Etikettarkiv: Vätö

Försvunna ljud, bevarade på CD

Finns det verkligen inga som dricker kaffe på fat längre? Det gjorde ju ”alla” i min barndom! Från sommarloven på Vätö i Stockholms skärgård sitter ljudet av kaffesörplandet på fat för evigt i mina öron.

Och har alla snickare bytt ut – bytt bort! – hammaren mot spikpistolen? Är det numera bara vi som är amatörfixare och knappt det som slår i spik med hammare?

När försvann ljudet av en matta som piskas ur den vardagliga ljudbilden? Som om det var i går kan jag blunda, minnas och se när morsan stod på gården med vardagsrumsmattan på piskställningen, dunkade och slog så dammet rök. En gång på våren och en på hösten.

Ljud vi minnsKaffedrickande på fat, hammarslag och mattpiskning är några av alla utrotningshotade eller redan utrotade ljud som kan höras på CD:n ”Ljud vi minns” (utgiven av Tidningen Vi).

CD:n ”Ljud vi minns” (utgiven 1995 av Tidningen Vi).

Det klingande ljudmuséets guide heter Lars Westman, journalist på Vi och sedan urminnes tider ansvarig för avdelningen Bakvagnen.

För att vi skulle få (åter)höra ljudet av kaffesörplande bad han moster Ingrid att fylla kaffe till brädden på ett litet fat, balansera fatet på ena handens fingertoppar och sörpla försiktigt. Hon klarade det riktigt bra, trots att moster för längesen slutat dricka kaffe på fat. (Det är ju ”fult att sörpla”.)

Andra ljud som knappast hörs längre men återväckts på den här skivan är galoscher som plaskar i regnet på en trottoar, en knarrande spiralsäng (med ett älskande par), en grammofon som vevas upp, fraset av silkesstrumpor, handmjölkning, ett ägg som knackas med sked (istället för att toppen skärs av med kniv), en kaffekvarn, en ilsken gammal väckarklocka och en busvissling på taxi. Med mera.

CD:n avslutas med att fröken Björklund spelar skolorgel och sjunger ”Din klara sol går åter upp”. (Nej, det är inte min gamla skolfröken, alltså Björklund, som spelar, men precis så här lät det också i min skolsal.)

Fast jag saknar skolklockan! Visst måste det finnas någon som delar mitt minne av den där lilla klockan – ett slags ”skoskälla” – som en elev sprang runt skolhuset med när rasten var slut och nästa timma skulle börja? Att ringa in timman var en ynnest för frökens favoritelever.

Nej, nej, jag fick aldrig springa med klockan…

(För att hedra de utrotningsghotade/utrotade ljuden har ovanstående text skrivits på en manuell skivmaskin och rättats med en stålpenna. Kulturredaktören får ursäkta bläckplumparna!)

(Kvällsposten 1996)

Annonser

Fattigdomens Malmö

Björn Ranelid
Tyst i klassen
(Albert Bonniers)

Björn Ranelids nya roman är så fylld av solidaritet att sidorna bågnar. Titeln syftar både på skolan och samhället. Oavsett var skulle arbetarklassen hålla truten.

Roman, förresten. ”Tyst i klassen!” är mer av en krönika över 1900-talets underklass i Malmö (och Sverige). Berättarens röst hörs klart och tydligt. Ranelid har doppat pennan i sitt eget hjärteblod. Som vanligt eller oftast skriver han som han talar – på en prosa mitt emellan ljugarbänkens och predikstolens.

En sann berättelse, enligt boken. Ranelid fick i uppdrag av Karin Lilja, städerska och sjubarnsmamma från Hollywoods nödbostäder, att skriva hennes roman. Jag betvivlar inte sanningshalten – men sanningen är större än en person. (Den rymmer till exempel något geografiskt så långt ifrån men klassmässigt närstående som min mammas uppväxt i en stenhuggarbostad på Vätö.)

Karin Lilja blir 94 år. Hon är då änka sen länge. På 60-talet flyttade hon till arbetarnas nya paradis. Nu befolkas Rosengård av ”vandrande tält”, svartklädda invandrarkvinnor som aldrig får lämna ”rastgården”. Hon ser kvinnoförtrycket – ett annat men ändå detsamma.

Till Karin Liljas begravning kommer hemsamariten Soraya från Iran. Hennes ögon och händer är det enda man ser. ”Er mamma Karin”, säger hon, ”blev också min mamma.” Ranelid skriver: ”Två kvinnor har därmed besegrat alla skilda kulturer och avstånd på kartan”.

Karin fick sex barn, samtliga pojkar, med Oskar Lilja, gårdskarl och eldare. Mannen söp, slog och krävde. Det gick illa i livet för flera av sönerna – för några skulle det gå lite bättre. Karin och Oskar fick också dottern Kristina, men hon var jungfrufödd.

Kristina Lilja är bokens andra huvudperson. Hon hör både hemma i Malmös nedgångna nödbostäder och någon helt annanstans. Det handlar om solidaritet – att välja sin solidaritet. Hon kunde ha valt det andra – det bättre, finare och rikare – men Kristina förblev solidarisk med sin fattiga familj i pinnakåken. Hon blev präst. Hon vigde sitt liv åt de svaga och utsatta, inte minst prostituerade kvinnor.

Samma val har en författare. Vilket ämne ska väljas? Vilka människor bör skildras? Björn Ranelid är inte med i själva berättelsen. Han står bredvid, betraktar och beskriver. Björn växte upp en bit ifrån nöden i det kvarter som fick öknamnet Hollywood men han och Kristina gick i samma klass på Rörsjöskolan.

”Tyst i klassen!” är ett facit till många av de Malmö-böcker som skrivits de senaste åren. Ranelid gräver upp arbetarklassens fornlämningar under dagens HSB-hus på Östra Farmvägen. Han skildrar en malmöitisk historia som Per Svensson aldrig kom till på sin cykeltur genom medelklassens Malmö. Han placerar Zlatans livshistoria i den svenska arbetarklassens.

Som en tanke fortsätter Karin Lilja att cykla tills hon blivit 87 år. Cykeln, det finaste hon fått förutom barnen, var en gåva från maken Oskar. Också i familjen Lilja fanns en ung, lovande fotbollsspelare. Men för arbetarpojken från Hollywood gick det sämre.

(LO Tidningen, numera Arbetet, 2012)

Tema: Hem

När bytte ”hemma” plats med ”borta”? När slutade jag resa ”hem” och började istället resa ”bort” till Stockholm? När reste jag första gången ”hem” till Skåne och Vollsjö?

Med tunnelbanan åker jag ut till förorten söder om söder. Jag plumsar i snöslasket på Pastellvägen, där jag spelade landhockey som barn, men det känns inte som jag kommit hem. Det känns främmande, borta.

Nynäsvägen drogs rätt genom fotbollsplanen (ett helt sommarlov tränade jag att skjuta med vänsterfoten för att kunna bli proffs i Italien), den röda byskolan revs, Ödledammen begravdes under Globen, mjölkaffären, Kronlaxen, Oscaria, leksaksaffären, frisören – allt är borta.

Till slut har så många barndomsminnen ändrats, för att inte säga skändats, att alldeles för lite, nästan ingenting finns kvar av det som en gång var hemma.

För 50 år sen byggdes en småstad – en folkhemsförort – på landet strax söder om gamla Skanstullsbron. Här levde människorna. Förortsidyll var ordet. På söndagarna packade morsan en korg och familjen satte sej på Kullen och drack saft och kaffe. (Snart skulle Kullen sprängas sönder, jämnas med marken och ge plats åt tre bensinstationer.)

Min mammas födelsehem på Vätö. Foto: Bengt Eriksson.

Idag är småstaden förvandlad till sovstad. Människorna sover, äter och pendlar till jobbet. Vart tog livet vägen?

Så reser jag bort från Stockholm och när jag nästa morron promenerar uppför Storgatan känns Vollsjö som hemma. Nästan, men inte riktigt. Skåning blir jag aldrig. Fortfarande talar jag mitt bygdemål. Inte stockholmska, för något som kan kallas stockholmska finns inte. Fråga Stig Claesson. Han kan säkert placera min dialekt i kvarteren vid Blåsut.

Inte heller barnen är skåningar. Den ene har alltid pratat nåt slags ”stockholmska”; den andra byter språk när hon kommer till Stockholm. Säger de ”hemma” om Vollsjö, där de är födda, eller om Malmö, där de bor? Eller är de ”hemma” i världen?

Liksom Henning Mankell i sina polisromaner placerar Ystad och Skåne i världen, ligger Vollsjö bara någon mil utanför Malmö, Stockholm, London, Paris, Rom… Inte för att jag gör det så ofta, men om jag skulle vilja, kan jag lika snabbt befinna mej i London eller Paris som i Stockholm.

Fysiskt, alltså. Mentalt är det bara att slå på TV-n, bläddra i en tidning eller lyssna på en CD, så kan jag på en sekund vara i Tokyo, New York, Afrikas regnskog eller var som helst på jorden. Vollsjö är en av tusen, åter tusen små orter som tillsammans bildar världen.

Hur många gånger har jag inte promenerat på en gata i en obekant stad och fått syn på, låt säga, min barndoms mjölkaffär eller min pappas skrädderi och – plötsligt! – i denna främmande stad, långt borta, känt hemmakänslans värme i hjärtat.

Hemma är platsen där våra minnen från barndomen förenas med våra drömmar om livet: där hjärtat finner ro. Den platsen kan vara Vollsjö, Stockholm, Paris eller Damaskus (för att nämna en plats där jag plötsligt fick syn på pappa där han satt på sitt skräddarbord).

(Kvällsposten 1996)

Kjell Johansson, trasproletärförfattare

Kjell Johansson
Rummet under golvet
(Norstedts)

Hur långt ifrån sig man kan hålla den här berättelsen beror nog på varje läsares bakgrund, ens egna erfarenheter. Det är inte mitt läsande utan människornas liv som är outhärdligt, så jag ska inte missbruka ordet, men det var svårt att läsa. Jag blir så bedrövad och urförbannad.

Oavsett vem man är och hur man läser Kjell Johanssons romansvit – som inleddes med ”Huset vid Flon” (1997), fortsatte med ”Sjön utan namn” (2003) och avslutas (?) med ”Rummet under golvet” – har han dokumenterat och fastlagt ett stycke svensk nutidshistoria genom att porträttera en fattigfamilj genom åtminstone tre generationer.

Som Emma Charlotta säger: ”Allt går igen.”

Kjell Johansson skriver så kraftfullt – med stark men tillbakahållen vrede – att det bör vara omöjligt att inte drabbas. Fast tusan vet, med tanke på den syn på uteliggare, arbetslösa och invandrare som genomsyrar dagens samhälle och så kallade samhällsutveckling.

Titeln ”Rummet under golvet” syftar på de människor som lever i ett rum under samhället. Det som skildras borde vara levande och närvarande i det svenska medvetandet: allmän känne- och egendom. Tidsmässigt är det så nära, från sent 1800-tal och genom hela 1900-talet, för det fortsätter in i vår egen tid, det ärvs fortfarande av nya generationer.

”Huset vid Flon” handlar om Einar och Eva, två syskon, som växer upp i bottenvåningen till ett risigt hus ”vid Flon” i Midsommarkransen (strax utanför Stockholm). Tiden är 1950- och 60-tal. Pappan, som kallar sig ”Greven av Kransen”, super och slår mamman. Ovanpå bor mormor och morfar, ordentliga socialdemokrater. Mormor heter Emma Charlotta.

I ”Sjön utan namn” har det blivit 90-tal. Nämnda Eva, lärare på Komvux, besöker pappans barndomshem och sina bägge kusiner någonstans på den svenska landsbygden. De hade benämnts ”white country trash”, om romanen varit amerikansk.

Den nya romanen ”Rummet under golvet” har Nils, bror till Emma Charlotta, som jag-berättare. Nils berättelse och minnen växlar mellan tre tidsplan: syskonens barndom med sin mor i Huddinge fattigstuga, tiden som gårdfarihandlare då Nils var gift med Magda från resandefolket och romanens nutid, 50-talet någon gång, när Nils efter ännu en volta kommer ut från Långholmen.

En sådan fattigdom, allt detta lidande, all denna nöd. Och ändå levde människorna, de levde vidare. Det har t o m funnits stunder då Nils tänkt att ”livet är underbart”. Ju fattigare liv desto starkare måste människan vara.

Kjell Johansson ska inte räknas som arvtagare till de svenska arbetarförfattarna. Han skildrar inte klassamhället utan de människor som inte fick någon plats alls i samhället. Han skriver inte proletär- utan trasproletärromaner.

Som han låter Nils tänka: ”Hur skapar den som ingenting är värd sitt värde?”

Trots detta är det inte skildringen av människornas tröstlösa, eländiga liv som drabbar mest – även om den drabbar nog – utan det underliggande fundament som blottas i förbifarten: de lagar och regler som stiftats av det välanpassade samhället för att lära de utanförstående och missanpassade att veta sin plats och kort sagt hut.

Barnavårdsnämnden hotar att ta barnen ifrån de hemlösa om de inte frivilligt skriver in sig på arbetsläger och blir undervisade i att frukta Gud, arbeta i jordbruket och bli bofasta. Nils hustru Magda och även sonen Fritiof går med på att – en annan benämning för tvingas – tvångssterilisera sig. I fängelset stämplas ett T (= tattare) efter Nils namn. Också den framväxande arbetarrörelsen kräver nykterhet och området vid Årstaviken, där Emma Charlotta och maken Arvid bor innan de flyttar till ”huset vid Flon”, betraktas som ett ”slöddertillhåll”.

Efter vistelsen på Långholmen cyklar Nils utåt Huddinge för att se om fattigstugan fortfarande står kvar. Det får mig att tänka på att jag varje sommar måste åka ut till Vätö i Stockholms skärgård. Där står jag och tittar, försöker begripa hur en familj om fem personer kunde bo i detta lilla timrade hus. De lagade mat, sov och levde i samma rum som också var deras kök. Enda värmen från spisen och inget vatten, enkla fönster och utan isolering.

Min mammas barndomshem. Så här levde människor i Sverige in på 30- och 40-talen. Ja, hur länge?

”De utsatta” (Weylers) heter Kjell Johansson nya roman, utgiven 2011. Såhär skriver John Swedenmark om boken i LO-Tidningen.  

Vad vet senare generationer, säg födda efter 1970, om dessa svenska levnadsvillkor? Vad lär skolan om detta? Åker barnen i Stockholm på skolresa till Årstaviken och Flon, där läraren berättar hur fattigarbetare och arbetslösa levde bara några årtionden bort?

Att känna till eller inte känna till – vilken skillnad gör det för ens syn på samhällsutvecklingen i dag?

(Tidningen Boken 2006)

Nationaldag i Vollsjö

Jag, som ju är en kis från söder om Söder, har inget minne av att mina föräldrar firade Sveriges nationaldag. Att mitt hjärta aldrig klappat gult och blått på 6 juni kan också bero på familjens rötter (vallonska Belgien, ryska Karelen, danska Bornholm, amerikanska Minnesota, svenska Sveg, Vätö och Stockholm).

Så det kom som en liten chock när vi hade bosatt oss i Vollsjö och jag första gången fick uppleva byns firande av Svenska flaggans dag, som den hette då. Märkligt och främmande, etniskt på nåt sätt. Som att delta i en film av tjecken Milos Forman (typ ”En blondins kärleksaffärer”, om ni minns) eller när det ordnas byfest i engelska TV-deckare.

Först undrade jag vad det var, kunde knappt tro mina ögon när jag öppnade fönstret och… ja, glodde! Det marscherades längs Storgatan, reds på hästar och bars fanor – ackompanjerat av blåsmusik.

Inte ett år sen dess har jag nog varit borta från Vollsjö på nationaldagen. Vilket betyder att jag i 27 år stått och tittat ut genom fönstret den 6 juni.

Samma procedur varje år! Först ett svagt dunkande, som  ökar i styrka. Då brukar jag öppna fönstret. Folk står på trottoarerna och väntar, flaggor hänger på husväggarna och strax kommer tåget.

Ur Wikipedia: ”Enligt lagen (1982:269) om Sveriges flagga skall den svenska flaggan vara i proportionerna 10 i höjd till 16 i längd. De inre blå fälten närmast flaggstången skall vara i proportionerna 4 till 5 och de yttre fälten 4 till 9. Korsarmarnas bredd (tjocklek) skall vara hälften av de blå fältens höjd.”

I år passerade scouterna, som bar en stor svensk fana mellan sig, förbi vårt hus cirka klockan 16.52. Sen följde frivilliga brandkåren, hemvärnet, lokala idrotts- och gymnastikföreningar, ett par pensionärsorganisationer, linedansarna och några ridande tjejer från ryttarföreningen. Flera av tågets avdelningar har varsin fanbärare.

Mitt i tåget går Sjöbo ungdomsorkester med dubbla drillflickor och spelar blåsmusik som får en att tro att Povel Ramel ska hoppa fram och ropa: ”Och så en liten piccolaflöjt”.

Uppe vid Torget svänger tåget av mot idrottsplatsen och musiken avtar.

Jag stänger fönstret och vi skyndar i släptåget. Hur mycket folk är det på Åvallen? Två, tre eller kan det vara fyra hundra personer? Byalagets ordförande introducerar och nye prästen håller tal – efter att mikrofonen traditionsenligt krånglat lite – om dunkande blågula hjärtan, om att ett land inte klarar sig utan rutiner och traditioner, om demokrati, fred och frihet.

Svenska flaggan hissas i topp och ungdomsorkestern spelar ”Du gamla, du fria”, namnuppropning och flaggutdelning och så avmarscherar deltagarna i tåget.

Därefter blir det uppvisning i linedance, man kan köpa varmkorv och lottaföreningen har som vanligt bakat och serverar kaffe med bröd. Och Allehandornas lokalaste lokalredaktör går hemåt för att rapportera om en typisk nationaldag i Vollsjö.

Nationaldagsmusik:

Några som tolkat ”Du gamla, du fria” på skiva: Coste Apetrea, Black Ingvars, Einar Ekberg, Jan Gerfast, Gugge Hedrenius Big Blues Band, Göteborgs symfonietta, Hasse å Tage, Åsa Jinder, Kgl. Svea Lifg. musikkår, Orphei Drängar, Alf Robertson och Mauro Scocco (fast han gjorde en ny, aktualiserad låt med samma titel).

Nej, Bengt Eriksson ska inte att skaffa någon flaggstång.

(Ystads Allehanda 2006)

Drivkraft

En dag för något år sen tog jag fram en av pappas gamla skräddarsydda kostymer ur garderoben. Kostymen passade!

Jag hade växt i den: krympt så att kostymen passade mej fysiskt, vuxit så att jag också psykiskt klarade av att bära upp den. I detta ögonblick blev jag medveten om min drivkraft: den motor som håller igång mitt arbete och liv.

Också tidigare fanns drivkraften där, men då som en omedveten kraft. Fr o m nu började drivkraften långsamt men säkert, allt mer för varje dag och timme, bli ett medvetet livsmål, en livsfilosofi, mina levnadsregler.

Små händelser blev bitar i livets pussel och kugghjul i livets motor. Som att jag plötsligt satt och iakttog mej själv när jag vred mina händer – exakt på samma sätt som min far! Jag var han men jag! Eller som när min son tog telefonen och den som ringde trodde att han var sin far. Och jag mindes hur många som trott att jag var min far när jag svarade i telefon.

Nyligen berättade min faster för första gången om släkten: farfarsfar som kom från ryska Karelen, farfarsmor som var vallonska från Frankrike. Morfar var dessutom dansk.

Foto: Birgitta Olsson.

Plötsligt blev det så självklart varför jag sällan känt mej hemma någonstans, varför ”borta” lika ofta varit ”hemma”. Varför musik från jordens alla hörn aldrig låtit främmande i mina öron. Varför t ex en pygmésångerska från Kamerun kunnat nynna vaggvisor som blev folksånger i mitt hjärta.

Mina farföräldrar utvandrade till USA, där de fick tre barn: en son och två döttrar. När barnen var i yngre skolåldern reste familjen (tillbaka) till Sverige. Min far kom hit som ung invandrare, lärde sej aldrig läsa, skriva och stava ordentligt. Det kan ha varit därför han blev skräddare – för att kunna uttrycka sej fast han saknade ord.

Som mycket ung reste min mor från Vätö till Stockholm och tog arbete i familj. Hon blev piga. (Inga förmildrande benämningar accepteras!) Hela livet var hon ”pigig”. Hon visste vad hon var, varifrån hon kom, sin plats.

När jag började skriva, blev någon slags journalist, trodde jag att jag blivit något annat och mer, något ”finare”. Men jag är ju, precis som min far, en hantverkare, någon enstaka gång en konstnär, i bästa stunder kanske t o m en mästare. Som min far: han var skräddarmästare. I hans händer blev kostymerna hant-, konst- och mästerverk.

Men jag har också orden, som han aldrig hade.

När jag som frilans ringer en redaktör för att sälja en artikel, hur många gånger har jag då inte förvandlats till min mor? Jag blir en piga, som vet min plats, inte vågar höja rösten utan säljer artikeln – säljer mej – billigt, alldeles för billigt.

Somliga redaktörer vet också att de inte ska reta mej, för där finns en gräns och när den gränsen passeras så vänder det: då förvandlas jag till ett rasande vilddjur som skriker ut all den vrede som min mor måste ha stängt in i sitt bröst.

Ingen ska någon enda jävla gång mer förnedra mej!

Min drivkraft är mitt livsträd: ett träd med stora, kraftiga rötter, ett träd som växer och för varje generation får nya grenar. Jag är trädgårdsmästaren, som vattnar trädet, sköter om det, ansar och ympar.

(Kvällsposten 1997)