Jazziga folktoner

Jazztrion InFocus inledde årets konsertsäsong i Hammenhög med att blanda egna låtar och svenska folkmelodier som hämtats från Jan Johansson. Personligt, spröd musik med tyngd, tyckte YA:s recensent.

Artister: InFocus
Var & när: Garaget, Hammenhög 22 maj

Bäst: Ola Melanders förmåga att få elpianot att nästan låta som ett riktigt = akustiskt piano.
Synd: Alldeles för kort konsert, tyckte hela publiken.

Lugn, stilla jazz med folkton inledde årets säsong på Garaget i Hammenhög. Så antecknade jag i blocket precis när Ola Melander växlade från lätta, enstaka fingerplink till tyngre dunk med hela handen på elpianots tangenter.

Nog detta som kännetecknar InFocus: dynamiken. Att musiken både är spröd och har tyngd.

Intressant att samtidigt lyssna och se den nära ögonkontakten mellan pianisten Melander och Hannes Wall på kontrabas. Ibland också med trummisen Christoffer Dahl – som när en pianoton får ligga kvar som bordun under ett trumsolo.

InFocus – från vänster: trummisen Christoffer Dahl, kontrabasisten Hannes Wall och elpianisten Ola Melander – inledde i lördags konsertsäsongen på Garaget i Hammenhög. Foto: Bengt Eriksson

Gruppen InFocus har blivit mest uppmärksammad för sina tolkningar av svenska folklåtar från Jan Johanssons skivor. Just tolkningar, inga efterapningar, för så mycket Johansson finns inte kvar i till exempel ”Visa från Utanmyra” och ”Emigrantvisan”.

Melander improviserar på ett annat sätt än Johansson, går utanför såväl svensk folkton som amerikansk jazz. Mer tyngd, andra känslor och annan rytm; en annan riktning också, som om folkmelodierna utvandrat neråt Balkan. Eller tvärtom: folklig musik från Bulgarien, varifrån Melander har sin härkomst, invandrar hit.

Måste också nämna trions version av en ”Gammal bröllopsmarsch”. De lite för långa pauserna i melodin, som skapar en mättad tystnad. Johanssons folkmelodier blandas dessutom med Melanders egna låtar där det balkanska – så tyckte i alla fall jag att det lät – ersätter det svenska.

Eventuell genre: jazz på bulgariska.

I en mer jazzig låt får basisten Wall möjlighet att spela ett mjukt, fint solo. På enträgna rop från någon i publiken framförs ”Här kommer Pippi Långstrump” (Jan Johansson gjorde melodin). Kort och snabbt, spontant och väl mest på skoj. ”Närmare Gud till dig” blev sista låt och då kan jag påpeka att det också infinner sig en känsla av koral, både här och var när InFocus spelar.

(Ystads Allehanda 2015)

Jonny Lilja på Österlen (ja!) och i Malmö (njä)

Olle Lönnaeus
Jonny Liljas skuld
(Massolit)

Med ”Jonny Liljas skuld” inleds en serie polisromaner om Jonny Lilja och Eva Ström vid Malmö- respektive Ystad-polisen. Olle Lönnaeus försöker byta miljö – från landsbygd till stad – men misslyckas. Som tur är.

Österlens miljöer, natur och stämning blev en extra huvudperson i hans tidigare deckare – eller snarare skåntry noir-romaner. Och det verkar som om han inte kan lämna Österlen. Det förstår jag, för han är som bäst när han skriver i symbios med den österlenska naturen.

”Jonny Liljas skuld” börjar på Haväng. Korparna kraxar och Jonny Lilja går mot havet för att hänga sig i en ek. Då får han syn på en annan människa, en ung kvinna. Hon är redan död. Både hemskt berättat och vackert skrivet. Natur och människa, liv och död, skildras hudnära. Allt är ett: berättelsen, språket, naturen och personerna.

I nästa kapitel flyttar handlingen till Malmö och det blir tvärtom: gator, människor och atmosfär märks knappt. De känns inte. Kristianstadsgatan, där polisen Lilja bor, kan ligga i Malmö men lika gärna i vilken stad som helst, verklig eller fiktiv.

Både Jonny Lilja och Eva Ström är udda poliser, som går egna vägar i yrket. De är personligheter. Mest Jonny och nästan helt på ont, alltså en typisk Lönnaeus-man. Andra (deckar)författare skapar alter egon men Olle Lönnaeus manliga huvudpersoner är varje mans anti ego.

Vem vill bli som Jonny Lilja? Han drivs av speldjävulen, spelade bort sitt äktenskap och nästan dottern också. Och snart sig själv, nu uppgår hans spelskuld till en miljon. Det är nära att han blir av med jobbet som knarkspanare. Jonny må vara polis men han kunde varit motsatsen.

Lönnaeus får ursäkta men jag börjar tröttna på att ta del av det manliga ältandet (fyra nästan identiska män i lika många böcker). Och när det i handlingen stoppas in en maffiaboss (med rötter på Balkan), trafficking, prostitution och narkotika och mördaren dessutom kunde ha hämtats från typ 100 brittiska/amerikanska deckare, då ger jag upp.

Nästan. Även om ”Jonny Liljas skuld” är en svag start för polisserien så finns det fortfarande något lovande, bra och faktiskt unikt i Olle Lönnaeus deckarförfattande.

Tre eventuella läsningar: Jonny Lilja flyttar ihop med Eva Ström någonstans bortåt Hammenhög (fast det går väl inte på grund av sexuella preferenser, den kvinnliga grannbonden skulle bli tokig). Han tar tjänstledigt och bosätter sig i mormors hus på fiskeläget vid Haväng. Eller så får Lönnaeus skärpa till sig och börja skriva lika atmosfärrikt om Malmö som han skildrar Österlen.

(KvP 2014)

I Deckarhyllan: Spretigt verklighetsnära om Malmö

Jan-Eric Boo
”Livet har sitt pris”
(Recito)

En ny trend – att poliser börjar skriva polisromaner?

Jan-Eric Boo, pensionerad kriminalinspektör, är ännu en. Han har varit polis i Hässleholm och Malmö, och även arbetat för EU och FN på Balkan. Med ”Livet har sitt pris” debuterar han som författare.

Kort referat: Ung flicka tar livet av sig genom att hoppa från bron över motorvägen vid tidningshuset i Malmö. Ja, händelsen känns igen, både från nyhetsrapporteringar och Lukas Moodyssons film ”Lilja 4-ever”.

Jan-Eric Boo skriver oroande verklighetsnära. Romanens manlige polis, Michael Lundell, 62 år, har traumatiska minnen från sin tjänstgöring på Balkan. Den kvinnliga polisen, Mirka Salo, är en ny, ung kollega på familjevåldsenheten.

Genom dem speglas polisernas praktiska arbete och inställningen till polisarbetet. Det tycks och funderas. Särskilt Lundell, en mer konservativ polis som försöker anpassa sig till nuläget, ältar det mesta: domstolsbeslut, mansrollen, sin pensionering, meningen med livet, skolavslutning utan kristna inslag…

Han tar fram dagboken från Kroatien/Östra Slovenien och läser för att ”bli hel igen”. Och så fylls alltför många boksidor av dagboksanteckningar som lägger sig i vägen för polisromanen: utredningen av självmorden. Nej, det räcker inte med en – två unga flickor tar livet av sig.

Internationell thriller, mansroman, debattbok, arbetsplatsreportage och så själva polisromanen. Det blir för mycket och därmed för lite. På tok för spretigt.

Jan-Eric Boo vill ha med all sin kunskap och alla sina erfarenheter redan i debutromanen. Tyvärr saknas förmågan att välja bort, fokusera och koncentrera. Kriminaltråden knyter sig och ringlar iväg.

Lite synd, eftersom ”Livet har sitt pris” ändå innehåller en del lovvärda ansatser till en bra – och verklighetsnära – polisroman om Malmö.

(KvP 2013)

Danska deckarhyllan: Jesper Stein

Jesper Stein
Uro
(Politikens förlag)

Köpenhamn år 2007.

Ungdomshuset på Jagtvej ska stängas och utrymmas. På gatorna utkämpas hårda gatustrider mellan så kallat autonoma och en väl förberedd poliskår. Stenar kastas, fönster slås sönder, bilar sätts i brand.

Där och då inleds polisromanen ”Uro” av Jesper Stein. Typiskt för dansk krimi: ofta anknyter kriminalintrigerna till människor, miljöer, debattämnen och även verkliga händelser i dagens Danmark.

Antihjälten (vad annars?) Axel Steen, vicepolitikommissarie vid Dråbsavdelningen, bor mitt i händelsernas centrum på Nørrebro.

In i lägenheten hörs vrål och tjut från kravaller och polisbilar. När en man hittas död vid muren på Assistens Kirkegaard så är Steen på plats inom någon minut.

Den döde – mördade? – har svarta kläder, militärstövlar och luvjacka. En autonom? Kan det vara en polis som gått för långt?

Deckarförfattaren Jesper Stein, som varit rätts- och kriminalreporter, blandar in illegala flyktingar, narkotikagangsters från Balkan, kriminella gäng vid Blågårds plads och diverse oegentligheter inom polisen.

Det polisiära problembarnet Axel Steen (frånskild far med allt större intag av droger) tvingas – det är ordet – samarbeta med säkerhetspoliserna i PET-bunkern.

Historien verkar inte otrolig utan kunde nog vara fullt möjlig.

Fast ”Uro” har främst blivit en atmosfärrik roman om Nørrebro: gator, platser, krogar och ett sjaskigt hotell. Författaren känner sin stadsdel också.

Går man in på YouTube och söker på Jesper Stein så får man upp videoklipp där Stein presenterar de miljöer som förekommer i första delen av serien ”2200 Noir” (efter postnumret för Nørrebro).

(Kvällsposten 2012)

I CD-spelaren: Apolonia

Apolonia
Fria fötter
(Tónlist Records)

Under ledning av Ida Gustafsson, sångerska och låtskriverska, fortsätter Apolonia att framföra nu-folkmusik från malmöstadsdelarna Möllevången och Seved.

Alltså musik som är lika malmöitisk som världsmusikalisk, modern som traditionell. De politiska men snälla, lite naiva och mycket personliga texterna hade passat på Gärdesfesten 1970.

Liksom tidigare sticker instrumenten (Idas akustiska gitarr samt fiol, elgitarr, sax, trombon, dragspel, bas, trummor med mera) iväg åt olika geografiska håll. Balkan-romskt, klezmer och reggaebaktakt, några afrorytmer och stråkar som kan låta ryska.

Ida Gustafssons ”maniska sång”, för att anknyta till en av hennes texter, framförs på ”slak lina” över världen, för att knyta an till en annan text.

Livsbejakande var ordet. Allvar blandas med sång- och spelglädje.

(KB/YA/TA 2013)

Brittisk-amerikanska CD-växlaren

Eliza Carthy, ”Neptune” (Hem Hem/Border), är den främsta av Storbritanniens yngre folksångerskor. Fast så ung är hon inte längre utan rösten har blivit allt mer innehållsrik och erfaren. Vilket även gäller när popsångerskan Eliza Carthy komponerat, spelar (fioler/gitarrer) och sjunger.

När Eliza sjunger pop blir hon mycket mer än en folkpopsångerska. På nya albumet finns influenser från alla (o)möjliga håll.

”War” vandrar från Paul McCartney-reggae till Kurt Weill och Balkan. ”Britain Is A Car Park” går från engelsk folksångskör till Barcelona-rytmer á la Manu Chao. ”Write A Letter” är en ”art song” där brittisk/ amerikansk folksång möter pop. ”Romeo” kunde vara den bästa sången i en ny musikal.

Och hör Eliza som torch-sångerska i soulaktiga ”Revolution”. Vilken känsla och kraft.

Bella Hardy och Lucy Ward är mina favoriter av de riktigt unga, mer traditionella brittiska folkångerskorna/sångpoeterna.

På sitt tredje album, ”Songs Lost & Stolen” (Navigator/Border), svarar Bella Hardy själv för texter och melodier. Fast skillnaden är inte så stor mellan att tolka traditionella låtar och skriva nya i traditionen.

Hardy är mycket traditionell även som singersongwriter. ”The Herring Song” och ”Rosabel” kunde ha varit flera hundra år gamla, både till melodierna och texterna, där döden är livets dagliga följeslagare. I ”Walk It With You” (med Kris Drever på slidegitarr) blandas folk, blues, country och pop. ”Written In Green” blir närmast folkrockabilly.

Lucy Ward, som är yngst, har gjort en sensationell debut, ”Adelphi Has To Fly” (också Navigator/Border), med både traditionella och egna sånger. Vad som är vad hörs knappt.

Hon sjunger i traditionen men personligt, lite lillgammalt med en flickung men ändå sträv röst. Den traditionella öppningslåten ”The Fairy Boy” sjungs nästan a cappella – enstaka pianotoner kompar – och så personligt att den kunde varit hennes egen. ”Alice In The Bacon Box ”är hennes egen sång – komp av banjoplonk – men låter traditionell.

Framför allt, så inlevelsefullt och vackert hon sjunger. Tänk en engelsk Sofia Karlsson.

Ladda ner debuten med brittiska duon A Band of Buriers från http://decorativestamp.org/album/a-band-of-buriers (pris: bestäm själv).

Endast ukulele eller akustisk gitarr och cello. Manande sånger, lugna och stilla men pådrivande. Grov sång men inte så grova röster som Leonard Cohens. Det kan påminna om honom. England och USA möts mitt på Atlanten, så kan det också låta.

Frank Fairfield, ”Out On The Open West” (Tomkins Square/Border), kommer inte från England, inte heller från Appalachernas countrydistrikt. Nej, Fairfield är född i Kalifornien. Men hans sång och musik låter som om den kom från 1800- eller till och med 1700-talet.

Säg 1853 steg Fairfield av Amerikabåten och sökte sig söderut, där han nu har en liten farm. Efter dagens slit tar han fram fiol eller gitarr, lirar och sjunger någon gammal låt: en urblues eller en fiollåt hemifrån England (eller varför inte Sverige, det kan också likna svensk folkmusik).

Pokey LaFarge, ”Middle of Nowhere” (Free Dirt/Border), är en annan smått märklig amerikan, som med gruppen The Big City Three gräver i USA:s musikhistoria.

Folk, country, ragtime, jugband och lite swing med och utan western samt blues. Året kan vara, säg, 1932. Pokey sjunger autentiskt också, som genom en megafon eller en primitiv mikrofon. Sången är ljus, rösten liksom spricker i högtalaren. Också det akustiska gitarrljudet är typiskt för den tiden.

(Hifi & Musik 2011)

Den egenartade Jonas Forssell

Det börjar som pantomim: musiklöst men inte ljudlöst. Kan också Emanuel Swedenborgs ljudliga fotsteg, skrapande och dunkande vara tonsatta av Jonas Forssell?

Vid två tillfällen, då ”Träskoprinsessan” (2007) och ”Death and the Maiden” (2008) hade premiär, satt jag på Malmö opera och utbrast: Jag har hört operans framtid – den heter Jonas Forssell! I lördags var det dags igen.

Från operan ”Hemligheter” på Malmö opera. Foto: Malin Arnesson.

Forssells tredje och sista opera som huskompositör, ”Hemligheter” (libretto av Magnus Florin), hade premiär på Malmö opera. Jag satt där igen, förstås. Och utbrast ännu en gång eller snarare konstaterade jag att Forssell hämtar influenser från så många olika håll att han blir sin egen art bland operakompositörer.

Han gör det inte lätt för sig – eller publiken, inklusive recensenter. Forssells musik kan vara för mycket för en vanlig opera. Musiken är så innehållsrik att den kräver ett lika innehållsrikt libretto – ja, betydligt mer handling än i Florins text om 1700-talets svenske vetenskapsman Swedenborg och andarna.

Forssell respekterar publiken genom att ställa stora krav, både på oss och sig själv. Räcker ett enda operabesök för att ta till sig och därmed kunna uppskatta Swedenborg-musiken? Många öron har nog svårt att hänga med. Vilket märks i recensionerna. Flera kritiker tyckte att operans andra akt, där musiken lugnar ner sig, fungerar bättre.

Emma Lyrén och Bengt Krantz. Foto: Malin Arnesson.

Alltså det kan inte jag begripa, det är ju första akten som är så musikaliskt spännande!

Ur mitt block: Så börjar de kvinnliga andarnas kör att sjunga ordlöst, likt en vinande vind, från vänster till höger och tillbaka. Melodiskt libretto – nej, inga melodier utan berättande melodiskt. Sångare: Bengt Krantz, Kari Postma, Miriam Treichl, Emma Lyrén med flera.

Olika instrument tar ton och tystnar. Forssells operamusik är jämlik: violinerna dominerar inte. Avantgarde kontra populärklassiskt, blåsare kontra stråkar. De senare liknar en tystlåten minimalistisk gamelanorkester.

En trumpet spelar jazziga klanger, tillsammans kan blåsarna brassa som på Balkan-brass eller låta som afro-jazziga Art Ensemble of Chicago. Oj, som trummisen kommer loss, och så högljutt, rytmiskt och länge! Vilken lycka för en klassisk trumslagare att få svänga loss. Nu går han loss igen! Så vackert: orkestern spelar… nej, inte bel canto, för så sjungs det inte, utan bella musica.

Första akten slutar med en lång, evighetslång violinton som musiksätter librettots ord: ”Ett enda andetag på tusen år.”

Bengt Krantz och Karin Postma. Foto: Malin Arnesson.

Hur tänker han, Forssell? Det funderar jag på i pausen.

Vill han, bland mycket annat, bredda och fördjupa dagens opera genom att påpeka att den klassiska operamusiken ju bara är en pytteliten del av musikhistorien?

Nu ska jag till Malmö opera en gång till och göra något märkligt: blunda och koncentrera mig på ljudet, musiken och sången, med och mot varann. Premiären av ”Hemligheter” sändes i radion så jag ska också klicka mig in på Sveriges Radios sändningsarkiv, lyssna om igen, spola fram och tillbaks, för att upptäcka alla små nyanser i Jonas Forssells musik. Cirka en månad ligger operan ”Hemligheter” kvar på P2:s nätsida.

(Ihoplagt från LO-Tidningens kulturblogg / Ystads Allehanda 2011)

Svensk folkmusikvecka (5): När Skäggmanslaget reste till Indien

Skäggmanslaget
Snus, mus och brännvin
(Sonet 1971)

Thore Härdelin, Wilhelm Grindsäter och Petter Logård kom från Delsbo och kallade sig Skäggmanslaget. De hade långt hår, skägg och ring i örat redan då (åtminstone Thore). De såg ut som rockmusiker. De spelade också på ungdomsgårdar, diskotek och klubbar.

Som Thore Härdelin sa i en intervju våren 1970:

– När vi spelar på ungdomsgårdar frågar ungarna: Va är ni för band då? Vi spelar folkmusik, säger vi. Aha, Bob Dylan och dom. Nä, svensk folkmusik. Då ser ungdomarna ut som om det inte finns.

– Det är viktigt att publiken kan identifiera sig med oss. Vi ser ut som dom. Skulle en gammal spelman komma i folkdräkt skulle dom aldrig lyssna. Men på oss lyssnar dom.

Måns Rossander, producent på ungdomsradion, föste ihop Skäggmanslagets unga spelmän med popbandet Contact i bl a ”Gråtlåten”, en polska efter Hjort Anders. Vilket inspirerade Ted Ström att skriva ”Hon kom över mon”, som Contact med bistånd av Skäggmanslaget gjorde till en svensk folkmusikrörelseklassiker. (Fast jag har aldrig begripit om låten ska tas på allvar eller är en pastisch.)

”Gråtlåten” finns på Skäggmanslagets debut-LP, ”Pjål, gnäll & ämmel” (Sonet 1970). Då var det en sensation att höra svensk folkmusik med komp av trummor, elbas osv.

Det lät tufft! Men så kan jag inte tycka idag. Tre spelmän plus kompband. Exakt så: plus komp. De spelar inte ihop utan var för sig, skapar ingen ny, gemensam musik.

Skäggmanslagets andra LP, ”Snus, mus och brännvin”, är mycket mer experimentell och nyskapande – inte bara 1971 utan fortfarande. Kan det ha berott på amerikanen Sam Charters, då bosatt i Sverige, som producerade? Att han inte hade några förutfattande meningar om svenska folkmusiktraditioner utan ville att inspelningen skulle bli så bra, spännande och varierad som möjligt.

Det både låter och spelas bättre än på debuten. Direkt i förstaspåret, en annan polska efter Hjort Anders, klingar Skäggmansfiolerna samspelt, melodiskt och rytmiskt, grovt och grant. Thore har ett solospår och gör en duett med Petter. Dessutom medverkar ett par inbjudna spelkamrater – Ceylon Wallin, nyckelharpa, och Vifast Björklund, gitarr och jojk – vilka fått flera egna spår.

Ett par gånger spelar Vifast också gitarr med Skäggmanslaget. Då börjar någonting att hända. Idag har akustisk gitarr, bosoki och mandola blivit självklara instrument inom svensk folkmusik. I början av 70-talet var det ovanligt och högst otraditionellt.

I de bägge LP-sidornas avslutningsspår samspelar Skäggmanslaget med Kjell Westling, gitarr och klarinett, Urban Yman, bas, och Bengt Beche Berger, trummor. Då händer ännu mer! De tre lyhörda musikerna tar sig först in i den svenska folkmusiken och lockar sen med fiolerna på resor bortåt Balkan och Indien. Svensk folkmusik blir världsmusik långt innan ordet fanns!
____________________________________________

”Pjål, gnäll & ämmel” och ”Snus, mus och brännvin” har återutgivits på CD (Sonet 1990 och 1996). Debuten tilldelades en grammis i den märkliga kategorin ”debutpopulärproduktion med sångartist” (Marie Selander sjunger i ett par spår). Skäggmanslaget gjorde också LP-skivorna ”Kniviga låtar tillägnade länsman i Delsbo” (Sonet 1973), ”På jakt efter Skäggmanslaget” (Fjedur 1974) och – med Delsbopojkarna – ”Gammeldans på Skansen” (YTF 1975).

Petter Logård spelar inte längre men Wilhelm Grindsäter och Thore Härdelin har fortsatt. Grindsäter hörs på inspelningar med t ex Delsbopojkarna och Grindsäters Spelmän medan Härdelin bl a gjort album med dottern Thuva Härdelin (Amigo 1991) och hustrun Oline Sofie Bakkom-Härdelin, ”Union” (Center 1994). Folksångerskan Emma Härdelin (i gruppen Garmarna) är också dotter till Thore.

1971 var Kjell Westling (Gunder Hägg, Arbete & Fritid), Urban Yman (Gunder Hägg, Låt & Trall) och Bengt Berger (Arbete & Fritid) medlemmar i nämnda grupper. Vifast Björklund jojkar också på Norrlåtars LP ”Folkmusik från Norrbotten” (Manifest 1975).

Producenten Sam Charters har gjort skivor med Lightnin´ Hopkins, Country Joe & The Fish, Peps Persson och många fler. Han är författare till böcker som ”The Poetry Of The Blues” (1963), ”Spelmännen” (1979) och ”Mambo Time: från Havanna till Haninge. Historien om Bebo Valdés” (2001).

(Ur boken ”99 proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)

Lika trevligt på Backa i år

Backafestivalen
Baskemölla, 16-17 juli

Lisa Kjellsson, en av veteranerna bland festivalarrangörerna, skyndar ikapp mig och säger att ”du skulle ha varit här i går”. Jag urskuldar mig med att jag var och hörde Michael Saxell på Öja.

– Mats Edén och Tina Quartey spelade i danstältet, berättar Lisa. Då kom det fram medlemmar från gamla Filarfolket och även från Groupa och började jamma med. Bland andra Ale Möller, som tältar här uppe på backen.

Detta missade alltså jag: Ale Möller med flera ur Groupa och Filarfolket jammar loss med Mats Edén och Tina Quartey i Danstältet. Tack till Mats Edén för lån av foto.

Själv kommer jag till Backafestivalen på lördageftermiddagen och hamnar genast mitt i all den musik man kan höra på festivalen!

I Danstältet ska Gypsy Björn precis börja. Tydligen syftar namnet på att en av medlemmarna har en… björn. Sångerskan Edith Tamayo, dragspel och trumpet inleder med ”Volare” i zigenskt stuk, sen följer Balkandans, imitation av gotländska kor och kulning.

Skyndar till Backascenen, det stora konserttältet, där Skeppsholmens fredskör står på scen. Fioler, dragspel och gitarr och så många körsångare, kvinnor och män, att jag tappar räkningen. Allvar och humor blandas när fredskören framför norrländska ”Känslans partisan” såväl som sånger från Haiti.

Nu börjar också gruppen Fnall att spela i Cafétältet! Mandolin och fiol duellerar i svensk och irländsk folkmusik. Basfiol, mandola och en trummis som slår rytmen på en träplatta och en cymbal. Aj, så ont det måste göra i händerna.

Olof Misgeld och Petter Berndalen gav både en konsert i det stora Backatältet och spelade till dans. Foto: Bengt Eriksson.

Tre mycket bra och personliga grupper. Musiken känns handplockad, som alltid på Backafestivalen.

– Vi bjuder på våra favoriter, säger Katarin Löfstedt, 21. En av de yngsta i arrangörsgruppen men ändå en veteran, hon har varit med sen hon var 15 år.

– Någon har varit på en fantastisk konsert. Då tar vi hit gruppen eller artisten. Det blir ju nåt annat när de spelar på Backa.

Hemma hos er, alltså? Katarin nickar och skrattar.

Om jag skulle ta och äta? Kanske en macka med müsli och en kaffe, kikärtsgryta, nåt vietnamesiskt eller indisk soppa. Backafestivalen, till skillnad mot andra festivaler, serverar ingen alkohol.

Nej, först måste jag höra Petter Berndalen spela folkmusik på trummor med Olof Misgeld, fiol. Jo, det hörs faktiskt att Berndalen spelar just svensk folkmusik på sitt speciella trumset. Folkmelodierna hörs i trumslagen!

I Berättartältet undervisar Suchet Malhotra, lugnt och tålmodigt, sina 14 elever i att spela indiska rytmer. Fler kurser: västindiska rytmer, svensk folkdans och didjeridu. Emil jonglerar förstås för både barn och vuxna. När skymningen faller blir det elddans i backen under rubriken ”Svansen brinner”.

Min nya favoritgrupp Väärt, från Malmberget (med omnejd, inkl. Skåne). Foto: Bengt Eriksson.

Då har jag hunnit vara inne i Cafétältet en gång till och fått Väärt till min – och hela tältets – nya favoritgrupp.

Nåt slags elektrofolkpoppunk (sång, akustisk gitarr, fiol och elektronik) med texter om Tornedalen. Minst sagt eget och udda. Men Cafétältet fylls av en så entusiastisk publik att bandmedlemmarna verkar helt chockade.

Årets Backafestival hade, uppskattningsvis, drygt ett par tusen besökare. Fler ska det inte vara, då blir det för trångt i musiktälten. ”Sveriges trevligaste musikfestival” skrev jag för tre år sen. Ingen anledning att ändra på det i år heller.

(Ystads Allehanda 2010)

CD-växlaren: Från Lelo Nika till Moriarty

Lelo Nika är en av Sveriges mest otroliga musiker. Lyssna på hans två senaste album, ”Moving Landscapes” (dB/CDA) och ”Intuition” (MySpace/Leloa Records,) och häpna. Varje ton, känsla och rytm som ryms i ett knappdragspel kan Nika locka ur instrumentet, både spela smäktande känslosamt och snabbast i världen. Genre: alla! Den första CD:n med bland annat Niklas Sivelöv, piano, är nog mer klassisk, den andra med cimbalom drar väl mer åt Balkan. Spotify.

Minna Weurlander, ”Señora del destino” (Bbag Crec/CDA), spelar också knappdragspel, personligt och bra men i en annan stil. För henne verkar stämningen vara viktigast, oavsett om den kommer från Sydamerika (på nya albumet, det första på 10 år, finns tangomelodier av främst Luis di Matteo och även Astor Piazzolla), Ryssland eller Sverige/Finland i den egna sviten ”Frida”.

Chango Spasiuk – med tangenter på sitt dragspel – har gjort ännu ett album, ”Pynandí Los Descalzos” (World Village/Naxos), med musik från nordöstra Argentina, vid gränsen till Brasilien. Där möttes och blandades europeiskt och afrikanskt med resultatet: den dansanta dragspelsmusiken chamamé. Dess främsta representant, Chango Spasiuk, spelar som med ena handen hos Sydamerikas indianer och den andra i Västafrika. Spotify. 

Också Minino Garay, ”Que lo Pario” (Naïve/BAM), föddes i Argentina men bor i Paris, där han samlat en grupp musiker från olika latinamerikanska länder. Ungefär så låter musiken: sång och rap, mångrytmiskt och sentimentalt, elektrisk elgitarr och smattrande trumpet. Spotify.

Sångaren och elgitarristen Lenine (döpt efter pappas idol) från Brasilien är mjukare, mer stillsam när han efter 6 år återkommer med studioalbumet ”Labiata” (Universal). Anglosaxiskt och brasilianskt möts i melodierna till sammetssjudande afro-rytmer, i tradition efter både Milton Nascimento och João Gilberto. Spotify. 

The Good Intentions, ”Poor Boy” (Boronda Records/Hemifrån), är en trio från Liverpool med extramedlemmar i Kalifornien som kunde vara Beatles i countryversion. Melodiska låtar med smarta texter, typ ”She’s In A George Jones Mood” och ”From Liverpool To Nashville”, som spelas mjukt och sjungs fint. Ungefär ”I Feel Fine” (Beatles-låten alltså) i lugnare tempo.

Fransk-amerikanska gruppen Moriarty, ”Gee Whiz But This Is A Lonesome Town” (Naïve) gjorde ett snabbesök på Debaser i Stockholm med sin lågmälda cowboypunk, typiskt franskt och lika typiskt amerikanskt. Rosemary Stanley är också en bra och egen sångerska. Knappast släppt i Sverige men albumet finns på Spotify. 

(Hifi & Musik 2009)