Etikettarkiv: Rosengård

Fattigdomens Malmö

Björn Ranelid
Tyst i klassen
(Albert Bonniers)

Björn Ranelids nya roman är så fylld av solidaritet att sidorna bågnar. Titeln syftar både på skolan och samhället. Oavsett var skulle arbetarklassen hålla truten.

Roman, förresten. ”Tyst i klassen!” är mer av en krönika över 1900-talets underklass i Malmö (och Sverige). Berättarens röst hörs klart och tydligt. Ranelid har doppat pennan i sitt eget hjärteblod. Som vanligt eller oftast skriver han som han talar – på en prosa mitt emellan ljugarbänkens och predikstolens.

En sann berättelse, enligt boken. Ranelid fick i uppdrag av Karin Lilja, städerska och sjubarnsmamma från Hollywoods nödbostäder, att skriva hennes roman. Jag betvivlar inte sanningshalten – men sanningen är större än en person. (Den rymmer till exempel något geografiskt så långt ifrån men klassmässigt närstående som min mammas uppväxt i en stenhuggarbostad på Vätö.)

Karin Lilja blir 94 år. Hon är då änka sen länge. På 60-talet flyttade hon till arbetarnas nya paradis. Nu befolkas Rosengård av ”vandrande tält”, svartklädda invandrarkvinnor som aldrig får lämna ”rastgården”. Hon ser kvinnoförtrycket – ett annat men ändå detsamma.

Till Karin Liljas begravning kommer hemsamariten Soraya från Iran. Hennes ögon och händer är det enda man ser. ”Er mamma Karin”, säger hon, ”blev också min mamma.” Ranelid skriver: ”Två kvinnor har därmed besegrat alla skilda kulturer och avstånd på kartan”.

Karin fick sex barn, samtliga pojkar, med Oskar Lilja, gårdskarl och eldare. Mannen söp, slog och krävde. Det gick illa i livet för flera av sönerna – för några skulle det gå lite bättre. Karin och Oskar fick också dottern Kristina, men hon var jungfrufödd.

Kristina Lilja är bokens andra huvudperson. Hon hör både hemma i Malmös nedgångna nödbostäder och någon helt annanstans. Det handlar om solidaritet – att välja sin solidaritet. Hon kunde ha valt det andra – det bättre, finare och rikare – men Kristina förblev solidarisk med sin fattiga familj i pinnakåken. Hon blev präst. Hon vigde sitt liv åt de svaga och utsatta, inte minst prostituerade kvinnor.

Samma val har en författare. Vilket ämne ska väljas? Vilka människor bör skildras? Björn Ranelid är inte med i själva berättelsen. Han står bredvid, betraktar och beskriver. Björn växte upp en bit ifrån nöden i det kvarter som fick öknamnet Hollywood men han och Kristina gick i samma klass på Rörsjöskolan.

”Tyst i klassen!” är ett facit till många av de Malmö-böcker som skrivits de senaste åren. Ranelid gräver upp arbetarklassens fornlämningar under dagens HSB-hus på Östra Farmvägen. Han skildrar en malmöitisk historia som Per Svensson aldrig kom till på sin cykeltur genom medelklassens Malmö. Han placerar Zlatans livshistoria i den svenska arbetarklassens.

Som en tanke fortsätter Karin Lilja att cykla tills hon blivit 87 år. Cykeln, det finaste hon fått förutom barnen, var en gåva från maken Oskar. Också i familjen Lilja fanns en ung, lovande fotbollsspelare. Men för arbetarpojken från Hollywood gick det sämre.

(LO Tidningen, numera Arbetet, 2012)

Annonser

Det är så enkelt men inte så enkelt

Kristian Lundberg
Och allt skall vara kärlek
(Ordfront)

”Det är så enkelt”, skriver Kristian Lundberg. ”Det är så enkelt”, skriver han på var och varannan sida i sin nya bok, ”Och allt ska vara kärlek”, som kanske är en roman men ännu mer en själv- eller snarast livsbiografi.

Och en ”fristående uppföljare till Yarden”, enligt omslaget. Men den nya boken är lika mycket en föregångare till succéboken ”Yarden”; både en bakåt- och framåtblick, ännu ett skriv- och livsförsök.

”Det är så enkelt”, skriver Lundberg. Han tillägger: ”Faktiskt.” Och så svårt, tillägger recensenten. Att leva. Att veta vem man är; vem man var och om man fortfarande är densamma. Att älska. Att veta vad kärlek skulle kunna vara och förmå.

Kristian Lundbergs så kallade deckare i Malmömiljö hade jag skrivit om och hyllat. När sen ”Yarden” kom, så sa Kristian Lundberg: ”Det här är nåt annat.” Men jag var tyst, jag svarade inte, då sa han: ”Men det tycker inte du…”

Nej, det tyckte inte jag. Det kan jag inte tycka. Tvärtom tycker jag att Kristian Lundberg alltid skriver ”likadant” (om än inom citattecken). Varje ny bok, poesi eller prosa, blir ett nytt kapitel i en och samma livslånga bok = hans livsbok. Om han fogade ihop raderna till meningar och jämnade ut högerkanten så skulle dikterna bli prosa. Om han plockade meningar ur prosaböckerna, klippte av och delade upp dem på olika rader så skulle prosan bli poesi.

Miljön är Malmö, i dikter som prosa, i nästan-deckare som nästan-romaner. Var går gränsen mellan icke- och kriminalitet? Finns en sådan gräns? Nej, allt handlar om livet, om olika sätt att förhålla sig till livet, olika förmågor att klara av det. Vem är jag? Och därför lever jag så här. Vem är du? Och därför lever du så där.

”Det så enkelt. Faktiskt”, skriver Kristian Lundberg. ”Och allt ska vara kärlek.” Han återminns, det han mindes förut, jag minns det också, hur han tidigare blickade tillbaks på barn- och ungdomen. Barndomsvännerna, vart tog de vägen? Frasse. Rolle. Sonny. Conny. ”Listan är oändlig.” Vart tog Kristian själv vägen, vad gjorde uppväxten med honom. Han minns sin mor. Han minns spriten. Han minns – nej, det gör han inte – tiden på sjukhus. Han minns arbetet på Yarden, nere i Malmö hamn, också i nya boken.

Han ältar. Och ältar. Återbesöker platserna, i minnet och verkligheten, alla gator och stadsdelar där han växte upp, ser dem nu och minns dem då. Bennets väg 45c i Rosengård. Ehrensvärdsgatan. Rosendalsvägen. Kirseberg. Värnhemstorget. Omställningsplatsen för fabriksnya bilar i Malmö hamn, alltså Yarden. Fotot av pojken i ett träd på väggen i en övermöblerad lägenhet. Hans mors sönderklottrade block. Sig själv. Den han var, den han blev, den han är. Kärleken. Den som var, som kunnat bli.

Kristian Lundberg skriver lika intensivt som hans mor i sitt block. Han skriver som om han predikar. Han predikar livet. Och kärleken. Inte minst för sig själv, men också för oss. Han skriver sig och därmed mig och därmed dig. Längre meningar varvas med kortare. Som om han skrivit snabbt, intensivt, för att hålla sig vid liv, för att återupprätta livet. Och kärleken. Och sen redigerat texten, lika snabbt och intensivt. Det tog nog lång tid.

Han diktar och berättar. Dikt? Eller prosa? Bäggedera. Mitt emellan. Varken eller. ”Den som skriver”, skriver han, ”är i rörelse mellan polerna av disciplin och vansinne. Kan jag säga att det är ett behärskat raseri? Finns det ett sådant uttryck?” Kan jag skriva, skriver recensenten, att han försöker behärska ett liv som raserat… nej, inte raserats utan raserat sig självt. Behärska sig själv, 14-åringen på skolpsykologens mottagningsrum.

Berätta sin historia och stadens, greppa sin historia och arbetarstaden Malmö. Sin klass. ”Att vara barn och fattig är att bli instängd i en mörk, trång garderob”, skriver han. ”Vad händer om man kastar ett barn i marken?” undrar han. ”Vad händer om man kastas i marken. Inte en gång, utan flera gånger? Dag efter dag?” undrar han. ”Är det verkligen så enkelt?” frågar han. ”Det är så enkelt”, svarar han. ”Hur blir man mänsklig? Man misslyckas.” Vansinnet. Grymheten. Alkohol. Delirium. Kärleken. Ensamheten. Far och son. Son och far. Sin son. Sin far. ”Han kommer som ett varsel, om man så vill.”

”Och allt skall vara kärlek” handlar också om författaren Lundberg. Om att försöka skriva det han vill skriva; sitt liv, sin stad, sin klass. Det går inte, det är omöjligt. Han börjar om på varje sida. Boken består av korta, intensiva texter, där han försöker en gång till, tar om. Mellan texterna i boken finns – eller har det funnits – andra texter, lika intensiva, lika behärskat rasande, säkert också skrivna men slängda, de deleatades, för att Kristian Lundberg börjat om; igen, igen.

”Och allt skall vara kärlek” är en tunn bok till sidantalet men mättad, så innehållsrik att den rämnar och skrämmer. Till sist återstår kärleken. Hon/Henne. Finns hon? Är hon? Ett opassande ord kommer för mig: rosenrött. Kristian och Hon, Hon och Kristian återfinner varann. Boken ”Och allt ska vara kärlek” slutar i så rosenrött att jag tror det är en dröm. Kan det vara sant? Finns kärleken som en fysisk person eller skriver Kristian Lundberg om kärleken – den allmänna, den nödvändiga, den omöjliga?

(Ystads Allehanda 2011)

Årets danska deckarhylla

Gretelise Holm, Elsebeth Egholm och Sara Blædel är de främsta inom den nya kvinnliga deckarvågen i Danmark. Inget nytt från Gretelise Holm, min personliga favorit, men Elsebeth Egholm och Sara Blædel är aktuella med ”Närmast anhörig” (Wahlströms, övers: Karin Andræ) respektive ”Aldrig mera fri” (Norstedt, övers: Eva Mazetti-Nissen).

Både Egholm och Blædel skriver nutidsdeckare: personer, miljöer och intriger placeras mitt i Danmark just nu. Vad måste då finnas med och påverka kriminalgåtan, vara huvudspår eller ett ämne av flera?

”Utlänningsproblemet”, förstås. Som man så bryskt säger i Danmark när det handlar om invandrings- och flyktingpolitik, andra kulturer, religioner och människor.

Elsebeth Egholm Foto Morten_HoltumDet vill säga dagens Danmark, inte samma land som för ens 15 eller 10 år sen. I detta nya Danmark utspelar sig bägge romanerna. ”Närmast anhörig” är Elsebeth Egholms fjärde deckare med och kring journalisten Dicte Svendsen i Århus, medan ”Aldrig mera fri” likaså är Sara Blædels fjärde med polisen Louise Rick och hennes journalistväninna Camilla Lind i Köpenhamn.

Elsebeth Egholm Foto: Morten Holtum

Många svenska kritiker verkar ha en njugg inställning till den kvinnliga deckarvågen från Danmark, inte minst vad gäller Egholms och Blædels senaste deckare. Visst har de skrivit ännu bättre förut – som Egholms deckardebut ”Dolda fel och brister” och Sara Blædels otäcka våldtäktsskildring ”Kalla mig prinsessa” – men inte är väl deras nya deckare så mycket sämre än det mesta som svenska deckarförfattarinnor skriver? Varför måste författarinnor från Danmark skriva så mycket bättre än sina kriminella systrar i Sverige för att få bra kritik?

En kulturkrock, någonting i temperamentet och skildringen av dagens samhällsproblem som inte passar recensenterna i Sverige? För mig är det tvärtom: de danska deckarna är spännande och ger samtidigt inblick i ett, för så kan man beskriva dagens Danmark, annat samhälle. Fast Egholm och Blædel saknar pekfingrar. De skriver och berättar, tänkandet och ställningstagandet, mänskligt, samhälleligt och politiskt, överlåts (oftast) till läsaren.

(För att vara rättvis mot den svenska deckarkritikerkåren bör jag väl påpeka också att ett par riktigt positiva recensioner av Elsebeth Egholms senaste deckare nyligen publicerades i Sydsvenskan och Kristianstadsbladet. Det kanske tar sig…)

”Närmast anhörig” skildrar Århus och Danmark strax efter Muhammed-teckningarna. Egholm låter det mångkulturella och främlingsfientliga Danmark bli en del av huvudpersonernas liv – och därmed av de så kallat vanliga eller gamla danskarnas vardag. En film, som visar en avrättning, skickas till den kvinnliga journalisten. Kommer filmen från en terroristgrupp, finns al-Qaida i Danmark? Journalistens dotter, Rose, kämpar med sin kärlek till Aziz, en invandrarkille. Hon har slagit upp med honom…

Sara Blaedel Foto Jesper SunesenBlædels ”Aldrig mera fri” kunde, till den polisiära thrillerformen, ha skrivits på 90- eller 80-talet. Men då hade de flesta personerna varit infödda danskar, idag har andra människor och kriminaltrådar kommit till Danmark.

Sara Blædel Foto: Jesper Sunesen

Händelserna utspelar sig i två Köpenhamnsmiljöer, i prostitutionskvarteren och vid en liten kyrka. En kvinna ligger död på gatan med halsen avskuren. Någon prostituerad från öststaterna? Kvinnohandel? Ett spädbarn hittas övergivet i kyrkans vapenhus. Vem har lagt dit barnet? Och varför? 

Djupast handlar bägge romanerna om hur människor, huvud- som bipersoner, hjältar som skurkar och de som bara råkat komma med, handskas med en föränderlig verklighet. Hur de hanterar sina – och allas våra – fördomar, väger gott mot ont, blandar vitt med svart.

Efter att ha skrivit detta åker jag och min hustru till Kivik för att äta stekt sill till lunch. Slår på bilradion och hamnar i radioteatern, någon sorts deckarpjäs och jag tycker handlingen låter bekant: en kvinnlig journalist har fått en dvd med en avrättning…

Jovisst, det är Egholms roman Närmast anhörig som dramatiserats för radion med den nya titeln ”Varför just jag”. Men varför har också journalisten bytt namn till Sarah Mellberg? Och miljön är inte längre danska Århus utan svenska Malmö! Hur tänkte de på radion, att det blir lättare att lyssna om historien utspelar sig i Skåne eller vill de visa att Egholms berättelse lika gärna kunnat utspela sig i Malmö med Rosengård?

Men det tror inte jag. Sverige har inte, ännu så länge, blivit identiskt med Danmark vad gäller synen på invandrare och flyktingar. Att berättelserna utspelar sig i ett visst samhälle och i en viss tid, just Danmark på 2000-talet, är själva grunden till, utgångspunkten för och poängen med den nya danska kriminallitteraturen.

KaaberbølogFriis

Lene Kaaberbøl och Agnete Friis Foto: People´s Press

Själv tycker jag det är så spännande med nya deckare från Danmark att jag inte kan invänta översättningar utan läser direkt på danska. ”Drengen i kufferten” (People’s Press), som skrivits av Lene Kaaberbøl och Agnete Friis och nyligen var nominerad till det skandinaviska deckarpriset Glasnyckeln, är min senaste upptäckt.

Ännu en dansk nutidsdeckare. Huvudpersonen, Röda kors-sjuksköterskan Nina Borg, kunde ha varit med i Egholms och Blædels deckare. Hon arbetar med flyktingar, legalt över jorden och mindre legalt under. I yrket kommer hon i kontakt med människohandel och utpressning, misshandel och onödig död.

I början av ”Drengen i kufferten” har Nina Borg fått nyckeln till en förvaringsbox på Hovedbangården i Köpenhamn. Hon öppnar boxen och ser ”en blank mørkebrun læderkoffert”. Hon öppnar kofferten och inuti ligger en liten pojke på kanske 3 år…

Ole FrOle Frøslev, också en av mina danska favoritförfattare, skriver en annan sorts deckare. ”Dragerkuskens brudenat” (People’s Press) är femte delen (av sex) i en serie historiska polisromaner om Köpenhamn under nazistisk ockupation. Nu har tiden nått fram till januari 1944 och kanske kan man mot slutet av den nya romanen äntligen börja ana en annan tid och framtid…

Ole Frøslev Foto: People´s Press

Frøslev skriver långsamt, omsorgs- och stämningsfullt. Kriminalbekjent Poul Bjørner och övriga poliser vid Station 7 på Østerbro fortsätter att sköta arbetet så gott de kan (inte minst kontra Nazitysklands utsända ockupanter). De sticker sina näsor där poliser måste sticka dem för att lösa både små och stora brott, från stölder till mord. Läsaren får följa med, nära nog fysiskt, till andra världskrigets Köpenhamn. Samtidigt, vid sidan om, gör Bjørner vad han förmår för att bidra till motståndskampen.

PS. Nej, det är inte svårt att läsa danska. Ett eller par kapitel, sen går det lika lätt att läsa på danska som svenska (åkej, nästan). Däremot har den sjunkande svenska kronkursen gjort det så jäkla dyrt att köpa deckare i Danmark. Så man får passa på när de kommer som pocket eller låna/beställa hem de danska deckarna på sitt lokala bibliotek…

(Publicerat i Ystads Allehanda 2009)