fysiska arkitektoniska verk i naturen.

”Invasion”, skapad av arkitektstuderande från Trondheim.

Och dels också, för det tredje, att resultaten är konventionella = trista i jämförelse med fjolårets. Då häpnade jag. Oj, skulle man kunna uppföra en så märklig byggnad mitt bland träden? Nej! Jo, det kan man nog. Om en av årets byggnader uppfördes i en slänt så skulle ingen höja på ögonbrynet.

De fysiska verken är tre, från varsitt land. ”Invasion” – det norska studerandeverket, som liknar, tja, några stora trästafflier eller avskalade torn, passar in fint där de står i en sluttning. Men hur skulle de kunna mäta sig med Kivik Arts, ursäkta, riktiga skulpturer?

Den svenska trasselsudden – eller kokongen – av plywood och det danska bygget av skalade stockar begriper jag inte. Den första ser ut som nånting kvarglömt, den andra kunde ha stått på vilken bygglekplats som helst under 70-talet.

Som tur är finns också Petra Gipps och Kim Hedås samarbete: mötet mellan arkitektur och musik, mellan ”Refugium” och ”Illusion”, som musikstycket heter. Det är riktigt bra – och spännande.

Huset/skulpturen ”Refugium” av Petra Gipp.

”Hur ska man definiera arkitektur? Det finns olika sätt”, säger Petra Gipp. ”Man kan göra det med ljus – eller ljud. I flera år har Kim och jag pratat om att samarbeta. Det här blev startskottet.”

”Jag har spelat in naturljud på Stenshuvud, i Stockholm, Uppsala och Dalarna”, säger Kim Hedås.

Schema för Kim Hedås musikstycke/installation ”Illusion”. 

”Spelade olika instrument som jag använde mest som ljud och tog korta klipp ur låtar jag tidigare gjort. Musiken finns i sex kanaler och spelas upp i lika många högtalare.”

Förra året, invänder jag, kunde jag uppleva huset med egna känslor. Men nu är det du som styr mina upplevelser!

”Ja, så blir det ju”, svarar Kim Hedås. ”Musiken bjuder in lyssnaren, följ med!”

På pressvisningen använde Sune Nordgren också ordet ”kontemplation”. 2011 ska vara ett år för eftertanke: Vad har Kivik Art åstadkommit? Vilken väg ska man gå? Men så känns det inte att besöka Kivik Art ´11. Det känns som en reträtt, lite uppgivet.

Samtliga foton: Gerry Johansson / Kivik Art Centre.

(Ystads Allehanda / Kristianstadsbladet 2011)

Den svenska folkmusikveckan (1): Ale Möller Band

Kapellmästaren själv, som bl a spelar mandola, dragspel och flöjter, bor i Waxholm men kommer från Skåne. För övrigt består Ale Möller Band av en fiolspelman från Värmland, en sångerska från Grekland, en sångare från Senegal, en basist från Kanada och en trumslagare från Mexiko. Nyligen kom bandets andra CD, ”Djef Djel” (Amigo). I vilken genre ska musiken placeras?

– Om du frågat när jag var yngre och hade en snobbigare attityd, säger Ale Möller, så hade jag svarat att vi spelar vår egen musik. Nu kan jag gå med på att den kallas världsmusik.

Och jag som trodde att du skulle svara att ni spelar svensk folkmusik, som svensk folkmusik låter idag?

– Den beskrivningen ställer jag upp på. Det kan jag hålla med om. Samtliga medlemmar bor i Sverige. Alla talar svenska.

– Jag komponerar nästan all musik till bandet. Men jag skiljer mig från andra kompositörer på det sättet att om jag hör en traditionell låt som jag gillar så kan jag infoga den i min komposition. De andra i bandet har kanske en melodi eller text från säg Grekland eller Afrika, då blandar jag in det också.

Ale Möller Band. Foto: Moa Karlberg.

För tio, kanske tjugo år sen gjorde du ett uttalande som fastnat i mitt minne. Du sa att det var dumt att tala om svensk folkmusik. Någon renodlad svensk musik har aldrig funnits. Också den gamla folkmusiken var uppblandad med influenser utifrån – skillnaden är att idag kommer influenserna hit fortare.

– Jag är inte ens säker på att det alltid går så mycket fortare idag. Det tog längre tid för spelmännen i bondesamhället att resa till Trondheim, men när de väl kommit dit så sög de åt sig som törstiga svampar.

Ale Möller är en världsmusiker redan i valet av huvudinstrument. Eller snarare en glokal musiker, både global och lokal. Även om Ale verkar kunna spela alla instrument som finns så spelar han mest och helst mandola. Ett fingerspelat stränginstrument av en sort som inte fanns förrän Ale Möller uppfann det.

– Jag var i Grekland och lärde mig spela bouzouki, berättar han. Sen flyttade jag hem till Sverige och Dalarna, för att jag också ville spela polska. Du måste ha en fiol, sas det. Men varför? Jag hade ju redan ett instrument. Då började jag fundera på hur man kunde förändra den grekiska bouzoukin, skapa ett instrument som passar till folkmusik från Sverige.

– Prototypen till den mandola som jag spelar idag finns nu utställd i Folkmusikens hus i Rättvik – som exempel på ett nytt svensk folkmusikinstrument.

– Först i Grekland och sen i Dalarna började jag också tänka på hur olika sorters musik blir till – genom exkludering. Allt som inte passar in i musikstilen rensas bort. Också nationer definieras genom exkludering, en organisation som LO och stora företag. De som tycker annorlunda gör man sig av med så att alla i styrelsen är som chefen. Jag vill visa hur resultatet kan bli om man istället gör tvärtom – alltså inkluderar.

– Men det här vet ju bara jag. Det hör inte publiken. Jag håller inget tal på scenen.

Det är klart att publiken gör. Och det är klart att du gör. Du talar bara på ett annat språk, med toner och rytmer, musik.

– I och för sig tror jag att mina idéer förmedlas genom musiken. Men publiken ska inte tänka på det. Vi har spelat på många små svenska orter där folk aldrig skulle komma och lyssna bara för att vi spelar världsmusik. De kommer för att Ale Möller Band bjuder på god underhållning.

(LO-Tidningen 2007)

I skivhyllan: Göran Persson

Göran Persson
Blir jag sen spelkarl
(MNW, 1971)
Omslag: Tore Berger / Lennart Klein
Foto: Carl-Johan de Geer

Göran Persson är förstås inte den Persson utan en annan Göran som hörde och fortfarande hör hemma i Dalarna.

1973 stoppade han gitarren i fodralet och åkte ner till MNW:s studio i Waxholm där han sjöng in debut-LPn ”Blir jag sen spelkarl”. Året därpå upprepades resan för att göra LPn ”Hundliv”. Sen åkte han hem till Dalarna igen och det var inte så mycket mer med det.

”Jag hade spelat mina låtar för högst tio personer innan jag kontaktade MNW”, skriver Göran Persson på omslaget till debuten. Okänd som artist när han gjorde plattorna och nästan lika okänd efter att ha gjort dem.

Det här var ett av musikrörelsens mest sympatiska drag. En okänd person – en så kallad vanlig människa – kunde få chansen att spela in en platta. Också idag kan okända namn få göra plattor. Fast nu handlar det om okända men potentiella artister med sikte på karriär – då var det just vanliga människor.

Hade Göran Persson ens en tanke på att bli artist? Han skrev av sig, förmedlade sina upplevelser och erfarenheter (av byggen, militärtjänst och arbetslöshet). Varken mer eller mindre. Tänkte MNW att här har vi en blivande Artist? Eller tyckte man bara att Göran hade någonting intressant att berätta. Och då var det bolagets skyldighet att se till att det kom på skiva så andra kunde få chansen att höra det.

Med kommersiellt dödsförakt inleds debut-LPn med en låt, ”Englunds bygge”, där Göran endast sjunger ett kort omkväde. Resten är mer en dikt som han deklamerar i lätt otakt. Det är en bra text, naiv men medveten, liksom nymornad (om förhållandet mellan byggarbetare och chefen). Samma naiva medvetenhet kännetecknar ”Pansarbåt” (om Gustav V:s borggårdstal 1914), ”Snälle arbetsförmedlare” (scen från arbetsförmedlingen), ”Präst och general” (goda vänner) och ”Blir jag sen spelkarl” (om att sjunga i skogen och i stan).

Produktionen är spontan. Göran, akustisk gitarr, brorsan Håkan Persson, elbas, Sam Ellison, trummor och gitarrer, Hans Wiktorsson, rytminstrument, och Tore Berger, klarinett, verkar bara ha spelat på tills kompet passat. Göran sjunger och pratar med samma röst. Också en skillnad mellan 70-talet och idag: Göran Persson kom ur studion i samma skick som han gick in. Man får känslan att han är exakt densamme på och utanför skivan.

Till uppföljaren ”Hundliv” kallades fler och kanske skickligare musiker in (bl a Roffe Wikström, elgitarr, och Lasse Englund, akustisk dito). Det spelas bättre – men det behöver ju inte betyda att det låter bättre.

——————————————————————————————————–

Varken ”Blir jag sen spelkarl” eller ”Hundliv” finns på CD. Däremot har ”Blir jag sen spelman” återutgivits digitalt och fanns för ett tag sen också utlagd för gratislyssning på Spotify. (Men nu är Göran Persson borta från Spotify igen. Vad hände?)

Efter inspelningarna fortsatte Göran Persson att arbeta inom vården och är numera gymnasielärare, bl a på vårdlinjen. Men han har också fortsatt att skriva. Det har blivit två diktsamlingar, ”Matiné” (1991) och ”Tillbaka till idyllen” (1998), samt två romaner, ”Ut i livet” (1993) och ”Allt har sin början” (2002). I samarbete med Ove Karlsson (Arbete & Fritid) gjorde han 1996 dessutom ett nytt album, ”Från Siljan”, med egna låtar. Göran Persson har även återbildat sitt och brorsan Håkans popband från 60-talet, The Greenhorns. En CD, ”XXL”, kom 2004. Allt utgivet på eget förlag/skivmärke.

Nu håller Göran Persson på att spela in ett nytt soloalbum som anknyter och går tillbaka till de sånger och inspelningar han gjorde på 70-talet – fast de nya sångerna utspelar sig på 2000-talet. T ex handlar en av de nya låtarna om ”en arrogant man från Östermalm.” Jo, säger Göran, ”det är nog egentligen Carl Bildt som jag sjunger om”.

(Uppfräschad version av texten i boken ”99 proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)