Skäggmanslaget
Snus, mus och brännvin
(Sonet 1971)
Thore Härdelin, Wilhelm Grindsäter och Petter Logård kom från Delsbo och kallade sig Skäggmanslaget. De hade långt hår, skägg och ring i örat redan då (åtminstone Thore). De såg ut som rockmusiker. De spelade också på ungdomsgårdar, diskotek och klubbar.
Som Thore Härdelin sa i en intervju våren 1970:
– När vi spelar på ungdomsgårdar frågar ungarna: Va är ni för band då? Vi spelar folkmusik, säger vi. Aha, Bob Dylan och dom. Nä, svensk folkmusik. Då ser ungdomarna ut som om det inte finns.
– Det är viktigt att publiken kan identifiera sig med oss. Vi ser ut som dom. Skulle en gammal spelman komma i folkdräkt skulle dom aldrig lyssna. Men på oss lyssnar dom.
Måns Rossander, producent på ungdomsradion, föste ihop Skäggmanslagets unga spelmän med popbandet Contact i bl a ”Gråtlåten”, en polska efter Hjort Anders. Vilket inspirerade Ted Ström att skriva ”Hon kom över mon”, som Contact med bistånd av Skäggmanslaget gjorde till en svensk folkmusikrörelseklassiker. (Fast jag har aldrig begripit om låten ska tas på allvar eller är en pastisch.)
”Gråtlåten” finns på Skäggmanslagets debut-LP, ”Pjål, gnäll & ämmel” (Sonet 1970). Då var det en sensation att höra svensk folkmusik med komp av trummor, elbas osv.
Det lät tufft! Men så kan jag inte tycka idag. Tre spelmän plus kompband. Exakt så: plus komp. De spelar inte ihop utan var för sig, skapar ingen ny, gemensam musik.
Skäggmanslagets andra LP, ”Snus, mus och brännvin”, är mycket mer experimentell och nyskapande – inte bara 1971 utan fortfarande. Kan det ha berott på amerikanen Sam Charters, då bosatt i Sverige, som producerade? Att han inte hade några förutfattande meningar om svenska folkmusiktraditioner utan ville att inspelningen skulle bli så bra, spännande och varierad som möjligt.
Det både låter och spelas bättre än på debuten. Direkt i förstaspåret, en annan polska efter Hjort Anders, klingar Skäggmansfiolerna samspelt, melodiskt och rytmiskt, grovt och grant. Thore har ett solospår och gör en duett med Petter. Dessutom medverkar ett par inbjudna spelkamrater – Ceylon Wallin, nyckelharpa, och Vifast Björklund, gitarr och jojk – vilka fått flera egna spår.
Ett par gånger spelar Vifast också gitarr med Skäggmanslaget. Då börjar någonting att hända. Idag har akustisk gitarr, bosoki och mandola blivit självklara instrument inom svensk folkmusik. I början av 70-talet var det ovanligt och högst otraditionellt.
I de bägge LP-sidornas avslutningsspår samspelar Skäggmanslaget med Kjell Westling, gitarr och klarinett, Urban Yman, bas, och Bengt Beche Berger, trummor. Då händer ännu mer! De tre lyhörda musikerna tar sig först in i den svenska folkmusiken och lockar sen med fiolerna på resor bortåt Balkan och Indien. Svensk folkmusik blir världsmusik långt innan ordet fanns!
____________________________________________
”Pjål, gnäll & ämmel” och ”Snus, mus och brännvin” har återutgivits på CD (Sonet 1990 och 1996). Debuten tilldelades en grammis i den märkliga kategorin ”debutpopulärproduktion med sångartist” (Marie Selander sjunger i ett par spår). Skäggmanslaget gjorde också LP-skivorna ”Kniviga låtar tillägnade länsman i Delsbo” (Sonet 1973), ”På jakt efter Skäggmanslaget” (Fjedur 1974) och – med Delsbopojkarna – ”Gammeldans på Skansen” (YTF 1975).
Petter Logård spelar inte längre men Wilhelm Grindsäter och Thore Härdelin har fortsatt. Grindsäter hörs på inspelningar med t ex Delsbopojkarna och Grindsäters Spelmän medan Härdelin bl a gjort album med dottern Thuva Härdelin (Amigo 1991) och hustrun Oline Sofie Bakkom-Härdelin, ”Union” (Center 1994). Folksångerskan Emma Härdelin (i gruppen Garmarna) är också dotter till Thore.
1971 var Kjell Westling (Gunder Hägg, Arbete & Fritid), Urban Yman (Gunder Hägg, Låt & Trall) och Bengt Berger (Arbete & Fritid) medlemmar i nämnda grupper. Vifast Björklund jojkar också på Norrlåtars LP ”Folkmusik från Norrbotten” (Manifest 1975).
Producenten Sam Charters har gjort skivor med Lightnin´ Hopkins, Country Joe & The Fish, Peps Persson och många fler. Han är författare till böcker som ”The Poetry Of The Blues” (1963), ”Spelmännen” (1979) och ”Mambo Time: från Havanna till Haninge. Historien om Bebo Valdés” (2001).
(Ur boken ”99 proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)