Etikettarkiv: Bengt Krantz

Den egenartade Jonas Forssell

Det börjar som pantomim: musiklöst men inte ljudlöst. Kan också Emanuel Swedenborgs ljudliga fotsteg, skrapande och dunkande vara tonsatta av Jonas Forssell?

Vid två tillfällen, då ”Träskoprinsessan” (2007) och ”Death and the Maiden” (2008) hade premiär, satt jag på Malmö opera och utbrast: Jag har hört operans framtid – den heter Jonas Forssell! I lördags var det dags igen.

Från operan ”Hemligheter” på Malmö opera. Foto: Malin Arnesson.

Forssells tredje och sista opera som huskompositör, ”Hemligheter” (libretto av Magnus Florin), hade premiär på Malmö opera. Jag satt där igen, förstås. Och utbrast ännu en gång eller snarare konstaterade jag att Forssell hämtar influenser från så många olika håll att han blir sin egen art bland operakompositörer.

Han gör det inte lätt för sig – eller publiken, inklusive recensenter. Forssells musik kan vara för mycket för en vanlig opera. Musiken är så innehållsrik att den kräver ett lika innehållsrikt libretto – ja, betydligt mer handling än i Florins text om 1700-talets svenske vetenskapsman Swedenborg och andarna.

Forssell respekterar publiken genom att ställa stora krav, både på oss och sig själv. Räcker ett enda operabesök för att ta till sig och därmed kunna uppskatta Swedenborg-musiken? Många öron har nog svårt att hänga med. Vilket märks i recensionerna. Flera kritiker tyckte att operans andra akt, där musiken lugnar ner sig, fungerar bättre.

Emma Lyrén och Bengt Krantz. Foto: Malin Arnesson.

Alltså det kan inte jag begripa, det är ju första akten som är så musikaliskt spännande!

Ur mitt block: Så börjar de kvinnliga andarnas kör att sjunga ordlöst, likt en vinande vind, från vänster till höger och tillbaka. Melodiskt libretto – nej, inga melodier utan berättande melodiskt. Sångare: Bengt Krantz, Kari Postma, Miriam Treichl, Emma Lyrén med flera.

Olika instrument tar ton och tystnar. Forssells operamusik är jämlik: violinerna dominerar inte. Avantgarde kontra populärklassiskt, blåsare kontra stråkar. De senare liknar en tystlåten minimalistisk gamelanorkester.

En trumpet spelar jazziga klanger, tillsammans kan blåsarna brassa som på Balkan-brass eller låta som afro-jazziga Art Ensemble of Chicago. Oj, som trummisen kommer loss, och så högljutt, rytmiskt och länge! Vilken lycka för en klassisk trumslagare att få svänga loss. Nu går han loss igen! Så vackert: orkestern spelar… nej, inte bel canto, för så sjungs det inte, utan bella musica.

Första akten slutar med en lång, evighetslång violinton som musiksätter librettots ord: ”Ett enda andetag på tusen år.”

Bengt Krantz och Karin Postma. Foto: Malin Arnesson.

Hur tänker han, Forssell? Det funderar jag på i pausen.

Vill han, bland mycket annat, bredda och fördjupa dagens opera genom att påpeka att den klassiska operamusiken ju bara är en pytteliten del av musikhistorien?

Nu ska jag till Malmö opera en gång till och göra något märkligt: blunda och koncentrera mig på ljudet, musiken och sången, med och mot varann. Premiären av ”Hemligheter” sändes i radion så jag ska också klicka mig in på Sveriges Radios sändningsarkiv, lyssna om igen, spola fram och tillbaks, för att upptäcka alla små nyanser i Jonas Forssells musik. Cirka en månad ligger operan ”Hemligheter” kvar på P2:s nätsida.

(Ihoplagt från LO-Tidningens kulturblogg / Ystads Allehanda 2011)

Opera, pop och country

Bläddrar och läser i Malin Wahlstedts bok om opera. En annorlunda bok om opera, kan tilläggas. I ”Vitsen med opera” (Malins Mästerverk) handlar det mycket om vad operasången gör med en, mest när man lyssnar men också, vad gäller Malin, när hon själv sjunger opera.

Tänkte att jag i nästa vecka skulle ägna min krönika i Ystads Allehanda åt den här boken, dvs Malin, mig och opera. Hon har har tydligen ett mer intimt förhållande till opera än jag och vi har tagit olika vägar till operan. Men operaupplevelsen är stark, också för mig.

Men det blir då det, i nästa vecka. Opera har jag ju däremot skrivit om många gånger förut. Som i följande krönika, också från YA.

_______________________________________________________

Första akten var trög och långsam – samtidigt som regissören hade skyndat på den för att hinna placera historien i sin miljö och presentera personerna. Puccinis vackra arior, för sådana finns redan i första akten, blandades ihop med librettots transportsång, fick inte tillräckligt med utrymme och slarvades bort.

I andra och tredje akten blev det fler och bättre tillfällen att njuta av sånginsatserna. De tre huvudsångarna – Signe Lind (barägarinnan), Bengt Krantz (sheriffen) och Michael Weinius (banditen) – har mycket vackra röster. Sången kan kallas lyrisk eller bel canto – eller också kan man säga att ”La Fanciulla del West” (premiär i lördags på Malmö Opera) är opera som schlager- och popsång. Här finns flera slagdängor som klistrar i öronen.

En opera som utspelar sej under guldruschen i vilda västern – men är inte det konstigt? Njä, varför det? Som de flesta operor handlar också ”La Fanciulla del West” om en och samma sak: kärlek.

Under den småtrista första akten satt jag och funderade på varför jag gillar opera. Numera, vill säga. Det är ju först på senare år som jag blivit operafreak och habitué ellervad det heter. Säkert har det med åldern att göra och att man, fast det vill jag inte erkänna, klättrat någon pinne uppåt på klasstegen. Allra mest lyssnar jag på opera, tror jag, för att jag råkade börja lyssna på opera – främst tack vare Cecilia Bartoli och Bryn Terfel – och upptäckte att opera kan vara som popmusik.

Hur stor skillnad är det mellan en operaaria och en poplåt? Eller någon melodi i en modern musikal? Fråga Andrew Lloyd Webber, som är så förtjust i just Puccini att han ”lånat” både en och annan melodi till sina musikaler. Också jag tycker mycket om de italienska i-na, alltså de operakompositörer från Italien vars efternamn slutar på i: Verdi, Vivaldi, Rossini, Puccini, Bellini, Donizetti…

Deras operalåtar – just låtar! – får mej att minnas den amerikanska popmusik som kom efter 50-talets rock´n´roll och före 60-talets Beatles. Och som rockkritiker fnyser åt – fast jag har alltid gillat låtar som ”Diana” med Paul Anka, ”A Teenager In Love” med Dion, ”Sealed With A Kiss” med Bryan Hyland eller varför inte ”Love Me Tender” med Elvis.

Mycket bra melodier med texter – ja, libretton! – som är ungdomsoperor, liksom opera blir popmusik för vuxna. Exakt samma tema: kärleken på gott och ont, glädje och sorg, liv och död. Allt tas ut i så stora svängar att sentimentaliteten skvätter.

Men var kommer countrymusiken in, förutom att Puccini-operan utspelas i ”countryland”? Jo, kärlekstemat från opera och pop fördjupas och förverkligas – ännu mer! – i countrysången. Men oj, nu har utrymmet för krönikan tagit slut så den tanken får jag utveckla någon annan gång…

Operafavorit: ”Duets” (Decca) med Cecilia Bartoli & Bryn Terfel.

Popfavorit: ”My Colouring Book” (Warner) med Agnetha Fältskog som tolkar sina popfavoriter.

Countryfavorit: ”40 Greatest Hits” (Verve) med Hank Williams.

Bengt Eriksson efterlyser recept på godaste äppelkakan.

(Krönika i Ystads Allehanda 2007)

Blanche går i kloster

Karmelitsystrarna
Musik och libretto: Francis Poulenc
I rollerna: Natalie Hernborg, Rickard Söderberg, Ethel Schelin, Susanna Stern, Charlotta Larsson, Miriam Treichl, Bengt Krantz med flera
Regi: Maria Sundqvist
Scenografi och kostym: Leif Persson
Ljus: Karl Svensson
Dirigent: Joachim Gustafsson
Malmö Opera den 27 februari, spelas t o m 28 mars

Regissören Maria Sundqvist är lika villrådig som jag. ”Kanske kan vi aldrig – ska vi aldrig – riktigt förstå vad operan ´Karmelitsystrarna´ handlar om”, skriver hon i programhäftet. Ja, det undrade jag också, medan jag satt och njöt av den underbara sången och musiken. Vad har fransmannen Poulenc, som både komponerat musik och skrivit libretto, velat säga? Vilket budskap hade operan när den uruppfördes 1957 på La Scala i Milano? Är budskapet också aktuellt år 2010? Det vill säga, varför valde Malmö Opera att sätta upp just den här operan?

Här finns en historia, till och med en verklig historia om en grupp karmelitnunnor som avrättades under franska revolutionen. Librettot utspelar sig i Paris med omnejd, tiden är 1789 till 1794. Blanche, rädd och ängslig dotter till markis de la Force, går i kloster. Hon blir karmelitnunna med namnet Blanche av Kristi dödsångest. Så inleds operan, som avslutas med en mäktig scen – eller tablå – där de vitklädda nunnorna ställs inför giljotinen.

Rickard Söderberg / Chevalier de la Force och Natalie Hernborg / Blanche de la Force. Malin Arnesson.

Observera ordet tablå. ”Karmelitsystrarna” har byggts upp på ett ovanligt sätt – operan består av tolv tablåer, som både hänger ihop och är självständiga. Ett slags nummeropera (tänk revy), vilket betonas av att Malmö Opera gjort så långa pauser mellan tablåerna att publiken lockas att applådera. Först tyckte jag att de bröt av och förtog stämningen – men jag ändrade mig: applåderna fokuserar varje tablå.

Var och en blir som en pjäs i pjäsen– ett framträdande som lyfter fram soloprestationer. Här finns många vackra röster: allra mest Natalie Hernborg (som Blanche), Susanna Stern (syster Constance), Rickard Söderberg (Chevalier de la Force, bror till Blanche) och Ethel Schelin (klostrets döende priorinna). Poulenc komponerade dessutom musik som främjar vackra operaröster.

Varierad musik, som växlar mellan stämningar, hopp och ängslan, allvar och lekfullhet. Vacker och skön musik men också ödesmättad, bombastisk och skrämmande. Illustrativ musik, som poängterar historiens känslor och stämningar. Operaorkestern med dirigenten Joachim Gustafsson betonar kontrasterna, använder sin allra största musikaliska palett.

Vilka duetter! Natalie Hernborg/Blanche och Rickard Söderberg/Chevalier skönsjunger ihop, både hemma i inledningstablån och när brodern besöker systern i klostret, innan han flyr ur landet. Ännu vackrare, mer… ja, spirituell, är duetten i klosterträdgården mellan Blanche och syster Constance, den andra novisen. Blanche sjunger tillbakadraget, lite lågmält medan Constance, den livs- och dödsglada (precis så kan det uttryckas) drillar högt som en fågel.

Ethel Schelin / Klostrets gamla priorinna och Miriam Treichl / Moder Marie. Foto: Malin Arnesson.

Dödstablån, där klostrets gamla priorinna kämpar med sin dödsångest, är mest drabbande. Ethel Schelin sjunger liksom både starkt och svagt, inåt och utåt, för sig själv, oss och Gud. Så intensivt och berörande att ingen kan undgå hennes ångest. Här finns fler utmärka röster, som Charlotta Larsson/klostrets nya priorinna, men deras roller ger dem mindre tid och därmed möjlighet att sjunga ut.

Regissören Maria Sundqvist, scenografen Leif Svensson och ljussättaren Karl Svensson måste nämnas – berömmas – samtidigt. Regi, scenografi och ljus samverkar till storslagna scenbilder. Alla står och rör sig rätt på scenen. Scenbyggena ger känslan av storfilm. Ljuset faller in exakt.

Avslutningstablån är mäktigast. En stor giljotin rullar över scenen. Paris invånare kommer för att uppleva avrättningarna. Soldater för in nunnorna. Spottarna strålar ner ljus mellan publik, nunnor och giljotin. Lite rök, för att antyda morgondis. En efter en går nunnorna uppför trappan till giljotinen: tar olika lång tid på sig, går på olika sätt, förmedlar olika känslor, varje nunna har sin regi.

Avslutningstablån: Nunnorna går uppför trappan till giljotinen. Foto: Malin Arnesson.

Men så var det budskapet… Till exempel följande ord från en nunna: ”Bevara vårt fädernesland”. Hur ska de tolkas? Som att Poulenc, så sent som på 1950-talet, kritiserade den revolution som ledde till ett demokratiskt Frankrike och vill ha tillbaks privilegiesamhället? Eller gäller kritiken endast den franska revolutionens brutalitet?

Eller lider jag av åkomman att alltid vilja tyda och tolka? Okej, nu har jag nått fram till tolkningen att Francis Poulenc inte hade något budskap – men han ställer frågor utifrån sina känslor och tankar, sin ångest. Hur kan man vara rädd att dö, när man tror på Gud? Är det rätt eller fel att offra sitt liv för att andra människor ska få leva? Vad är värst, leva eller dö? Finns det eviga livet? Vilken plats ska religionen ha i samhället?

”Karmelitsystrarna” innehåller 100 frågor om religion kontra liv – men inga svar. Rättare sagt: det finns lika många svar som besökare på Malmö Opera. Föreställningen har spelats in av Sveriges Radio P2 och sänds den 6 mars. Men, som ni märkt, det räcker inte att höra operan. Den ska ses också.

(Ystads Allehanda 2010)