Etikettarkiv: 1970

I CD-spelaren: Apolonia

Apolonia
Fria fötter
(Tónlist Records)

ApoloniaUnder ledning av Ida Gustafsson, sångerska och låtskriverska, fortsätter Apolonia att framföra nu-folkmusik från malmöstadsdelarna Möllevången och Seved.

Alltså musik som är lika malmöitisk som världsmusikalisk, modern som traditionell. De politiska men snälla, lite naiva och mycket personliga texterna hade passat på Gärdesfesten 1970.

Liksom tidigare sticker instrumenten (Idas akustiska gitarr samt fiol, elgitarr, sax, trombon, dragspel, bas, trummor med mera) iväg åt olika geografiska håll. Balkan-romskt, klezmer och reggaebaktakt, några afrorytmer och stråkar som kan låta ryska.

Ida Gustafssons ”maniska sång”, för att anknyta till en av hennes texter, framförs på ”slak lina” över världen, för att knyta an till en annan text.

Livsbejakande var ordet. Allvar blandas med sång- och spelglädje.

(KB/YA/TA 2013)

School Days (söder om Söder)

När jag gick i plugge´, kom i fjärde klass
då fick vi en kärring som snacka´ som ett dass
hon sa att Hitler, han var en talare
å närfan nu Karl den XII dog, de´ va´viktigt de´

Hon placera´ ut oss alla i duktighetsordning
Ingrid längst fram i högra hörnet, hon var bäst
och Maud längst ner i vänstra, för hon var sämst
jag åkte nerför bänk för bänk till där jag hörde hemma

Jävla, jävla, jävla fröken Björklund
jävla, jävla, jävla fröken Björklund
skitkärring, skitkärring, skitkärring, skitkärring Björklund
jag hatar dej för var sekund
du spydde skit ur din mun

Repetition inför andra Gärdesfesten 1970. Foto: Birgitta Olsson

Varje morron innan klockan ens var fem
steg min farsa upp å gick hemifrån
tog tricken in stan och jobba´ hela dan å halva natten
jag åkte nerför bänk för bänk till där jag hörde hemma

Jävla, jävla, jävla fröken Björklund
jävla, jävla, jävla fröken Björklund
skitkärring, skitkärring, skitkärring, skitkärring Björklund
jag hatar dej för var sekund
du spydde skit ur din mun

(Skriven i slutet av 60-talet, mitt emellan Chuck Berry och Marc Bolan)

Undergroundvisor och ”finsk negerjazz på svenska”

M.A. Numminen med Pedro Hietanen
Fritidsparken, Ystad

Första gången jag upplevde Mauri Antero Numminen var nog 1970 på Centralens restaurang i Stockholm.

Han ser likadan ut plus 40 år senare. Enda skillnaden: en något gråare hårfärg.

Även Pedro Hietanen ser likadan ut. Fast då hette han väl något annat? Rättare sagt, då var det en annan musiker. Men Numminens medmusiker har alltid en obligatorisk proletärmustasch.

Publiken (många finnar, det framgick av de finlandsskånska rösterna) fick njuta en hitparad ur M.A. Numminens repertoar, egna undergroundvisor och tolkningar av ”finsk negerjazz på svenska”.

Han presenterade sig och Finland med en tango från en Jörn Donner-film. Den bestod av ett ord: ”Perkele”.

M.A. Numminen och Pedro Hietanen på scen i Ystad. Mobilfoto: Blenda Automatique.

De kända 60-talslåtarna, som ”Flaggorna fladdrade i gentlemännens WC” och ”Med min kvinna i riksdagshusets park”, framfördes än idag med samma tillbakadragna utlevelse. ”Didi-Wa-Didi” överläts till elpianisten Pedro och blev allsångsrock´n´roll.

Jodå, Numminen sjöng också ”Gummiboll”, som av någon anledning blivit hans mest kända inspelning i Sverige.

Kanske för att man måste ha finska rötter för att begripa alla nyanser i texter, sång och utseende. Ja, till och med Pedros mustasch har nog en historisk betydelse. Och hur ska man tyda den vanvördigt vördnadsfulla tolkningen av den gamla finska sången ”En hägring”?

M.A. Numminen är en lärd man, hedersdoktor vid Åbo akademi. Hans artisteri innehåller säkert många tankar som jag blott anar.

Vad jag vågar vara säker på är att han protesterar mot gränsdragningen mellan fin- och populärkultur, proffs och amatörer. Vem kan sjunga ”Ser du stjärnan i det blå” mer kärleksfullt än Numminen med sin välbalanserade falsksång?

M.A. Numminen är en unik artist som skapat en egen genre. Numera spelar han också med trumvispar på en telefonkatalog, i tradition efter Quincy Jones och Egil Johansen.

Medan Pedro Hietanen är en så superskicklig pianist – ena takten tango, nästa blues eller jazz – att han kunnat sitta in i vilken grupp som helst under jazzfestivalen i Ystad.

(Ystads Allehanda 2011)

Arlo Guthries första besök i Sverige

Arlo Guthrie har varit i Sverige. Han var här för att göra reklam för Arthur Penns film ”Alice’s Restaurant” som han har huvudrollen i. Ett filmbolag, United Artists, och två skivbolag, EMI och Electra, höll i trådarna och trodde att Arlo skulle hoppa en marionettdocka.

Spektaklet började på klubben Ernest. Hela pressen var där. I prydliga högar låg Arlo Guthries fyra LP-skivor och singel till allmän utdelning.

Mitt i strålkastarljuset framför en surrande filmkamera och minst tjugo pressfotografer satt Arlo själv. Såg han ut att trivas? Han knäppte på en gitarr när nån sa åt honom att göra det. Han satte sej vid pianot, sjöng och spelade några av sin pappa Woody Guthries sånger.

Jackie var där också. Hon och Arlo gifte sej för ett tag sen. Så slutade Arlo att spela, log ett surt leende och sa: ”Det här är fan inget nöje.”

Nån kom och försökte lura med honom till en annan klubb. Ett lite lugnare ställe. ”Nä du”, sa Arlo, ”jag dricker upp den här ölen och sen sticker jag.” Sen drack han upp ölen och han och Jackie sa ”bye” och försvann.

Originalutgivningen av LP:n ”Alice´s Restaurant” (1969).

Arlo Guthrie hade ett fullspäckat tidsschema att följa under sina fyra dar i Sverige.

– Min fru och jag ska snart ha en unge. Jag tycket det var fint att hon kunde komma och titta på Europa. Hon har aldrig varit här förut. Och då passar jag på att ta alltihop på en gång: Sverige, Tyskland, Frankrike, England. Nästa gång dom vill ha ut mej på reklamturné så nobbar jag, sa Arlo.

Dessutom hoppade han inte alls som film- och skivbolagen ville. Urban von Rosen fick nöja sej med en intervju istället för en halvtimmas program med ”Arlo Show”. Han kom till repetitionerna för Hylands hörna och kollade in vad det var frågan om. Sen vägrade Arlo att vara med.

Och så sa han oväntade saker också:

– Jag gillar inte den här LP:n med musiken ur filmen. Det är en vattning, dålig version av ”Alice’s Restaurant”, som jag sjunger där.

– Jag stoppade utgivningen av singelversionen av ”Alice’s Restaurant” i USA. Den är inget bra.

– Filmen är en historia. En saga. Lite av det där har hänt mej. Men inte mycket.

Sonen Arlo betedde sej ungefär som Woody Guthrie när han fått sitt bäst betalda jobb. Han skulle sjunga i Rockefeller Center’s regnbågsrum för 75 dollar i veckan. Men när dom ville sätta på honom löspolisonger och cowboyutstyrsel hoppade han in i hissen igen åkte dom sextiofem våningarna ner till USA.

Arlo Guthrie har blivit en symbol för USA:s drop out-generation. Det är den amerikanska undergroundpressen som gjort honom till det. Filmen ”Alice’s Restaurant” fortsätter i samma stil. Men Arlo Guthrie är ingen drop-out.

Vem är då Arlo Guthrie?

Han föddes 1947 i Brooklyn, New York. Hans far Woody Guthrie, som kallats ”den amerikanska folksångens pappa”, var sångare och kompositör, en agitator som kämpade för arbetarnas rätt att organisera sej i fackföreningar. Att också Arlo började sjunga och spela är naturligt. T ex Pete Seeger, Jack Elliott, Cisco Houston och Sonny Terry var hemma hos familjen Guthrie och jammade med Woody. Arlo hade sin egen folk-club när han var en tvärhand hög.

Mike Castle är en amerikansk desertör i Sverige. Han känner Arlo.

– Jag var hemma hos honom en gång långt innan han blev känd. Jag hade en mandolin med mej, spelade en låt på den. ”Jaharu”, sa Arlo, ”vill du höra resten också?” Och så spelade han, Fingrarna fladdrade över greppbrädan. Han kan spela vadsomhelst bättre än vemsomhelst.

Arlo själv är rätt blygsam.

– Jag spelar några olika instrument och har skrivit några sånger. Först sjöng jag bara Jack Elliotts sånger. Han har påverkat mej mest av alla.
Woody då?

– Nja, han har inte påverkat mej så mycket musikaliskt. Men han har påverkat mej massor som människa. Mitt sätt att tänka, mitt sätt att leva.

– Alla snackar om att jag skulle vara 70-talets Bob Dylan. Men 70-talet har ju knappt börjat än – och sen är jag fullt nöjd med att vara Arlo Guthrie. Spelar jag folkmusik? frågar dom också. Det är klart jag gör. Folkmusiken har förändrats och det har folket också.

Är sången och filmen ”Alice’s Restaurant” sanna beskrivningar av verkligheten? Hände det så på riktigt?

– Nej, det är lite hopplockat här och lite där. Det var inget kollektiv i Stockbridge, bara ett hus vi alla brukade komma till och träffas i. Nu har Jackie och jag köpt en stuga i Stockbridge. Ett jättegammalt trähus som måste fixas till innan det blir riktigt fint.

Det där att du hoppade upp och ner och sa att du ville döda, DÖDA, DÖDA! när du mönstrade – stämmer det?

– Nej, inte riktigt. Men jag slapp militärtjänsten för att jag straffats – fått böta för nedskräpning – och för att jag var psykiskt otillförlitlig. Och jag skulle aldrig ha gjort nån militärtjänst. Aldrig åkt till Vietnam. Det är etablissemangets onda sätt att visa sin styrka. Genom våld.

– Och dom är specialister på det. Så det är ingen mening med att försöka bekämpa dom med våld. Jag tror på icke-våld. Icke-våldet vet inte etablissemanget hur dom ska kunna slå ner. Det är därför dom tvingar Black Panther att försvara sej. Black Panther som egentligen är en icke-våldsrörelse.

Är du socialist som Woody?

– Jag vet inte om Woody var socialist. Han var nog mera nån slags humanist. Men om man kämpar för fackföreningar blir man automatiskt kommunist eller socialist i USA. Sen är det en annan sak att arbetarna nu är samlade i fackföreningar och inte längre måste skyddas från arbetsgivarna – nu måste arbetarna skyddas från fackföreningarna.

Omslaget till återinspelningen av ”Alice´s Restaurant” (1997).

Det är en väldig skillnad mellan att höra Arlo på en konsert och att höra honom på skiva.

Han har en fantastisk publikkontakt som jag aldrig upplevt med nån annan sångare. Han gaggar med publiken och publiken gaggar tillbaka. Han berättar roliga historier som publiken skrattar åt. Och publiken skämtar med Arlo. Det skrattar han åt.

På skiva strävar han efter ett pop-sound. Jag tycker han nu börjar likna The Byrds lite grann. Men han verkar kunna skämta med sej själv också vid en skivinspelning. Han spelar in skivor för att det är kul. Om han tyckte det var tråkigt skulle han låta bli.

Han gillar att ge konserter. Så han gör trettio framträdanden om året – gärna på en gång så han blir av med dom. Att spela och sjunga gillar han. Fast mest när han känner publiken och publiken känner honom. Efter att ha gett sina trettio konserter sjunger han bara för sina vänner.

– ”Running Down The Road” är en fin LP, säger han. Min bästa hittills. Förut har jag haft lite dåliga studiomusiker och det har mest blivit live-inspelningar. Nästa gång funderar jag på att göra en dubbel-LP.

Arlo Guthrie har humor. Hans svar på USA:s våld är skrattet. Han tänker få etablissemanget att bli ihjälskrattat.

Ändå lever han i kapplöpning med döden. Woody Guthrie dog 1967 efter femton år på sjukhus i Huntington´s Chorea (även kallad danssjukan), en ärftlig nervsjukdom. Det är 50 procent att risk att Arlo har ärvt sjukdomen.

För Arlo är det mystiskt att han skulle kunna bli populär i Sverige.

– Jag sjunger om amerikanska förhållanden och jag använder slang och konstiga ord. Det finns väl ingen svensk som fattar vad jag sjunger om?

(Tidningen Vi 1970)

På skivtallriken: Handgjort (igen)

Handgjort
(Psykofon Records)

IMPROVISERAD VÄRLDSMUSIK Handgjorts enda LP finns inte med i boken ”99 proggplattor”. När jag hör skivan på nytt, återutgiven som dubbel vinyl-LP med extraspår, måste jag konstatera att det var en blunder.

Det är en noggrann återutgivning: originalet finns på ena skivan och extraspåren på den andra, omslaget är målat för hand, nu som då. Pressreleasen från 1970 har skickats med och Handgjorts historia berättas i ett utförligt skivhäfte.

Kort resumé: Duon Stig Arne Karlsson, sitar, och Theo Greyerz, tablas, började spela ihop. Några Indienresor senare anslöt Guy Öhrström, akustisk gitarr, och Marcus Brandelius (alias Greg Fitzpatrick), esraj och sång.

Handgjort spelade på den andra Gärdesfesten och kom med på dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet”. När det blev dags för ett eget album så tillkom några extramusiker, som Björn J:son Lindh, flöjt, och Janne Bandel, gong.

Fyra musiker söker varann och sig själva; musiken formar sig till en enhet men går också åt olika håll.

Genre (obs! plural): akustisk, mer eller mindre improviserad världsmusik. En resa tur/retur mellan amerikansk västkust och Indien, Österlandet och västvärlden. I ett svenskt öra kan det låta som nån slags meditativ indisk raga – men här finns även inslag av rock och pop, blues, jazz, anglosaxisk folkton och västerländsk konstmusik.

Inte minst låter det som bandets namn, alltså handgjort. Musiken skapades just där och då av just dessa musiker.

Resultatet blev så speciellt att musiken förblivit unik, exakt likadan musik har inte hörts varken förr eller senare. Och så spela själv-lockande! Musikerna spelar ut- och inifrån sig själva och sina egna musikaliska resurser, än idag lockas jag att greppa gitarren och spela själv.

På extra-LP:n finns inspelningar från både andra och tredje Gärdesfesten. Allt fler musiker, uppåt femton, sexton stycken, bland andra Mikael Ramel, elgitarr, Mats Glenngård, violin, Pelle Lindström, akustisk gitarr, Johnny Mowinckel, Bengt Berger och Don Cherry, alla percussion.

Handgjort blev ett världsmusikaliskt storband, inte så olikt Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten. Fortfarande spännande, annorlunda och rätt bra, men inte längre så specifikt och distinkt. Musiken flyter ut.

(Från Liras senaste nummer, 4/10, där det som alltid finns mycket mer att läsa!)

PS. Handgjorts enda LP ska närsomhelst också återutges på CD (av samma Silence som gav ut original-LP:n).