Seriestadens grundare: Gunnar Krantz

Vi träffas förstås på Malmös nya museum för tecknade serier. Nej, det där var ett försök att förverkliga mina framtidsförväntningar i förväg (återkommer till detta). Tar om från början: Som den konstnär han är har serietecknaren Gunnar Krantz och jag stämt träff på Malmö konsthall.

Närmare bestämt i kaféet, där vi genast i kaffekön börjar prata om praktik kontra teori.

– De är lika viktiga. De hör ihop.

– Det speciella med Malmö högskola är kombinationen av teori och praktik. Det hålls seriehistoriska föreläsningar men de studerande får också prova på att teckna serier, på papper och digitalt.

– Liksom det är viktigt att Serieskolan både undervisar i serieteckning och ger branschorientering åt blivande serietecknare. Vilka arbetsmöjligheter finns? Vad ska man ta betalt? Hur startar man ett företag? Vad innebär upphovsrätten?

– Också jag, för att kunna vara lärare, måste ha kvar min förankring i det praktiska arbetet. Alltså fortsätta att teckna serier.

Gunnar Krantz. Foto: Cherister Järeslätt.

Säger Gunnar Krantz, tidigare lärare på Serieskolan i Malmö och nu universitetslektor i visuell kommunikation på K3 (institutionen för Konst, kultur och kommunikation) vid Malmö högskola.

Sen går samtalet åt ett mer personligt håll – till Gunnar Krantz själv, serietecknare och konstnär. Ja, det är väl samma sak. Nej, vi är inte helt överens om det.

– Tecknade serier kan vara konst, menar Krantz och tar ”Vin och vatten” – ett seriealbum från 2008 – som exempel.

– Där målade jag med akvarell. Serierutorna kunde varit målningar. Jag har ju också utbildat mig till konstnär – i måleri – på bland annat konstskolan Forum i Malmö.

Aktuell Gunnar Krantz-box med två samlingsalbum.

Såväl målningar och skulpturer som seriealbum är konst, hävdar intervjuaren. Det handlar bara om olika konstnärliga uttrycksformer.

Å andra sidan: när skrev en svensk konstkritiker om ett seriealbum? Konstkritiker verkar tycka att tecknade serier aldrig är konst.

– På 90-talet nådde svenska serietecknare – ja, svensk seriekonst då – plötsligt ut till en väldigt stor publik. Serier uppmärksammades i media – men inte av konstkritikerna.

– De vill höra till en inre krets som kan och förstår mer än allmänheten. Kritikerna tycker att konst ska inte alla kunna förstå sig på. Det är förstås nonsens.

Att vi träffas just nu beror på den nya, stora och tunga Gunnar Krantz-boxen med två retrospektiva samlingsalbum, ”Med största möjliga allvar” och ”Från Superangst till Seriestaden” (Optimal press). Vikt: 5,5 kg.

Ruta ur albumet ”Alger” (1986).

Boxen (serier, foton, texter med mera) följer Krantz från albumserien ”Alger” (1986) och framåt. Man ser hur tecknarstilen skiftat genom åren, från franskinspirerad fotorealism till streckteckningar typ telefonklotter, svartvitt och färg.

– Hur jag tecknar beror på vad jag vill berätta. Berättelsen hittar sitt eget uttryck. När jag tecknar självbiografiskt – men genom en annan person – måste den personen bestämma uttrycket.

– Efter att ha blivit klar med ett projekt – en serie, ett album eller flera – så går jag vidare. Jag vill inte fastna i det repetitiva, i en enda stil.

Krantz-boxen når inte fram till idag utan slutar 1998, då Gunnar Krantz myntade ordet och begreppet Seriestaden. I samband med utgivningen av serieantologin ”Allt för konsten” (också Optimal) – sju av tio medverkande bodde i Malmö – ordnade Krantz vad han kallade ett ”PR-konvent” på kulturcaféet Inkonst i Malmö.

När Lund utnämnts till Popstad så kunde väl Malmö vara Seriestaden? Det fick bli namnet på serieevenemanget.

Självporträtt: Gunnar Krantz, 15 år.

Hur många serietecknare fanns i Malmö då?

– En dryg handfull.

Hur många finns idag?

– Ingen aning, det är omöjligt att räkna Malmös alla serietecknare.

Namnet kom alltså innan Malmö blivit en seriestad. Året efter, 1999, startade utbildningen i serieteckning på Kvarnby folkhögskola och år 2000 drogs Serieskolan igång på allvar av Fredrik Strömberg (då serierecensent i Arbetet, nu bland annat redaktör för Seriefrämjandets tidskrift Bild & Bubbla) tillsammans med serietecknarna Tony Cronstam och just Gunnar Krantz.

Under åren har uppskattningsvis plus 100 nya serietecknare utbildats på Serieskolan. Några av de mest uppmärksammade: Niklas Asker, Malin Biller, Sara Granér, Liv Strömquist, Daniel Ahlgren, Fabian Göransson, Knut Larsson…

En stor del av Seriestaden – Kvarnby folkhögskola/ Serieskolan och organisationen Seriefrämjandet, seriekollektiven C’est bon och Seriestudion – finns idag samlad i kulturhuset Mazetti på Bergsgatan. Det enda som fattas är väl ett seriemuseum?

– Ja, det vore ju skoj! utbrister Gunnar Krantz.

– Jag ångrar att jag inte sparade någon teckning från varje elev på Serieskolan, tillägger han.

Omslag till samlingsalbumet ”Från Superangst till Seriestaden” av Gunnar Krantz.

– Efter de serieutställningar som jag satt ihop så vet jag att tecknade serier lockar stor publik. Inga kända serienamn behövs heller, det är själva serierna som lockar. De flesta – alla – har ett förhållande till tecknade serier.

Var i Malmö ska ett seriemuseum placeras? Intervjuaren föreslår Arbetethuset (som väl står halvtomt?) på andra sidan gatan till seriecentret på Mazetti.

– Antingen Västra hamnen eller Möllevången, funderar Gunnar Krantz. Jo, någonstans vid Möllevången blir nog bäst.

Namn Gunnar Krantz.
Ålder 50 år.
Född I Stockholm, kom till Kivik som treåring och har även bott i Kristianstad, Stockholm och Malmö, från1988.
Utbildning Studerat till målande konstnär i Kristianstad, Stockholm och på Forum i Malmö.
Gjort Tilldelades seriepriset Urhunden för debutalbumet ”Alger” (1986) och har gett ut många seriealbum i olika tecknarstilar, varit kursansvarig på Serieskolan i Malmö och lektor i design på högskolan för Design och konsthantverk i Göteborg, ställt ut serier och annan bildkonst på museer och gallerier.
Idag Universitetslektor i visuell kommunikation på K3, Malmö högskola och fortfarande serietecknare.
Aktuellt Retrospektiv samlingsbox med två album, ”Med största möjliga allvar” och ”Från Superangst till Seriestaden”.
Speciellt Myntade begreppet Seriestaden redan innan Malmö blivit en seriestad
Hemsida www.seriekonst.se

År 2012 i sydöst

Årets deckare, folk- och världsmusik (inte minst julskivorna) har jag redan skrivit om. Men också år 2012 har det förstås hänt mycket annat inom kultur och nöje som kan vara värt att (åter)upptäcka…

Jag var tveksam när konstnärerna i ÖKSG tog över driften av Tjörnedala konsthall (konstnärer som kamrerer och pappersvändare brukar sällan gå bra) men sen dess har det visats flera sevärda utställningar med både medlemmar och utomstående konstnärer.

Galleri Wallner i Simris fortsätter att vara Österlens bästa galleri. Titta in när som helst, varje utställning är upplevelserik! Just nu – några av Gert Germeraads lika fascinerande som obehagliga skulpturer.

Årets fotoutställningar: ”Öster om Ystad”, där bland andra Gabriella Dahlman och John S Webb fotograferat Österlen (visas in i nästa år på Ystads konstmuseum), och ”Tivoliliv”, där Per-Olof Stoltz plåtat människor på och kring ett tivoli (Sjöbo konsthall).

          Spirande kärlek mellan tivolivagnarna i Sjöbo.                            Foto: Per-Olof Stoltz 

Bästa utställning i kategorin tecknade serier: ”Do It Yourself” med elever från Serieskolan i Malmö (också Sjöbo konsthall). Kul att lilla konsthallen i Sjöbo lyckades lyfta fram seriekonst på ett sätt som Ystads stora konstmuseum misslyckades med i utställningen ”Sånt som händer”.

Årets skådespelerska: Elena Alexandrova fick – mycket välförtjänt! – YA:s kulturpris för sin egenartade tolkning av Tjechovs ”Körsbärsträdgården”.

Årets (och alla års) roligaste revyartist: Allan Persson i Spjutstorpsrevyn.

Årets trolleri: Framtrollning av kaniner är inte min grej, men när jag äntligen tog mig till Skillinge teater och fick uppleva Österlens trollpacka Malin Nilsson – ja, då häpnade jag. Skickligt, fyndigt, roligt!

Årets julkonserter: Glimra (Grand, Simrishamn), familjen Saxell (Ystads teater), Ulf ”M”Andersson (Lorensdal, Vellinge) och Sanna Nielsen (Marsvinsholm/Sjöbo).

Fler konserter: South Gospel Singers (Vallösa kyrka), Richard Lindgren (Grand), Anders Bergcrantz och Hannah/Ewan Svensson (Ystads jazzfestival), Laleh och Thåström (Kronovalls slott) och Maria Eggeling (Scala, Ystad).

Några ”skånska” plattor: Anna-Mia Barwe, ”Jazz po skånska tvåu”, Anna Hertzman, ”Född långt ut”, Amanda Jenssen, ”Hymns For The Haunted”, Kvara Kvartett, ”Dynamo”, Richard Lindgren, ”Grace”, Ulf Lundell, “Rent förbannat”, Molly på rymmen, ”Klukkes Gumpglugg”, Primus Motor, ”Åka med”, Sophie Rimheden, ”Haj”, Swinging Hayriders, ”Get With It” , och Hans Åkerhjelm, ”Lonely Planet”.

Årets nykomling: Ännu en Saxell, nämligen Karl. ”Upptäckte” honom vid scendebuten på Grand i Simrishamn och nu väntar jag på skivdebuten. När?

Årets scen: biografteatern Scala.

Årets pånyttfödelse: Backafestivalen.

Årets digitala besvikelse: Ingen direktsänd opera på Flora i Sjöbo (till skillnad mot i Tomelilla, Simrishamn och Ystad).

Årets konstbesvikelse var att Kivik Art tagit åt sig så av den konservativa gubbstrutten Lundells kritik.

Konstkoll på åkern vid Ulf Lundells gård intill Kivik Art.          Foto: Bengt Eriksson.

Årets bok med skånsk anknytning? Ja, har ni inte läst Susanna Alakoskis ”Oktober i fattigsverige” så måste ni passa på under jul och nyår. Dagbok och roman på samma gång, gripande in i hjärtat och vilken språkbehandling.

(Ystads Allehanda 21012)

Nya svenska tecknade serier i Sjöbo

Do it yourself
Serieskolan i Malmö
Dominica Dominiuk, Ditte Marie Eriksen, Maja Falke, Helena Hellman, Kolbeinn Karlsson, Robin Larsson, Robert Pettersson, Hanna Stenman, Joakim Waller, Anna Åhlén
t o m 8 juni

Deras seriehäften – med både egna och ibland också andras serier – hänger på ena väggen. Besökare kan plocka ner ett häfte, sätta sig och titta. Så ska tecknade serier läsas: på papper (eller eventuellt dataskärm).

Mitt på golvet står tre glasmontrar som synliggör serieskapandet. Den första montern heter ”Inspiration” (här finns andra(s) serieteckningar, musik, själva tuschpennan), den andra visar ”Produktion” (redskap som behövs för att teckna och måla serier) och den tredje ”Resultat” (egna seriehäften/album).

Vid sidan om och bakom montrarna presenteras tio ”färdiga” elever från Serieskolan i Malmö.

Alltså färdiga med citattecken, för samtliga är redan skickliga serietecknare – seriekonstnärer – samtidigt som ingen konstnär någonsin blir fullärd. Mycket av tekniken har de redan men de är olika långt på väg vad gäller personlighet.

Kolbeinn Karlsson.

De presenterar sig själva, för att vara noga. Det är utställarna som svarar för utställningen och kanske just därför går ”Do it yourself” inte i den alltför vanliga konsthalls- och museifällan att tapetsera väggarna med långa rader av tecknade seriesidor. Sånt brukar vara så tröttsamt, både oläs- och otittbart.

Alla har fått samma begränsade utrymme med plats för tre seriesidor/bilder, vilket de utnyttjat på olika – och ofta bästa – sätt. De kan ha blåst upp en seriesida eller ruta, visa originalteckningar eller ett omslag. Ibland finns också en liten piedestal med ett seriehäfte.

Robert Pettersson.

Det här är ett bra sätt att presentera tecknade serier på en gallerivägg. Som betraktare förs man både in i och bakåt i teckningen, till själva tecknandet. Och samtidigt ut- och framåt: den tecknade serien växer och blir seriekonst.

Varje tecknare gör alltså en kort-kort presentation av sig själv, typ man är på en fest och träffar någon, hälsar och pratar en kort stund, för att sen gå vidare. Omöjligt och inte rättvist heller att recensera utifrån dessa små smakprov. Jag ska istället försöka förmedla presentationerna…

Vissa serietecknare har arbetat i svartvitt, andra med färger. De använder olika teknik och tecknar i olika stilar, från svensk skämtteckningsstil till mangainspirerat.

Doraya/Maja Falke.

Hanna Stenman har bland annat gjort en feministisk skämt/allvarsteckning med utgångspunkt i ett uttalande från Nina Björk. Omslaget till Robert Petterssons ”Vid isens kant” kunde nästan vara ett träsnitt i färg.

Också Robin Larssons svartvita stil är konturstark och avskalad men mer i svensk serietecknartradition.

Doraya/Maja Falke, Helena Hellman och Joakim Waller har – i olika grad – inspirerats av den japanska tecknarstil som i Sverige blivit den mest kända formen av manga. Fast jag är nog mer förtjust i deras användning av färger än själva tecknarstilen.

Anna Åhlén tecknar drömska flickbilder (i nästan-skärt, gult och även ljusblått) av ”Linnea”.

Anna Åhlén.

Domon/Dominica Dominiuk har gjort en liten tredelad tecknarskola: 1) skiss + thumbnail, 2) skissa, tuscha, 3) skanna, tona, texta.

Kolbeinn Karlsson och Ditte Marie Eriksen sticker ut. Ja, de ovannämnda får ursäkta. Jag kan inte låta bli att utnämna Karlsson och Eriksen till favoriter. De är ”Do it yourself”-utställningens personligheter.

Ditte Marie Eriksen.

K olbeinn Karlsson tecknar grovt, grövre, grövst. Hans ”troll” blir ur-människor (eller tvärtom). Han använder sig dessutom av en högst egenartad färgskala.

Ditte Marie Eriksen har kombinerat teckningar med tidningsurklipp på temat ”De blinde ord – en ordløs tegneserie om ordblindhed”. Själva formen blir innehållet och budskapet.

Mycket starkt och personligt, det känns självupplevt men det behöver det ju inte vara.

Efter detta kan besökaren också slå sig ner i det lilla DVD-hörnet och bland annat titta på animerade teckningar av Kolbeinn Karlsson. Här rör de på sig, hans troll och inte minst skogens mäktiga, gröna konung.

Det finns fortfarande de som har för sig att tecknade serier bara är för barn – nej, inte för vuxna och inte kan väl serieteckning vara konst? Jag rekommenderar alla konst- och/eller serieintresserade att kolla in utställningen ”Do it yourself” i Sjöbo konsthall.

Joakim Waller.

Eleverna från Serieskolan i Malmö visar och bevisar på bästa sätt vad tecknade serier kan vara i Sverige på 2000-talet. Utställningen ger också en hint om vad serietecknare kommer att bli i framtiden: en konstnär som utgår från den tecknade serien men också breddar sig till film, målning, skulptur, allt och vad som helst.

(Ystads Allehanda 2012)

I seriehyllan: Mœbius & Jodorowsky

Litteratur eller konst? För barn eller vuxna? Det är de vanligaste, ofta upprepade frågorna om tecknade serier. Svar: bäggedera. Respektive: än det ena, än det andra och ibland både… och.

På 80-talet slog en våg in över Sverige med tecknade serier för en äldre publik. Först översattes serier från bland annat Frankrike, Belgien och Italien, sen började det komma allt fler nya svenska serier. Men så plötsligt: stiltje. Utgivningen av seriealbum, särskilt för vuxna, upphörde nästan helt.

Idag sköljer en ny serievåg över oss. Den nya vågen inleddes med unga, svenska serieskapare (för det kan vi tacka serieskolan i Malmö) och nu har också allt fler utländska seriealbum – eller grafiska romaner, som de kallas numera – börjat översättas och ges ut i Sverige.

Mœbius (egentligen Jean Giraud) blev ett av de mest omtalade namnen ur den generation som började teckna serier i Frankrike efter 1968.

”Inkalen” (utgiven på svenska av det danska serieförlaget Faraos Cigarer, övers: Horst Schröder) är ett praktfullt album med samlade berättelser om John Difool, en intergalaktisk privatdetektiv, som Mœbius tecknat till (Alejandro) Jodorowskys manus.

John Difool-serierna har tidigare funnits på svenska i fyra album som väl måste vara utgångna nu och när de samlats och getts ut på nytt så har de fått ny datafärgläggning utan att Mœbius visste om det.

Sånt är ett jäkla sätt förstås – men till skillnad mot de flesta serienördar, som verkar ogilla de nya färgerna (inte lika starka och distinkta), så tycker jag att teckningarna fungerar också med den här färgskalan.

Ruta ur ”Inkalen”, tecknad av Mœbius.

Mœbius tecknar ju så otroligt bra. Han är en serietecknande konstnär. Det finns någonting i hans serierutor som jag inte kan stå emot utan jag sugs in i bilderna och berättelserna, ut i rymden.

Där utspelar sig historien: i en fantastisk, smått psykedelisk värld, som både är vår och en annan värld. John Difool-berättelserna är fantasydeckare och ett exempel på att tecknade serier kan berätta historier och ta upp ämnen på så svindlande fantasirika sätt att jag undrar om vi skulle acceptera det i till exempel romaner?

(Ystads Allehanda 2010)