Kubansk musikbok från Haninge

Samuel Charters
Mambo Time – Från Havanna till Haninge
(Ars förlag)

Den legendariske amerikanske skivproducenten och författaren Sam Charters, som gjort inspelningar med alla från Lightnin´ Hopkins via Country Joe & The Fish till Skäggmanslaget, har skrivit en underhållande och informativ bok om den ännu mer legendariske pianisten och kompositören Bebo Valdés från Kuba och Haninge.

Rent skandalöst att Bebo kunnat sitta och spela för (nästan bara) sej själv i Haninge utanför Stockholm – medan de jämngamla gubbsen i Buena Vista Social Club blivit världsberömda och rika på gamla dar. (Bebo Valdés nämns inte ens i världsmusikbibeln ”World Music The Rough Guide”. Oförskämt!)

Charters följer Bebo Valdés från det lilla samhället Quivicán på Kuba till arbetet som orkesterledare på nattklubben Tropicana i Havanna och på turné i Europa med Lecuona Cuban Boys.

Med de sistnämnda kom han till Stockholm för snart 40 år sen – och stannade. För här träffade han sin hustru, Rose Marie.

Passande lyssning under läsningen är dubbelalbumet ”Recuerdo de Habana / A Portrait At 80” (Gazell/Warner), producerat av Charters.

Hör! Pianisten Bebo Valdés spelar – minst – lika virtuost och personligt som Rubén Gonzáles från Buena Vista Social Club.

Också ”Calle 54” (Emi, både dubbel- och enkel-CD) med musik från latinjazz-filmen med samma namn rekommenderas. Här kan man höra pappa Bebo spela pianoduett med sonen Chucho Valdés (känd från gruppen Irakere).

I boken finns en utförlig diskografi över tillgängliga CD med Bebo Valdés.

(Hifi & Musik 2002)

Återlyssning i CD-spelaren: Gunder Hägg

Gunder Hägg: Tigerkaka (1969)
Omslagsteckning: Göran von Matérn

Samma sak första gången jag hörde Gunder Hägg, som då hette Sound of Music, som när jag hörde Pärson Sound, som skulle bli International Harvester.

Visst kan man efterklokt säga att jag var lomhörd som inte förstod att just då föddes den svenska musikrörelsen och skrek till. Men 1967-68 hade jag inte en tanke på det utan placerade också Gunder Hägg i en alternativ internationell musikrörelse, bland grupper som Fugs, Godz, Pearls Before Swine (och kanske Rolling Stones).

Fast att något var på gång anade nog ändå den unge musikskribent som 1969 tog bussen till Waxholm för att träffa Sverre Sundman, nybliven skivbolagsdirektör, och Bo Anders Larsson, inspelningstekniker. I en studio (visst var den inrymd i ett trädgårdsskjul?) höll de på att klippa ihop masterbandet till ”Tigerkaka”, både Gunder Häggs och Music Networks första utgivna LP-skiva.

”Tigerkaka” presenterar Gunder Hägg mitt emellan vad gruppen var och skulle bli. Nästan chockerande att LP:n inleds med en låt på engelska, ”Teddy Bear Baby”, skriven av Mats G Bengtsson. Med minimalistisk melodi och aviga ackord kunde ”Teddy Bear Baby” ha hämtats från en LP med just den amerikanska gruppen The Godz.

På debut-LP:n grundlägger Bengtsson, Leif Nylén, Tore Berger och Torkel Rasmusson, vilka skulle bli bärande kompositörer i Gunder Hägg/Blå Tåget, sitt låtskrivande.

Bengtsson har vid sidan om det engelska gjort flera annorlunda sånger på svenska – inte minst ”I hajars djupa vatten” är lika märklig som bra. ”Smoking”, framförd som lätt swingjazz, är en av Nyléns många politiska klassiker. Berger bidrar med sånger som visar hans bägge sidor: ”Jag tog bilen in till stan” är romantisk och dystopisk medan ”Enbomsvisan” förmedlar en bit av den svenska historien. Även Rasmusson visar sina sidor: titelspåret ”Tigerkaka” – också en klassiker! – är lika typiskt politisk som avslutande ”Låt mig få leva” är en typisk rasmussonsk folklig slagdänga (fast med undantag för refrängen så sjungs låten på engelska).

Torkel Rasmusson presenterar sig också som den svenska popsångens kastratsångare.

Intellektuellt, poetiskt och politiskt. Blandat eller var för sig. Gunder Hägg/Blå Tåget bestod av ett antal individer som skrev låtar på sin kammare för att sen träffas och framföra dem med varandras hjälp.

Kunde inte spela? Sjöng falskt? Hade man hört tidig rock´n´roll, upplevt Beatles eller Stones på scen och gillade Dylan så visste man väl att pop(ulär)musik inte kan VDN-märkas med stämplarna ”skönspel” och ”skönsång”. Personlighet däremot, det är viktigt. Det egna uttrycket.

Dessutom var Roland Keijser, sax, Kjell Westling, strängar och blås, och Urban Yman, bl a elbas och fiol, proffsmusiker redan då. Och Mats G Bengtsson, piano, Tore Berger, klarinett, och Leif Nylén, trummor, är så egenartade musikanter att de blir bra, de också.
__________________________________________

”Tigerkaka” finns på CD (MNW 1999). Gitarristen Göran von Matérn, som tecknade omslaget, var konstnär (främst skulptör) och försvann efter första LPn. Med undantag för Roland Keijser fanns de övriga kvar i gruppen när Blå Tåget gjorde sitt sista album, ”I tidens rififi” (MNW 2004).

Vid skivdebuten var Leif Nylén, Torkel Rasmusson och Mats G Bengtsson ”etablerade som unga intellektuella”. Nylén och Rasmusson debuterade som poeter med varsin diktsamling, ”Kartbild” (1963) och ”En vit kal fläck” (1965). P O Enquist, Torsten Ekbom och Nylén samskrev (under pseudonymen Peter Husberg) romanen ”Bröderna Casey” (1964). Nylén hade också varit litteraturkritiker i Stockholms Tidningen samt redaktör för konsttidskrifterna Paletten och Konstrevy. Rasmusson var redaktör på Bonniers förlag.

Mats G Bengtsson, som dog 2005, introducerade mediaprofeten Marshall McLuhan och skrev flera böcker, bl a ”Äventyr i Riemannrummet” (1966), en kameleontisk blandning av konkretism, roman, poesi och tecknad serie. Han hade en (kort) karriär som popkritiker i Svenska Dagbladet och medverkade i TV-serien ”Tårtan”.

Tore Berger, utbildad på bl a Valand, deltog 1958 på Liljevalchs vårsalong och hade 1965 en separatutställning i Stockholm. Han skulle måla omslaget till Hoola Bandoola Bands debut-LP ”Garanterat Individuell” (MNW 1971). Berger betalade samma år skulderna för MNW och räddade det alternativa skivbolaget.

Nylén, Rasmusson och Bengtsson var även redaktörer för kulturkalendern Gorilla. Under namnet Gorilla Production arrangerades i samband med Andy Warhol-vernissagen på Moderna Museet (1968) en konsert med Tjalles Horisont, som sen bytte namn till Sound of Music, Gunder Hägg (efter barndomsidolen) och Blå Tåget (när idolen hotade med stämning).

Roland Keijser, Kjell Westling och Urban Yman, som hörs på skivor med t ex Arbete & Fritid, International Harvester, Låt & Trall, Skäggmanslaget, Jan Hammarlund, Bella Ciao och Peps var 1969 i början av sina musikaliska karriärer.

(Ur boken ”99 proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)

Ett försök att utforska Kebnekajse, andra etappen

Från 60-talets sista år och in på 70-talet var Kenny Håkansson, elgitarrist i Mecki Mark Men och Kebnekajse, en av de mest anlitade studiogitarristerna. (Märkligt nog, eftersom han med sitt personliga gitarrspel och sin högst egna gitarrton är en otypisk studiomusiker.)

Kenny medverkar på skivinspelningar med bl a Hawkey Franzén, Bernt Staf, John Holm, Björn J:son Lindh, Pugh Rogefeldt, Bosse Hansson och Turid. Allra viktigast – för Kennys och därmed Kebnekajses fortsatta musikaliska utveckling – är hans medverkan på den Bellman-LP, ”Spring mot Ulla – spring!”, som Cornelis Vreeswijk gjorde 1971.

Samma år reste Kenny Håkansson på turné med Cornelis. I turnésällskapet ingick spelmännen Björn Ståbi och Pers Hans Olsson, som både kompade i Bellman-visorna och spelade några traditionella svenska folklåtar på fiol. Bl a ”Barkbrödlåten”, som Cornelis hade gjort en text till, och ”Skänklåt från Rättvik” (bägge melodierna skulle återfinnas på Kebnekajses kommande andra LP).

Kebnekajse på 70-talet.

Kenny lyssnade och blev imponerad, inte minst när han hörde Björn Ståbi och Pers Hans värma upp bakom scen. Tidigare, då Kenny någon gång råkat höra folkmusik på dragspel eller fiol, hade han mest tyckt att det var ”gnöl”. Nu upptäcker han att den svenska folkmusiken är ”en stor musikskatt” och vill själv börja spela svenska folklåtar – eller, för att vara noga, svenska folkmelodier (skillnaden förklaras längre ner) – på elgitarr men också på fiol. Av Ståbi fick han låna en fiol, som Starke Arvid (en gammal kraftkarl) hade ägt. Kenny lärde sej spela fiol ”hyfsat bra”, enligt Mats Glenngård.

”Det låg i luften”, säger Kenny i texthäftet till den föregående cd-n med Kebnekajse, ”Resa mot okänt mål”. Då syftade han på de svenska texterna och gruppens namn.

Kebnekajse: ”Resa mot okänt mål” (1971, återutgivning 2001).

I början av 70-talet låg också den svenska folkmusiken i luften. Exempelvis hade det unga progressiva Stockholm börjat invadera spelmanstämman i Delsbo, 1970 placerades ett foto av en gammal spelman på affischen till den första Gärdesfesten och 1971 släpptes LP-n ”Hon kom över mon” där popbandet Contact samarbetar med fiolspelmännen i Skäggmanslaget. När Kenny Håkansson presenterade svenska folkmelodier för ”storgruppen” Kebnekajse så hade flera av medlemmarna både hört och spelat svensk folkmusik längre än Kenny.

Kebnekajse ”II” (1973/2001).

Fregatten var en klubb i Stockholms frihamn. Klubben drevs av gitarristen Ingemar Böcker – som även tidigare hade drivit olika klubbar där han blandat jazz och rock, konst och poesi – med hjälp av Pelle Ekman, trummis i Kebnekajse. Både Kebnekajse och gruppen Homo Sapiens, som är kör på ”Resa mot okänt mål”, spelade på Fregatten. När de delade en spelkväll brukade de avsluta med att spela tillsammans, bli en dubbelt så stor rockgrupp under namnet Companiddros. Så även om sättningen blev lite märklig – bl a dubbla basar och trummor – var det rätt naturligt att bägge banden gick ihop under namnet Kebnekajse.

Kebnekajse ”III” ( 1975/2001).

Från Homo Sapiens kom bl a Mats Glenngård, som börjat spela fiol när han var 8-9 år och studerat för en violinpedagog som även var riksspelman. Pelle Lindström, också Homo Sapiens, hade flyttat ner till Stockholm från Dalarna. Hans far, Rune Lindström, skrev flera bygdespel, bl a ”Himlaspelet” och ”Skinnarspelet”.

Göran Lagerberg, som avlöste Bella Linnarsson/Ferlin som basist mellan Kebnekajses första och andra LP, blev tonårsidol i popbandet Tages. 1969 ombildades Tages och bytte namn till Blond. Även om man fortsatte att sjunga på engelska var Blond ett försök att skapa popmusik med en svensk ton. Titelspåret på LP-n ”The Lilac Years” är samma svenska folkmelodi, ”De sålde sina hemman”, som tolkats av jazzpianisten Jan Johansson. Tillsammans med skivproducenten Anders Henriksson åkte Lagerberg också och besökte spelmännen Päkkos-Gustaf och Påhl-Olle.

Kebnekajse: ”Ljus från Afrika” (Kebnekajses ”afrikanska” album från 1976 har tyvärr förblivit outgivet).

Sångpoeten/vissångerskan Turid Lundqvist, som kände och följde med Homo Sapiens till Kebnekajse, sjöng svenska folkvisor redan på 60-talet.

Både Mats Glenngård, t ex ”Polska från Härjedalen” (kan höras på Kebnekajses tredje, ”bruna” LP), och Pelle Lindström bidrog med traditionella låtar till Kebnekajses repertoar av ”spelmansrock” (så kallades musiken i en pressrelease från skivbolaget Silence). Fast det var Kenny som letade fram de flesta melodierna.

Kebnekajse: ”Elefanten” (1977, inte heller återutgivet).

Observera nu igen: melodierna. Kenny var – och är – intresserad av svensk folkmusik på ett ovanligt och smått förvånande sätt. Han brydde/bryr sej mindre om folkmusiken som folkmusik (om man med begreppet folkmusik menar den stämning som skapas i kontakten mellan spelman och lyssnare/dansare, traditionen som levt vidare från spelman till spelman, olika bygders och spelmäns dialekter och spelstilar osv) men desto mer om de svenska folkmelodierna. Sååå vackra melodier, tyckte Kenny.

Kebnekajse: ”Vi drar vidare” (1978; Kebnekajse utan Kenny Håkansson (?), inte återutgivet).

Därför hämtade han hellre nedtecknade folkmelodier från notpapper än lyssnade på inspelningar med gamla spelmän. ”Noterna är mer neutrala”, menade Kenny. På notpapper var det lättare att se vad som måste vara en ”drill”, som spelmannen lagt till, som inte hört till melodin från början, och vad som var den ursprungliga folkmelodin.

”Det är med svensk folkmusik som med blues”, säger Kenny. ”Många folkmelodier liknar varann. Få står ut.” Några av de folkmelodier som Kenny valde ut till Kebnekajse för att de har ”en tydlig profil” var ”Rättvikarnas gånglåt”, ”Horgalåten” och ”Skänklåt från Rättvik” (alla tre finns med på det här albumet).

Lyssna på Kennys gitarr! Hör hur nära melodierna han lägger sej, hur knappt han spelar: melodins toner och inte mycket mer. Rakt och rent. Det är nästan som om Hank B. Marvin (i The Shadows, det engelska instrumentalbandet från 50- och 60-talen) eller Bosse Winberg (i det svenska instrumentalbandet The Spotnicks) hade börjat spela svenska folklåtar. Bägge gitarristerna har Kenny lyssnat på, berättar han, och uppskattar.

”När Rolf (Scherrer) flyttade ut i skogen” (citat från pressreleasen till den här LP-n) kom ovannämnde Ingemar Böcker med i Kebnekajse. Spännande att lyssna och jämföra Kenny Håkanssons och Ingemar Böckers gitarrspel! De spelar så olika. ”Ska man plantera en björk får man inte lägga in en massa tallkottar”, säger Kenny. Ibland brukade han muttra och tycka att Ingemars gitarr var ”lite störande”. Ingemar Böcker hade varit med i jazzgrupper och spelade gärna lite beboppigt också i Kebnekajse – inte raka melodier, som Kenny, utan liksom runt om melodin.

Det berättas att en gång när Ingemar på en konsert spelat ett, enligt Kenny, alltför bebopjazzigt solo så imiterade Kenny solot, spelade ett likadant solo han också. Ingemar Böcker kommenterade: ”Biblioteksfilialen.”

Jag håller inte med Kenny. Deras olika gitarrspel diskuterar med och kompletterar varann. Kenny och Ingemar är varandras musikaliska motsatser – därmed blir de också varandras nödvändigheter. De inspirerar varann. Det är fantastiskt så bra deras olika gitarrstilar fungerar tillsammans. Utan Ingemar Böcker hade Kebnekajse varit en annan grupp.

Kebnekajse spelade också en del låtar av Ingemar Böcker. Även de bryter mot – i betydelsen kompletterar – ”spelmansrocken”. Musikaliskt är det svårplacerade låtar, som pendlar fram och åter över gränsen mellan rock-jazz-rock-jazz-rock… Ingemar beskriver ”Comanche Spring” som en politisk instrumentallåt: hans kommentar till de amerikanska indianernas situation, massakern vid Wounded Knee och Red Power.

En konsert är en konsert och en skiva är en skiva. Så brukar det ofta(st) vara och det stämmer definitivt när det gäller Kebnekajse. Skivinspelningarna skiljer sej på flera sätt från konserterna.

Inte minst blev låtarna mycket längre på scen. ”Ibland kunde man stå och harva på d-moll”, säger Göran Lagerberg. På konserterna hände det också att Kenny Håkansson, Mats Glenngård och Pelle Lindström spelade en låt på enbart fioler. Något sådant finns inte inspelat och utgivet på skiva.

Turid Lundqvist turnerade med Kebnekajse från 1971 till –74. Men på skiva medverkar hon bara i ”Rättvikarnas gånglåt”. På scen brukade Turid sjunga ordlösa stämmor i lugnare, mer folkviseaktiga låtar. Något exempel på detta finns inte heller på skiva. När jag börjar fråga varför förstår jag att jag hamnat i en intern kontrovers. Kebnekajse var ”hela min värld ett tag”, säger Turid. Medan några av de övriga medlemmarna undrar om hon egentligen var medlem i Kebnekajse.

Kebnekajse” på 2000-talet.

Jag spelade med dom men dom spelade inte med mej”, säger Turid. Till sist fick hon en egen avdelning, blev ”pausfågel”, där hon sjöng till akustisk gitarr. Andra medlemmar menar att de lyfte fram Turid och placerade henne i centrum. Det här vill inte jag lägga mej i. Men jag konstaterar att när jag (åter)hör Turids överstämma i ”Rättvikarnas gånglåt” så vill jag – fortfarande – gärna höra mer.

När Kebnekajse gick ihop med Homo Sapiens fick gruppen alltså dubbla trumslagare, Pelle Ekman och Gunnar Andersson. Bägge sitter i det tecknade trädet på LP-omslaget. Men på den pressrelease som Silence skickade ut i samband med LP-n kunde man läsa att ”Pelle var sjuk” vid inspelningstillfället. ”Pelle L var i Leksand”, så han ska inte heller ha varit med.

Jag lyssnar men det är faktiskt inte så lätt att höra om det är två trumslagare som spelar eller inte. Pelle och Gunnar spelade nämligen mycket lika varann: som fyra armar på samma kropp, det var det som var vitsen. Det kan ju också ha varit så att de turades om, spelade ensamma fast i olika låtar.

”Kanske var det då hade jag hade brutit benet”, säger Pelle Ekman. Han minns inte. Pelle Lindström hävdar däremot bestämt att han var med. Anders Lind hävdar att uppgifterna i pressreleasen stämmer. Trots att Kebnekajse hade dubbla uppsättningar trumslagare är det bara en trummis som spelar på Kebnekajse plattor: Gunnar Andersson på den ”blåa” och Pelle Ekman på den ”bruna” LP-n.

Kebnekajse (2009, första albumet efter att ha återuppstått på 2000-talet).

Men lyssna på bonus-spåret, som finns på återutgivningen av det ”blåa” albumet: live-inspelningen av ”Horgalåten”. En enkel, lite brusig inspelning, gjord 1974 av ett fan, Timo Koivanen, som fanns i publiken vid en konsert i Finland. I all enkelhet fångar inspelningen mycket av live-känslan och stämningen från Kebnekajses spelningar. Och här spelar både Pelle och Gunnar trummor, samtidigt. (Under avdelningen kuriosa kan nämnas att Timo Koivanen varit medlem i gruppen Stenblomma som gav ut en LP på Silence).

Förresten innehöll Kebnekajse även en tredje trummis: handtrumslagaren/slagverkaren Hassan Bah, som kommit till Sverige från Guinea-Conakry. Han bodde i lägenheten ovanpå Mats Glennmark och Thomas Netzler så de tog med honom till Kebnekajse.

Kebnekajse: ”Idioten” (2011).

Måste ha varit svårt för en afrikan att spela svensk folkmusik? ”Inte alls”, säger Hassan. ”Afrikansk och svensk musik liknar varann. De har samma rytm: tretakt.” Och det stämmer, faktiskt. Hassans congatrummor lägger sej liksom ovanpå de västerländska trumrytmerna och får Kebnekajses ”spelmansrock” att dansa, spritta och svänga ännu mer.

Texten bygger på egna öron och minnen, samtal med Kebnekajses medlemmar och andra hörsägner. Fortsättning följer i texthäftet till den återutgivna cd-n av Kebnekajses ”bruna” LP.

Medlemmar i och kring Kebnekajses ”blåa” album:

Kenny Håkansson, elgitarr och sång. Tidigare T-Boones, Baby Grand Mothers och Mecki Mark Men. Studiomusiker på inspelningar med bl a Hawkey Franzén, Pugh Rogefeldt, Bernt Staf, John Holm, Björn J:son Lindh, Bosse Hansson, Mikael Ramel, Cornelis Vreeswijk och Turid.

Pelle Ekman, trummor, spelade med Kenny i T-Boones, Baby Grand Mothers och Mecki Mark Men.

Göran Lagerberg, elbas, hade tidigare spelat i Tages, Blond och Heta Linjen. Kring 1970 medverkade han också på inspelningar med Uffe Neidemar, Björn Skifs, Jason´s Fleece, Claes af Geijerstam, Björn J:son Lindh, Lalla Hansson, Bernt Staf, Hawkey Franzén, Rune Andersson, Tomas Ledin, Pugh Rogefeldt m fl.

Mats Glenngård, fiol och elgitarr, började i popbandet Funny Faces och fortsatte till Homo Sapiens. Spelar på skivor med Mikael Ramel, Jan Hammarlund, Turid Lundqvist, Joakim Skogsberg, Coste Apetrea och ABBA. Vid tiden för Kebnekajse gjorde Glenngård dessutom en LP i eget namn.

Thomas Netzler, elbas, var också med i Funny Faces och Homo Sapiens. Medverkar på Glenngårds LP och även på skivor med Jan Hammarlund, Turid Lundqvist, Joakim Skogsberg och Bosse Hansson.

Pelle Lindström, sång, munspel, gitarr, fiol, hade varit med i banden Tumble Downs, Ad Libs (vann Sveriges Radios popbandstävling 1969) och Homo Sapiens. Är också med på Mats Glenngårds LP.

Gunnar Andersson, trummor, hade varit med i Ad Libs och Homo Sapiens.

Ingemar Böcker, elgitarr, spelade i ungdomstidningen Bildjournalens rock & roll-orkester i samband med den svenska premiären av filmen ”Vänd dem inte ryggen” (1955). Har spelat med så olika musiker/grupper som Rock-Boris, Telefon Paisa, Christer Boustedt och Bernt Rosengren.

Turid Lundqvist, sångpoet, har gjort ett flertal LP-skivor i eget namn och även spelat med Jan Hammarlund, Lena Ekman, Thomas Wiehe och jazzgruppen Resa. Arbetar idag som postkassörska och sjunger offentligt bara någon gång om året.

Hassan Bah, handtrummor och rytminstrument, hade spelat med gruppen Levande Livet (en fortsättning på Telefon Paisa).

(Texten, skriven 2001, återfinns i texthäftet till återutgivningen på CD av Kebnekajses andra album. En föregående text finns i häftet till återutgivningen av Kebnekajses första album och en följande i häftet till återutgivningen av det tredje albumet.)

Svensk folkmusikvecka (5): När Skäggmanslaget reste till Indien

Skäggmanslaget
Snus, mus och brännvin
(Sonet 1971)

Thore Härdelin, Wilhelm Grindsäter och Petter Logård kom från Delsbo och kallade sig Skäggmanslaget. De hade långt hår, skägg och ring i örat redan då (åtminstone Thore). De såg ut som rockmusiker. De spelade också på ungdomsgårdar, diskotek och klubbar.

Som Thore Härdelin sa i en intervju våren 1970:

– När vi spelar på ungdomsgårdar frågar ungarna: Va är ni för band då? Vi spelar folkmusik, säger vi. Aha, Bob Dylan och dom. Nä, svensk folkmusik. Då ser ungdomarna ut som om det inte finns.

– Det är viktigt att publiken kan identifiera sig med oss. Vi ser ut som dom. Skulle en gammal spelman komma i folkdräkt skulle dom aldrig lyssna. Men på oss lyssnar dom.

Måns Rossander, producent på ungdomsradion, föste ihop Skäggmanslagets unga spelmän med popbandet Contact i bl a ”Gråtlåten”, en polska efter Hjort Anders. Vilket inspirerade Ted Ström att skriva ”Hon kom över mon”, som Contact med bistånd av Skäggmanslaget gjorde till en svensk folkmusikrörelseklassiker. (Fast jag har aldrig begripit om låten ska tas på allvar eller är en pastisch.)

”Gråtlåten” finns på Skäggmanslagets debut-LP, ”Pjål, gnäll & ämmel” (Sonet 1970). Då var det en sensation att höra svensk folkmusik med komp av trummor, elbas osv.

Det lät tufft! Men så kan jag inte tycka idag. Tre spelmän plus kompband. Exakt så: plus komp. De spelar inte ihop utan var för sig, skapar ingen ny, gemensam musik.

Skäggmanslagets andra LP, ”Snus, mus och brännvin”, är mycket mer experimentell och nyskapande – inte bara 1971 utan fortfarande. Kan det ha berott på amerikanen Sam Charters, då bosatt i Sverige, som producerade? Att han inte hade några förutfattande meningar om svenska folkmusiktraditioner utan ville att inspelningen skulle bli så bra, spännande och varierad som möjligt.

Det både låter och spelas bättre än på debuten. Direkt i förstaspåret, en annan polska efter Hjort Anders, klingar Skäggmansfiolerna samspelt, melodiskt och rytmiskt, grovt och grant. Thore har ett solospår och gör en duett med Petter. Dessutom medverkar ett par inbjudna spelkamrater – Ceylon Wallin, nyckelharpa, och Vifast Björklund, gitarr och jojk – vilka fått flera egna spår.

Ett par gånger spelar Vifast också gitarr med Skäggmanslaget. Då börjar någonting att hända. Idag har akustisk gitarr, bosoki och mandola blivit självklara instrument inom svensk folkmusik. I början av 70-talet var det ovanligt och högst otraditionellt.

I de bägge LP-sidornas avslutningsspår samspelar Skäggmanslaget med Kjell Westling, gitarr och klarinett, Urban Yman, bas, och Bengt Beche Berger, trummor. Då händer ännu mer! De tre lyhörda musikerna tar sig först in i den svenska folkmusiken och lockar sen med fiolerna på resor bortåt Balkan och Indien. Svensk folkmusik blir världsmusik långt innan ordet fanns!
____________________________________________

”Pjål, gnäll & ämmel” och ”Snus, mus och brännvin” har återutgivits på CD (Sonet 1990 och 1996). Debuten tilldelades en grammis i den märkliga kategorin ”debutpopulärproduktion med sångartist” (Marie Selander sjunger i ett par spår). Skäggmanslaget gjorde också LP-skivorna ”Kniviga låtar tillägnade länsman i Delsbo” (Sonet 1973), ”På jakt efter Skäggmanslaget” (Fjedur 1974) och – med Delsbopojkarna – ”Gammeldans på Skansen” (YTF 1975).

Petter Logård spelar inte längre men Wilhelm Grindsäter och Thore Härdelin har fortsatt. Grindsäter hörs på inspelningar med t ex Delsbopojkarna och Grindsäters Spelmän medan Härdelin bl a gjort album med dottern Thuva Härdelin (Amigo 1991) och hustrun Oline Sofie Bakkom-Härdelin, ”Union” (Center 1994). Folksångerskan Emma Härdelin (i gruppen Garmarna) är också dotter till Thore.

1971 var Kjell Westling (Gunder Hägg, Arbete & Fritid), Urban Yman (Gunder Hägg, Låt & Trall) och Bengt Berger (Arbete & Fritid) medlemmar i nämnda grupper. Vifast Björklund jojkar också på Norrlåtars LP ”Folkmusik från Norrbotten” (Manifest 1975).

Producenten Sam Charters har gjort skivor med Lightnin´ Hopkins, Country Joe & The Fish, Peps Persson och många fler. Han är författare till böcker som ”The Poetry Of The Blues” (1963), ”Spelmännen” (1979) och ”Mambo Time: från Havanna till Haninge. Historien om Bebo Valdés” (2001).

(Ur boken ”99 proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)

Contact in English

”Hon kom över mon” med Contact är ett av de album som det progressiva skivbolaget MNW nu har återutgett i samband med sitt 40-årsfirande.

Så där intressant, om jag får säga. Betydligt mer spännande är då den extra bonus-CD som följer med: nämligen Contacts debut-LP ”Nobody Wants To Be Sixteen”, härmed för första gången på CD.

(Dessutom har MNW vid återutgivningen lagt till Contacts engelska singel med två låtar, som inte fanns med på LP:n.)

Jag har alltid hävdat, vilket brukar reta både gamla proggare och andra, att ”Nobody Wants To Be Sixteen”, producerad av ingen mindre än – jo, minsann! – den legendomsusade amerikanen Kim Fowley, då på besök i Sverige, var det bästa som Contact gjorde…

Jag skriver lite – inte minst – om den inspelningen i MNW:s nyutgivna bok ”Ljud från Waxholm” och i mitt grovmanus till boken hade jag skrivit ännu mer. Så här följer mina mer utförliga och högst personliga åsikter om Contacts inspelningar för MNW:

————————————————————————————

Contact började med att ge ut två singlar, ”Fairy Tale” / ”Colvulsions” (1969) och ”Jag är lite lessen ikväll” / ”Hon kom över mon” (1970). På den första dröjde Contact kvar i 60-talspopen medan de på den andra singeln alltså hade börjat göra låtar med svenska texter.

”Hon kom över mon”, där spelmansfioler kombineras med popmusik, skulle bli en musikrörelsehit – en progglåt med evigt liv. Observera att den var B-sida på singeln, trodde inte Contact och MNW på låten? (Själv har jag alltid undrat om ”Hon kom över mon” är en pastisch eller gjord på största allvar…)

Mellan singlarna hände detta: Contact medverkade i ett radioprogram där Måns Rossander lät popbandet träffa spelmännen i Skäggmanslaget. Följden blev att Contact medverkar i ”Gråtlåten” på Skäggmanslagets LP ”Pjål, gnäll och ämmel” (1970) medan Skäggsmanslaget står för det folkmusikaliska fiolspelandet i ”Hon kom över mon”. Det kan ju tyckas att Contact borde ha följt upp singeln med en hel LP med svenska, lite folkmusikaliska låtar. Men inte, för Kim Fowley kom i vägen.

Sommaren 1970 anlände den (ö)kände amerikanen Kim Fowley till Waxholm och övertygade MNW att det borde satsas internationellt. Kim Fowley producerade tre LP-skivor med låtar på engelska: Contact, ”Nobody Wants To Be Sixteen”, Scorpion (sångaren Bo Anders Larsson plus komp), ”I Am The Scorpion”, och Fowleys egen LP, ”The Day The Earth Stood Still” (alla 1970).

Riktigt bra låtar, spel och ljud, men när MNW övergick till musik med svenska texter så hamnade dessa LP-titlar på en undanskymd skamhylla; den internationella lanseringen blev det inte så mycket av och skivorna har inte återutgivits (med undantag för Fowleys LP, som långt senare på CD-tiden gavs ut i Frankrike på licens och även såldes till Japan.)

Lennart Klein (delägare och MNW:s första omslagsmakare): ”Kim Fowley gick på nån slags avgiftning. Drack inte, använde inga droger. Han var rädd att det skulle vara gift i maten också. Men han litade på den mat som Lisa, min tjej, lagade. Han var ofta här hos oss. Fotot av Fowley på baksidan till hans LP-omslag togs framför kakelugnen i vår lägenhet. Han har en hatt som var Lisas, rocken och väskan var mina. Äpplet ska symbolisera det friska, att han är avgiftad.”

Man behöver inte veta det för att förstå att de spelades in parallellt. Kim Fowley har samskrivit med Ted Steerling (på Contact-LP:n), Bo Anders Larsson (Scorpion-LP:n) och Lorne de Wolfe, som nu börjat spela bas med Contact (på Fowleys LP). En överbliven Contact-låt (kanske, för det är Contact som kompar Kim Fowleys sång i just den här låten) av Ted Ström återfinns också på Fowley-LP:n.

Många musiker medverkar: Lorne de Wolfe spelar elbas på alla tre och på ”Scorpion”-LP:n hörs bl a Lasse Summanen (medlem i den ”utökade” duon Charlie & Esdor, idag med i Grizzly och BC & Heartkeys), Sam Ellison (gjorde en solo-LP och blev medlem i Jason´s Fleece) och Rolf Färdigh (hörs på skivor med bl a Ulf Lundell, Ola Magnell och Magnus Lindberg), alla gitarr, Rolf Adolfsson (NJA-gruppen/Mascots) och Pelle Holm (snart medlem i Kebnekajse), bägge trummor.

Lasse Summanen (om hur han spelade gitarr cirka 1970): ”Hmmm. Lite omoget, inte så självständigt. Influenserna hördes tydligt. Mycket taget från Cream, Jimi Hendrix och Led Zeppelin.”

Bo Anders Larsson (ur boken ”Plommonpop och proggrock”): ”Jag har ett minne av en trumslagare vid namn Pelle Holm, som blev utjagad ur studion med en vrålande Kim Fowley i hälarna, svängande en yxa över huvudet. Han hade spelat fel en gång för mycket.”

Bo Anders Larssons ”I Am The Scorpion” innehåller popiga melodier till rockigare, mer vildsint komp. T ex ”Funny Yellow Car” (av Larsson-Fowley) och ”Hey la, la, la” (endast Larsson) kletar tuggummifast i öronen. Den akustiska balladen ”Are You My Friend” är en samkomposition mellan Mars Bonfire (som skrev ”Born To Be Wild” till amerikanska Steppenwolfs debut-LP) och Fowley.

LP:n ”The Day The Earth Stood Still” blev en av Kim Fowleys bästa skivor under en 50-årig karriär. (Västkust)amerikansk, tuff och rockig. LP:n inleds med en för-punkig version av ”Cadillac” (1965 en hit i Sverige med Hep Stars) och titelspåret (av deWolfe-Fowley) är en tidstypisk – och därmed politisk – amerikansk låt.

Fast allra bäst av de tre LP-skivor som Fowley producerade sommaren 1970 i Waxholm blev ”Nobody Wants To Be Sixteen” med Contact. Ja, får jag bestämma så har Contact inte gjort någon bättre LP!

Det berodde inte minst på att bandets bägge låtskrivare – Ted Ström och Ted Steerling – fick ta lika stor plats. Båda var bra – men olika. Ström var en mer traditionell låtskrivare och Steerling mer utflippad och experimentell. Lite som Paul McCartney kontra John Lennon med några skillnader: de gjorde inga låtar tillsammans och Ström inspirerades mer av engelsk pop (plus lite jazz och kabaret) och Steerling av amerikansk rock.

Det berodde också på att varken Ström eller Steerling hade fastnat i första hälften av 60-talet utan fortsatte att aktualisera och personliggöra popen och rocken. Förstaspåret ”What´s That” (Steerling-Fowley) låter visserligen ganska Beatles-aktigt men Steerlings övriga låtar – som ”Visions Of Apple”, ”Misjudgment” och ”She Is Impossible To See” – är desto mer personliga: fåackordiga, ”stillastående” och ”enformiga” = meditativa.

De föds, växer och förändras i lyssnarens öron. Ströms bästa bidrag, det tycker både jag och Fowley, heter ”Velvet Blue Saloon”. Det är också den låt på LP:n – melodiös och popig, lite av kabaret – som fastnar fortast.

Lorne de Wolfe: ”Ted Steerling var vänsterhänt. Men han strängade inte om gitarren utan vände den upp och ner. Det bidrog till att det lät annorlunda när han spelade.”

När Contact övergick till svenska låtar fick inte Steerling så stor plats. Och det var kanske ett riktigt beslut. Steerlings rocklåtar kom inte till sin rätt när han måste skriva och sjunga på svenska, till skillnad mot Ströms poplåtar som kom riktigt till sin rätt först när melodierna fick svenska texter och sammanfördes med folkmusik. Då tillkom också den vemodiga tonen som skulle bli typisk för Ted Ström.

Skivtiteln hämtades konstigt nog från LP:ns mest osannolika spår, ”Nobody Wants To Be Sixteen” (av Ström), som framförs i form av en kort (1:21) jazzig instrumentallåt med klarinettisten Björn Holmsten i centrum. Melodin skulle sen få svensk text och bli ”Samma vindar, samma dofter” på LP:n ”Hon kom över mon” (1971).

(Ur grovmanuset till ”Ljud från Waxholm” 2009)

Klezmer i Tel Aviv

Min första konsert bör ha varit 1956, då Tommy Steele spelade på biografen Anglais i Stockholm. Sen dess har jag varit på flera hundra, kanske några tusen konserter. De flesta kommer jag nog knappt ihåg men några – faktiskt ganska många – finns kvar som aldrig avslutade konserter. De pågår fortfarande, när som helst kan jag spela upp dem i huvet.

Från 60-talet och framåt: Beatles (Tennishallen, Stockholm), John Lee Hooker och Rolling Stones (Alexandra Palace, London), Hansson & Karlsson (Gyllene Cirkeln, Stockholm), Incredible String Band (Les Cousins, London), Joni Mitchell (rockfestival i Atlantic City), International Harvester (Ceders café, Stockholm), Skäggmanslaget (Delsbostämman), Super Mama Djombo (festlokal i Guinea-Bissau), Ruben Blades (Sheraton, New York), NRBQ (pub i Woodstock), Jali Nyama Suso (turisthotell i Gambia), Abdullah Ibrahim (Louisiana i Danmark), Victoria Williams (KB, Malmö), Eter / Sofia Karlsson (Korröfestivalen), Yoshiko Kishino (Blue Note, Tokyo), Tinariwen (Malmöfestivalen)…

Ja, det är mycket som fortsätter att spela i mitt huvud, märker jag. Ännu en konsert måste jag också nämna: Oy Division (på klubben Levontin 7 i Tel Aviv strax före chanukka och jul 2007).

För trots att jag går på färre konserter än i ungdomen så verkar jag hamna på ställen där det spelas musik som gör mej lika exalterad som, säg, Incredible String Band för 40 år sen! Det kan tyckas lite märkligt att jag upp i pensionsåldern får nya favoriter, men ännu märkligare är det att musiken aldrig stagnerar utan förnyar sej, ständigt och jämt. Alla sorters musik, som inte liknar något annat jag hört, gör mej fortfarande lika nyfiken. Som nu senast i Tel Aviv…

Världsmusikjournalisten Dubi Lenz försåg oss med en lista över aktuella konserter och namnet Oy Division stack i ögonen. Lenz berättade att nu hade unga israeliska musiker börjat spela klezmer. Tidigare generationer ansåg att klezmer inte hörde hemma i Israel utan var musik från och för den gamla världen. Oy Division, sa Lenz, spelar Israels häftigaste klezmermusik!

Strax satt vi i en taxi på väg nerför Allenbygatan, som börjar vid lyxhotellen på stranden och slutar neråt gamla busstationen. På tvärgatan Levontin nr 7 ligger klubben med samma namn. Ett övergivet småindustriområde och Levontin 7 skulle man inte upptäcka om man inte visste att klubben fanns. Spellokalen en trappa ner ser precis ut som popklubben Nettes potatiskällare i Gamla stan (där The Friends spelade på 60-talet).  

 

Oy Division live på Levontin 7 i Tel Aviv.                                                                      Foto: Dirhaim: http://photo.tinyways.com

Oy Division sätter genast igång med att riva och röja. Det låter som om de vill spela sig ner till musikens rötter under marken. En av musikerna – Eyal Talmudi, som spelar klarinett – känns igen från en annan grupp, Balkan Beat Box. De övriga, berättar Dubi Lenz, är hans bror Assaf Talmudi, som spelar dragspel och startade gruppen, Gershon Leizersohn, violin och sång, samt Avichai Tuchman, ståbas. Tom Cohen medverkar som gästmusiker på en allt mer frenetisk mandolin.

Eymal Talmudi är motorn, som driver och jagar på. Genom att bända klarinettonerna allt mer skalmejalika och nicka bestämt åt de övriga får han också dem att veva taglet ur fiolsträngarna, krama tangenterna ur dragspelet och dunka, slå på basen. De sjunger, ropar och gråter.

De spelar ett medley som inte tar slut utan börjar om igen och igen med låt efter låt, allt fortare och fortare! Publiken dansar en punkig långdans. Aldrig har jag hört klezmer spelas så snabbt, tufft och hårt, så primitivt. Liksom bortom och djupt in i traditionen, inte den musikaliska utan den mänskliga, ur vilken musiken en gång uppstod. Alla USA:s och Europas klezmergrupper blir kastrerade tamkatter i jämförelse.

Efter konserten berättar Assaf Talmudi att Oy Division försöker återskapa den allra tidigaste, ursprungliga formen av klezmermusik, då klezmer var nyfödd, en ännu inte riktigt färdig musikform.

Lyssna och titta på Oy Division: www.myspace.com/oydivision

(Publicerat i Lira (2008)