Etikettarkiv: Ale Möller

Årets Manifestnominerade i kategorin ”Folk” (4)

Ale Möller, Hans Ek, Lena Willemark, Västerås Sinfonietta
The Nordan Suite
(Prophone)

hm_be_14_12_folklikt_nordansuite litenFolksångerskan Lena Willemark har en så stark personlighet att det är omöjligt att negligera, för att inte tala om anpassa och besegra, henne. Världsmångmusikern Ale Möller är ännu svårare att styra och ställa.

Vilket betyder att ett samarbete med dirigenten Hans Ek och Västerås Sinfonietta aldrig kan bli frågan om att förvandla folk- till konstmusik.

Det handlar inte ens det ena eller andra – olika sorters musik – utan om en enhet där alla blir musiker utan prefix.

Nå, vilken genre ska det musikaliska samarbetet placeras i? Varför inte kort och enkelt kalla musiken för just musik?

I ”The Nordan Suite” har medeltida ballader och folkvisor, vallåtar och polskor flätats ihop till en berättelse om tiden och musiken.

Möller fogar in mun- och dragspel i svensk spelmanstradition, spelar mandola och skalmeja så man kan följa hur influenser från Österlandet kom hit. Willemark förvandlar de välkända orden ”Kom liljor och aquileja, kom rosor och saliveja” till nåt jag inte hört, tar fram fiolen också och spelar så mycket strävare.

Fast nog allra häftigast när de vallropar i duett.

Västerås Sinfonietta hänger på och med – fast snarare med instrumentens klang än den klassiska traditionen. Även Rafael Sida Hazars rytminstrument placerar musiken här och där, nu och då.

(Hifi & Musik 2014)

Annonser

I CD-spelaren: Ale Möller Band

Ale Möller Band
Argai
(Playground)

Slår vad om att ni inte hör från vilket land som musiken i förstaspåret ”Kem Chamoul” kommer.

Visste man inte att Ale Möller spelar specialgjord mandola så kunde man tro att de klirrande tonerna kom från en cittra eller mandolin. (Kanske duospel på mandola/mandolin?)

Det sjungs på wolof och grekiska. Varifrån kommer fioltonerna? Och nu hörs väl ett munspel också? Plus afrotrummor.

Inte bredvid utan i varann.

Ale Möller Band har spelat vidare från det musikaliska mötet till musikblandningen. Musiken är en enhet. Ett antal musiker/sångare samarbetar med månginstrumentalisten Möller som ledare, arrangör och kompositör.

De må vara födda här och där på jorden och heta Ale Möller, Maria Stellas, Mamadou Sene, Sébastien Dubé, Rafael Sida Huizar och Magnus Stinnerbom. Alla bor de i och skapar musik från Sverige – ja, nutida svensk folkmusik – genom att bidra med sina erfarenheter, rötter och traditioner.

Helt överrumplad blir jag när de i ”Kärleksvalsen” låter nästan som Benny Andersson Orkester – svenskt och sentimentalt – men inte nostalgiskt. Den smeksamma fiolmusiken hör hemma i samma musikland som hela albumet.

Fler favoritspår: ”Orkistika”, där kontrabas och fiol brummar som en björn med unge, och ”Doli”, som bland annat framförs av en mungigekvartett.

Tyngre än förut, mer bastanta trumslag och tuffare sång. Och, faktiskt, ännu lite bättre än tidigare album med Ale Möller Band.

(Hifi & Musik 2012)

Eric Bibb, afro-amerikansk songster

Eric Bibb har tre hemländer: USA, Sverige och Finland.

Första gången han kom till Sverige var i mitten av 60-talet. Leon Bibb, också sångare, hade varit på turné med hela familjen. På hemvägen till USA stannade de – inklusive sonen Eric, 13 år – till i Stockholm.

Andra gången var på 70-talet. Nu återkom Eric Bibb som artist, gitarrist och sångare. Efter en avstickare till New York kom han till Sverige ännu en gång och bodde här i många år.

– Det låter väl banalt, men jag längtade efter den svenska naturen.

Och nu bor du i Finland?

Eric Bibb med av sina gitarrer och en av sina hattar.

– Vi bor en bit utanför Helsingfors, i naturen. När jag är på turné och får  hemlängtan så är det naturen jag längtar efter – inte skyskrapor.

Eric Bibb blev musiklärare, turnerade med Cyndee Peters och gjorde egna skivor. Men ingenting hände. Inte förrän 1999, då det lilla svenska skivbolaget Opus 3 gav ut ”Spirit & The Blues”.

– Förut hade jag testat olika sorters musik. Nu återvände jag till musiken från min barndom: blues, folksånger, work songs. Det var också en akustisk skiva, som låg rätt i tiden. Lyssnarna hade börjat tröttna på  modern inspelningsteknik.

Eric Bibb bjöds in till en festival i England, fick en engelsk manager och började turnera jorden runt.

– Precis så märkligt var det. Efter alla dessa år…

Nya albumet ”Blues, Ballads & Work Songs” (också Opus 3) går ännu längre tillbaks i den afro-amerikanska  traditionen. De flesta låtarna sjunger Bibb till sin akustiska gitarr. Inget mer. Klassiska låtar också, till exempel ”Take This Hammer”, som hundratals artister spelat in.

Omslaget till nya albumet.

–  Det krävs erfarenhet. Jag har levt så länge nu att jag kan och vågar tolka låtarna på mitt sätt.

Du har många akustiska gitarrer. Letar du efter begagnade gitarrer när du är ute på turné?

– Ja, det gör jag. Jag gillar ljudet i gamla gitarrer. Lätt att bli förförd när man går in en musikaffär och provar en fin gammal gitarr. Olika gitarrer får ens gitarrspel att utvecklas.

Hattar då? Finns det en bild på dig utan hatt?

– Inte om jag får bestämma. De gamla blueshjältarna hade hatt. Men att hitta en bra hatt är svårt idag. Utom i Italien och Australien, där finns det fortfarande bra hattar.

Fakta

Namn: Eric Bibb
Född: I New York.
Bosatt: Utanför Helsingfors, bodde tidigare i Sverige.
Ålder: Precis fyllt 60.
Familj: Nygift, fem barn.
Gör: Sjunger och spelar akustisk gitarr, turnerar och gör skivor.
Aktuell med: Nya albumet ”Blues, Ballads & Work Songs” och höstturné med Ale Möller.
Favoritgitarrer: En gammal bulgarisk gitarr med två ljudhål, en stor Levin från 60-talet och en sjusträngad Martin.
Favorithatt: Akubra (tillverkas i Australien).

Fler album med Eric Bibb:

”Family Affair” (Hatman), pappa Leon Bibb och sonen Eric tillsammans på skiva, ”Booker´s Guitar” (Telarc), där Eric Bibb använder blueslegenden Bukka Whites gitarr, och ”Trobadour Live” (Telarc), ny live-inspelning.

(Ljuva Livet 2011)

Den svenska folkmusikveckan (1): Ale Möller Band

Kapellmästaren själv, som bl a spelar mandola, dragspel och flöjter, bor i Waxholm men kommer från Skåne. För övrigt består Ale Möller Band av en fiolspelman från Värmland, en sångerska från Grekland, en sångare från Senegal, en basist från Kanada och en trumslagare från Mexiko. Nyligen kom bandets andra CD, ”Djef Djel” (Amigo). I vilken genre ska musiken placeras?

– Om du frågat när jag var yngre och hade en snobbigare attityd, säger Ale Möller, så hade jag svarat att vi spelar vår egen musik. Nu kan jag gå med på att den kallas världsmusik.

Och jag som trodde att du skulle svara att ni spelar svensk folkmusik, som svensk folkmusik låter idag?

– Den beskrivningen ställer jag upp på. Det kan jag hålla med om. Samtliga medlemmar bor i Sverige. Alla talar svenska.

– Jag komponerar nästan all musik till bandet. Men jag skiljer mig från andra kompositörer på det sättet att om jag hör en traditionell låt som jag gillar så kan jag infoga den i min komposition. De andra i bandet har kanske en melodi eller text från säg Grekland eller Afrika, då blandar jag in det också.

Ale Möller Band. Foto: Moa Karlberg.

För tio, kanske tjugo år sen gjorde du ett uttalande som fastnat i mitt minne. Du sa att det var dumt att tala om svensk folkmusik. Någon renodlad svensk musik har aldrig funnits. Också den gamla folkmusiken var uppblandad med influenser utifrån – skillnaden är att idag kommer influenserna hit fortare.

– Jag är inte ens säker på att det alltid går så mycket fortare idag. Det tog längre tid för spelmännen i bondesamhället att resa till Trondheim, men när de väl kommit dit så sög de åt sig som törstiga svampar.

Ale Möller är en världsmusiker redan i valet av huvudinstrument. Eller snarare en glokal musiker, både global och lokal. Även om Ale verkar kunna spela alla instrument som finns så spelar han mest och helst mandola. Ett fingerspelat stränginstrument av en sort som inte fanns förrän Ale Möller uppfann det.

– Jag var i Grekland och lärde mig spela bouzouki, berättar han. Sen flyttade jag hem till Sverige och Dalarna, för att jag också ville spela polska. Du måste ha en fiol, sas det. Men varför? Jag hade ju redan ett instrument. Då började jag fundera på hur man kunde förändra den grekiska bouzoukin, skapa ett instrument som passar till folkmusik från Sverige.

– Prototypen till den mandola som jag spelar idag finns nu utställd i Folkmusikens hus i Rättvik – som exempel på ett nytt svensk folkmusikinstrument.

– Först i Grekland och sen i Dalarna började jag också tänka på hur olika sorters musik blir till – genom exkludering. Allt som inte passar in i musikstilen rensas bort. Också nationer definieras genom exkludering, en organisation som LO och stora företag. De som tycker annorlunda gör man sig av med så att alla i styrelsen är som chefen. Jag vill visa hur resultatet kan bli om man istället gör tvärtom – alltså inkluderar.

– Men det här vet ju bara jag. Det hör inte publiken. Jag håller inget tal på scenen.

Det är klart att publiken gör. Och det är klart att du gör. Du talar bara på ett annat språk, med toner och rytmer, musik.

– I och för sig tror jag att mina idéer förmedlas genom musiken. Men publiken ska inte tänka på det. Vi har spelat på många små svenska orter där folk aldrig skulle komma och lyssna bara för att vi spelar världsmusik. De kommer för att Ale Möller Band bjuder på god underhållning.

(LO-Tidningen 2007)

Lika trevligt på Backa i år

Backafestivalen
Baskemölla, 16-17 juli

Lisa Kjellsson, en av veteranerna bland festivalarrangörerna, skyndar ikapp mig och säger att ”du skulle ha varit här i går”. Jag urskuldar mig med att jag var och hörde Michael Saxell på Öja.

– Mats Edén och Tina Quartey spelade i danstältet, berättar Lisa. Då kom det fram medlemmar från gamla Filarfolket och även från Groupa och började jamma med. Bland andra Ale Möller, som tältar här uppe på backen.

Detta missade alltså jag: Ale Möller med flera ur Groupa och Filarfolket jammar loss med Mats Edén och Tina Quartey i Danstältet. Tack till Mats Edén för lån av foto.

Själv kommer jag till Backafestivalen på lördageftermiddagen och hamnar genast mitt i all den musik man kan höra på festivalen!

I Danstältet ska Gypsy Björn precis börja. Tydligen syftar namnet på att en av medlemmarna har en… björn. Sångerskan Edith Tamayo, dragspel och trumpet inleder med ”Volare” i zigenskt stuk, sen följer Balkandans, imitation av gotländska kor och kulning.

Skyndar till Backascenen, det stora konserttältet, där Skeppsholmens fredskör står på scen. Fioler, dragspel och gitarr och så många körsångare, kvinnor och män, att jag tappar räkningen. Allvar och humor blandas när fredskören framför norrländska ”Känslans partisan” såväl som sånger från Haiti.

Nu börjar också gruppen Fnall att spela i Cafétältet! Mandolin och fiol duellerar i svensk och irländsk folkmusik. Basfiol, mandola och en trummis som slår rytmen på en träplatta och en cymbal. Aj, så ont det måste göra i händerna.

Olof Misgeld och Petter Berndalen gav både en konsert i det stora Backatältet och spelade till dans. Foto: Bengt Eriksson.

Tre mycket bra och personliga grupper. Musiken känns handplockad, som alltid på Backafestivalen.

– Vi bjuder på våra favoriter, säger Katarin Löfstedt, 21. En av de yngsta i arrangörsgruppen men ändå en veteran, hon har varit med sen hon var 15 år.

– Någon har varit på en fantastisk konsert. Då tar vi hit gruppen eller artisten. Det blir ju nåt annat när de spelar på Backa.

Hemma hos er, alltså? Katarin nickar och skrattar.

Om jag skulle ta och äta? Kanske en macka med müsli och en kaffe, kikärtsgryta, nåt vietnamesiskt eller indisk soppa. Backafestivalen, till skillnad mot andra festivaler, serverar ingen alkohol.

Nej, först måste jag höra Petter Berndalen spela folkmusik på trummor med Olof Misgeld, fiol. Jo, det hörs faktiskt att Berndalen spelar just svensk folkmusik på sitt speciella trumset. Folkmelodierna hörs i trumslagen!

I Berättartältet undervisar Suchet Malhotra, lugnt och tålmodigt, sina 14 elever i att spela indiska rytmer. Fler kurser: västindiska rytmer, svensk folkdans och didjeridu. Emil jonglerar förstås för både barn och vuxna. När skymningen faller blir det elddans i backen under rubriken ”Svansen brinner”.

Min nya favoritgrupp Väärt, från Malmberget (med omnejd, inkl. Skåne). Foto: Bengt Eriksson.

Då har jag hunnit vara inne i Cafétältet en gång till och fått Väärt till min – och hela tältets – nya favoritgrupp.

Nåt slags elektrofolkpoppunk (sång, akustisk gitarr, fiol och elektronik) med texter om Tornedalen. Minst sagt eget och udda. Men Cafétältet fylls av en så entusiastisk publik att bandmedlemmarna verkar helt chockade.

Årets Backafestival hade, uppskattningsvis, drygt ett par tusen besökare. Fler ska det inte vara, då blir det för trångt i musiktälten. ”Sveriges trevligaste musikfestival” skrev jag för tre år sen. Ingen anledning att ändra på det i år heller.

(Ystads Allehanda 2010)

Julaftonstips: Jul i folkton – Live på TV

Jag fick ett mejl med tips på ett TV-program på julafton, vilket härmed vidarebefordras:

”Årets turné med ”Jul i Folkton” sänds i SVT2 på Julafton Kl.18.00. Konserten är inspelad på Cassels i Grängesberg tidigare i år. Det är för fjärde året i rad som ”Jul i Folkton” begav sig ut på vägarna på en numera återkommande turnétradition i Sverige. Årets turnépremiär ägde rum i Luleå den 1 december och man har totalt besökt 13 orter från Luleå i norr till Malmö i söder. Sedan starten 2006 har turnén årligen fördubblat sig självt.

I årets upplaga av Jul i Folkton medverkar: Ale Möller, Sofia Karlsson, Esbjörn Hazelius, Lena Willemark, Lisa Rydberg, Roger Tallroth och Olle Linder.”

Jul i folkton – Live

Konsert
Sara Isaksson, Sofia Karlsson, Ale Möller, Lena Willemark m fl
Palladium i Malmö

Fjolårsalbumet ”Jul i folkton” är nog på väg att bli en klassisk julskiva, som plockas fram till varje jul. Ett tecken på det måste vara att ett urval artister från skivan nu ett år senare samlat sig för ett par julkonserter i Malmö och Stockholm.

Redan som andra låt är det dags för Ale Möllers säregna soloversion av ”Stilla natt” på sitt lika säregna stränginstrument mandola. Melodin blir en ledsagande stjärna bland de orientaliskt ornamenterade extratonerna, som placerar ”Stilla natt” i Österland.

Ett av albumets starkaste spår så tidigt i konserten – men hur har de lagt upp programmet?

Äsch, det går utmärkt. Konserten består av det ena framförandet efter det andra som toppar de föregående.

Foto: Johan Frick-Meijer

Sara Isaksson blir, liksom på skivan, den stora överraskningen. Soloframträdandet med ”Bereden väg för herran” är enastående: stark, lite hes röst med rytm från gospel och blues.

Och bättre ändå blir det i trioformat och a cappella med Sofia Karlsson och Lena Willemark. De tycker visst som jag, för de låter Sara sjunga ledsång i bl a ”Härlig är jorden”. Sofia är en ljusare andrastämma medan Lena sjunger både djupare och mot melodin. Den svenska folksångens Supremes, får jag lust att skriva.

Som bonus sjunger Sofia Karlsson också ”Julvisa i Finnmarken” från Dan Andersson-skivan, Lena Willemark läser ”Julevangeliet” på älvdalsmål, Esbjörn Hazelius sjunger en ”Staffansvisa” till Bob Dylan-gitarr och Lisa Rydberg spelar ”Gläns över sjö och strand” på fiol, blandar sentimentalt och grovt, ljust och mörkare.

De redan nämnda samt Roger Tallroth och Olle Linder samlas dessutom till sitt egna, speciella spelmanslag med gitarrer, ståbas, flöjter, bouzouki, mandola, fioler och ramtrumma. (Anders Zorn hade fått slag!) Som i det uppsluppna extranumret ”Morsgrisar är vi allihopa”, där Ale Möller spelar melodin på munspel och övriga låter som något som kunde ha hörts på 70-talets musikfester.

I kväll kommer gänget till Rival i Stockholm, då ansluter också Louise Hoffsten.

(Svenska Dagbladet 2006)

PS. Den här recensionen skrevs det första året som ”Jul i folkton”-gruppen åkte på julturné. Turnén går vidare, varje år. Också 2009. ”Jul i folkton – Live” har blivit en en ny, återkommande svensk jultradition.

I år kom också ett album med titeln ”Jul i folkton – Live”, inspelat under fjolårets julturné. Och strax placerade sig albumet i topp på min Världsmusiklista (som finns på Rootsy.nu).

Och här är Sydsvenskans recension av årets ”Jul i folkton”-konsert på Palladium i Malmö.