Death and the Maiden, Malmö Opera
Death and the Maiden, regi: Roman Polanski (DVD)
Schuberts stråkkvartett, Death and the Maiden, med Jerusalem Quartet (CD, Naxos)
Jag har hört operans framtid och dess namn är Jonas Forssell!
Det tänkte jag för länge sen. Det tycker jag ännu. Därför blev jag så förvånad när de som recenserade hans nya opera, ”Death and the Maiden”, den andra som Forssell komponerat åt Malmö Opera, inte nämnde musiken mer än i förbifarten.
Några lieder av Franz Schubert är viktiga för operans historia och kritikerna skrev att operamusiken innehåller Schubert-citat. Men det var – nästan – allt.
Den lokala recensenten Carlhåkan Larsén (i Sydsvenskan) tyckte både si och så: ”omväxlande” men de musikaliska effekterna blev alltför ”grovhuggna”.
Erika Sunnegårdh. Foto Henrik Ahldin / Malmö Opera.
En av de få som verkligen uppmärksammade och hyllade musiken var väl Martin Nyström (Dagens Nyheter): ”Jonas Forssells starkaste musikdramatiska verk hittills.”
När jag själv sitter på Malmö Opera så får redan de första tonerna mig att utbrista: Mästerligt! Genialt! Ja, fantastiskt hur Forssell komponerat sig igenom orkesterns instrument, deras olika klanger och karaktärer, lätta flöjter och tunga basfioler. Tonerna blir en introduktion till människans skiftande egenskaper, känslor och tankar, hennes livsval.
Platsen är något sydamerikanskt land, tills nyligen en militärstyrd diktatur. Det handlar om tortyr och våldtäkt, hämnd eller (o)möjlig förlåtelse. Ett kammardrama med en kvinna (sjungen av Erika Sunnegårdh), hennes make (Fredrik Zetterström) och en läkare (Joseph Wolverton), som våldtog och torterade kvinnan.
Ariel Dorfman har skrivit librettot, liksom tidigare en teaterpjäs och ett filmmanus. Librettot är ”så starkt att det överskuggar musiken”, enligt Johnny Månsson / Månssons kultur.
Det är rätt men ändå fel. Att operan upphör att vara opera och blir den jävla verkligheten beror till många procent på just musiken.
Jonas Forssells palett rymmer hela musikhistorien – alla genrer och halva världen. Han blandar toner och rytmer likt en målande konstnär.
Foto Henrik Ahldin / Malmö Opera.
Ur den klassiska traditionen uppstår modern men aldrig modernistisk opera. Smygande spänning, som briserar. Och när det blir som mest dramatiskt på scenen drar sig operamusiken undan och får funktion av filmmusik.
Den stora kören av försvunna, kanske döda människor sjunger en spansk melodi. Tonslingor av Verdi, Mozart och Schubert förstås. En sydamerikansk blåsorkester, ett par takter jazz och visst hördes några klezmertoner också i inledningen till andra akten? Nuet betonas av en återkommande taktfast (dans)rytm i form av en harposträng eller industritungt á la Einstürzende Neubaten.
Ovanpå glider librettot melodiskt och sångbart – men utan bli sånger. Både Sunnegårdh och Zetterström respektive Wolverton och Zetterström sjunger varsina mycket fina duetter. Den förstnämndas självupplevda helvetesberättelse blir dessutom en ny sorts operaaria. Helt otroligt att Thomas Søndergård, dirigenten, lyckas hålla ihop alla in- och uttryck.
Jag hörde operans framtid ännu en gång och dess namn är fortfarande Jonas Forssell!
(Ystads Allehanda 2008)
Lelo Nika är en av Sveriges mest otroliga musiker. Lyssna på hans två senaste album, ”Moving Landscapes” (dB/CDA) och ”Intuition” (MySpace/Leloa Records,) och häpna. Varje ton, känsla och rytm som ryms i ett knappdragspel kan Nika locka ur instrumentet, både spela smäktande känslosamt och snabbast i världen. Genre: alla! Den första CD:n med bland annat Niklas Sivelöv, piano, är nog mer klassisk, den andra med cimbalom drar väl mer åt Balkan. 
Minna Weurlander, ”Señora del destino” (Bbag Crec/CDA), spelar också knappdragspel, personligt och bra men i en annan stil. För henne verkar stämningen vara viktigast, oavsett om den kommer från Sydamerika (på nya albumet, det första på 10 år, finns tangomelodier av främst Luis di Matteo och även Astor Piazzolla), Ryssland eller Sverige/Finland i den egna sviten ”Frida”.
Chango Spasiuk – med tangenter på sitt dragspel – har gjort ännu ett album, ”Pynandí Los Descalzos” (World Village/Naxos), med musik från nordöstra Argentina, vid gränsen till Brasilien. Där möttes och blandades europeiskt och afrikanskt med resultatet: den dansanta dragspelsmusiken chamamé. Dess främsta representant, Chango Spasiuk, spelar som med ena handen hos Sydamerikas indianer och den andra i Västafrika. 
Också Minino Garay, ”Que lo Pario” (Naïve/BAM), föddes i Argentina men bor i Paris, där han samlat en grupp musiker från olika latinamerikanska länder. Ungefär så låter musiken: sång och rap, mångrytmiskt och sentimentalt, elektrisk elgitarr och smattrande trumpet. 
Sångaren och elgitarristen Lenine (döpt efter pappas idol) från Brasilien är mjukare, mer stillsam när han efter 6 år återkommer med studioalbumet ”Labiata” (Universal). Anglosaxiskt och brasilianskt möts i melodierna till sammetssjudande afro-rytmer, i tradition efter både Milton Nascimento och João Gilberto. 
The Good Intentions, ”Poor Boy” (Boronda Records/Hemifrån), är en trio från Liverpool med extramedlemmar i Kalifornien som kunde vara Beatles i countryversion. Melodiska låtar med smarta texter, typ ”She’s In A George Jones Mood” och ”From Liverpool To Nashville”, som spelas mjukt och sjungs fint. Ungefär ”I Feel Fine” (Beatles-låten alltså) i lugnare tempo.
Fransk-amerikanska gruppen Moriarty, ”Gee Whiz But This Is A Lonesome Town” (Naïve) gjorde ett snabbesök på Debaser i Stockholm med sin lågmälda cowboypunk, typiskt franskt och lika typiskt amerikanskt. Rosemary Stanley är också en bra och egen sångerska. Knappast släppt i Sverige men albumet finns på 
Vilken märklig idé! tyckte jag först. Och det tycker jag fortfarande. Låta översätta kända svenska visor till portugisiska och framföra dem som om de hörde till de brasilianska samba- och bossatraditionerna.
Erikssons kultursidor 