I CD-spelaren: Apolonia

Apolonia
Fria fötter
(Tónlist Records)

Under ledning av Ida Gustafsson, sångerska och låtskriverska, fortsätter Apolonia att framföra nu-folkmusik från malmöstadsdelarna Möllevången och Seved.

Alltså musik som är lika malmöitisk som världsmusikalisk, modern som traditionell. De politiska men snälla, lite naiva och mycket personliga texterna hade passat på Gärdesfesten 1970.

Liksom tidigare sticker instrumenten (Idas akustiska gitarr samt fiol, elgitarr, sax, trombon, dragspel, bas, trummor med mera) iväg åt olika geografiska håll. Balkan-romskt, klezmer och reggaebaktakt, några afrorytmer och stråkar som kan låta ryska.

Ida Gustafssons ”maniska sång”, för att anknyta till en av hennes texter, framförs på ”slak lina” över världen, för att knyta an till en annan text.

Livsbejakande var ordet. Allvar blandas med sång- och spelglädje.

(KB/YA/TA 2013)

I CD-spelaren: Hai & Topsy

Hai & Topsy
Spätlese
(Thorofon)

Svenska visparet Hai & Topsy har sammanställt sin klingande självbiografi i form av en box med fyra CD.

Här finns material från hela deras långa och musikrika karriär: ”världsvisor” från bl a Sverige, Grekland, Spanien, Italien, Chile och Västindien på 50- och 60-talen, arbetarskillingtryck och Bellman på 70-talet samt jiddisch-sånger, som de ägnat sig åt sen början av 80-talet.

Tolkningarna av ”de fattigas visor” återhör jag med en tår i ögat. Till gråtmilda skillingtrycksvisor sjunger Hai & Topsy ”ej om mord, ej om kungar” utan om fattiga livsförhållanden i Sverige; patoset är hörbart men avvägt.

Werner Helwigs vistonsättningar av Brecht (gjorda 1928) ger bakgrund och djup åt den blivande teaterförfattaren.

Men höjdpunkten är sångerna på jiddisch. Observera att det inte handlar om festmusik, så kallad klezmer, utan om visor: texterna, som skildrar judarnas kamp för tillvaron, står i centrum.

Trots att Hai & Topsy under fyra årtionden hört till Sveriges och Europas mest personliga visartister har svenska skivbolag sällan visat intresse för dem. Liksom flera föregående album måste boxen” Spätlese” importeras från Tyskland tillbaka till Sverige.

Ordet är skandal!

(Svenska Dagbladet 2000)

Jazzfestivalen i Ystad: Georg och Sarah Riedel m fl

Georg Riedel & vänner
Ystads teater
Fredag kl 14

Georg Riedels basfiol är en taktpinne. Inte hård och spetsig utan mjuk och vänlig men ändå bestämd. Hans rytmiskt melodiska basgångar och toner dirigerar musiken, nickar till och uppmuntrar de övriga musikerna.

De flesta sånger/melodier som framfördes på konserten finns på albumet ”Hemligheter på vägen” (Footprint).

Jacob Karlzon med sina lyriska toner på pianot, Mattias Ståhls snabbt hoppiga bomullstunga vibrafonslag, saxofonisten Joakim Milders brusande sammetstoner och Jan Allans spetsiga men avrundade trumpettoner. Nej, inga trummor.

Samt, inte minst, Georgs dotter: den unga jazzsångerskan Sarah Riedel.

Så bra hon sjunger! Ja, både skådespelar och sjunger. Sarah Riedel glider mellan internationell, läs amerikansk, jazzrytmik och den lite tyngre melodin som finns i vårt svenska språk. Till exempel Kristina Lugns absurda text (med melodi av Georg Riedel förstås) om ett restaurangbesök – eller om texten handlar om hela livet? – blir såväl jazzevergreen som folkvisa och teatersång.

Lite som en poesikväll också, enligt min bänkgranne.

Sarah Riedel.

En svit med musik till tre dikter av den israeliske kärlekspoeten Yehuda Amichai ger en tyngre, extra botten åt konserten. Nu förändras också det melodiska språket, främst kanske i Riedels bastoner, stämningen blir både mer sorgsen och mer energisk. Trumpet och sax blåser tystlåtna klezmertoner.

Georg Riedel har komponerat all musik som framförs. Då och då tittar han upp från basen och ler, både som en stolt pappa och en lika stolt musiknestor. Som om han tänker: Vilket fantastiskt framförande av min musik. Men extranumret blir tyvärr inte ”Idas sommarvisa”. En liten besvikelse.

(Ystads Allehanda 2011)

Under den här veckan lägger jag ut mina live-recensioner från Ystad Sweden Jazz Festival den 4-7 juli på Erikssons kultursidor, en i taget. Fler recensioner kan läsas på YA:s hemsida.

Den egenartade Jonas Forssell

Det börjar som pantomim: musiklöst men inte ljudlöst. Kan också Emanuel Swedenborgs ljudliga fotsteg, skrapande och dunkande vara tonsatta av Jonas Forssell?

Vid två tillfällen, då ”Träskoprinsessan” (2007) och ”Death and the Maiden” (2008) hade premiär, satt jag på Malmö opera och utbrast: Jag har hört operans framtid – den heter Jonas Forssell! I lördags var det dags igen.

Från operan ”Hemligheter” på Malmö opera. Foto: Malin Arnesson.

Forssells tredje och sista opera som huskompositör, ”Hemligheter” (libretto av Magnus Florin), hade premiär på Malmö opera. Jag satt där igen, förstås. Och utbrast ännu en gång eller snarare konstaterade jag att Forssell hämtar influenser från så många olika håll att han blir sin egen art bland operakompositörer.

Han gör det inte lätt för sig – eller publiken, inklusive recensenter. Forssells musik kan vara för mycket för en vanlig opera. Musiken är så innehållsrik att den kräver ett lika innehållsrikt libretto – ja, betydligt mer handling än i Florins text om 1700-talets svenske vetenskapsman Swedenborg och andarna.

Forssell respekterar publiken genom att ställa stora krav, både på oss och sig själv. Räcker ett enda operabesök för att ta till sig och därmed kunna uppskatta Swedenborg-musiken? Många öron har nog svårt att hänga med. Vilket märks i recensionerna. Flera kritiker tyckte att operans andra akt, där musiken lugnar ner sig, fungerar bättre.

Emma Lyrén och Bengt Krantz. Foto: Malin Arnesson.

Alltså det kan inte jag begripa, det är ju första akten som är så musikaliskt spännande!

Ur mitt block: Så börjar de kvinnliga andarnas kör att sjunga ordlöst, likt en vinande vind, från vänster till höger och tillbaka. Melodiskt libretto – nej, inga melodier utan berättande melodiskt. Sångare: Bengt Krantz, Kari Postma, Miriam Treichl, Emma Lyrén med flera.

Olika instrument tar ton och tystnar. Forssells operamusik är jämlik: violinerna dominerar inte. Avantgarde kontra populärklassiskt, blåsare kontra stråkar. De senare liknar en tystlåten minimalistisk gamelanorkester.

En trumpet spelar jazziga klanger, tillsammans kan blåsarna brassa som på Balkan-brass eller låta som afro-jazziga Art Ensemble of Chicago. Oj, som trummisen kommer loss, och så högljutt, rytmiskt och länge! Vilken lycka för en klassisk trumslagare att få svänga loss. Nu går han loss igen! Så vackert: orkestern spelar… nej, inte bel canto, för så sjungs det inte, utan bella musica.

Första akten slutar med en lång, evighetslång violinton som musiksätter librettots ord: ”Ett enda andetag på tusen år.”

Bengt Krantz och Karin Postma. Foto: Malin Arnesson.

Hur tänker han, Forssell? Det funderar jag på i pausen.

Vill han, bland mycket annat, bredda och fördjupa dagens opera genom att påpeka att den klassiska operamusiken ju bara är en pytteliten del av musikhistorien?

Nu ska jag till Malmö opera en gång till och göra något märkligt: blunda och koncentrera mig på ljudet, musiken och sången, med och mot varann. Premiären av ”Hemligheter” sändes i radion så jag ska också klicka mig in på Sveriges Radios sändningsarkiv, lyssna om igen, spola fram och tillbaks, för att upptäcka alla små nyanser i Jonas Forssells musik. Cirka en månad ligger operan ”Hemligheter” kvar på P2:s nätsida.

(Ihoplagt från LO-Tidningens kulturblogg / Ystads Allehanda 2011)

Framtidens opera

Death and the Maiden, Malmö Opera
Death and the Maiden, regi: Roman Polanski (DVD)
Schuberts stråkkvartett, Death and the Maiden, med Jerusalem Quartet (CD, Naxos)

Jag har hört operans framtid och dess namn är Jonas Forssell!

Det tänkte jag för länge sen. Det tycker jag ännu. Därför blev jag så förvånad när de som recenserade hans nya opera, ”Death and the Maiden”, den andra som Forssell komponerat åt Malmö Opera, inte nämnde musiken mer än i förbifarten.

Några lieder av Franz Schubert är viktiga för operans historia och kritikerna skrev att operamusiken innehåller Schubert-citat. Men det var – nästan – allt.

Den lokala recensenten Carlhåkan Larsén (i Sydsvenskan) tyckte både si och så: ”omväxlande” men de musikaliska effekterna blev alltför ”grovhuggna”.

Erika Sunnegårdh. Foto Henrik Ahldin / Malmö Opera.

En av de få som verkligen uppmärksammade och hyllade musiken var väl Martin Nyström (Dagens Nyheter): ”Jonas Forssells starkaste musikdramatiska verk hittills.”

När jag själv sitter på Malmö Opera så får redan de första tonerna mig att utbrista: Mästerligt! Genialt! Ja, fantastiskt hur Forssell komponerat sig igenom orkesterns instrument, deras olika klanger och karaktärer, lätta flöjter och tunga basfioler. Tonerna blir en introduktion till människans skiftande egenskaper, känslor och tankar, hennes livsval.

Platsen är något sydamerikanskt land, tills nyligen en militärstyrd diktatur. Det handlar om tortyr och våldtäkt, hämnd eller (o)möjlig förlåtelse. Ett kammardrama med en kvinna (sjungen av Erika Sunnegårdh), hennes make (Fredrik Zetterström) och en läkare (Joseph Wolverton), som våldtog och torterade kvinnan.

Ariel Dorfman har skrivit librettot, liksom tidigare en teaterpjäs och ett filmmanus. Librettot är ”så starkt att det överskuggar musiken”, enligt Johnny Månsson / Månssons kultur.

Det är rätt men ändå fel. Att operan upphör att vara opera och blir den jävla verkligheten beror till många procent på just musiken.

Jonas Forssells palett rymmer hela musikhistorien – alla genrer och halva världen. Han blandar toner och rytmer likt en målande konstnär.

Foto Henrik Ahldin / Malmö Opera.

Ur den klassiska traditionen uppstår modern men aldrig modernistisk opera. Smygande spänning, som briserar. Och när det blir som mest dramatiskt på scenen drar sig operamusiken undan och får funktion av filmmusik.

Den stora kören av försvunna, kanske döda människor sjunger en spansk melodi. Tonslingor av Verdi, Mozart och Schubert förstås. En sydamerikansk blåsorkester, ett par takter jazz och visst hördes några klezmertoner också i inledningen till andra akten? Nuet betonas av en återkommande taktfast (dans)rytm i form av en harposträng eller industritungt á la Einstürzende Neubaten.

Ovanpå glider librettot melodiskt och sångbart – men utan bli sånger. Både Sunnegårdh och Zetterström respektive Wolverton och Zetterström sjunger varsina mycket fina duetter. Den förstnämndas självupplevda helvetesberättelse blir dessutom en ny sorts operaaria. Helt otroligt att Thomas Søndergård, dirigenten, lyckas hålla ihop alla in- och uttryck.

Jag hörde operans framtid ännu en gång och dess namn är fortfarande Jonas Forssell!

(Ystads Allehanda 2008)

Klezmer i Tel Aviv

Min första konsert bör ha varit 1956, då Tommy Steele spelade på biografen Anglais i Stockholm. Sen dess har jag varit på flera hundra, kanske några tusen konserter. De flesta kommer jag nog knappt ihåg men några – faktiskt ganska många – finns kvar som aldrig avslutade konserter. De pågår fortfarande, när som helst kan jag spela upp dem i huvet.

Från 60-talet och framåt: Beatles (Tennishallen, Stockholm), John Lee Hooker och Rolling Stones (Alexandra Palace, London), Hansson & Karlsson (Gyllene Cirkeln, Stockholm), Incredible String Band (Les Cousins, London), Joni Mitchell (rockfestival i Atlantic City), International Harvester (Ceders café, Stockholm), Skäggmanslaget (Delsbostämman), Super Mama Djombo (festlokal i Guinea-Bissau), Ruben Blades (Sheraton, New York), NRBQ (pub i Woodstock), Jali Nyama Suso (turisthotell i Gambia), Abdullah Ibrahim (Louisiana i Danmark), Victoria Williams (KB, Malmö), Eter / Sofia Karlsson (Korröfestivalen), Yoshiko Kishino (Blue Note, Tokyo), Tinariwen (Malmöfestivalen)…

Ja, det är mycket som fortsätter att spela i mitt huvud, märker jag. Ännu en konsert måste jag också nämna: Oy Division (på klubben Levontin 7 i Tel Aviv strax före chanukka och jul 2007).

För trots att jag går på färre konserter än i ungdomen så verkar jag hamna på ställen där det spelas musik som gör mej lika exalterad som, säg, Incredible String Band för 40 år sen! Det kan tyckas lite märkligt att jag upp i pensionsåldern får nya favoriter, men ännu märkligare är det att musiken aldrig stagnerar utan förnyar sej, ständigt och jämt. Alla sorters musik, som inte liknar något annat jag hört, gör mej fortfarande lika nyfiken. Som nu senast i Tel Aviv…

Världsmusikjournalisten Dubi Lenz försåg oss med en lista över aktuella konserter och namnet Oy Division stack i ögonen. Lenz berättade att nu hade unga israeliska musiker börjat spela klezmer. Tidigare generationer ansåg att klezmer inte hörde hemma i Israel utan var musik från och för den gamla världen. Oy Division, sa Lenz, spelar Israels häftigaste klezmermusik!

Strax satt vi i en taxi på väg nerför Allenbygatan, som börjar vid lyxhotellen på stranden och slutar neråt gamla busstationen. På tvärgatan Levontin nr 7 ligger klubben med samma namn. Ett övergivet småindustriområde och Levontin 7 skulle man inte upptäcka om man inte visste att klubben fanns. Spellokalen en trappa ner ser precis ut som popklubben Nettes potatiskällare i Gamla stan (där The Friends spelade på 60-talet).  

 

Oy Division live på Levontin 7 i Tel Aviv.                                                                      Foto: Dirhaim: http://photo.tinyways.com

Oy Division sätter genast igång med att riva och röja. Det låter som om de vill spela sig ner till musikens rötter under marken. En av musikerna – Eyal Talmudi, som spelar klarinett – känns igen från en annan grupp, Balkan Beat Box. De övriga, berättar Dubi Lenz, är hans bror Assaf Talmudi, som spelar dragspel och startade gruppen, Gershon Leizersohn, violin och sång, samt Avichai Tuchman, ståbas. Tom Cohen medverkar som gästmusiker på en allt mer frenetisk mandolin.

Eymal Talmudi är motorn, som driver och jagar på. Genom att bända klarinettonerna allt mer skalmejalika och nicka bestämt åt de övriga får han också dem att veva taglet ur fiolsträngarna, krama tangenterna ur dragspelet och dunka, slå på basen. De sjunger, ropar och gråter.

De spelar ett medley som inte tar slut utan börjar om igen och igen med låt efter låt, allt fortare och fortare! Publiken dansar en punkig långdans. Aldrig har jag hört klezmer spelas så snabbt, tufft och hårt, så primitivt. Liksom bortom och djupt in i traditionen, inte den musikaliska utan den mänskliga, ur vilken musiken en gång uppstod. Alla USA:s och Europas klezmergrupper blir kastrerade tamkatter i jämförelse.

Efter konserten berättar Assaf Talmudi att Oy Division försöker återskapa den allra tidigaste, ursprungliga formen av klezmermusik, då klezmer var nyfödd, en ännu inte riktigt färdig musikform.

Lyssna och titta på Oy Division: www.myspace.com/oydivision

(Publicerat i Lira (2008)