Erikssons internationella jullista ständigt uppdaterad

Min internationella jul-Spotifylista, också förstås uppdaterad inför julen 2017.

Annonser

Folklikt 2017

Från tidigt 70-tal och framåt – men något års avbrott under Schlagertiden på 80-talet – har jag skrivit i Hifi & Musik.

Det är en gåta för mig att såpass få köper den här tidningen för & Musik, eftersom Hifi & Musik var och förblir en av Sveriges bästa musiktidningar vad gäller bevakning av skivutgivningen. Just därför som jag skriver där, för att tidningen är bra.

T ex julnumret – ute nu – innehåller som alltid en maffig skivrecensionsavdelning – rock, pop, folk- och världsmusik, elektroniskt, jazz, klassiskt m m (var hittar man ett så stort och brett recensionsurval någon annanstans?) – och dessutom en genomgång av Bob Dylans gospelbox, min krönika om Anders F Rönnblom från start till idag, musikaliska julklappar och dessutom årslistorna.

Så här blev min skivårslista för 2017, vald bland de genrer jag oftast brukar skriva om i Hifi & Musik.

2017 års bästa / Folklikt

Jessi Colter1) Jessi Colter
The Psalms
(Legacy/Sony)

Jessi Colter har slagit upp Psaltaren i Bibeln. Hon sitter vid pianot: sjunger, spelar och komponerar direkt. Soul, country, blues och gospel – allt på samma gång. Eller kalla genren för, kort sagt, Jessi Colter. Hon själv, djupt inuti. Något sårat och vädjande i rösten men också styrka – ja, fananamma. Balansgången mellan vilja och uppgivenhet, styrka och svaghet – eller snarast svaghet i styrkan, styrka i svagheten. Det som är så sprött att det när som helst kan spricka – men aldrig gör det.

2) Marjan Vahdat
Serene Hope
(KKV)

Stämningsfulla mattor av flätade toner och rytmer som Marjan Vahdat låter sin röst vila på men också resa sig ifrån. Hon sjunger så stilla fast med tystlåten intensitet, mörkt och djupt men glider också upp till ljusare, långt utdragna toner. Traditionellt blir nutida: ur månghundra- ja, flertusenåriga traditioner skapar hon sin egen persiska sång.

3) Peter Collin:
Vivat, klang! Carl Michael Bellman
(Ladybird/Naxos)

Med sina tonsättningar av ”Fredmans testamente” placerar sig Peter Collin bland de främsta Bellman-tolkarna. Hans sång kan ibland påminna om Fred Åkerströms. Texter som diktar vidare från epistlarna, blir mer personliga och, låt säga, än mer bellmanska. Som i Bellmans lyriska självporträtt Hvar skall jag födan taga.

4) Tove Bøygard
Blåe drag
(Lucky B Records)

Tove Bøygard diktar och sjunger country så man undrar om det är country? Jo, det är det. Om hon sjungit på engelska hade det hörts tydligt; när hon skrver och sjunger på norska så blir det norskt. Hennes på samma gång ljusa, mörka och djupa röst glider mellan amerikansk country och folksång, norsk vissång, pop och rock. Allt blandas till country på norska.

5) Lisas
Sally Wiola Sessions Volume II / Fiddle & Accordion Conversations
(Sally Wiola/Playground)

Lisa Rydbergs & Lisa Långbackas duospel gör det svårt att tro att för inte alls många år sen ansågs det omöjligt för fiol och dragspel att samspela i svensk folkmusik. Rydbergs fiol och Långbackas ackordeon söker varann och möts, tonerna studsar tillbaks eller kommer närmre ändå. Minimalistisk folkmusik där känsla och stämning är allt – ja, en del av alltet.

6) Beches Indian Brew
(Country & Eastern/Naxos)

7) Oumou Sangare
Mogoya
(No Format)

8) Kronos Quartet
Folk
(Nonesuch/Warner)

9) Black String
Mask Dance
(Act/Naxos)

10) My Bubba & Elsa
My Bubba & Elsa sjunger visor
(Fake Diamond Records)

(Hifi & Musik 2017)

Erikssons svenska jullista ständigt uppdaterad

Min svenska jul-Spotifylista, förstås uppdaterad också inför julen 2017. 

Vi som bor på landets skräpytor

Det bor ju folk överallt! Så brukar jag utbrista när vi är ute och kör med bilen. Senast uppåt Västergötland, Småland och Blekinge men det kan också vara i Skåne. Vi kommer in i något litet samhälle eller kör på en landsväg och skymtar hus i skogen och bland fälten. Jag låter nog häpen och dum för min hustru skrattar åt mig.

Men jag tycker så – att det är lika märkligt som fantastiskt att det år 2017 finns människor överallt på svensk landsbygd. De bor ju inte där, egentligen. Vi bor ju inte här på landsbygden – i sydöstra Skåne och Vollsjö – egentligen.

po-tidholm-laget-omslag-634x1024Då syftar jag på en uppgift i journalisten Po Tidholms nya bok ”Läget i landet –  89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror” (Teg Publishing). Där anges att idag bor 85 procent av Sveriges befolkning i städer och 15 procent på landsbygd. Dessa 15 procent råkar alltså finnas just där vi kör? Klart man blir häpen!

Jo, jag skämtar men på allvar. Frågan om centrum kontra periferi är allvarlig. Den ska inte skämtas bort med ordet ”skräpyta”, om nu ekonomie doktorn Kjell A. Nordström skämtade – eller skändade – när han använde detta ord om Värmland och det ”skräp” som lever sina liv på sådana ”ytor” och inte bidrar till Sveriges ekonomi.

Begreppet ”skräpyta” har Nordström, enligt Tidholm, dessutom ”snott” och ”missförstått”. Jag vill vända på det och karaktärisera dem – oss – på Sveriges landsbygd som kulturbevarare. Vi utgör i själva vår existens – som landsbygdsbor – en del av ett svenskt kulturarv. Vad jag menar? Att en modern, civiliserad och demokratisk stat ska värna alla sina invånare såväl som hela den geografiska yta som utgör detta land.

Det ska inte läggas ner = avskaffas. Naiv tanke? Dumt? Po Tidholm debatterar ur Norrlandsperspektiv, som oftast när det talas om lands- och glesbygd. Det kan vara rätt, till viss del. Att bo i Vollsjö är inte samma sak som att bo i Norrlands inland. Men ”skräpytor” finns också i Småland – ja, till och med i Skåne.

Under 70-talets ”gröna våg” krympte Stockholm med 100 000 invånare, Malmö med 30 000 och Göteborg med 35 000. Det var på 70-talet också som vi bosatte oss i Skåne. Fast ”gröna vågen”? Skaffade de sig bondgårdar och började bruka jorden, alla dessa 165 000? Själv har jag aldrig odlat en morot utan varit det jag är än idag under alla år. Men att vara frilans på landet går ju inte, anser frilansjournalister i stan. Nähä.

Vollsjö mölla

Vollsjö mölla. Foto: Birgitta Olsson

Vad jobbar alla människor med? brukar jag fundera när vi ser husen på landet. Pendlar de till någon stad eller ett större samhälle? Hur många driver företag? Jag minns från sent 80-tal när jag och två till tänkte starta en tidskrift utan gemensam redaktion. Vi bodde ju på tre olika platser i Sverige.

Det blev inget av men det konstiga är att det inte sker idag. Hur många = få tidnings- och andra företag drivs på distans? Den tekniska utvecklingen har gjort det möjligt att bo och arbeta var som helst, både i Sverige och utomlands. ”Jag vill inte politisera detta i onödan”, skriver Tidholm. ”Landsbygdsfrågan” borde inte vara en politisk fråga, i betydelsen höger eller vänster. Men det går inte heller att komma undan politiken.

Riksdag och regering måste ta ställning till om frasen ”Hela Sverige ska leva” gäller idag eller om större delen av Sveriges yta ska bli sommarland för danskar, tyskar och urbansvenskar. Lite svårt att tro att en majoritet av de politiska partierna skulle – våga – föreslå det senare. Men då gäller det att riks- som kommunpolitiker verkställer detta i praktiken, den så kallade verkligheten.

Vi hade turen att hamna i Vollsjö. Här finns en livsmedelsaffär – med post. Och posten har aldrig tidigare fungerat så bra. Det är nödvändigt, hur ska ett landsbygdsföretag kunna tillverka något om det inte går att skicka paket? Vi har bredband, till skillnad mot andra i Vollsjö och Sjöbo kommun. Lika nödvändigt för att driva företag. Viss svensk – och skånsk – landsbygd har inte ens fungerande telefoni.

Den så kallade marknaden bedriver ingen landsbygdspolitik. Det krävs politiska beslut och kontroll av att de genomförs. Riksdagen borde också kunna besluta om differentierad drivmedelskatt. Nej, kollektivtrafiken kommer aldrig att vara tillräcklig. Även kommunpolitikerna måste tänka om.

Tre sydöstskånska kommuner – Sjöbo, Tomelilla och Simrishamn – kan vara exempel. Sjöbo satsar på inflyttning med pendling och det går väl här, kanske. Men vill Tomelillas invånare pendla till jobbet, ens om den nedlagda järnvägen återuppstår och det går snabbare? Från Simrishamn tror jag aldrig att många kommer att ta tåget för att jobba i Malmö/Lund.

Landsortens politiker måste satsa på att människor ska bo men också arbeta lokalt. Att starta ett företag ger försörjning och skapar, när företaget växer, arbetstillfällen inom kommunen.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

 

Erik Moliins träsniderimuseum

Nog borde det finnas ett litet museum i Frenninge med Moliins träsniderier? Öppna snarast ett sådant! I den uppmaningen ska följande krönika utmynna. Men krönikan börjar för ett antal år sen, när jag första gången deltog i Litteraturrundan på Österlen.

Författaren Tomas Löfström undrade om jag ville komma till hans bokcafé utanför Kivik och läsa skrönikor ur min bok om Piratenlandet i Färs. Och jag tänkte att då bör jag också ha något annat och nytt som ingen hört förut att erbjuda. Så jag skrev ihop en låt om att stoppa in en kasse med böcker och ett fodral med gitarren i bilen för att åka på litteraturrundeturné med sitt = mitt ”one man band”. Titeln blev: ”Litteraturrundan boogie”.

Ett par år senare skulle jag medverka på Wollsjö Mill, också under Litteraturrundan. Då behövdes något nytt och lokalt. Eftersom jag hört bluesmusikern Frenninge-Per spela gitarr och sjunga på Hultivalen (en bit norr om Frenninge) så varför inte en låt om honom? Ni vet väl (jo, det gör ni!) att Robert Johnson blev en bluesmusikalisk legend genom att sälja sin själ till Djävulen, som han mötte vid en korsväg.

Och man kan faktiskt göra något liknande om man bor i Frenninge och vill bli en jäkel på bluesgitarr. En mörk, kall vinternatt går man upp till Frenninge kyrka och kommer överens med Gloson, den vilda, mytiska grisen med brinnande ögon och rygg som ett rakblad. Sen bjöd jag in Frenninge-Per för att spela gitarr på låten ”Blues från Frenninge med ojämn stanza”.

Här kan du klicka och kolla Pratbokens filmade presentation av träsnidaren Erik Moliin.

Nu har det blivit min egen tradition med en årlig lokal låt till Litteraturrundan. Inför årets medverkan kom låten att handla om träsnidaren Erik (eller Eric, så stavas namnet ibland) Moliin i Frenninge. Nämnde Per (Söderhielm) och hans hustru driver ju, det har jag skrivit om i en tidigare krönika, ljud- och filmföretaget Pratboken och jag hade varit på en visning av de filmer som Pratboken gjort om människor som ligger begravda på Frenninge kyrkogård.

Till exempel Erik Moliin (1855-1933). Jag blev häpen. Från Frenninge, grannbyn till Vollsjö, och här har jag bott sen 70-talet. Ändå kände jag inte till Frenninges prisbelönte träsnidare. Som jag skämdes. Erik Moliin måste uppmärksammas mycket mer…

När Moliin täljde gubbar kom hela trakten me´
Ja, han måste ha porträtterat varenda gubbe i Frenninge
När han täljde sina nötknäppare
Som en annan döderhultare

Så skrev och ”sjöng” jag, också den här gången med komp av Frenninge-Per. Men han invände. Många generaler och liknande hade han sett på Moliins nötknäppare – men inga ansikten från trakten. Ja, ja. Det kallas sångpoetisk frihet.

Erik Moliin kom till Frenninge som åttaåring. Han blev militär, fram till 1888 då han övergick till träsnideri. Ur låttexten: ”Erik Lorentz Moliin var fanjunkare / Men han föredrog nötknäppare.” Han lär, enligt egen utsago, ha täljt över 25 000 nötknäppare. Idag går det ibland att hitta någon av hans nötknäppare på auktion, priset kan vara upp till 4 000 kronor.

Bland andra Oscar II, Anders Zorn och August Strindberg lär ha ägt nötknäppare av Erik Moliin. Men han träsnidade annat också – som dryckeskannor, skulpturer, skåp med mera. Och han prisbelöntes. Guldmedaljen han tilldelades på Parisutställningen 1900 var finast men Moliin fick dessutom silvermedaljer i Ystad (1893), Chicago (samma år), Helsingborg (1903) och Lund (1907).

Hur många, utom samlare av nötknäppare och dylikt, känner nu till Erik Moliin? I Frenningetrakten ska det finnas en privat (hemlig) samling med nötknäppare. Ska inte de ställas ut och visas upp? Historien om Moliins nötknäppare har också en fortsättning. Moliin fick en efterföljare i Malte Olofsson (1913-2006), även han begravd på Frenninge kyrkogård. Olofsson fortsatte att snida nötknäppare men till skillnad mot föregångaren lär han inte ha sålt några.

Ibland muttrar jag över att Sjöbo kommun inte sköter om sin lokala kultur. (Ja, säkert likadant i många kommuner.) Det lokala kulturarvet ligger, anser jag, till grund för hela Sveriges kulturarv och även den kultur som skapas idag. Efter att Sjöbopolitikerna i alla fall förstått att Elfstrands krukmakeri måste bevaras för framtiden, så kan det vara dags att fundera på ett Moliin- och Olofsson-museum i Frenninge. Som min låt slutar:

Att glömma bort människor ska man faktiskt låta bli
Så glöm inte Moliins träsnideri…

PS. Frenninge kan också stavas Fränninge. Jag valde den förra stavningen eftersom den varit vanligast under de år jag bott i grannbyn Vollsjö.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

Landsbygdshistoria med QR-koder

Var uppe vid Vollsjö torg och hämtade posten när jag fick se en skylt på ICA-huset. ”Piratens Vollsjö”, står det på skylten. Också platsen, ”6. Torget”, anges. På skylten finns även en QR-kod och uppmaningen: ”Följ i Fritiof Nilsson Piratens fotspår!” Så jag tar fram mobiltelefonen och låter QR-läsaren fånga in streckkoden.

En film visas i mobilen. Till foton från Vollsjö torg läser Hans Alfredson, han känns ju igen, författaren Fritiof Nilsson Piratens beskrivning av torget i ”Bokhandlaren som slutade bada”. Sen hörs Ernst Hugo Järegård, en annan lätt igenkännbar röst. Vad läser han? Det står i slutet av filmen: en bit ur novellen ”Sång vid en grav” (i ”Historier från Färs”.)

Vollsjö stationKlicka HÄR och titta på Piratenfilmerna. Foto: Birgitta Olsson

I drygt sex minuter blir jag stående, tittar och lyssnar. Fortsätter hemåt längs Storgatans vänstra trottoar och ser en annan skylt, ”5. Biertapparen”, på ett annat hus lite längre ner. Också den försedd med en QR-kod. Men den filmen, tänker jag, får jag kolla en annan gång.

Fast, tänker jag när jag kommit hem, vilken bra idé! Det är Piratensällskapet som satt upp ett antal skyltar på platser i Vollsjö som sägs förekomma i olika historier av Fritiof Nilsson Piraten. Varje skylt har en QR-kod med en film om just den Piratenhistorien och platsen.

Någon dag senare åker jag till Fränninge kyrka. Där har Vollsjö församling, som inkluderar grannbyn Fränninge, haft en liknande tanke. Församlingen lät det lokala företaget Pratboken göra filmer med anknytning till människor som begravts på Fränninge kyrkogård. Fast resultatet blev inte riktigt likadant.

Vid Fränninge kyrka finns några centrala skyltar med en karta över kyrkogården, numrerade gravar och en QR-kod. Mobilens QR-läsare fångar in den streckade rutan och upp kommer en sida med samtliga filmer. Och så är det bara att klicka igång den film man vill se.

Men om man vill stå vid en gravsten, titta på graven och samtidigt se filmen. Eller gå runt på kyrkogården, få syn på en sten och vilja veta något om personen som begravts där. Ja, då blir det svårare. Inte så lätt att memorera var de finns, de gravstenar som blivit filmer, och vissa stenar kan vara svåra att hitta.

Nu ska jag inte gå i polemik men nog borde det väl placeras ut en skylt med QR-kod vid varje gravsten som fått en film? Jag letar – med viss möda – reda på bygdepoeten Nils Eklundhs grav, står där och startar filmen i mobilen. Hårderupspostens redaktör, Bertil Persson, berättar om Eklundh och läser ur hans poesi.

Övriga Fränninge- och Piratenfilmer ser jag hemma i datorn. Från sin dator, platta och så vidare kan man alltså gå ut på nätet och komplettera tittandet. Filmerna från Fränninge kyrkogård (tio stycken) nås via Svenska kyrkan/Vollsjö församling/Fränninge kyrka och Vollsjöfilmerna om Piratens miljöer (sju filmer) finns på Piratensällskapets hemsida.

FränningeKlicka HÄR om du ville se Fränningefilmerna.

Ett stycke bygdehistoria! Inte bara denna bygds historia utan, vad gäller Piratenfilmerna, förstås miljö- och litteraturhistoria för alla som läst Fritiof Nilsson Piraten. Och inte heller Fränningefilmerna är blott lokala utan allmängiltiga skildringar av livsöden.

Till exempel filmen om ”Skumpen”, bonden Nils Månsson som kämpade för tryckfrihet och en folkskola för alla. Eller de bägge filmerna där Marianne Olsson Friberg berättar om sin barn- och ungdom. Min favoritfilm handlar om Eric Moliin, Fränninges ”döderhultare”, som ska ha täljt 25 000 nötknäppare (i form av ”gubbar”).

Piratensällskapets filmer, ofta illustrerade med klipp ur tevefilmatiseringarna av Piratenhistorier, handlar bland annat om bokhandlarens och hans vänners badplats i Vollsjöån, pumphuset och Vollsjö station, Piratens barndomshem. Sistnämnda film ser jag med en tår i ögat och samma ilska som när stationen revs 1983.

Nu ska också Vollsjö kyrkogård förses med QR-koder. En bygdehistorisk QR-länk kommer att gå mellan Fränninge-Vollsjö-Vollsjö by. Som en grund, just grund. Det finns ju fler hus, människor och öden att dokumentera i byarna. Ta vårt hus, här bodde och arbetade två toffelmakare (redan det säger något om skånsk landsbygd) och Nils Yngvesson, som blev kommunalråd i Malmö och växte upp snett över Storgatan, sotade husets skorstenar i sin ungdom.

Dags för Sjöbo kommun, som byarna tillhör, att komplettera och bygga ut, skapa bygdehistoria med modern teknik. Bevara kulturarvet, som det heter. För att främja vår hembygd förstås men Sjöbos politiker skulle också kunna gå före och visa andra kommuner hur bygdehistoria kan bevaras med filmer och QR-koder.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

Dem som kritikernas blickar gått förbi

Det blev ett sorgligt besök på Karinholm i Vik. Meningen var att Karin Sverenius (1950-2017) skulle fortsätta att måla och ställa ut i sin kombinerade ateljé och konsthall. Men så dog Karin också, inte långt att efter att Ingvar Holm, hennes make, hade gått bort.

Under en helg kunde man en sista gång se hennes målningar på Karinholm, som nu ska säljas. Fast det finns ännu en chans att tyitta på målningarna, till och med den 17 december visas de på konstmuseet Ars Divina i Bjärnum. Och jag hoppas att hennes fascinerande, så olika och varierade självporträtt den här gången hänger duk vid duk.

Karin Sverenius var ju högst personligt närvarande i sin konst. Särskilt självporträtten blir en självbiografi. Tråkigt att hon inte fick den uppmärksamhet hon var värd. Jag, som inte är konstkritiker utan blott konstbetraktare och journalist, har aldrig förstått att en konstnär kan vara hur bra som helst men ändå bli förbisedd av konstkritiker och gallerister.

Charlotte Johannesson YA (1)Charlotte Johannesson betraktar sina datorverk under tiden med Digitalteatern på 80-talet. Foto: Birgitta Olsson

Moki Cherry (1943-2009), också hon delvis verksam i Skåne, är ett liknande exempel. Det smärtade Moki rätt igenom hela livet att hennes konst – tygapplikationer, foto- och bildkollage, ett slags tavelskulpturer – aldrig riktigt uppmärksammades och togs på allvar. Men Moderna Museet i Stockholm ägnade ju en utställning åt Moki Cherry? Jovisst, efter att hon dött.

Därför blev jag så glad för att Elisa Halvegård, som i skymundan, lite vid sidan om, varit konstnär i Malmö sen 70-talet, fick en egen vägg när temautställningen ”Malmö brinner” sammanställdes på Moderna Museet/Malmö. Äntligen! utropade jag. Elisa har gått från grafiska till broderade bilder och även målningar, alltid lika personligt verklighetsdrömska och så pyttesmå att man får lägga näsan emot för att se alla detaljer i en bild.

Också glädjande att nu i veckan gå omkring på Malmö konsthall och konstatera att Charlotte Johannesson, från Malmö och numera Skanör, börjat uppmärksammas i eget namn och inte enbart som en del av sin konstnär till man, alltså Sture Johannesson. Nog var det på tiden, för att uttrycka det milt.

Charlotte Beuys 1

Från Charlotte Johannessons utställning på Malmö konsthall: ett porträtt av Joseph Beuys flimrar fram på datorskärmen. Foto: Bengt Eriksson 

Det började med att Mats Stjernstedt, chef för Malmö konsthall, valde Charlotte Johannesson som en av de nordiska konstnärerna på årets Venedigbiennal. Jag fick gnugga mig i ögonen och titta en extra gång innan jag kunde tro att det stämde.

Trippelutställningen ”Ressure/Imprint” på Malmö konsthall (Charlotte Johannesson, Ester Fleckner och Ruth Wolf-Rehfeldt) visar att Stjernstedt menar allvar med att lyfta fram hennes konst från skiftet mellan 1970- och 80-talen, då Charlotte gick från textil- till datorverk.

SJ 120 BoyFast för mig pågår Charlottes (och Sture) Johannessons utställning mest hela tiden. Det har den gjort sen tidigt 80-tal. På väggarna i vårt hus hänger några affischer/stora tryck med Digitalteaterns datorbilder: tre porträtt av David Bowie, Bob Dylan och Boy George (sistnämnda bild blev omslag på ett nummer av rocktidningen Schlager).

Digitalteatern var namnet som Charlotte och Sture Johannesson använde när de började skapa bilder med hjälp av den dator, Apple II Plus, som de bytte till sig mot ”I´m No Angel”, en av Charlottes vävnader. Förresten var det nog snarare så att Digitalteatern fick hjälpa Appledatorn. För Charlotte (och Sture) Johannessons bilder gick egentligen inte att göra på en dator.

SJ 117 Bowie NY239 pixlar gånger 192 och åtta färger. Under åren har jag bytt åsikt om dessa pionjärbilder inom datorkonsten. De var först klatschiga popbilder i tiden och sen daterades de av den snabba datorutvecklingen till dokumentationer av tidiga, primitiva datorer. Nu – ja, inte förrän idag – begriper jag vad de är: enastående konstverk.

De överstora pixlarna kunde vara grovt garn och tygremsor. David Bowie-, Bob Dylan- och Boy George-bilderna är ju vävnader. De har ”bara” förts över från vävstol till dator. Utställningen på konsthallen i Malmö poängterar just den känslan.

Charlotte Johannessons textila verk (med motiv som Musse Pigg och utropet ”Drop Dead”) flankerar ett bord med sex datorskärmar där bildspel flimrar förbi (bland annat porträtt av Joseph Beuys, David Bowie, Victoria Benedictsson, Ulrike Meinhof och Sture Johannesson). Runt hörnet hänger två långa rader med datorgrafik: bilder skapade i och utskrivna från dator.

Det kunde vara popkonst. Men bildernas populärmotiv betraktas lite från sidan, ur en annan vinkel. Jag går närmare, allt närmare och närstuderar bilderna. De är ju liksom rutmönstrade. Som om bilderna broderats på aidaväv.

3 X kultur

1. Layout. Apropå datorpionjärer minns jag när Unni Drougge, nu författare och redaktör för Kvinnotryck, satt i en gammal skola i Buus (en bit norrom Vollsjö) och layoutade Magazin April på en Appledator med liten svartvit skärm. Men Unni layoutade i färg! Det färgrika resultatet, som inte syntes förrän tidningen tryckts, skapade Unni i sitt huvud.

2. Målningar. For till Lövestad för att se en utställning med Stig Åke Stålnacke, journalist och konstkritiker innan han började måla, på Galleri Gimlelund. Riktigt uppiggande! Stålnackes tidigare mörka målningar visar nu yttre och inre landskap där mörkret lättas upp av ljusare akrylfärger. Också flera figurativa, låt säga, allmogemålningar.

3. Än mer konst. Kunsthal Charlottenborg i Köpenhamn har skapat en aldrig tidigare visad Yoko Ono-utställning. Frågor, budskap och tankar som Yoko spritt i tryck och på stortavlor sattes ihop till utställningen ”Transmission”, som börjar i konsthallen för att sen sprida sig ut på stan: till caféer, tidningar, radio, frimärken… Måste ju kollas in!

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)