Den egenartade Jonas Forssell

Det börjar som pantomim: musiklöst men inte ljudlöst. Kan också Emanuel Swedenborgs ljudliga fotsteg, skrapande och dunkande vara tonsatta av Jonas Forssell?

Vid två tillfällen, då ”Träskoprinsessan” (2007) och ”Death and the Maiden” (2008) hade premiär, satt jag på Malmö opera och utbrast: Jag har hört operans framtid – den heter Jonas Forssell! I lördags var det dags igen.

Från operan ”Hemligheter” på Malmö opera. Foto: Malin Arnesson.

Forssells tredje och sista opera som huskompositör, ”Hemligheter” (libretto av Magnus Florin), hade premiär på Malmö opera. Jag satt där igen, förstås. Och utbrast ännu en gång eller snarare konstaterade jag att Forssell hämtar influenser från så många olika håll att han blir sin egen art bland operakompositörer.

Han gör det inte lätt för sig – eller publiken, inklusive recensenter. Forssells musik kan vara för mycket för en vanlig opera. Musiken är så innehållsrik att den kräver ett lika innehållsrikt libretto – ja, betydligt mer handling än i Florins text om 1700-talets svenske vetenskapsman Swedenborg och andarna.

Forssell respekterar publiken genom att ställa stora krav, både på oss och sig själv. Räcker ett enda operabesök för att ta till sig och därmed kunna uppskatta Swedenborg-musiken? Många öron har nog svårt att hänga med. Vilket märks i recensionerna. Flera kritiker tyckte att operans andra akt, där musiken lugnar ner sig, fungerar bättre.

Emma Lyrén och Bengt Krantz. Foto: Malin Arnesson.

Alltså det kan inte jag begripa, det är ju första akten som är så musikaliskt spännande!

Ur mitt block: Så börjar de kvinnliga andarnas kör att sjunga ordlöst, likt en vinande vind, från vänster till höger och tillbaka. Melodiskt libretto – nej, inga melodier utan berättande melodiskt. Sångare: Bengt Krantz, Kari Postma, Miriam Treichl, Emma Lyrén med flera.

Olika instrument tar ton och tystnar. Forssells operamusik är jämlik: violinerna dominerar inte. Avantgarde kontra populärklassiskt, blåsare kontra stråkar. De senare liknar en tystlåten minimalistisk gamelanorkester.

En trumpet spelar jazziga klanger, tillsammans kan blåsarna brassa som på Balkan-brass eller låta som afro-jazziga Art Ensemble of Chicago. Oj, som trummisen kommer loss, och så högljutt, rytmiskt och länge! Vilken lycka för en klassisk trumslagare att få svänga loss. Nu går han loss igen! Så vackert: orkestern spelar… nej, inte bel canto, för så sjungs det inte, utan bella musica.

Första akten slutar med en lång, evighetslång violinton som musiksätter librettots ord: ”Ett enda andetag på tusen år.”

Bengt Krantz och Karin Postma. Foto: Malin Arnesson.

Hur tänker han, Forssell? Det funderar jag på i pausen.

Vill han, bland mycket annat, bredda och fördjupa dagens opera genom att påpeka att den klassiska operamusiken ju bara är en pytteliten del av musikhistorien?

Nu ska jag till Malmö opera en gång till och göra något märkligt: blunda och koncentrera mig på ljudet, musiken och sången, med och mot varann. Premiären av ”Hemligheter” sändes i radion så jag ska också klicka mig in på Sveriges Radios sändningsarkiv, lyssna om igen, spola fram och tillbaks, för att upptäcka alla små nyanser i Jonas Forssells musik. Cirka en månad ligger operan ”Hemligheter” kvar på P2:s nätsida.

(Ihoplagt från LO-Tidningens kulturblogg / Ystads Allehanda 2011)

Opera, sexxx och politik

Obegripligt att hon ogillar musikaler! Det måste väl bero på att Malin inte upplevt tillräckligt många? Idag kan ju en musikal vara som en opera och tvärtom, både musikaliskt och innehållsligt. Och inte minst vad gäller alla de stora känslorna på scenen och i salongen.

Så tänker jag, bland andra tankar, när jag bläddrar och läser i Malin Wahlstedts bok ”Vitsen med Opera” (egen utgivning på Malins Mästerverk). En annorlunda operabok, djupt personlig och med så stort engagemang att den blir som en kampskrift för Operan! (Jo, när Malin skriver om opera ska det vara stort O och utropstecken!)

Malin Wahlstedt har haft ett längre, mer intensivt och intimt förhållande till opera än jag. Men också jag får allt större upplevelser av operaföreställningar. Hon och jag mötte operan vid olika åldrar och på olika sätt (och i hennes fall skildes från den och kom tillbaka).

”Carmen” var Malins första opera. Sju år liten gick hon på Kungliga Operan i Stockholm med mamma och pappa. Edith Thallaug sjöng rollen som Carmen.

Senare började Malin arbeta som operapåkläderska, slutade för att bli journalist men återkom på 2000-talet, både som operabesökare och statist på Göteborgsoperan. Hon har t o m börjat ta sånglektioner. Alt eller mezzo?

Jag, som håller mig i salongen, var nära 40 när jag började uppskatta opera. Till klassisk musik och opera kom jag via den del av rockmusiken som gränsar till konstmusik och den klassiska musik som sträcker sig utanför västerländsk tradition: Terry Riley, Brian Eno, Philip Glass, John Adams, Kronos Quartet, Arvo Pärt…

Kanske därför som jag tycker att Jonas Forssells nya opera ”Death and the Maiden” är det bästa jag upplevt på Malmö opera. Och jag har ändå sett det mesta som satts upp i Malmö de senaste tjugo åren. Med saknad och längtan kan jag också minnas Rickard Barks alla operauppsättningar på Ystads teater, från slutet av 70-talet och cirka tjugo år framåt. Oftast udda operor – som ”Brösten på Thérese” (Poulenc), ”Svalan” (Puccini), ”Silversjön” (Weill) och ”Achnaton” (Glass).

Boken ”Vitsen med Opera” är en sensuell skildring av opera som… ja, förförelsekonst. Med blossande entusiasm beskriver Malin Wahlstedt varför hon gråter när La Traviata dör: hur något så oviktigt kan vara så livsviktigt. Egna upplevelser från salong, scen och lektioner omväxlande med intervjuer: nämnda operasångerskan Edith Thallaug, operaregins nestor Folke Abenius, Folkoperans chef Mira Bartov osv.

Förstås operaentusiaster de också, oftast ödmjuka inför arbete och publik – utom sångerskan Anna Larsson, som visar sig vara en elitistisk besserwisser. Hon vinglar än hit och än dit i samtalet med Malin men sammanfattningsvis tycks hon tro att operasång är fiiiiiiiiinare än andra sång- och musikformer. Opera är Konst medan populärsång är underhållning.

Bullshit, Anna! Olika musikaliska uttryck men samma känslor och tankar. Det jag kan höra i en opera, det har jag också kunnat höra i t ex pop, country och hårdrock. Ja, också i dansbandsmusik. Vem kan avgöra styrkan i en musikupplevelse? Inte jag. Att gradera och klassificera upplevelser är marginellt bättre än att gradera människor.

”Var och en”, skriver Malin Wahlstedt, ”lägger de en pusselbit till min fråga: Vad är vitsen med opera?” Malin har lokaliserat samma två huvudspår som jag: kärlek och politik. Fast Malin lägger mer betoning på det förra och mindre på det senare. Medan jag betonar bägge, lika starkt.

Opera handlar om kärleken i alla dess former: hjärtat och hela kroppen, liv och underliv. Inte minst sexualitet: lusten och lustan! Att uppleva en opera kan liknas vid freudiansk självterapi, det lockar fram sidor inom en som man inte visste att man hade och inte är säker på att man vill ha.

Opera handlar också om politik. Eller med ett synonymt ord om makt – mellan makthavarna och folket, mellan olika makthavare, rika och fattiga, föräldrar och barn, klasser och kön. Det är politik = en tidlös och allmängiltig samhällsskildring. Därför kan jag bli så irriterad när någon klåfingrig regissör fått för sig att modernisera en opera. Det är ju onödigt.

”Schabloner”, skriver Malin Wahlstedt. Javisst, men det är väl därför som hon och jag och alla som älskar opera älskar just opera? I opera tas schabloner, det klyschiga och banala på allvar. Och en schablon rymmer alltid en sanning. Människans liv är lika banalt som allvarligt.

(Kortare version i Ystads Allehanda 2010)

Framtidens opera

Death and the Maiden, Malmö Opera
Death and the Maiden, regi: Roman Polanski (DVD)
Schuberts stråkkvartett, Death and the Maiden, med Jerusalem Quartet (CD, Naxos)

Jag har hört operans framtid och dess namn är Jonas Forssell!

Det tänkte jag för länge sen. Det tycker jag ännu. Därför blev jag så förvånad när de som recenserade hans nya opera, ”Death and the Maiden”, den andra som Forssell komponerat åt Malmö Opera, inte nämnde musiken mer än i förbifarten.

Några lieder av Franz Schubert är viktiga för operans historia och kritikerna skrev att operamusiken innehåller Schubert-citat. Men det var – nästan – allt.

Den lokala recensenten Carlhåkan Larsén (i Sydsvenskan) tyckte både si och så: ”omväxlande” men de musikaliska effekterna blev alltför ”grovhuggna”.

Erika Sunnegårdh. Foto Henrik Ahldin / Malmö Opera.

En av de få som verkligen uppmärksammade och hyllade musiken var väl Martin Nyström (Dagens Nyheter): ”Jonas Forssells starkaste musikdramatiska verk hittills.”

När jag själv sitter på Malmö Opera så får redan de första tonerna mig att utbrista: Mästerligt! Genialt! Ja, fantastiskt hur Forssell komponerat sig igenom orkesterns instrument, deras olika klanger och karaktärer, lätta flöjter och tunga basfioler. Tonerna blir en introduktion till människans skiftande egenskaper, känslor och tankar, hennes livsval.

Platsen är något sydamerikanskt land, tills nyligen en militärstyrd diktatur. Det handlar om tortyr och våldtäkt, hämnd eller (o)möjlig förlåtelse. Ett kammardrama med en kvinna (sjungen av Erika Sunnegårdh), hennes make (Fredrik Zetterström) och en läkare (Joseph Wolverton), som våldtog och torterade kvinnan.

Ariel Dorfman har skrivit librettot, liksom tidigare en teaterpjäs och ett filmmanus. Librettot är ”så starkt att det överskuggar musiken”, enligt Johnny Månsson / Månssons kultur.

Det är rätt men ändå fel. Att operan upphör att vara opera och blir den jävla verkligheten beror till många procent på just musiken.

Jonas Forssells palett rymmer hela musikhistorien – alla genrer och halva världen. Han blandar toner och rytmer likt en målande konstnär.

Foto Henrik Ahldin / Malmö Opera.

Ur den klassiska traditionen uppstår modern men aldrig modernistisk opera. Smygande spänning, som briserar. Och när det blir som mest dramatiskt på scenen drar sig operamusiken undan och får funktion av filmmusik.

Den stora kören av försvunna, kanske döda människor sjunger en spansk melodi. Tonslingor av Verdi, Mozart och Schubert förstås. En sydamerikansk blåsorkester, ett par takter jazz och visst hördes några klezmertoner också i inledningen till andra akten? Nuet betonas av en återkommande taktfast (dans)rytm i form av en harposträng eller industritungt á la Einstürzende Neubaten.

Ovanpå glider librettot melodiskt och sångbart – men utan bli sånger. Både Sunnegårdh och Zetterström respektive Wolverton och Zetterström sjunger varsina mycket fina duetter. Den förstnämndas självupplevda helvetesberättelse blir dessutom en ny sorts operaaria. Helt otroligt att Thomas Søndergård, dirigenten, lyckas hålla ihop alla in- och uttryck.

Jag hörde operans framtid ännu en gång och dess namn är fortfarande Jonas Forssell!

(Ystads Allehanda 2008)