I CD-spelaren: Bassekou Kouyate

Bassekou Kouyate & Ngoni ba
I Speak Fula
(Out Here/BAM)

De olika lutorna i instrumentfamiljen ngoni har i hundra-, kanske tusentals år funnits i bl a Mali i Afrika.

Men enligt traditionen ska ngoni inte spelas som av medlemmarna i orkestern Ngoni ba. Tidigare satt man och spelade, den första som försåg sin ngoni med en rem så att han kunde stå och spela som en elgitarrist var Bassekou Kouyate.

Han bildade också en orkester med olika ngoni-instrument, det är inte heller traditionsenligt, som spelar tillsammans i stil med en akustisk afrikansk folkrockgrupp.

Precis så kan Bassekou Kouyate & Ngoni ba låta. Sättningen består av fyra ngonis i olika storlekar och tonlägen, några har fått extra strängar och här finns dessutom en ny uppfinning, en basngoni, som ger stadga och botten.

Även sångerskan Amy Sacko, som sjunger både melodiskt och rytmiskt med ovanligt mörk röst, ingår i gruppen. Samt ett par handtrummisar.

Orkesterledaren Kouyate spelar solongoni med klirrande, ljusa och lätta men samtidigt genomträngande toner, ibland improviserar han som en jazz- eller bluesmusiker. De övriga står för ett samspelande komp, lyssnar både på sig själva och solisten.

Riktigt tufft, pådrivande och svängigt men ändå – alltid lika mjukt.

Jo, nog är det märkligt att afromusik kan vara så rytmisk och samtidigt så mjuk och varm, glad och vänlig. Musiken är… balsamtuff.

Till albumet ”I Speak Fulu” bjöd Bassekou Kouyate även in några eminenta gäster, i olika spår förhöjs musiken ytterligare av Kasse Mady Diabate, sång, Vieux Farka Toure, elgitarr, och Toumani Diabate, kora.

(Hifi & Musik 2009)

När Pippi Långstrump kom till stan

Pippi Långstrump kommer till stan
Regi: Katrin Melin
Manus: Staffan Götestam
Musik: Georg Riedel, Anders Berglund och Jan Johansson
Koreografi: Siân Playsted
Scenografi: Johan Sjöstedt
I rollerna: Ellen Malmström, Gustav Dolk, Victoria Ekelund, Cecilia Hjalmarsson med flera
Ystads teater

Barnmusikalen ”Pippi Långstrump kommer till stan” sattes i fjol upp på Nöjesteatern i Malmö. Nu är den ute på turné i övriga Skåne. Musikalens producent, Julius Malmström, reser med. Han både log och suckade när Pippi Långstrump kom till Ystads teater.

– Roligt men jobbigt och lite nervöst, sa Julius. Att spela på en och samma scen är en sak. Att få uppsättningen att fungera på olika scener är något helt annat. Mycket som ska fungera och klaffa.

Och det förstår man ju, när man ser föreställningens imponerande scenbyggen och upplever de snabba scenbytena. Snygg scenografi med till exempel Villa Villekulla som trähus i rosa, gult, grönt och blått och smart uttänkta scenväxlingar. På en halvminut sådär kan Villekullahuset förvandlas till cirkus, skola eller hamnen där Pippis pappa lägger till med sjörövarskeppet Hoppetossa.

Pippi Långstrump med poliserna Kling & Klang.

Den skånska Pippi Långstrump-musikalen skiljer sig på flera sätt från andra Pippi-musikaler och pjäser. Dels spelas alla barnroller av just barn, i samma ålder som Pippi, Tommy och Annika kan vara i Astrid Lindgrens berättelse (och Karin var i verkligheten). Dels har uppsättningen ordagrant blivit en musikal med många sång- och dansnummer.

Vilka dessutom är imponerande proffsigt framförda, inte minst av de unga skådespelarna. Ellen Malmström (jo, om ni reagerar på efternamnet, så är hon dotter till Julius) missar väl en ton här och var men dansar och rör sig helt professionellt. (Några sånglektioner bara så kommer hon om ett par år att ha huvudrollen i någon musikal på en stor svensk scen).

Också Gustav Dolk, Victoria Ekelund och Beata Ljunggren (i rollerna som Tommy, Annika och Karin) agerar, sjunger och dansar mycket bra. (Undrar ni vem Karin är så förmodar jag att hon representerar Astrid Lindgrens dotter, som heter Karin. Det var för dottern som mamma Astrid första gången berättade historien om Pippi.)

Pippi, Tommy och Annika på cirkus.

Låt mig ta det från början, för redan inledningen är magnifik med Pippi Långstrump som gör entré på Lilla Gubben, sin stora vita häst med svarta prickar och vita damasker. Och jag måste referera några dansscener också – från Pippis solouppvisning i hiphop, tango, calypso med mera till den stora dansföreställningen med pappa sjörövarkaptenen Långstrump och alla sjörövarna.

Ja, det är mer än bra. Jag har sett sämre på Malmö opera.

Cecilia Hjalmarsson (Prussiluskan, det vill säga Fru Prysselius i barnavårdsnämnden), Olof Gustafsson och Toni Rhodin (tjuvarna Dunder-Karlsson och Blom), Jonas Åhnberg och Cornelius Löfmark (poliserna Kling & Klang) måste också nämnas. De har mejslat ut sina roller, gjort dem till fyndiga karikatyrer. Både tjuv- och polisduon blir lite av slapstick från gamla stumfilmer.

Ska jag ha någon invändning så tycker jag att det blir väl många scenbyten och därmed alltför korta scener i andra akten. Annars roades YA:s recensent lika mycket som barnen med föräldrar eller mor- och farföräldrar i salongen.

Det är alltid extra kul med barnföreställningar också. Barn sitter ju inte tysta utan deltar i föreställningen. Då blir det en annan slags teater, för man vet aldrig när något barn kan ropa till och tipsa poliserna om att Pippi ju har gömt sig på taket till Villa Villekulla.

Pippi utanför Villa Villekulla.
Samtliga foton: Gustav Dahlgren.

Innan föreställningen såg jag förresten mig omkring och funderade över den svenska jämlikheten. Hur många män (pappa, far- eller morfar) respektive kvinnor (mamma, mor- eller farmor) hade följt med barn och barnbarn på Pippi-musikalen? Så vitt jag kunde bedöma gick det ungefär en man på tre kvinnor.

(Ystads Allehanda 2010)

”Pippi Långstrump kommer till stan” spelas av två alternerande ensembler, vad gäller barnrollerna. De unga skådespelarna kan alltså variera i Helsingborg (den 13-14/2) och Landskrona (20-21/2).

Hund på villovägar

Det är en gammal hund. Han måste vara över 25 år (och då räknar jag i människoår). Om det är nu är en ”han” eller ”hon”. Det har vi aldrig fått klart för oss. Så jag säger väl ”den” om hunden.

Den har levt ett hårt liv. Pälsen är sliten och nött. På 90-talet försvann nosen i ett hundslagsmål. En riktig Baskerville bet nosen av Vaffen, som den kallas. Fast Vaffen klarar sej bra ändå, den har fler liv än en katt.

En släkting till Vaffen.

Sitt första stora äventyr upplevde Vaffen när den blott var fyra, fem år. Det hände i Paris och bör ha varit sommaren 1985. För Joel, vår son, hade punkfrisyr och parisare vände sej om och utbrast: ”Le pööönk”. Det betyder att Moa, vår dotter, var 8 år. Samma ålder som hennes dotter och vårt barnbarn Tilde idag. Vilket har viss betydelse för den här historien.

Familjen åkte buss till Paris på semester. Hotellet låg på rue de Turbigo med gångavstånd till Hallarnas butiker och konstcentrat Beaubourg. Det var barnens första Parisbesök och de ville upp i Eiffeltornet. Mamma – nej, inte pappa! – fick åka med och gå, sista biten. Hon minns det ännu.

Det jag minns är hemresan. Vaffen! tjöt Moa plötsligt när bussen körde in i Belgien. Gråt och mera gråt. Vaffen var borta! Den hade rymt, måste ha blivit kvar i Paris. Kunde den ha smitit undan och gömt sej på rummet?

En annan släkting.

Min försigkomna hustru stoppade bussen och hoppade av, letade reda på en mynttelefon (det här var ju före mobiltelefonen) och ringde hotellet. Portiern gick och letade – och hittade Vaffen! Var inte oroliga, sa han. Det här ordnar jag. En vecka senare anlände Vaffen per flygpost, noga inslagen och nedbäddad i en skokartong.

Sitt senaste äventyr upplevde den åldrade Vaffen bara härom veckan. Tilde, 8 år och delmatte, kom på besök och åkte med mormor in till Sjöbodagarna för att titta på Doris & Knäckebröderna. Naturligtvis måste Vaffen följa med.

Tilde fick autograf på en DVD och en kram av Doris. På kvällen upptäckte vi att Vaffen varken fanns i huset eller bilen. Nu hade den rymt igen. Strax före stängning åkte jag till ICA och letade igenom varenda gång. Mormor sökte med en ficklampa i Sjöbomörkret. Ingen Vaff!

Ännu en släkting.

Morgonen därpå – sista Sjöbodagen – åkte mormor och Tilde ner igen. Det kan vara den som jag har inne på banken, sa en tjänsteman på Färs härads. Doris tog hand om ett gosedjur och gav till mej. Jooodå, det var Vaffen! Strax ringde min hustru och berättade. Är det konstigt att man får tårar i ögonen?

Men nu blir det utegångsförbud. Vaffen har haft sitt sista äventyr och levt upp så många liv att Moa och Tilde inte vågar ta fler risker.

Vaffens favoritlåtar:

”Hound Dog” (Elvis Presley), ”Dirty Dog” (Ubangi), ”Om en hund mådde så här” (Wilmer X), ”Sov lilla Totte” (Hans Alfredson), ”Bird Dog” (Everly Brothers), ”Do The Dog” (Rufus Thomas), ”Lilla Ludde” (Gunnel Linde), ”Änglahund” (Hasse Andersson), ”En herrelös hund” (Ratata), ”Min hund” (Philemon Arthur & The Dung), ”Kommissarie Tax” (Rolf Lassgård)…

Bengt Eriksson har tagit in hunden och släppt ut katten.

(Ystads Allehanda 2006)

Grammy till två gånger Valdés!

Så har Bebo Valdés från Kuba och Brandbergen utanför Stockholm fått ännu en amerikansk Grammy, den här gången tillsammans med sonen Chucho, i kategorin ”Best Latin Jazz Album”. Följande skrev jag när det Grammyprisade albumet gavs ut i Europa år 2008:

Bebo & Chucho Valdés
Juntos para siempre
(Calle 54/Sony)

Bebo Valdés (född 1918) spelar en melodi till sin son och Chucho Valdés (1941) en till sin far.

För övrigt samspelar de med Chuchos piano i vänstra högtalaren och Bebos i den högra. Deras sätt att spela är så snarlika att de inte blir dubbelpianister utan en enda fyrhändig pianist.

Både Chucho och Bebo spelar den pianomusik som är unik för Kuba, en blandning av melodi, rytm och improvisation, sentimentalt och dansant, konstmusik, afro, spanskt och jazz. Om vartannat, ofta samtidigt.

Flera klassiska boleros, en conga av Chuchos tandläkare och ”Tea For Two”. Lika vackert som medryckande. Ingen tvekan att far och son Valdés är den kubanska pianotraditionens främsta företrädare.

(Svenska Dagbladet 2008)

I CD-spelaren: Tonbruket

Dan Berglund’s Tonbruket
(Act/BAM)

Kontrabasisten Dan Berglund, tidigare i jazztrion EST (alltså Esbjörn Svenssons Trio), har startat gruppen Tonbruket med gitarristen Johan Lindström (som annars både är producent och musiker), klaviaturspelaren Martin Hederos (kanske mest känd från Soundtrack Of Our Lives) och slagverkaren Andreas Werlin (Wildbirds & Peacedrums).

Tonbruket är ett bra namn på gruppen. Exakt detta gör musikerna: brukar tonerna, rytmerna och ljuden, provar och använder dem, hör hur det, vad resultatet blir.

Kanske rock, ibland. Kanske jazz, ibland. Inte lätt att placera musiken i en genre.

Förutom de nämnda instrumenten kan Hederos också utvidga musiken med en steel guitar och Werlin låta som om ena handen trummar arabiska mångrytmer och den andra rasslar mer stillsamt på en ramtrumma. Lindström kunde ha varit elgitarrist i Kebnekajse eller Pink Floyd medan Berglunds bas är grundläggaren och stigfinnaren, som leder musiken framåt.

Kontrabasen spelar än dovare, än ljusare och kan också låta som en cello.

Vackert med hårdrockens kraft och tyngd. Bara ett par favoritspår: den inledande psykedeliska ”Sister Sad” och ”Sailor Waltz” med klassiskt vacker musik (som i konstmusik, nästan).

(Ystads Allehanda 2010)

Polisen i Florens

I ”The Marshall´s Own Case” utbrister Marskalk Guarnaccia: ”Nu har jag varit här i 17 år, men det räcker inte. Jag kommer aldrig att förstå mig på florentinarna.”

Han är italienare, men ändå en främling i Florens. Marskalk Guarnaccia kommer från sydligaste Italien, föddes på Sicilien. Förflyttningen norrut betraktade han som en deportation.

I mitten av 70-talet flyttade Magdalen Nabb från England till Florens. För att lära känna den nya staden började hon skriva polisromaner och skapade Marskalk Guarnaccia – en italiensk Maigret. 

Foto av Florens: stevehdc / Steve  (enligt Wikipedia Commons).

Genom honom skildrar Nabb sitt eget möte med Florens. I bl a ”Death Of An Englishman”, ”Death In Autumn”, ”The Marshal At The Villa Torini” och ”The Monster Of Florence” utreder Guarnaccia brott längs stadens hela sociala stege: de inflytelserika men inte längre så pengarika i de stora palatsen, de fattiga i San Frediano-distriktets gamla, trånga gränder och transvestiterna vid Santa Croce-kyrkan.

Ingen kallar Guarnaccia vid förnamn, Salvatore. Utom hustrun Teresa, som säger Salva. Annars tituleras han Marskalk, lägsta officerstiteln. Guarnaccia tillhör polisens militära gren, carabinieri, och är chef för stationen i Palazzo Pitti.

Ja, ni läste rätt!

Bland Pittilipalatsets konstsamlingar (Tizian, Rubens, Caravaggio, Rafael, Goya) har Marskalk Guarnaccia inte bara kontor utan även tjänstelägenhet. Om kvällarna promenerar Salva och Teresa ”runt kvarteret”: över Ponte Vecchio (tillhåll för illegala gatuförsäljare från Västafrika och utesovande ungdomar), köper en glass, tittar på Palazzo Vecchios upplysta torn (en utsikt ”bättre än någon film”) och så nästa bro, Ponte alle Grazie, tillbaks igen.

Sådana små vardagliga observationer – noveller i romanerna eller manus till kortfilmer – är det allra bästa i Nabbs florentiska polisromaner. Som inledningen till ”The Marshall And The Mad Woman” (samtliga nämnda titlar och fler därtill har återutgivits i pocket av olika förlag)…

Florens i augusti: sommarvärme (asfalten brinner!) och folktomt (om man räknar bort turisterna). Affärerna och restaurangerna igenbommade (utom de som serverar ”turistmat till turistpriser”). Stadsborna har flytt till havet eller bergen.

Med undantag för Marskalk Guarnaccia, som måste jobba i turisttider. Han stånkar och pustar i värmen. Fru Guarnaccia tvingas gå genom halva stan för att hitta en slaktare. Hon går till San Frediano – där är alla hemma och allting öppet, ingen har råd att åka bort på semester.

(Olika versioner publicerade i Expressen, Svenska Dagbladet och DAST 1989-2000)

Manifestprisad: Tore Berger

Tore Berger, vispoeten och veteranen från Gunder Hägg och Blå Tåget samt ett flertal soloskivor, har tilldelats årets Manifestpris i kategorin folkmusik/visa för sitt senaste album från i fjol, »I huset långt på landet« (Brus & Knaster).

Juryns motivering:

»För lågmälda visor som i övertygande närbilder gestaltar natur, litteratur och historia från ett nyss närvarande 1900-tal, och låter seklet vinka ett värdigt adjö.«

Övriga nominerade i samma kategori var Taken By Trees: » East of Eden«, Miriam Aida: »Letras au Brasil« och Esbjörn Hazelius: ”Blunda och du ska få se«.

Grattis! Verkligen välförtjänt (då tänker jag förstås mest på Berger men också på det lilla skivbolaget Brus & Knaster som gjort inspelningen och gjort det så mycket bättre än Tore Bergers tidigare inspelningar).

Så här skrev jag för ett tag sen om albumet ”I huset långt på landet”.

Tillbaka till Vintergatan – ännu en gång!

På förekommen anledning: Idag är det premiär på den nya TV-serien ”Vid Vintergatans slut” med Peo, Mira m fl (klockan 19 i TV1) och där – dessutom – Kapten Zoom återkommer, också den här gången! Och förstås med Anders Linder i dubbelroller som både Peo och Zoom.

Anders Linder m fl
Kapten Zoom
(Oktober 1976)
Omslag: Kicki Aspelin (form) och Jean Montgrenier (foto)

Som han sjunger i signaturen: ”Kapten Zoooooooom…” Och hans utrop: ”Galaxer i mina braxer!”

Fem program? Otroligt.

När TV-serien om Kapten Zoom sändes 1976 så behövdes det bara fem program för att Anders Linders TV-figur skulle klistra fast i tittarnas huvuden, både barnens och föräldrarnas. T ex i mitt huvud, för då var vårt förstfödda barn i den åldern att far och son satt tillsammans och tittade.

När Anders Linder långt senare medverkade som taxichauffören Peo och dessutom lät Kapten Zoom återkomma i TV-serien ”Vintergatan”, som börjades sändas år 2000, så innehöll den serien hela 96 program!

Kapten Zooms återkomst var förstås en blinkning åt dem som var barn 1976 och 25 år senare själva blivit föräldrar som i sin tur satt och tittade på TV med sina barn. Som Anders Linder säger: ”Står man vid en bardisk så kan nån som ser ut som en stor, stöddig lastbilschaffis komma fram, titta på en och säga: Du ska ha en öl som tack för Kapten Zoom.”

Programmen beställdes av Katarina Dunér som ville att det skulle göras TV-program för barn om arkitektur. Anna Roll, arkitekt och hustru till Anders Linder, skrev det mesta av manuset. Anders gick själv och utbildade sig till arkitekt innan artisteriet och musicerandet tog över.

Kort resumé (för den som åldersmässigt hamnat mitt emellan eller av någon annan anledning missade ”Kapten Zoom”-programmen):

Kapten Zoom är en rymdvarelse i gröna trikåer och röd slängkappa (grönt för miljön och rött för politiken) som kommer ner till jorden och träffar Liselott Blom, spelad av Anna Roll, från förorten Bollunda. Arkitektur handlar det väl inte så mycket om utan istället utforskar Zoom och Liselott, förutom att de blir kära, hur det svenska samhället är uppbyggt och fungerar: elektricitet och uppvärming, avlopp och reningsverk, bostadsbyggen och hyreshöjningar, invandring, mansrollen m m.

På LPn – liksom i TV-programmen – blandas sång, musik och tal till en barnmusikal.

”Kapten Zoom Theme” sjunger Anders Linder till funkigt rockkomp av bl a Gunnar Idering, elgitarr/elbas, och Rolf Adolfsson, trummor, från The Mascots/Fria Pro. Här finns jazzlåtar, blues, schlageraktigt, bellmanska toner och en ”Hyresopera” med operasångaren Sven Erik Wikström i rollen som bankkamrer. När Anders Linder/Kapten Zoom sjunger om sig själv och andra invandrare i ”Jag har kommit hit från rymden” så lånas melodin från Elvis-låten ”Heartbreak Hotel”.

Anders Linder spelar, vid sidan om skådespelandet och sången, en mängd olika instrument: flöjt, tenor- och altsax, klarinett, harpa, orgel m m.

______________________________________________

LPn ”Kapten Zoom” finns inte på CD. Kapten Zoom kom också som serietidning, tecknad av Ola Nyberg (Oktober 1976).

Sen 2009 finns däremot TV-serien på DVD.

TV-serien om Kapten Zoom var nog så samhällskritisk = vänstervriden. Ändå klarade sig programmen undan den kritik som riktades mot ”Ville, Valle och Viktor” – en annan TV-serie för barn som Anders Linder gjorde med Jörgen Lantz och Hans Wigren. ”Vi anmäldes till radionämnden för att vi hävdade att det kom skit ur industrialismens skorstenar och friades när radionämnden insåg att det kom skit ur industrialismens skorstenar”, som Linder säger.

Den TV-serien resulterade i två LP-skivor: ”Här kommer Ville och Valle och Viktor” och ”Här kommer Ville och Valle och Viktor… igen” (båda SR Records 1971 och -78). Ovannämnde Valle/Jörgen Lantz skulle bli Björne i TV-programmet ”Björnes magasin” (också Linder medverkade).

Efter skivdebuten som 13-åring med Pygmé Jazzband var Anders Linder med i ungdomsmusikalen ”Nobborna” där Lill Lindfors slog igenom. Lill & Anders blev ett showpar på bl a Hamburger Börs. Han har även gestaltat Snobben och Ture Sventon på scen. Anders Linder spelar fortfarande dixielandjazz med Jumping Jacks och Louis Prima-låtar med gruppen Prima.

(Ur boken ”99 Proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)

Kevin Coyne (1944-2004)

Såg i DN – läs du också! - att det både kommit en Kevin Coyne-box (fyra CD) med tidiga inspelningar från 1973-80 och att hans legendariska dubbelalbum ”Marjory Razor Blade” remastrats och återutgivits med en extra live-inspelningar som bonus.

Tydligen har Coyne – hans röst!!! – betytt lika mycket ungefär lika länge för Nils Hansson på DN som för mig.

Ska så fort som möjligt lägga öronen och fingrarna på plattorna jag också. Till vidare:

Så här skrev jag en av de gånger – av många, många, många  – som jag såg Kevin Coyne live och intervjuade honom…

——————————————————–

Tid och plats: ett par veckor sen i London.

Det är en fredag klockan tolv. En trappa ner i Dillons bokhandel på Long Acre har en drygt handfull människor samlats för att höra Kevin Coyne läsa några noveller ur sin nya bok, ”Show Business”.

– Den här novellen handlar om en ”föredetting”, säger Kevin Coyne. En gammal rockstjärna som kunde vara jag. Nej, förresten, ändrar han sej. Inte handlar det om mej. Jag är ju på väg tillbaks!

Medan Kevin Coyne läser står jag och funderar på när det kan ha varit som jag såg honom första gången? 1972, kanske, eller -73? Och när såg jag honom senast? Någon gång i slutet av 70-talet? Det måste i alla fall vara minst tio, kanske femton år sen.

Håret har blivit tunnare och gråare. Ryggen är krokigare. Några eller tio kilo har han också gått upp i vikt. Annars verkar han vara i hygglig form.

Efter uppläsningen frågar en av lyssnarna vad Kevin gör nu för tiden…

Svaret låter som en suck:

– Jag komponerar, skriver och målar. Jag turnerar, åker runt och sjunger på klubbar tillsammans med en gitarrist.

– Numera bor jag i Tyskland. Jag har gjort flera skivor på tyska skivmärken. Men skivorna distribueras nog inte i England.

Kevin Coyne fotograferad en annan gång tillsammans med Dagmar Krause, i Lund 1980 eller möjligen -79. Foto: Birgitta Olsson.

Dagen därpå, på lördagkvällen, uppträder Kevin Coyne i London (klubben Roadhouse) för första gången på två år. Och nu är publiken betydligt större än en handfull. När jag anländer en timma före konserten är alla stolar och bord upptagna. Jag får hänga i baren.

Kevin Coyne har sin tyske kompmusiker med sej. Själv spelar han akustisk gitarr lika bakvänt som alltid: med ett enda finger – nämligen tummen. Han sjunger ballader, som plötsligt far iväg i vilken riktning som helst, och rocklåtar, där han på sitt eget sätt varierar blues- och rockmusikens tre vanligaste ackord.

Han sjunger nya låtar och också äldre. Några – ”Marlene”, ”Eastbourne Ladies”, ”Karate King”, ”Marjory Razor Blades” och kanske ytterligare någon som jag inte minns – är så gamla att de fanns med på den dubbel-LP (1973) som blev hans ”genombrott”.

När jag återhör ”Marjory Razor Blade” snabbspolar tjugo år genom min kropp. Nu som då sjunger Kevin Coyne a cappella och – jag tror inte mina öron! – lika kraftfullt och intensivt som då. Varje ord, varje ton fyller han med inlevelse.

Men de tjugo åren har också lagt en cigarett- och antagligen alkoholhes hinna på rösten. (Time Out, Londons föregångare till Nöjesguiden, placerar Kevin Coynes röst ”mitt emellan Joe Cocker och Van Morrison”.)

Kevin hostar och harklar sej:

– För många cigaretter. (Kort paus.) För mycket liv, tillägger han.

Dessa tre ord – ”för mycket liv” – är en exakt beskrivning av Kevin Coynes förhållande till såväl livet som musiken och rockindustrin.

Hans rocksångpoesi handlar om människor som vill att livet ska vara mer och annorlunda – och sen försöker hantera kunskapen att livet inte är, så att säga, mer än det är.

Också den rocksångare som gör så – fyller sina låtar med alltför mycket liv = verklighet – får det ofta besvärligt både med skivbolag och den stora publiken.

Dagen efter konserten letar jag skivor på söndagsöppna Tower Records. Där hittar jag faktiskt ett av Kevin Coynes tyska album, ”Romance – Romance”, och framför allt en CD-samling med live-inspelningar från John Peels radioprogram. (Det var Peel som en gång i tiden ”upptäckte” Kevin Coyne.)

Sen ligger jag på hotellrumssängen och hör – hurra för den portabla CD-spelaren! – Kevin Coynes bästa inspelningar någonsin! ”Peel Sessions”  (inspelade 1973-1990) är så direkta och ”enkla”. Starta förstärkaren, plugga in gitarrerna, ett-två-tre-å-kör! Så här spontant, burdust och sprakande elektriskt ska ju Kevins sång och gitarr kompas.

I texthäftet till ”Peel Sessions” beskriver Kevin själv sina skivor och sin musik:

– Jag spelar in skivor efter principen ”här” och nu”.

– Ibland har jag nog gått till överdrift. Men jag har alltid känt att en perfekt produktion är en död produktion. Jag vill att mina skivor ska förmedla någon slags sanning – ja, t o m vara en slags hjälp – för lyssnarna.

– Jag är den första att erkänna att skivorna inte alltid är så lätta att lyssna på. Men dom är inte pessimistiska eller uppgivna som somliga påstår. Mina skivor innehåller… bitar av liv.”

Kevins Coynes samtliga LP är på väg att återutgivas som CD. Alla är hörvärda. Men jag, som föredrar när Kevin 1) sjunger till sin egen akustiska gitarr eller 2) kompas av ett rockband med mycket elgitarrer, rekommenderar att du främst håller utkik efter följande album: ”Marjory Razor Blade”, ”Heartburn” och ”Blame It On The Night” (samtliga Virgin).

”Peel Sessions” (Strange Fruit) distribueras tyvärr inte i Sverige men ska gå att hitta i skivaffärer som direktimporterar skivor från England. Att döma av albumet ”Romance – Romance” (Zabo) är också Kevin Coynes senaste tyska skivor värda att hålla ögonen och öronen öppna för.

”The Party Dress” och ”Show Business” (bägge utgivna av Serpent’s Tail) är titlarna på hans två novellsamlingar.

(Tidningen Fönstret 1993)

Musiken från Haiti

Igår skrev jag en krönika i Ystads Allehanda – hela krönikan kan läsas här – om Haiti, den oöverskådliga jordbävningen och det engagemang för Haitis befolkning som inte minst Sverige (myndigheter, organisationer, företag och enskilda) har visat.

Jag skrev också om musiken från Haiti, vad den betytt för mig, vad så kallad världsmusik betyder för mig och mina försök att förstå världen, informera och lära mig om andra världsdelar och länder.

Utdrag ur krönikan:

Header från Yéle Haiti.

Före jordbävningen – vad visste vi om Haiti? Om människorna, deras land och dess historia, om den så att säga historiska fattigdomen och hur korruption och våld uppstår ur fattigdom? Jag tyckte inte jag visste mycket men när jag läste och hörde de journalister som rest dit för att rapportera (för många verkar Haiti knappt vara ett namn på kartan) så förstod jag att lite kunde jag i alla fall.

För det kan jag tacka musiken.

Det var på 70-talet som jag på en loppis hittade en singel med Tabou Combo, en musikgrupp från Haiti. Senare har jag skaffat skivor med grupper som Boukman Eksperyans och Boukan Ginen. Den mest kände musikern är Wyclef Jean, som ju bor i USA men aldrig glömt sitt hemland. Organisationen Yéle Haiti startades 2005 av Wyclef för att samla in pengar och bidra till att utveckla Haiti. Också en svensk orkester, Simbi, spelar vodou music eller mizik rasin från Haiti.

Fler musikformer: rara, compas, meringue, haitisk rap…

Jag satte ihop en Spotify-lista med musik från Haiti. Nog svänger musiken, lite annorlunda men lika mycket som musik från de västindiska grannöarna Jamaica och Trinidad. Men hur uppstod den här musikblandningen? Jag vill veta. För mig fungerar det så. Musik hänger ihop med landets historia och samhällsutvecklingen.

Så jag kollar på nätet eller köper en bok. T ex har Celanders förlag i Lund gett ut boken ”Haiti 2004” av Peter Hallward och med utmärkt förord av Björn Kumm.

(Ur Ystads Allehanda 27/1 2010)

Klicka om du vill höra min Spotifylista med musik från Haiti.