Etikettarkiv: Avantgarde

I CD-spelaren: Elin Larsson

Elin Larsson Group
Let You In
(Playing With Music)

Hennes live-inspelade debut var en smärre sensation. Vad ska jag då utbrista när jag hör första studioalbumet med Elin Larsson Group?

Det är ju ännu bättre, här förmedlas ännu mer av de fem musikernas mångfacetterade uppfattning om jazz. Musiken är större och djupare, än mer innehållsrik med Elin Larssons saxofontoner som stigfinnare och ledare.

Hon fortsätter att blåsa så många och olika toner ur sina saxofoner att man undrar var i hela världen de kommer ifrån, var förvarar och hämtar hon alla sina toner? Bra grupp också med sin något speciella sättning.

Kristian Persson hanterar trombonen på sitt sätt. Henrik Hallberg spelar gammeldags jazzklingande elgitarr. Niklas Wennström bubblar tysta toner men kan även spela mer melodiskt på sin kontrabas med en aning av elektricitet. Trummisen Johan Käck byter från stilla, svängiga rytmer till hårda slag och ös.

Också de andra släpps fram i ljudbilden men det är blåsinstrumenten – och framför allt saxofontonerna – som ger musiken dess speciella karaktär. Vilken karaktär det nu kan vara, personlighet är kanske ett bättre ord.

Elin Larssons jazzmusik pendlar mellan bop, cool, avantgarde och även lite soul. Melodiskt och spräck, ett himla väsen och knappnålstyst. Som om allt hör till samma jazzfamilj.

Det kan växla snabbt i en och samma låt.

Titelspåret ”Let You In” och ”Paranoia” är bra exempel, där finns nog allt jag nämnt. Sax- och trombontoner spelar både med – mycket vackert – och… nej, inte mot utan bredvid varann, de har varsin röst. Elin Larsson går från brunbjörnsbrum till flöjtsaxofon. Och allt där emellan!

Det är förstås vad hon gör men ännu mer hur hon gör det. Vilken pondus! Och vilja! Hon vänder ut och in på hela kroppen för att uttrycka sig.

Att recensionen fokuserar på Elin Larsson är oundvikligt men ändå lite orättvist. Henrik Hallberg bör speciallyssnas på när han t ex inleder ”Allt är bra nu” med ljuva elgitarrtoner, skapar en stämning av stilla gospel.

Mitt i ”Before The Flood” tystnar musiken plötsligt – sen börjar Hallbergs gitarr, Johan Käcks trummor och Niklas Wennströms bas att lägga ett pulserande indipopkomp för Kristian Perssons melodiska toner. Liksom Elin Larsson på saxofon spelar han så egenartat på trombonen, liksom frilägger och polerar varje ton.

(Lira 2011)

Annonser

Den egenartade Jonas Forssell

Det börjar som pantomim: musiklöst men inte ljudlöst. Kan också Emanuel Swedenborgs ljudliga fotsteg, skrapande och dunkande vara tonsatta av Jonas Forssell?

Vid två tillfällen, då ”Träskoprinsessan” (2007) och ”Death and the Maiden” (2008) hade premiär, satt jag på Malmö opera och utbrast: Jag har hört operans framtid – den heter Jonas Forssell! I lördags var det dags igen.

Från operan ”Hemligheter” på Malmö opera. Foto: Malin Arnesson.

Forssells tredje och sista opera som huskompositör, ”Hemligheter” (libretto av Magnus Florin), hade premiär på Malmö opera. Jag satt där igen, förstås. Och utbrast ännu en gång eller snarare konstaterade jag att Forssell hämtar influenser från så många olika håll att han blir sin egen art bland operakompositörer.

Han gör det inte lätt för sig – eller publiken, inklusive recensenter. Forssells musik kan vara för mycket för en vanlig opera. Musiken är så innehållsrik att den kräver ett lika innehållsrikt libretto – ja, betydligt mer handling än i Florins text om 1700-talets svenske vetenskapsman Swedenborg och andarna.

Forssell respekterar publiken genom att ställa stora krav, både på oss och sig själv. Räcker ett enda operabesök för att ta till sig och därmed kunna uppskatta Swedenborg-musiken? Många öron har nog svårt att hänga med. Vilket märks i recensionerna. Flera kritiker tyckte att operans andra akt, där musiken lugnar ner sig, fungerar bättre.

Emma Lyrén och Bengt Krantz. Foto: Malin Arnesson.

Alltså det kan inte jag begripa, det är ju första akten som är så musikaliskt spännande!

Ur mitt block: Så börjar de kvinnliga andarnas kör att sjunga ordlöst, likt en vinande vind, från vänster till höger och tillbaka. Melodiskt libretto – nej, inga melodier utan berättande melodiskt. Sångare: Bengt Krantz, Kari Postma, Miriam Treichl, Emma Lyrén med flera.

Olika instrument tar ton och tystnar. Forssells operamusik är jämlik: violinerna dominerar inte. Avantgarde kontra populärklassiskt, blåsare kontra stråkar. De senare liknar en tystlåten minimalistisk gamelanorkester.

En trumpet spelar jazziga klanger, tillsammans kan blåsarna brassa som på Balkan-brass eller låta som afro-jazziga Art Ensemble of Chicago. Oj, som trummisen kommer loss, och så högljutt, rytmiskt och länge! Vilken lycka för en klassisk trumslagare att få svänga loss. Nu går han loss igen! Så vackert: orkestern spelar… nej, inte bel canto, för så sjungs det inte, utan bella musica.

Första akten slutar med en lång, evighetslång violinton som musiksätter librettots ord: ”Ett enda andetag på tusen år.”

Bengt Krantz och Karin Postma. Foto: Malin Arnesson.

Hur tänker han, Forssell? Det funderar jag på i pausen.

Vill han, bland mycket annat, bredda och fördjupa dagens opera genom att påpeka att den klassiska operamusiken ju bara är en pytteliten del av musikhistorien?

Nu ska jag till Malmö opera en gång till och göra något märkligt: blunda och koncentrera mig på ljudet, musiken och sången, med och mot varann. Premiären av ”Hemligheter” sändes i radion så jag ska också klicka mig in på Sveriges Radios sändningsarkiv, lyssna om igen, spola fram och tillbaks, för att upptäcka alla små nyanser i Jonas Forssells musik. Cirka en månad ligger operan ”Hemligheter” kvar på P2:s nätsida.

(Ihoplagt från LO-Tidningens kulturblogg / Ystads Allehanda 2011)