Fyra kvinnor i svart

Den första kvinnan finns i ”The Woman in Black”, en kortroman från 1983.
Susan Hill, brittisk författare, blandade krimi och skräck i gotisk tradition. Stor succé! ”The Woman in Black” har kallats ”a modern gothic classic”.

Susan Hill skriver olika sorters litteratur. På hennes hemsida återfinns ”The Woman in Black” under rubriken ”Ghost stories”. En annan rubrik är ”Crime novels”. Trots all uppmärksamhet och framgång är det först nu i år som ”Kvinnan i svart” (Modernista; övers: Ola Klingberg) ges ut på svenska.

Resumé: Arthur Kipps har slagit sig ner på landet med sin nya familj. Det är jul. Det berättas spökhistorier. Kan inte styvpappan berätta något? Nej, han vill inte. En enda spökhistoria känner han till och den är så verklig och hemsk att han aldrig kunnat berätta.

Så bestämmer han sig: När julen är över ska han skriva ner sin – sanna – spökhistoria om den gången då Arthur Kipps, som ung Londonadvokat, for till en avlägsen landsortsstad för att övervara mrs Dablows begravning och sortera alla hennes papper i ett stort, öde hus på en ö bortom kustens dimma och tidvatten.

Det var där, vid begravningen och i mrs Dablows hus, som Kipps – ordagrant – drabbades av ”kvinnan i svart”.

Den andra svartklädda kvinnan skymtar i den teaterpjäs som Stephen Mallatratt omvandlade boken till med premiär 1987. Han tog sig stora friheter.

Alla roller (utom ”kvinnan i svart”, som både finns och inte finns) spelas av endast två skådespelare. En ny rollfigur skrevs också in: en ung skådespelare som Kipps tar lektioner av för att kunna framföra sin historia för familjen.

”The Woman in Black” är den näst längst spelade pjäsen i London, nu på Fortune Theatre.

Mycket välspelat (av Stuart Fox och Gwynfor Jones med regi av Robin Herford), även om jag inte uppskattar de pålagda skriken då ”the woman in black” visar sig. Men nog för att det går kårar längs ryggen, också när man ser pjäsen.

Den tredje kvinnan i svart som visat sig för mig förekommer i långfilmen ”The Woman in Black” från 2012 (också på DVD) med Daniel Radcliffe som den unge Kipps. Regisserade gjorde James Watkins och Jane Goldman skrev manus.

Även i filmen har det tagits friheter. Som ett nytt slut, lika hemskt som i boken/pjäsen – men annorlunda. Och så fascinerande skrämmande att se mrs Dablows hus så att säga i verkligheten. (Gungstolen som – dunk, dunk, dunk – gungar av sig själv…)

Den fjärde kvinnan visade sig i Malmö, när gruppen Firstborn Drama i senhöstas satte upp ”Kvinnan i svart” på Kirsebergsteatern. Anders E Larsson och Kurt Löf växlade skickligt mellan olika roller och ännu mer imponerade Fred Kalulanga som regissör.

Pjäsen består av en mängd scener – eller tablåer, några nästan minutkorta – där belysningen tänds upp och släcks ner. Att gestalta varje scen och samtidigt bygga en spännande tråd och stämning kan inte vara lätt.

Kalulanga lyckades – över all förväntan! Ja, bättre än i London. En liten skånsk teatergrupp överträffade faktiskt Londonteatern. Dessutom skrämde ”kvinnan i svart” mer ändå i sin malmöitiska lågmäldhet.

Kunde inte Firstborn Drama bjudas in för att sätta upp pjäsen igen – på någon av Malmö stadsteaters mindre scener? En Sverige runt-turné (om ljussättningen klarar det?) med Riksteatern skulle också kunna bli en succé…

(YA/KB 2014)

Liten Karin i Malmö

Hur kan en syrenfärgad 70-talskjol ha sett ut? Nej, jag såg aldrig någon ung kvinna i syrenfärgad kjol cykla genom Malmö på 70-talet. Var var du, Karin? Vart cyklade du? Tur och retur mellan er sprillans nya lägenhet i Söderkulla och Hemmets Veckotidnings redaktion på Kirseberg och ingen annanstans?

Jo, en gång cyklade du till Cabaret Fredagsbarnen. Sågs vid där fast vi inte såg varann? På Bullen eller hos Zoltan? Där var ju alla. Du och jag också men jag minns ingen tjej i syrenfärgad kjol.

Ser att du ingick i redaktionen för tidningen Hennes. Dit frilansade jag med musiktexter, skrev bland annat om Chuck Berry och rockens historia. Går och tar fram några gamla nummer men du är inte med i redaktionsrutan. Vad gjorde du som journalist på Hennes?

Läste du vad jag skrev? Jag läser dig, just nu din nya bok ”En dag ska jag ta mig någon annanstans” (Brombergs). Och varje vecka i Svenska Dagbladet, dina krönikor och intervjuer. Skriftspråket spontant ur hjärtat. En axelryckning på livsdjupt allvar. Punkt och komma sätts där lusten vill och viljan får lust.

När jag vet att du är sommarboende i Kivik känns det ännu närmare att läsa dig. Fånigt men sant. Nu blir dina texter inte som brev eller mejl utan som nära samtal mellan vänner.

Jag trodde, för så hade det sagts, att ”En dag ska jag ta mig någon annanstans” skulle vara en skildring av hur Karin Thunberg, som min krönika handlar om, ja, det har ni förstått, reste tillbaka till Malmö för att återfinna sig själv som ung kvinna i syrenfärgad 70-talskjol på cykel. Det stämmer delvis.

Karins bok handlar om livet. Det svåra. Att hitta sitt liv. Så omöjligt att man borde låta bli att leta. Här finns några ömma rader som får mig att… nej, jag ska inte skriva att jag får faderskänslor (men nog kan en far känna som en mor) för så oskyldiga är inte mina känslor. Du skriver att du stryker dig över de bröst du inte längre har men formen finns kvar i handen.

Karin Thunberg. Foto: Anders Lundmark.

Du stod, tillbaka på 70-talet, bakom Mikael Wiehe på Konsum när han köpte havregryn och undrade varför han inte kom ut till Söderkulla och visade solidaritet. Men du visste att Hoola Bandoola spelade på Victoria. Varför var inte du där? Cyklade du in till folkfesten i Slottsparken?

Gifte dig ung med Hans. HSB-lägenhet och familj men inga barn. Ändå blev du med barn fast du inte ville, på 70-talet? Idag blir du så glad av lattepapporna med barnvagn. Mycket har hänt på en generation. Men såg du inte papporna med barnsele och vagn på 70-talet? De fanns. Vi fanns då också.

Du levde ju som på 50-talet fast det blivit 70-tal!

När Barbro Hörberg, den livsvisa sångerskan, signerade ett skivomslag så skrev hon: ”Lilla Karin…” Så liten och ung du verkade vara på 70-talet. Så små vi människor är ibland, då och då, hela livet. Du läste Erica Jong men det är svårt att också våga när man vill.

Du skriver: ”Vi var arbetarbarnen som fick chans till något annat.” Där tror jag du har fel. Vi fick ingen chans – vi tog den. Du citerar din pappa, upprepar hans ord: ”Glöm aldrig var du kommer ifrån, tös lilla. Dom som glömmer sitt ursprung, dom går det åt helvete för.”

(Ystads Allehanda 2011)

Det är så enkelt men inte så enkelt

Kristian Lundberg
Och allt skall vara kärlek
(Ordfront)

”Det är så enkelt”, skriver Kristian Lundberg. ”Det är så enkelt”, skriver han på var och varannan sida i sin nya bok, ”Och allt ska vara kärlek”, som kanske är en roman men ännu mer en själv- eller snarast livsbiografi.

Och en ”fristående uppföljare till Yarden”, enligt omslaget. Men den nya boken är lika mycket en föregångare till succéboken ”Yarden”; både en bakåt- och framåtblick, ännu ett skriv- och livsförsök.

”Det är så enkelt”, skriver Lundberg. Han tillägger: ”Faktiskt.” Och så svårt, tillägger recensenten. Att leva. Att veta vem man är; vem man var och om man fortfarande är densamma. Att älska. Att veta vad kärlek skulle kunna vara och förmå.

Kristian Lundbergs så kallade deckare i Malmömiljö hade jag skrivit om och hyllat. När sen ”Yarden” kom, så sa Kristian Lundberg: ”Det här är nåt annat.” Men jag var tyst, jag svarade inte, då sa han: ”Men det tycker inte du…”

Nej, det tyckte inte jag. Det kan jag inte tycka. Tvärtom tycker jag att Kristian Lundberg alltid skriver ”likadant” (om än inom citattecken). Varje ny bok, poesi eller prosa, blir ett nytt kapitel i en och samma livslånga bok = hans livsbok. Om han fogade ihop raderna till meningar och jämnade ut högerkanten så skulle dikterna bli prosa. Om han plockade meningar ur prosaböckerna, klippte av och delade upp dem på olika rader så skulle prosan bli poesi.

Miljön är Malmö, i dikter som prosa, i nästan-deckare som nästan-romaner. Var går gränsen mellan icke- och kriminalitet? Finns en sådan gräns? Nej, allt handlar om livet, om olika sätt att förhålla sig till livet, olika förmågor att klara av det. Vem är jag? Och därför lever jag så här. Vem är du? Och därför lever du så där.

”Det så enkelt. Faktiskt”, skriver Kristian Lundberg. ”Och allt ska vara kärlek.” Han återminns, det han mindes förut, jag minns det också, hur han tidigare blickade tillbaks på barn- och ungdomen. Barndomsvännerna, vart tog de vägen? Frasse. Rolle. Sonny. Conny. ”Listan är oändlig.” Vart tog Kristian själv vägen, vad gjorde uppväxten med honom. Han minns sin mor. Han minns spriten. Han minns – nej, det gör han inte – tiden på sjukhus. Han minns arbetet på Yarden, nere i Malmö hamn, också i nya boken.

Han ältar. Och ältar. Återbesöker platserna, i minnet och verkligheten, alla gator och stadsdelar där han växte upp, ser dem nu och minns dem då. Bennets väg 45c i Rosengård. Ehrensvärdsgatan. Rosendalsvägen. Kirseberg. Värnhemstorget. Omställningsplatsen för fabriksnya bilar i Malmö hamn, alltså Yarden. Fotot av pojken i ett träd på väggen i en övermöblerad lägenhet. Hans mors sönderklottrade block. Sig själv. Den han var, den han blev, den han är. Kärleken. Den som var, som kunnat bli.

Kristian Lundberg skriver lika intensivt som hans mor i sitt block. Han skriver som om han predikar. Han predikar livet. Och kärleken. Inte minst för sig själv, men också för oss. Han skriver sig och därmed mig och därmed dig. Längre meningar varvas med kortare. Som om han skrivit snabbt, intensivt, för att hålla sig vid liv, för att återupprätta livet. Och kärleken. Och sen redigerat texten, lika snabbt och intensivt. Det tog nog lång tid.

Han diktar och berättar. Dikt? Eller prosa? Bäggedera. Mitt emellan. Varken eller. ”Den som skriver”, skriver han, ”är i rörelse mellan polerna av disciplin och vansinne. Kan jag säga att det är ett behärskat raseri? Finns det ett sådant uttryck?” Kan jag skriva, skriver recensenten, att han försöker behärska ett liv som raserat… nej, inte raserats utan raserat sig självt. Behärska sig själv, 14-åringen på skolpsykologens mottagningsrum.

Berätta sin historia och stadens, greppa sin historia och arbetarstaden Malmö. Sin klass. ”Att vara barn och fattig är att bli instängd i en mörk, trång garderob”, skriver han. ”Vad händer om man kastar ett barn i marken?” undrar han. ”Vad händer om man kastas i marken. Inte en gång, utan flera gånger? Dag efter dag?” undrar han. ”Är det verkligen så enkelt?” frågar han. ”Det är så enkelt”, svarar han. ”Hur blir man mänsklig? Man misslyckas.” Vansinnet. Grymheten. Alkohol. Delirium. Kärleken. Ensamheten. Far och son. Son och far. Sin son. Sin far. ”Han kommer som ett varsel, om man så vill.”

”Och allt skall vara kärlek” handlar också om författaren Lundberg. Om att försöka skriva det han vill skriva; sitt liv, sin stad, sin klass. Det går inte, det är omöjligt. Han börjar om på varje sida. Boken består av korta, intensiva texter, där han försöker en gång till, tar om. Mellan texterna i boken finns – eller har det funnits – andra texter, lika intensiva, lika behärskat rasande, säkert också skrivna men slängda, de deleatades, för att Kristian Lundberg börjat om; igen, igen.

”Och allt skall vara kärlek” är en tunn bok till sidantalet men mättad, så innehållsrik att den rämnar och skrämmer. Till sist återstår kärleken. Hon/Henne. Finns hon? Är hon? Ett opassande ord kommer för mig: rosenrött. Kristian och Hon, Hon och Kristian återfinner varann. Boken ”Och allt ska vara kärlek” slutar i så rosenrött att jag tror det är en dröm. Kan det vara sant? Finns kärleken som en fysisk person eller skriver Kristian Lundberg om kärleken – den allmänna, den nödvändiga, den omöjliga?

(Ystads Allehanda 2011)

Danska poliser och potatismos

Polis, polis, potatismos
Utställning om ett brott
Elite Hotel Savoy m fl platser i Malmö

Inte så lätt att fånga in den här utställningen och det är inte heller lätt att ta till sig den i sin helhet. Det krävs stort intresse och gott om tid. Om man inte, som journalist, kunde gå på presskonferensen och ställa näsvisa frågor, så gäller det att lusläsa utställningskatalogen. Varje rad!

Katalogen till ”Polis, polis, potatismos – Utställning om ett brott” är knappast pedagogisk. Å andra sidan – och det ska betonas – är det också en utställning som ger mycket, när man väl tagit sig in i den. Många konstnärliga uttryck (måleri, skulptur, foto, video, installation, performance) och dessutom guidas besökaren till olika platser i Malmö.

Oljemålning av Vibeke Slyngstad.

”Utställning om ett brott” syftar förstås på ”roman om ett brott”, alltså Maj Sjöwalls & Per Wahlöös karaktäristik av polisromanen/deckaren Polis, polis, potatismos! (1970) och hela den tio titlar långa samhällskildrande brottsromanserien från åren 1965-75.

Även om de femton konstnärerna, både från Sverige och andra länder, fick i uppdrag att skapa nya verk med utgångspunkt från romanen så utgår få av dem från själva mordet. De flesta fördjupar och diskuterar allt det andra, som deckare också – och kanske mest – handlar om.

Stol från gamla Savoy, målad med Beckers oljefärger av Leif Eriksson.

Så logiskt att utställningen finns på Elite Hotel Savoy i Malmö. Nja, visst satt direktör Viktor Palmgren och åt på Savoys restaurang när han blev skjuten. Men det är inte nuvarande Café le fil du Rasoir som blivit utställningslokal utan konferensrummen – dessa pampiga och påträngande rum, vars väggmålningar konkurrerar med utställningen.

Som Vibeke Slyngstads lågmälda målningar – likt scener ur en svit – av t ex Savoys menyskylt och en skjuten mans fötter och ben. Det dröjde innan jag såg dem på allvar. Även Patrik Aarnivaaras spetsiga, färgskiftande plexiglasskulptur är fascinerande och tankeeggande. Men jag undrar om inte rummet begränsar snarare än synliggör skulpturen?

Leif Erikssons stol från gamla Savoy, ommålad med Beckers oljefärger, ska förstås stå just här. Alla hans A4-sidor med samtliga ord i första kapitlet ur ”Polis, polis, potatismos!” skulle däremot fungera lika bra var de än ställs ut. Att ”bara” några sorterade ord (i bokstavs- och nummerordning) kan lyfta fram så mycket annat och nytt ur ett bokverk.

Bäst fungerar Gerhard Nordströms stora 70-talsmålning med liken från Song My placerade i Skånes sköna natur. Han utgick från formaten på liknande väggmålningar som de på Savoy och nu kan hans målning mäta sig med dem. Konstens motiv och funktion konkurrerar – ja, duellerar – och ifrågasätter varann.

Videon ”Även änkor måste ju vara nakna ibland” (citat ur boken ”Polis, polis, potatismos!”) av och med Elin Lundgren.

Fast mest intressant i utställningen på Savoy är ett par av videoverken. Saskia Holmkvist har gjort en film (50 minuter) där hon med hjälp av en kvinnlig Beck-filmpolis och ett par riktiga poliser arrangerat en förhörssituation. Verklighet och fiktion påverkar varann tills de byter plats.

Mer lyckad ändå är Elin Lundgrens film (23 min). Hon lät filma sig själv när hon gick omkring i Café Rasoir och intog alla tänkarposer som filmkommissarier brukar inta, från Sjöwall/Wahlöö-filmerna och framåt. Så exakt avkänt och genialt utfört. Hon tömmer… säg, den senaste Winter-filmen på all betydelse och mening. Hennes film visas i rum nr 109 med rester efter en övernattande kommissarie (typ en liten whiskyflaska).

Skådespelaren Ingvar Andersson som både sig själv och inspektör Månsson.

Martin Karlsson gjorde en film (15 min) med skådespelaren Ingvar Andersson, omväxlande som sig själv och kriminalinspektör Månsson i kriminalfilmen efter Sjöwall/Wahlöös roman. Åsa Maria Bengtsson filmade Maj Sjöwall i samtal med Arne Dahl/Jan Arnald och Per Engström (45 min).

Räkna minuter! Det krävs en heldag på Savoy. Sen ska man också, inte minst mentalt, orka promenera iväg till den andra fasta – men mindre – utställningen i polishuset vid Davidhallstorg för att bl a se Annika von Hausswolffs skulpturer.

Dessutom har delar av utställningen spritts ut till olika platser och romanmiljöer i Malmö. Men de flesta av dessa konstnärliga uttryck ska man nog inte söka sig till utan de bör helst upplevas plötsligt och oväntat.

Patrik Aarnivaaras ockupantflagga på ett övergivet hus vid Limhams skjutfält.

Som när Ann Lislegaards pistolskott varje kväll hörs utanför Savoy. Eller när man i en telefonkiosk vid Kirsebergs torg – där mördaren Bertil Svensson bodde – får syn på en nyskriven deckarhistoria av Keren Cytter. På ett öde hus vid Limhamns skjutfält hänger en ockupationsflagga och på en husvägg vid Möllevångstorget finns en skylt för VP-koncernen (båda Patrik Aarnivaara). Den unge polisen Skackes cykel ska stå någonstans på Kärleksgatan (Jakob Kolding).

Elisabet Apelmos & Marit Lindbergs gemensamt iscensatta performance (samma tider varje dag på Stortorget, Kirsebergs torg, Davidshallstorg, Möllevångstorget och Limhamns skjutfält) kan man förstås söka sig till. Men upplevelsen måste bli något helt annat om en polisbil plötsligt stannar till: polisen går ur bilen, startar CD-spelaren och börjar dansa. Lyssna på musiken! Vilka kompositörer/artister? Män eller kvinnor?

Elisabet Apelmos & Marit Lindbergs gemensamt iscensatta performance ”Vi är svenska poliser, vi är snälla”. Här utfört framför Malmös gamla polishus vid Davihallshallstorg.

Allt detta – och mer ändå, som inte fick plats i min text – sker under en enda julivecka. Det beror på att utställningen skulle ha samma tidslängd som det tog för kommissarie Martin Beck att lösa mordgåtan. Men hur ska jag hinna med allt? ”Cykla!”, svarar Jacob Fabricius, chef för Malmö konsthall. ”Det gjorde mördaren.” Fast Fabricius tillägger – också – att det finns planer på en samlingsutställning.

(Kvällsposten 2010)

PS. Om du missade den alltför korta ”Polis, polis, potatismos”-utställningen i Malmö i somras så bör du – om du har möjlighet – åka till Köpenhamn där en dansk version av samma utställning nu visas som en del av konstarrangemanget Kopenhagen Contemporary Art Weekend.

Det blir ett likadant jäkla springande & rusande runt i Köpenhamn: också den danska potatismos-utställningen visas på en rad olika ställen och både i Köpenhamn och Dragör dessutom! Utställningsperioden är faktiskt ännu kortare, den förlängda helgen den 2-5 september.