Kvartettjazz på trio

Kristin Korb
Beyond The Moon
(Double K Music)

kristinkorb6Kristin Korb är lika mycket kontrabasist som vokalist, lika mycket vokalist som basist. Hon samsjungspelar i duett med sig själv.

Ja, det är som om sångerskan och musikern driver på varann. Hör bara när hon scatsjunger i förstaspåret ”Too Marvelous For Words”! Vem har kommandot av hennes bägge jag?

Det här innebär också att hon tillsammans med Magnus Hjorth, piano, och Snorre Kirk, trummor, inte blir en trio utan en kvartett. Och en mycket samspelt enhet.

Korb ställer verkligen krav, både på sig själv och medmusikerna. Stannar upp, ändrar tempo mitt i låtarna, håller ut pauser lite för länge, och så vidare. Gäller att hänga på, för dem som spelar med henne.

Samtidigt som hon ger utrymme för både piano och trummor att bidra och visa sina personligheter. Pianisten Hjorth har arrangerat några av låtarna, övriga arrades av Korb.

Albumet ”Beyond The Moon” är en hyllning till Johnny Mercer, som skrev texter till musik av så olika kompositörer som Barry Manilow, Lionel Hampton, Jerome Kern och Henry Mancini.

Ofta skrevs texten först, ibland till en redan färdig melodi. Låtarna blev musikaliskt olika, vilket Korb betonar i sina tolkningar.

Texterna placeras i centrum och hyllas, sen kan hon göra lite vad hon vill med musiken. Som i hennes personliga, funder- och eftertänksamma version av ”Moon River”.

Här finns även några kompositioner, bland annat titelspåret, som Kristin Korb komponerat själv, några gånger ihop med Magnus Hjorth. Ett par av låtarna gjordes till texter av Rodgers.

Oavsett vilket imponerar Korb med sin föränderliga personlighet: hennes olika sätt att både spela och sjunga, förändra rösten och skifta spelstil. Lika imponerande är det intrikata samspelet mellan de tre – ja, fyra då – musikerna.

Såväl händelserikt som lyhört uppfattat, så mycket personlighet hos var och en och ändå denna tajta grupp.

(Lira 2017)

Vetenskapen och livet

Mot slutet av av intervjun säger Björn Larsson:

– Litteraturen är ett uttryck för det mänskliga i människan. Vetenskapen kan vara ett uttryck för det omänskliga.

Han blir tyst. En kort stund. Knappt längre än en sekund. Så tillägger han:

– Jo, jag står nog för det.

Björn Larsson är professor i franska och biträdande prefekt för Språk- och litteraturcentrum i Lund. Han kan också titulera sig författare. Den nya novellsamlingen ”Filologens dröm” (Norstedts) är hans tionde titel (inklusive en essäbok som skrevs direkt på franska). Mest skönlitteratur: ”Long John Silver” (1995), ”Det onda ögat” (1999) och ”Den sanna berättelsen om Inga Andersson” (2002) heter några böcker.

Björn Larsson KvP 6 fargutjamnad

Björn Larsson. Foto: Birgitta Olsson

Sällan finns en så tydlig bro mellan författaren och hans litteratur. Björn Larsson har skrivit om segling, som han gärna ägnar sig åt, Gilleleje, där han bor, Lunds universitet, där han arbetar, och Paris, där han varit gästprofessor.

– Det är meningen. Ett knep. Läsarna måste tro att man skildrar en möjlig verklighet. Att hitta på miljöer skulle bara vara dumt. Människor, intriger och händelseförlopp – däremot – är fiktion och ska vara det.

Nja, menar intervjuaren. Som med titelnovellen om filologen, hans utdöende vetenskap, kriminalromanen Da Vinci-koden och filologens egen jakt efter svaret på Graalens gåta. Den novellen, som inleder samlingen, läste intervjuaren på ett flyg till Paris. Då skrattar Björn Larsson. Att det gav en särskild atmosfär åt läsningen, det kan han förstå.

Ett avslöjande:

– Filologen i novellen är inspirerad av en före detta kollega. Men han har läst och godkänt novellen, påpekar författaren.

Det är tragiska noveller. Alla – eller de flesta – slutar tragiskt (vad gäller vetenskapen) fast lyckligare (vad gäller livet). Det är det återkommande temat för Björn Larssons noveller om filologen, genetikern, lingvisten, kosmologen, filosofen och så vidare: vetenskap kontra liv.

– Jag ville berätta om den här världen, som rätt är speciell. Det har inte gjorts förut, inte med så många discipliner representerade. Forskare kan ha något maniskt över sig. Hypertrofierade egon är inte sällsynta.

Ditt budskap är väl att vetenskapen inte får bli viktigare än människan? Vetenskapen må bestå men vetenskapsmannen/kvinnan går under som människa, om hon inte släpper in livet.

– Vetenskapen ska säga sanningen om hur verkligheten är beskaffad. Den kan, i bästa fall, ge en tydlig bild av verkligheten. Men vetenskapen kan inte tala om hur vi bör leva eller välja mellan ont och gott. Ändå måste vi det, som människor.

– Utan vissa värderingar – lyhördhet för kritik, tryck- och yttrandefrihet – kan inte vetenskap bedrivas. Kärlek och vänskap går däremot inte att härleda ur vetenskapen. För vissa vetenskapsmän har forskningen blivit allt – hela livet. Så det ska bli intressant att se hur novellerna tas emot.

Du är ju lika självrannsakande. Den mest tragiska novellen, som kommer sist, handlar om en forskare och författare. Nu ska han skriva sin bästa roman, a minor classic.

– Jo, författaren är nog tyvärr jag. Romanen som skrivs om och om och hamnar i papperskorgen är min. Jag har skrivit på en ny roman i flera år – men jag får inte till den…

(KvP 2008)

I CD-spelaren: Fanny Gunnarsson Quartet för andra gången

Fanny Gunnarsson Quartet
Mirrors
(Havtorn)

fanny-gFanny Gunnarsson Quartet, som på nya sitt nya album tar det stora steg framåt som jag hoppades och trodde skulle komma, är en av få jazzgrupper med ett eget, personligt sound. Men hur ska jag kunna beskriva det mina öron hör?

Det börjar i alla fall med Fanny Gunnarssons musik och piano. Hon har komponerat samtliga låtar – utom en.

Hennes piano flödar och porlar, som en pågående ström av stilla toner och små rytmer, likt ett livsflöde, en målad akvarell av dagar som går. Eller kanske, för att anknyta till skivtiteln/titelspåret ”Mirrors”, en musikalisk spegel av livet?

Ur detta stiger sen också tonerna från Karolina Almgrens sopransax; tyst och stämningsfullt till att börja med, så starkare, mer intensivt och expressivt. Kristian Rimshult och Hannes Olbers stöttar med bas och trummor, bygger på och markerar.

De spelar sig upp ur Gunnarssons musikflöde, presenterar sina instrument men stannar ändå kvar i stämningen.

Fanny Gunnarsson sjunger också, mycket starkare och säkrare, ja, mer självsäkert, än på kvartettens debutalbum. Men fortfarande melodiskt och lågmält, sökande, flödande och flytande framåt på tonerna.

Förresten melodiskt, sången kan smyga iväg och omelodiska toner bråkar med de melodiska.

Ett av sångspåren är en personlig, mer stillsam och öm, längtansfull och drömsk tolkning av Björks låt ”Aeroplane”. Dessutom spelar Gunnarsson helt andra rytmer och det skapas en annan ljudbild än hos Björk.

Piano, saxofon och sång blir som tre röster i en sjungande, spelande, samtalande kör. Kort sagt väldigt flott och mycket bra, eller hur jag ska uttrycka det?

Just det här spåret, omtolkningen av Björk, tror jag säger en del om var Fanny Gunnarsson Quartet befinner sig på jazz- eller snarare musikkartan. Och för den delen var ung svensk jazz befinner sig idag.

(Lira 2017)

Herr Holm och fröken Karin

Ingvar Holm
Fröken Karins Världshistoria
ORD möter TON möter BILD
(Carlssons)

Så är också bokens titlar: först kommer konstnären Karin Sverenius (numera med tillägget -Holm) och utifrån henne breddar och öppnar sig bokens vindlande text, precis som en essä ska vara, till att dessutom handla om, skriver Holm i bokens prolog, ”musikens möjligheter att uttrycka vad inte litteraturen kan, om bildkonsten unika konkretion jämfört med andra konster och mycket annat”.

Ett ungt sätt att skriva, nyfiket och upptäcktslystet, liksom utan – och utom – gränser och regler. Och romantiskt, inte minst romantiskt.

Jag, som har ett mjukt, sentimentalt hjärta, uppskattar Ingvar Holms närmast tonårssvärmiga skildring av det första – eller var det andra? – mötet med Fröken Karin i samband med ”Allkonstakademien” på Österlen. Han kallar henne så, Fröken Karin, det blir som en gammeldags uppvaktning.

Att förälskelsen och kärleken är så påtagliga förlåter att maken skrivit en hyllningsbok om och till sin hustru. Om förlåter nu är rätt ord, för Karin Sverenius-Holm är en makalös konstnär som förtjänar denna stora praktbok.

ingvar-holmMånga andra namn ur konst, litteratur och musik – som Wille Weberg, Ola Hansson, Hjalmar Gullberg, Arne Jones, Picasso, Ulla Viotti, John Lennon, Lena Cronqvist, Jean Bolinder och Göran Greider, för att bara nämna några i ingen ordning alls – passerar revy. Men det är precis vad de gör: andra artisters verk, oavsett konstart, blir bollplank för Fröken Karins konst.

Det kan också beskrivas så här: varje konstnärligt uttryck lever vidare som en – nej, inte efterapning men – influens hos andra konstnärer. Ett slags konstnärlig livsdialog.

Här ges ett bra exempel på detta, när Ingvar Holm beskriver hur John Everett Millais 1800-talsmålning av den drunknande ”Ofelia” fick svenska efterföljare och uttolkare i form av Erik Lindegren (poesi), Birgit Åkesson (dans) och Karl-Birger Blomdahl (musik). Poeten Gösta Oswald, som 1950 drunknade utanför Visby, blir en svensk parallell till Ofelia.

Men viktigast är ändå Karin Sverenius-Holms egna målningar. De är ordagrant egna. Bara att bläddra i boken och se – ja, fästa blicken på – alla hennes målningar, så många, på sida efter sida, är minst lika svindlande som att läsa texten.

De flesta målningar är från slutet av 90- och framför allt 2000-talet – de senaste årens produktivitet har ju varit otrolig – men utgångspunkten är de tidiga porträttmålningarna från 70- och 80-talen.

Så noggrant gjorda, så levande, i tryck på papper kan jag nästan få för mig att vissa av dem måste vara fotografier. Titta bara på den lilla flickan som blåser på en utblommad maskros! Eller se de öppna fönstren på en vägg i lasarettets barnavdelning i Malmö! Autentiska, som riktiga fönster med verkligt liv utanför.

Den här minutiösa tekniken tar Karin med sig också till sina övriga och senare målningar. När hon vill, det bör påpekas. Det är som om motivet bestämmer teknik och stil. Eller stunden, själva målningsögonblicket.

Här finns flera närmast fotorealistiska målningar: självporträtt, fiskedon, en sil och av Ingvar Holm, Gösta Vitestam och Fritiof Nilsson vid ett restaurangbord som är överfullt med vin- och spritbuteljer.

Men det finns också impressiva – snarare än impressionistiska – självporträtt, där konstnären fångat sig själv i stunden och känslan. Liksom ”Porträtt av Edgar Allan Poe” och katedralmålningarna från Chartres och Quimper, så mångtydigt otäcka, så kännbart drabbande.

En av mina favoritmålningar, de blåa dubbelkatterna i fönstret, placerar sig mitt emellan.

I ett kapitel skriver Ingvar Holm om ”magisk realism” – utan att definiera begreppet. Så kan man också karaktärisera vissa målningar av Karin Sverenius-Holm, om man just låter bli att definiera.

Även färgerna växlar. Hon kan måla med klara, direkta färger med var sin tydliga plats på tavlan. Men färgerna kan också vara mörkare, mer grumliga och gå i varann.

(Ystads Allehanda 2010)

Kvinnornas folksång från fäbodarna

Så här skrev jag när jag i Hifi & Musik recenserade årets folkmusikaliska Manifestprisvinnare…

Ulrika Bodén
Te berga blå / To The Blue Mountains
(Dimma)

ulrika-bodenTema: ensamhet.

Halva året gick kvinnorna för sig uppe på fäbodarna: vallade kor, får och getter, lockade på dem med vallrop och sjöng, kom på ord och melodier när de, som det står i CD-häftet, ”mjölkade, ystade, höll rent i fähus och stugor, diskade mejerikärl, gjorde upp eld, letade försvunna kor, bar ved, vatten och en och annan kalv som inte orkade gå själv”.

Vilket slit! Men vid storhelger kom spelmän och byns ungdomar upp på besök. Det blev dans och fest!

Denna fäbodkultur – vallmusiken – dokumenteras, vårdas och värnas av sångerskan Ulrika Bodén på albumet ”Te berga blå”. Samtidigt som hon bygger ut och på traditionen, nyskapar och personliggör.

Ulrika presenterar kulturen från fäbodarna som både historisk och levande. I CD-häftet kan man, faktiskt, läsa att i jämtländska Klövsjö finns än i dag fäbodar i drift.

Trots att fäbodkulturen var ensam har albumet blivit allt annat än enformigt. I inledande ”Kosviten”, som sjungs a cappella, sammanförs korop från olika vallerskor. I så atrt säga titelspåret ”Te boern å berga blå” – en ”kauklåt” omgjord till marsch – medverkar förutom Ulrika, sång och dulcimer, även Emma Ahlberg, 5-strängad fiol, Niklas Roswall, moraharpa, Daniel Fredriksson, moraoud, och Petter Berndalen, trummor, klockor och symbaler.

I ”Langt ifrån bögda” – en sång om festliga tillfällen med spel och dans – medverkar också Ahlberg och Roswall samt Daniel Ek, harpgitarr. Fast allra häftigast tycker jag det blir i ”Ut på betet”, där sångerskan Bodén med slagverkaren Berndalen skapar folkmusik av den ojämna rytmen från en ledarkos klocka.

Ulrika Bodén har gjort en kvinnoskiva – och en ovanlig sådan – som jag tror måste bli årets folkmusikalbum.

(Hifi & Musik)

Gerthel och Björling

Oavsett vilken sorts tenor som en klassisk tenor är, så kan vissa av dem nå upp till höga c. Andra kan det inte eller förmår sällan att göra det. Varken Jussi Björling eller Olav Gerthel blev kända för att kunna sjunga de högsta, ljusaste tonerna. De var inte heller tenorer av samma sort: Jussi var en dramatisk tenor medan Olav Gerthel alltså var en lyrisk. Trots detta jämfördes Olav Gerthel och Jussi Björling av journalister och recensenter. Och så konstigt var det kanske inte ändå, eftersom de åtminstone delvis – med- eller omedvetet från Gerthels sida – hade samma repertoar.

Så låt mig ha fräckheten att fortsätta jämförelsen …

olav-gerthelMalmö Stadsteater hade 1957 premiär på La Bohème med Olav Gerthel (som Rodolphe), Ethel Mårtensson (Mimi), Musetta (Astri Herseth) och Nils Bäckström (Marcel). Också detta blev en succéföreställning – den här gången både för Olav Gerthel och hela uppsättningen. Men tydligen ville ledningen ändå ha extra dragkraft: Jussi Björling togs nämligen in för att gästsjunga = ersätta Gerthel i ett par föreställningar av Bohème.

”Jussi Björling var inte bra”, säger Sten Sjöstedt. ”Hans sång nådde inte ut. Det är en stor scen i Malmö. En svår scen att sjunga från. Jussi kanske missbedömde det, inte visste var han skulle stå på scenen. Olav Gerthel var en bättre Rodolphe. Han sjöng bättre, Olavs sång nådde ut. Olav Gerthel var dessutom både sångare och skådespelare.”

”Olav Gerthel alternerade med Jussi Björling”, säger Otto Kern. ”Eller rättare sagt, Jussi kom ner två kvällar och sjöng. Vi blev förvånade över att han hade en så liten röst. Ja, Jussi hade en tät röst men Lasse nådde ut med rösten väl så bra.”

”Jag upplevde också Jussi Björling när han kom ner till Malmö Stadsteater för att göra ett gästspel i Bohème”, säger Carlhåkan Larsén. ”Lite tidigare hade jag varit i Stockholm och sett Jussi, då var han bra. Men i Malmö var han inte i toppform. Han använde inte heller scenkostymen utan hade med sig sin egen, blåa Bohème-kostym. Tala om stjärna.”

”Olav Gerthel var en ensemblemänniska också, kunde spela teater ihop med den övriga ensemblen. När det gällde Jussi Björling så behövde man inte vara van vid teater för att se att han inte hade någon rollgestaltning. Han sjöng och när han sjöng bra så sjöng han kanske bäst av alla. Men Olav Gerthel både sjöng och spelade teater”, säger Larsén.

Det sista påpekade också Curt Berg – fast mer brutalt – när han i Dagens Nyheter recenserade La Bohème på Malmö Stadsteater: ”Olav Gerthel sjöng Rodolphe mycket bra, men vad han gjorde ännu bättre var människan Rodolphe. Detta blev som gestaltning mycket varmare, vackrare, klarare än exempelvis Jussi Björlings småfeta poet. Jag har aldrig sett en bättre Rodolphe.”

Jag vet, så här får man inte göra: jämföra Jussi med någon som helst. Jussi Björling är helgonförklarad. Den som vågar ha en något avvikande åsikt väcker ilskan hos hans envetna fan club. ”Sjunger Olav Gerthel ´O helga natt´ vackrare – ja, t o m bättre – än Jussi Björling?” provade jag att skriva på twitter och facebook. Svaret blev ett omedelbart ramaskri.

Ingen av Olav Gerthels skivinspelningar – ett par 78-varvare, flera EP-skivor och en LP – är tillgängliga på CD. Några av dem finns utlagda på YouTube och på Spotify kan man höra en handfull inspelningar ur Hoffmans äventyr och Sköna Helena från Malmö Stadsteater. EP:n från 1956 med Olav Gerthels insjungning av ”O helga natt” tillsammans med Karlskoga Kammarkör lyckades jag hitta via auktionsajten Tradera.

Hör Olav Gerthel sjunga ”O helga natt”.

Jag lyssnade och blev … helt betagen. Det är ordet. Olav Gerthel sjunger precis som de citerade recensenterna skrev om honom på scen: lyriskt och vackert, lätt och flödande. Om man nu tänker sig den märkliga tanken att jag inte hade varit musikjournalist och recensent idag – utan på 50-talet. Jag har precis fått den här EP:n (dito) för recension och ska skriva om den i någon tidning. Vad hade jag skrivit? Vad hade jag gjort?

Jag skulle skriva att Olav Gerthel börjar försiktigt, liksom sjunger in sig i melodin. Jag skulle nämna det mjuka och varma i hans röst. Att han sjunger så tydligt att varje ord hörs, både vokaler och konsonanter. Han sjunger i nära samklang med den ackompanjerande orgeln och när han höjer rösten, tar i lite mer, och lite mer ändå, då sjunger han ändå så mjukt och varmt. Skönheten följer med in i styrkan.

Efter detta skulle jag nog jämföra med facit, alltså Jussi Björlings tolkning av ”O helga natt”. Han tar i mer, redan från början. Han sjunger bra förstås. Men sjunger han inte mer kraftfullt än vackert, muskulöst på bekostnad av det sköna? Och när Jussi tar i som mest, mot slutet, då har inte styrkan och kraften långsamt vuxit fram utan blir ett plötsligt utbrott; inte ett crescendo utan en tornado.

Jussi Björling sjunger toner, tar fram så mäktiga toner han kan ur sin stora röst. Och den är stor, den är kraftfull. Olav Gerthel sjunger både toner och ord, formar tonerna så att orden får plats i dem, glömmer aldrig att förmedla innehåll och budskap. En dramatisk kontra en lyrisk tenor. Nej, de borde inte jämföras. Men det var inte jag som började, det gjorde 40- och 50-talens recensenter. Det är en smaksak vem man föredrar. Men Jussi Björling har fått evigt liv. Olav Gerthel är bortglömd. Det är, som jag skrev inledningsvis, inte rättvist. Det var min poäng.

(Ur boken ”Olav Gerthel – Från Mozart till Vårvisan”, utgiven av Arx Förlag 2015)

— GOD JUL 2016 och GOTT NYTT ÅR 2017! —

jul-gosta

GOD JUL & GOTT NYTT ÅR!

önskas alla vänner och bekanta,
i verkliga livet och på nätet.