I öronen och minnet: Don Cherry

Den 19 juli 1981 befann jag mej i Tågarp i Skåne.

Nej, så bra minne har jag inte, men datumet finns angivet på Dag Vags live-inspelade album ”Almanacka”. Flera av inspelningarna gjordes just den kvällen i Tågarp. Jag plockar fram skivan ur hyllan, lyssnar och minns…

Det var en mycket speciell spelning. ”Musik på logen” kan man säga. I en lada i Tågarp spelade musikgruppen Dag Vag sin blandning av reggae, afro och rock. På ena sidan av scenen stod en ”gästmusiker”: en smal, svart man med en pytteliten trumpet. Så förde han trumpeten till munnen och lik som hälsade på musiken.

Han tog ingen plats, la sej inte i vägen. Men han bad inte heller om ursäkt, gjorde sej inte mindre. Han lyssnade och kompletterade med sin personlighet. Och den var stor – oändligt stora var de toner som kom ur denna lilla trumpet.

Don Cherry i Münster 1987. Fritt foto från Wikipedia, taget av  ”jazzenthusiast”. 

Musikern, som spelade ”pocket trumpet”, hette Don Cherry. Ladan i Tågarp var hans hemmascen. Mot slutet av 60-talet flyttade amerikanen Don Cherry och hans svenska hustru Moki in i en gammal skola i Tågarp.

Om man slår upp något jazzlexikon kan man läsa att Don Cherry var en av 60-talets främsta jazzmusiker. Han spelade med Dexter Gordon, Paul Bley, Ornette Coleman, John Coltrane, Sonny Rollins, Albert Ayler, Archie Shepp…

Men jag föddes för sent för att tillhöra jazzgenerationen. Till mina öron och, inte minst, mitt hjärta nådde Don Cherry på 70- och 80-talen. Han blev en stigfinnare och en dörröppnare.

Redan på 60-talet hade han börjat resa runt i världen.

Jazzmusikern bytte titel till världsmusiker. Don Cherry blev en världsresenär som spelade musik från Asien (främst Indien) och Afrika. Också den utomeuropeiska musikens funktion ville han överföra till det västerländska samhället. Musiken skulle vara en naturlig del av människornas liv.

Han ledde musikverkstäder där han spelade tillsammans med både amatörer och proffs, barn och vuxna. Också inom vad som kallades ”Spela själv-rörelsen” var Don Cherry en föregångare. Själv provade han flera ovanliga musikinstrument från andra länder och världsdelar: douss n’goni, gamelan, harmonium, dastar, gong, h’suan, melodica…

Samtidigt fortsatte han att spela jazz. Så sent som 1988 återförenades Cherry med några gamla jazzkompisar och gjorde ett album, ”Art Deco”, med 50- och 60-talsjazz.

Äntligen, den 17 maj 2012, har dubbel-LP:n ”Organic Music Society”, kommit  på CD plus återutgiven dubbel vinyl-LP.

Som det mest naturliga i världen växlade han mellan jazz, världsmusik och rock, som han spelade tillsammans med ovannämnda Dag Vag, Ian Dury, Lou Reed och styvdottern Neneh Cherrys grupp Rip Rig + Panic. Alla musikformerna rymdes i hans lilla pakistanska ficktrumpet.

Hösten 1995 dog Don Cherry. Den 18 november 2006 skulle han ha fyllt 70 år.

Nedanstående skivlista innehåller mina favoritinspelningar med Don Cherry. De flesta av de äldre LP-skivorna finns återutgivna på CD. Tyvärr gäller det inte Cherrys allra mest spännande skiva, utgiven 1973 av svenska Rikskonserter. Men det är förstås bara en tidsfråga innan Rikskonserter överfört dubbel-LP:n ”Organic Music” till CD.

För den som aldrig hört Don Cherry – Gud sig förbarme! – rekommenderas jag världsmusik-CD:n från 1990, ”Multi Kulti”, döpt efter en skivaffär i Stockholm.

Skivor med Don Cherry:

”The Fabulous Paul Bley Quintet” (America, 1958)
”Where Is Brooklyn” (Blue Note, 1966)
”Togetherness” (Free Bird, 1966)
”Mu” (Byg, 1969)
”Relativity Suite” (JCOA, 1973)
”Organic Music” (Caprice, 1973)
”Eternal Now” (Sonet, 1974)
”Old And New Dreams” (ECM, 1979)
”Codona 2″ (ECM, 1981)
”El Corazon” (ECM, 1982)
”Art Deco” (A&M, 1989)
”Multi Kulti” (A&M, 1990)

På skivorna medverkar även Ornette Coleman, altsax, Charlie Haden, bas, Gato Barbieri, tenorsax, Ed Blackwell, trummor, Bengt Berger, slagverk, Nana Vasconcelos, berimbau, Christer Bothén‚ douss n’goni, James Clay, tenorsax, Billy Higgins, trummor, m fl.

(Fönstret 1996)

Den egenartade Jonas Forssell

Det börjar som pantomim: musiklöst men inte ljudlöst. Kan också Emanuel Swedenborgs ljudliga fotsteg, skrapande och dunkande vara tonsatta av Jonas Forssell?

Vid två tillfällen, då ”Träskoprinsessan” (2007) och ”Death and the Maiden” (2008) hade premiär, satt jag på Malmö opera och utbrast: Jag har hört operans framtid – den heter Jonas Forssell! I lördags var det dags igen.

Från operan ”Hemligheter” på Malmö opera. Foto: Malin Arnesson.

Forssells tredje och sista opera som huskompositör, ”Hemligheter” (libretto av Magnus Florin), hade premiär på Malmö opera. Jag satt där igen, förstås. Och utbrast ännu en gång eller snarare konstaterade jag att Forssell hämtar influenser från så många olika håll att han blir sin egen art bland operakompositörer.

Han gör det inte lätt för sig – eller publiken, inklusive recensenter. Forssells musik kan vara för mycket för en vanlig opera. Musiken är så innehållsrik att den kräver ett lika innehållsrikt libretto – ja, betydligt mer handling än i Florins text om 1700-talets svenske vetenskapsman Swedenborg och andarna.

Forssell respekterar publiken genom att ställa stora krav, både på oss och sig själv. Räcker ett enda operabesök för att ta till sig och därmed kunna uppskatta Swedenborg-musiken? Många öron har nog svårt att hänga med. Vilket märks i recensionerna. Flera kritiker tyckte att operans andra akt, där musiken lugnar ner sig, fungerar bättre.

Emma Lyrén och Bengt Krantz. Foto: Malin Arnesson.

Alltså det kan inte jag begripa, det är ju första akten som är så musikaliskt spännande!

Ur mitt block: Så börjar de kvinnliga andarnas kör att sjunga ordlöst, likt en vinande vind, från vänster till höger och tillbaka. Melodiskt libretto – nej, inga melodier utan berättande melodiskt. Sångare: Bengt Krantz, Kari Postma, Miriam Treichl, Emma Lyrén med flera.

Olika instrument tar ton och tystnar. Forssells operamusik är jämlik: violinerna dominerar inte. Avantgarde kontra populärklassiskt, blåsare kontra stråkar. De senare liknar en tystlåten minimalistisk gamelanorkester.

En trumpet spelar jazziga klanger, tillsammans kan blåsarna brassa som på Balkan-brass eller låta som afro-jazziga Art Ensemble of Chicago. Oj, som trummisen kommer loss, och så högljutt, rytmiskt och länge! Vilken lycka för en klassisk trumslagare att få svänga loss. Nu går han loss igen! Så vackert: orkestern spelar… nej, inte bel canto, för så sjungs det inte, utan bella musica.

Första akten slutar med en lång, evighetslång violinton som musiksätter librettots ord: ”Ett enda andetag på tusen år.”

Bengt Krantz och Karin Postma. Foto: Malin Arnesson.

Hur tänker han, Forssell? Det funderar jag på i pausen.

Vill han, bland mycket annat, bredda och fördjupa dagens opera genom att påpeka att den klassiska operamusiken ju bara är en pytteliten del av musikhistorien?

Nu ska jag till Malmö opera en gång till och göra något märkligt: blunda och koncentrera mig på ljudet, musiken och sången, med och mot varann. Premiären av ”Hemligheter” sändes i radion så jag ska också klicka mig in på Sveriges Radios sändningsarkiv, lyssna om igen, spola fram och tillbaks, för att upptäcka alla små nyanser i Jonas Forssells musik. Cirka en månad ligger operan ”Hemligheter” kvar på P2:s nätsida.

(Ihoplagt från LO-Tidningens kulturblogg / Ystads Allehanda 2011)