Jul i folkton – Live

Konsert
Sara Isaksson, Sofia Karlsson, Ale Möller, Lena Willemark m fl
Palladium i Malmö

Fjolårsalbumet ”Jul i folkton” är nog på väg att bli en klassisk julskiva, som plockas fram till varje jul. Ett tecken på det måste vara att ett urval artister från skivan nu ett år senare samlat sig för ett par julkonserter i Malmö och Stockholm.

Redan som andra låt är det dags för Ale Möllers säregna soloversion av ”Stilla natt” på sitt lika säregna stränginstrument mandola. Melodin blir en ledsagande stjärna bland de orientaliskt ornamenterade extratonerna, som placerar ”Stilla natt” i Österland.

Ett av albumets starkaste spår så tidigt i konserten – men hur har de lagt upp programmet?

Äsch, det går utmärkt. Konserten består av det ena framförandet efter det andra som toppar de föregående.

Foto: Johan Frick-Meijer

Sara Isaksson blir, liksom på skivan, den stora överraskningen. Soloframträdandet med ”Bereden väg för herran” är enastående: stark, lite hes röst med rytm från gospel och blues.

Och bättre ändå blir det i trioformat och a cappella med Sofia Karlsson och Lena Willemark. De tycker visst som jag, för de låter Sara sjunga ledsång i bl a ”Härlig är jorden”. Sofia är en ljusare andrastämma medan Lena sjunger både djupare och mot melodin. Den svenska folksångens Supremes, får jag lust att skriva.

Som bonus sjunger Sofia Karlsson också ”Julvisa i Finnmarken” från Dan Andersson-skivan, Lena Willemark läser ”Julevangeliet” på älvdalsmål, Esbjörn Hazelius sjunger en ”Staffansvisa” till Bob Dylan-gitarr och Lisa Rydberg spelar ”Gläns över sjö och strand” på fiol, blandar sentimentalt och grovt, ljust och mörkare.

De redan nämnda samt Roger Tallroth och Olle Linder samlas dessutom till sitt egna, speciella spelmanslag med gitarrer, ståbas, flöjter, bouzouki, mandola, fioler och ramtrumma. (Anders Zorn hade fått slag!) Som i det uppsluppna extranumret ”Morsgrisar är vi allihopa”, där Ale Möller spelar melodin på munspel och övriga låter som något som kunde ha hörts på 70-talets musikfester.

I kväll kommer gänget till Rival i Stockholm, då ansluter också Louise Hoffsten.

(Svenska Dagbladet 2006)

PS. Den här recensionen skrevs det första året som ”Jul i folkton”-gruppen åkte på julturné. Turnén går vidare, varje år. Också 2009. ”Jul i folkton – Live” har blivit en en ny, återkommande svensk jultradition.

I år kom också ett album med titeln ”Jul i folkton – Live”, inspelat under fjolårets julturné. Och strax placerade sig albumet i topp på min Världsmusiklista (som finns på Rootsy.nu).

Och här är Sydsvenskans recension av årets ”Jul i folkton”-konsert på Palladium i Malmö.

Playtones vann! Jajamensan!

Jag var faktiskt inte hemma i lördagskväll och såg Dansbandskampen på TV (får titta på nätet och reprisen).

The Playtones från TV-presentationen.

Men nog blev det ett resultat i min smak – om så varenda en med anknytning till Blekinge, i och utom länet, den här gången ringde minst 35 gånger per kvinna och man. (Skulle inte förvåna mig om Thomas Deutgen sprang bakom scen och körde sin mobiltelefon på repeat; fast så får väl inte en jurymedlem göra?)

Men var var jag då i går kväll? Jag trotsade vädret, körde genom snön till Ystad för att se och höra Michael, Jennifer, Tessa och Mattea Saxells julkonsert i Klosterkyrkan. Mycket bra! Minst lika bra som deras julalbum.

Åter till Dansbandskampen…

På Rootsy. nu – en nätsida för rootsig musik (främst country och countryaktigt) pågår en smärre diskussion om Playtones värde som dans- kontra rock- och countryband. Gå gärna in och delta i debatten.

Också om Dansbandskampen – som TV-program och tävling – finns det åsikter på Rootsy och tidigare dessutom om kvalitén på låten ”Fairytale”. Här följer mina åsikter om diverse, något omskrivet från Rootsy:

Ja, Dansbandskampen – som TV-program och tävling – borde vara upplagd på ett helt annat sätt. Både vad gäller vilka låtar som banden ska spela, att juryn är medagerande på det sättet att jurymedlemmar hjälper dansband att komma med i kampen och banden förbinder sig att ge ut skivor på bestämda skivbolag.

Public service? Tja. Det handlar ju om att locka tittare, public service handlar inte om mycket annat än att locka tittare numera. Public service-TV bryr sig inte ens om programmen görs enligt fackliga avtal eller inte.

 

Boppín´ Steve i dansbandsversion på TV.

De flesta svenska dansbandslåttexter är ”urusla” – i betydelsen inget vidare poetiska i ordvalet – så varför skulle inte Playtones kunna sjunga en dålig text? Melodin var väl sådär, en rätt åkej rocklåt. Mycket rock & roll har så där åkej melodier. (Detta syftar förstås på den nya Playtones-låten ”Sofie” – kolla på SvT Play!)

Och (svar på ett annat diskusskonsinlägg på Rootsy) Playtones är inget nytt bandnamn, det »nya« är att repertoaren ändrats något men faktiskt inte så mycket den heller.

Jag tycker det var kul att Playtones vann för att det ändå visar att det går att ha en lite större personlighet som dansband, bygga sin musik på en lite mer musikaliskt medveten grund. För det har Playtones: det är Jerry Lee Lewis och rock & roll i grunden, vad de än spelar. Och den medvetna blandningen av rock & roll och country – samtidigt – gillar jag också.

Plus att jag ju häcklats här i Rootsy för att jag tyckt att ”Fairytale” (länk till finalversionen på SvT Play) är en bra låt. Playtones gjorde den nästan som jag också skrev att den borde göras, fast snabbare. Och så blev den bra, det blev den – med Playtones.

Boppin´ Steve är influerad av Jerry Lee Lewis, visst. Men på sitt soloalbum bevisade han att Jerry Lee är just en influens – sen har han en egen personlighet, också. Den Boppin´ Steve–platta (som jag tidigare lagt ut en recension av på Erikssons kultursidor) rekommenderas!

Plus att versionen av ”Carina” alltså förra årets dansbandssegrarlåt med Larz-Kristerz ju var … ja, bättre än originalet! (Kolla också den på SvT Play!).

PS. Har inte Playtones-basisten en blå – ja, blå! – keps också? Snacka om traditions- och stilmedvetenhet.

Säcken full av juleklang

Jag skrev en text till LO-Tidningen (numret som kom idag) om julsånger, jullåtar och julskivor. Den julmusikintresserade kan läsa texten via nedanstående länk, på LO-Tidningens nätsida finns dessutom ett par länkar till Spotifylistor som jag satt ihop med svensk respektive mer internationell julmusik.

”MUSIKESSÄ. Somliga tycker att julskivor är så knasiga och dåliga att de blir underhållande.

Själv samlar jag på julmusik som är stämningsfull, välspelad och välsjungen, vacker och svängig.

Därför gläder det mig att oavsett om det regnar och är barmark utanför fönstret så fortsätter julskivorna att falla som stora, täta flingor. År efter år…”

Länk till LO-Tidningen

Jul i CD-spelaren: Carla Bley

Carla Bley
Carla´s Christmas Carols
(Watt/Naxos)

Också den egensinniga jazzpianisten och arrangören Carla Bley har gjort en julskiva med ”Carla´s Christmas Carols”  (anglosaxisk julmusik med kristen anknytning).

Men var det inte lite tamt, inte så alls så lekfullt som det brukar vara på Bleys skivor?

Så tyckte jag först. Men nej, det var en hörvilla. Albumet växer ju, för varje gång jag lyssnar…

Makarna Carla Bley, piano, och Steve Swallow, bas, spelar tillsammans med Partyka Brass Quintet (bl a trumpet, flygelhorn, andra horn, trombon och bastuba).

Det börjar spännande i ”O Tannenbaum”, där blåset hamnar mitt emellan Guds härolder och sydafrikansk jazz. ”Christmas Song” har blivit lugn och stilla – ja, om man kan tänka sig det, nästan rytmlös New Orleans-jazz.

”Good Rest You Merry Gentlemen” finns i två versioner, dels med vackert samspel mellan flygelhorn och trumpet, tror jag, dels lika vackert med piano och melodisk elbas. ”Hell´s Bells” och ”Jesus Maria” är två nya låtar av Bley, smått lekfulla varianter på julmelodier.

”O Holy Night” bjuder på ännu vackrare och mer melodisk samspel – en duett i toner – mellan piano och bas.

Som några exempel. Lite lugnare, mer stillsamt och allvarligt. Fast egensinnet, det fyndiga och lekfulla sättet att arrangera och passa ihop – med och mot – olika toner, det hörs också i Carla Bleys julmusik.

Liksom alltid.

(En kortare version i Ystads Allehanda 2009)

Jul i CD-spelaren: Thea Gilmore

Thea Gilmore
Strange Communion
(Fullfill/BAM)

Brittiska sångpoeten Thea Gilmore har gjort ett julalbum utan julstämning. Julen besjungs inte som en isolerad tid på året utan är en av del av övriga livet och världen. Inte heller inleds låtarna med bjällerklang.

Hennes egna låtar (där folksång möter Beatles, ungefär) har blandats med några mer oväntade covers, ”Listen the Snow is Falling (av Yoko Ono) och ”St Stephen’s Day Murder” (i original med Elvis Costello och The Dubliners).

Thea Gilmore sjunger lika kristallklart, fint och starkt som alltid. Det här är helöt enkelt en av hennes bästa album, som råkar handla om julen. Eller förhåller sig till julen – lite på avstånd, knappast religiöst eller ens andligt, men desto mer mänskligt och allmänt.

Inledande ”Sol Invictus” är en vacker a capella-sång, den ovannämnda Costello-låent har blivit en irländsk duett med Mark Radcliffe (inte riktigt på samma nivå som origanelt en helt åkej), ”Drunken Angel” och ”Old December” är stilla folksånger, ett slags summeringar av året och livet, och Gilmores mest juliga låt, ”That’ll Be Christmas”, finns i två versioner.

Som för att poängtera att vi hör en kommande julklassiker. Och det kan den nog också bli – en ganska typisk julsång men inte så typisk ändå.

(Liknande recension i bl a Ystads Allehanda 2009)

Hör albumet på Spotify.

Jul i CD-spelaren: Wadenius, Andersen och Lundgren

Georg Wadenius, Arild Andersen och Jan Lundgren
Jul på svenska
(EMI)

Jan Lundgren har samma varma anslag på pianot som alltid. Och vem kan spela mjukare elgitarrtoner än Georg Wadenius? Dessutom Arild Andersens kontrabastoner, som är allt på samma gång: mjuka, varma, melodiska.

Att spela julmelodier borde passa dem perfekt. Det gör det också, om man lyssnar på ett, max två spår i taget.

”Det är en ros utsprungen inleder” och ”Stilla natt” avslutar, där emellan hörs t ex ”Betlehems stjärna”, ”Gläns över sjö och strand” och ”Jul, jul strålande jul”.

Julmusiken framförs stilla och ömt, stämningsfullt och vackert. Så mycket jazz blir det däremot inte, jazzmusiken finns mest i musikernas ryggnerv och i små improvisationer från främst gitarristen Wadenius.

Alla melodier framförs ungefär likadant, variationen består i att instrumenten positionerar sig lite olika. Pianot spelar oftast huvudrollen men också gitarr och bas kan stiga fram.

Det är om man lyssnar på hela skivan i ett sträck som problem uppstår (i alla för mig). Då övergår det stillsamma i stillastående, för hur bra Lundgren, Wadenius och Andersen än spelar så blir det smågäspigt och sömnigt.

Ja, tyvärr måste jag använda ordet tråkigt.

(Liknande recension i Ystads Allehanda 2009)

Hör albumet på Spotify.

Jul i CD-spelaren: Bob Dylan

Bob Dylan
Christmas In The Heart
(Columbia/Sony & BMG)

Jag älskar julskivor, både med nya julsånger och främst när olika artister gör egna personliga tolkningar av någon välkänd jullåt. Och Bob Dylan är ju min gamle vän per skiva ända sen debuten på tidigt 60-tal.

Ändå undrade jag, ska Dylan sjunga jullåtar? Nu har jag lyssnat och utbrister: Det ska han verkligen!

Inspelningen har gjorts med lika delar glädje och allvar, känsla för traditionen och en axelryckning. Dylan sjunger gamla kända julsånger – t ex ”Here Comes Santa Claus”, ”Winter Wonderland, ”I’ll Be Home For Christmas” och ”Christmas Song” – med sin numera ack så skrovliga röst. Men han fixar det, trots att de flesta låtarna tidigare framförts av betydligt bättre sångröster, som Frank Sinatra, Mel Tormé och Bing Crosby.

Det har med känslan att göra. Bob Dylan lyckas förmedla julkänsla. Han låter som om jultomten kommit in från vintern, snön och kylan och fått en rejäl starkglögg att värma sig med.

Arrangemangen är ungefär de vanliga, så som vi hört julsångerna hur många gånger som helst. Fast ibland blixtrar det till, bl a annat när David Hilgados dragspel (med inspiration från Brave Combo, antar jag) förvandlar ”Must Be Santa” till en skuttigt dansant texmexpolka. Och ”I’ll Be Home For Christmas” med Dylan som ärrad crooner är stämningsfull, vacker och sorglig. Han gör också en bra, just bluesig tolkning av ”Christmas Blues”.

Årets julskiva? Ja, inte alls otroligt att årets julskiva kom redan i oktober. (Albumet släpptes den 13/10.)

PS. När jag hört Bob Dylans julskiva är det som om någon musik spelat i bakgrunden, liksom sjungit duett i mitt huvud. Nu kom jag på vad det är.

Den engelske minimalisten Gavin Bryars gjorde på 70-talet en komposition som byggde på en kort inspelning av en gammal luffare och uteliggare, sas det, som sjöng strofen ”Jesus´ Blood Will Never Fail Me”. Uteliggarens slitna, rassliga röst upprepade orden om och om igen.

Hit går mina tankar när jag hör Bob Dylan sjunga julsånger: till samhällets och världens minsta och fattigaste. Dylans sång, röst och känsla lyfter fram julens innersta och innerligaste budskap, särskilt när de kvinnliga änglarna kommer in och sjunger ihop med hans väderbitna uteliggareröst.

(Kortare version i Ystads Allehanda 2009 och även tidigare på Erikssons kultursidor, nu i delvis reviderat skick)

Fler recensioner:

Dan Backman (SvD):
Bob Dylan gör årets bästa julmusik.

Johanna Paulsson (DN):
En riktigt gemytlig tomte.

Håkan Engström (Sydsvenskan):
Ett plågsamt traditionellt album.

Per Hägred (Expressen/KvP/GT):
Dylan har jul i hjärtat.

Playtones till Dansbandskampens final!

Och nu när alla i och från Blekinge har röstat minst 10 gånger per kvinna och man: Wow, liksom.

The Playtones gjorde – faktiskt – en lysande version av ”Fairytale” som countrystomp.

När det mest hemska händer

På förekommen anledning lägger jag ut det här på bloggen. Jag fick många mejl efter att krönikan hade publicerats i Ystads Allehanda. Samtliga mejl var positiva.

Nu har massmedias bevakning av mordet i Vollsjö och den följande rättegången i Ystad debatterats på Publicistklubben i Malmö. Och senaste tiden har jag på olika mejllistor istället fått skäll för min gammalmodiga och dogmatiska – eller vad man ska kalla det – journalistiska inställning.

Inte minst från andra journalister. Det verkar som om media och journalistkåren – påverkade av att det på nätet kan läggas ut och skrivas vatusan som helst – ställer sig bakom en allt mer närgången journalistik.

Det gör inte jag. Det jag skrev i krönikan tycker jag fortfarande. Lika bestämt, om inte mer.

*

En bil bromsar in på Storgatan i Vollsjö. Rutan rullas ner. En näsa sticker ut och frågar: ”Det där hemska mordet i Vollsjö, var skedde det?” Vad ska man svara på en sån fråga? Ska man alls svara?

Tystnad. En längre tystnad. Svaret: ”Inbillar du dig verkligen att jag skulle tala om det? Tror du att du är ute på nån jäkla guidetur genom en Wallanderdeckare eller?”

Mycket obehagligt. Det har varit obehagligt att läsa tidningar och se på teve också. Inte värre den här gången, varje gång det mest otäcka händer är det lika illa. Som vid mordet på 10-åriga Engla i Stjärnsund eller de ännu mindre barnen i Arboga eller för den delen Michael Jackson, artikelserien om de mest intima detaljerna i hans liv och död pågår väl ännu.

Foto: Joel Eriksson

Jag tycker det är obehagligt. Och fel. Jag har svårt att förstå hur journalister kan skriva om mordet på en ung 19-årig kvinna som om det vore en kriminalroman, göra miljöbeskrivningar, citera grannar, psykologisera. Bilder på mordplatsen och helst flygfoto. Tevereportrar hoppar på vem som helst på Vollsjö torg och en tidning frågade till och med mamman hur hon mådde.

Journalistik? Så ska journalister arbeta?

Och läser inte jag – och uppskattar – deckare? Jo, men verkligheten är ingen kriminalroman och kriminalromaner är inte verkliga. De är fiktion, påhitt och gestaltning, som när de är som bäst kan spegla och hjälpa oss att hantera verkligheten. Deckarmord kan vara nog så otäcka men verkligheten är värre. Mycket värre. Verkliga mord är sorg och tragik, för alla inblandade.

En sommar, när jag var chef för Skåne Direkt på Radio Malmöhus, det var efter mordet på Helén, 10 år, från Hörby, föreslog en journalist att han skulle åka och göra ett reportage om polisens arbete och kommunens invånare. ”Nej! Vi ska inte ha ett sånt inslag!” svarade jag.

Det fick jag kritik för. Ojournalistiskt. Men de hade fel. Det var journalistisk jag var. Jag såg till journalistikens etik. Det finns en sån. Det måste finnas en sån. Den är släkt med mänsklighet.

Jag påstår inte att jag skulle vara bättre som journalist (och människa) än andra. Olika tidningar och journalister har olika åsikter om hur journalistik ska bedrivas. Det finns många svar och många av dem kan vara rätt. Men det finns också en gräns som inte får överskridas. Den gränsen måste man dra.

En journalist ska fråga sig själv: Kan jag svara för – och försvara – varje mening, ord, kommatecken och punkt i det jag skrivit. Om inte, stryk!

Det finns en gam i varje människa, jag tror det. En obehaglig nyfikenhet på andra människors lycka som olycka. Gamen ska hållas instängd – aldrig släppas lös. Journalister ska varken vara deckarförfattare eller djurskötare som matar gamar. De är journalister. Punkt.

Min personliga åsikt, som journalist (och människa), är att något så tragiskt och sorgligt som mord ska bevakas strikt nyhetsjournalistiskt! Allt annat går bort. Allt!

(Ystads Allehanda 2009)

Sydsvensk gospel

South Gospel Singers
Marsvinsholms kyrka, 6 december

En av Sveriges mest personliga och bästa gospelkörer finns i Ljunits församling. Det anade jag när kören medverkade på konserten med Sanna Nielsen för någon dryg månad sen och det kunde jag konstatera definitivt när South Gospel Singers i söndags återkom till Marsvinsholms kyrka för en julkonsert.

Kören – ledd av Peter Svensson, församlingens kantor – direkt sin speciella karaktär. ”Joy to the World”, den första sången, börjar stilla och lugnt men så – plötsligt! – på tecken från körledaren ändras rytmen.

Fotot hämtat från hemsidan för South Gospel Singers.

Snabbt, snabbare, snabbare ändå. Med hjälp av det pådrivande kompet – piano, bas, trummor – förvandlas svensk körsång till R&B-influerad gospel. Jag tror också att jag, både i den här låten och några andra, hör influenser från sydafrikansk körsång.

Och det är inte bara att kören sjunger rytmiskt och snabbt utan det händer ju så mycket i varje sång: tempoförändringar, strofer som upprepas så att melodin bryter av mot rytmerna och tar en annan väg. Stor dynamik också: kören kan sjunga tyst, tyst för att sen ta i ordentligt och högt och så tyst, tyst igen.

En annan finess som Peter Svensson har för sig är att han låter ett par, tre körsångerskor få var sin egen mikrofon – deras röster stiger ur kören, bryter av mot den kollektiva körsången. Också det bidrar till den speciella karaktären.

De olika solisterna måste ha valts ut med ett lika speciellt öra. Inte alltid så skönsjungande men vilka personligheter! Soliströsterna skiljer verkligen ut sig från kören.

Mina favoriter blir Maria Gruber Wikström, som i ”Jesus Christ is Born” sjunger klart, melodiskt, starkt och märkligt, liksom med ett gurglande vibrato, och så upp i falsett! Och Linda Christjansen, som i ”Hark the Herald ”sjunger med hes och lite ”rökig” röst, rockig och soulig.

Även Johan Wikström gör en bra insats som smekande balladsångare i ”Beneath his Father´s Heaven” – den låten hade jag inte hört förut och tydligen har körledaren snappat upp den hos en gospelkör i Brooklyn, New York (ser jag på nätet).

Kvällens höjdpunkt är en jazzig ”Staffan stalledräng”. Här delar kören in sig i en manlig och en kvinnlig sektion. Det blir en körduett: männen sjunger någon rad och kvinnorna sjunger en annan.

Växelvis, fint varierat. Och som det svänger! Ja, jag satt och väntade på att det skulle komma fram en jazzsaxofonist och dra ett solo.

Körledaren Svensson räknar in ”Hallelujah”, sista låten, med fingrarna…

Och nu blir det så där igen: kören sjunger så det svänger och gungar, samtidigt som Hallelujah-körmelodin förändras i melodin och sången, orden, tonerna, rytmerna lockar fram ett glädjefullt – ja, orgiastiskt – tillstånd. Det både syns och hörs hur roligt kören tycker det är att sjunga.

Körsångarna börjar klappa takten med händerna och nu reser sig hela kyrkan och klappar takten så den lutheranska Marsvinsholmskyrkan förvandlas till en svart baptistkyrka någonstans i södra USA. Snart dansar väl kyrkobesökarna i gångarna också!

Nej, jag överdriver och önskedrömmer. Istället följer extranumret ”Jul, jul, strålande jul”, som South Gospel Singers sjunger stilla och vackert likt immelska och mycket svenska änglar: Så slutar julkonserten.

(Ystads Allehanda 2009)