Etikettarkiv: Cykeltur

Fattigdomens Malmö

Björn Ranelid
Tyst i klassen
(Albert Bonniers)

Björn Ranelids nya roman är så fylld av solidaritet att sidorna bågnar. Titeln syftar både på skolan och samhället. Oavsett var skulle arbetarklassen hålla truten.

Roman, förresten. ”Tyst i klassen!” är mer av en krönika över 1900-talets underklass i Malmö (och Sverige). Berättarens röst hörs klart och tydligt. Ranelid har doppat pennan i sitt eget hjärteblod. Som vanligt eller oftast skriver han som han talar – på en prosa mitt emellan ljugarbänkens och predikstolens.

En sann berättelse, enligt boken. Ranelid fick i uppdrag av Karin Lilja, städerska och sjubarnsmamma från Hollywoods nödbostäder, att skriva hennes roman. Jag betvivlar inte sanningshalten – men sanningen är större än en person. (Den rymmer till exempel något geografiskt så långt ifrån men klassmässigt närstående som min mammas uppväxt i en stenhuggarbostad på Vätö.)

Karin Lilja blir 94 år. Hon är då änka sen länge. På 60-talet flyttade hon till arbetarnas nya paradis. Nu befolkas Rosengård av ”vandrande tält”, svartklädda invandrarkvinnor som aldrig får lämna ”rastgården”. Hon ser kvinnoförtrycket – ett annat men ändå detsamma.

Till Karin Liljas begravning kommer hemsamariten Soraya från Iran. Hennes ögon och händer är det enda man ser. ”Er mamma Karin”, säger hon, ”blev också min mamma.” Ranelid skriver: ”Två kvinnor har därmed besegrat alla skilda kulturer och avstånd på kartan”.

Karin fick sex barn, samtliga pojkar, med Oskar Lilja, gårdskarl och eldare. Mannen söp, slog och krävde. Det gick illa i livet för flera av sönerna – för några skulle det gå lite bättre. Karin och Oskar fick också dottern Kristina, men hon var jungfrufödd.

Kristina Lilja är bokens andra huvudperson. Hon hör både hemma i Malmös nedgångna nödbostäder och någon helt annanstans. Det handlar om solidaritet – att välja sin solidaritet. Hon kunde ha valt det andra – det bättre, finare och rikare – men Kristina förblev solidarisk med sin fattiga familj i pinnakåken. Hon blev präst. Hon vigde sitt liv åt de svaga och utsatta, inte minst prostituerade kvinnor.

Samma val har en författare. Vilket ämne ska väljas? Vilka människor bör skildras? Björn Ranelid är inte med i själva berättelsen. Han står bredvid, betraktar och beskriver. Björn växte upp en bit ifrån nöden i det kvarter som fick öknamnet Hollywood men han och Kristina gick i samma klass på Rörsjöskolan.

”Tyst i klassen!” är ett facit till många av de Malmö-böcker som skrivits de senaste åren. Ranelid gräver upp arbetarklassens fornlämningar under dagens HSB-hus på Östra Farmvägen. Han skildrar en malmöitisk historia som Per Svensson aldrig kom till på sin cykeltur genom medelklassens Malmö. Han placerar Zlatans livshistoria i den svenska arbetarklassens.

Som en tanke fortsätter Karin Lilja att cykla tills hon blivit 87 år. Cykeln, det finaste hon fått förutom barnen, var en gåva från maken Oskar. Också i familjen Lilja fanns en ung, lovande fotbollsspelare. Men för arbetarpojken från Hollywood gick det sämre.

(LO Tidningen, numera Arbetet, 2012)

Annonser

Deckartips: Läckberg, Unefäldt, Juhlin och Bolinder

Camilla Läckberg
Änglamakerskan
(Forum)

”Sveriges mest säljande författare”, enligt omslaget, är också vår mest utskällda deckarförfattare. Hon kan inte skriva och är en underhållningsförfattare utan allvarligt syfte med författarskapet. Det första får ni avgöra själva – det andra är lögn. Kvinnomisshandel återkommer som tema och i sin nya, åttonde Fjällbackadeckare om författaren Erica Falck och polisen Patrik Hedström återknyter Läckberg till ett annat ämne hon skrivit om förut: andra världskriget och nazismen. Dessutom placeras nazismen i dagens Sverige. Det politiska partiet Sveriges Vänner har tydliga likheter med Sverigedemokraterna.

Gösta Unefäldt
Den röda nyckeln
(Tre Böcker)

Gösta Unefäldt, född 1926 och nestor bland Sveriges deckarförfattare, ger ut sin femtonde roman om Strömstadspoliserna. Men efter att han pensionerat de äldre poliserna har Unefäldts deckare blivit mindre av polisromaner och allt mer psykologiskt allmänmänskliga. Kriminella livsromaner, så kunde genren kallas. Unefäldt nästan omfamnar den så kallat vanliga människan, hennes liv och problem. Här vävs trådarna kring något så gemensamt men komplicerat som kärlek och sexualitet. Som vanligt är han också en mästare på att göra utvikningar från deckartråden – utan att det blir långrandigt!

Cherstin Juhlin
Anagram
(Recito)

Cherstin Juhlin, brottsutredare i Kristianstad, debuterar med en deckare om Annika Vester, brottsutredare i Kristianstad. Alltså en polisroman inifrån. Skildringen av poliserna känns ovanligt autentisk. Deras jargong låter äkta, grov men inte för grov. Viljan att skildra polisarbetet har fått Juhlin att ibland skriva en halv eller hel mening för mycket. Men det är en randanmärkning. Skildringen av den unga Gabriella, som blir våldtagen och påverkas för livet, är gjord med starkt patos. Hela berättelsen – personer, kriminalitet och andra händelser – kunde ha hämtats rätt ur verkligheten.

Ulla Bolinder
Domslut
(Ord Text Mening)

Ulla Bolinder är en annan sorts deckarförfattare. Hon har en helt egen stil. Ja, hennes deckare har till och med en helt egen form. En 45-årig tvåbarnsmamma ger sig av på en cykeltur – och försvinner. Spårlöst. Ingen ovanlig kriminalintrig men sättet att förmedla intrigen är inte det vanliga. Här finns inte någon berättarröst utan historien återberättas genom polisförhör och nedskrivna bandupptagningar som journalisten David Weber har gjort. Tråkigt? Torrt? Det kunde man tro. Men tvärtom! ”Domslut” är en mycket spännande kriminalroman och så levande att man får för sig att historien måste vara autentisk. Eller?

(Snarlika texter på diverse håll 2011: LO-Tidningen, Kristianstadsbladet, Ljuva Livet m fl)