Hårdkokt i Berlin 1936

Philip Kerr
Falskspel
Övers: Hans O. Sjöström
(Historiska Media)

Romanen ”Falskspel”, som nu äntligen kom på svenska, inleder den så kallade Berlin Noir-trilogin (skriven 1989-91).

Philip Kerr gjorde noggranna efterforskningar i Nazitysklands och Berlins historia innan han satte sig att skriva. Lika idogt måste han ha läst in sig på den hårdkokta deckarstilen.

”Falskspel” har nämligen blivit en perfekt kombination av hårdkokt deckare och historisk roman.

Platsen är alltså Berlin och året 1936. Bernhard ”Bernie” Günther – krigsveteran, tidigare polis och nu privatdetektiv – får i uppdrag att efterforska ett diamanthalsband som försvunnit ur en villa där ett överklasspar hittats döda.

Bernie Günther – med reptilsnabba repliker á la Philip Marlowe – blir en snokande guide längs gatorna, in i husen och bland människorna i nazismens Berlin.

Där finns övertygade nazister, medlöpare, överlevare och motståndare. Samt kriminella ligor; de finns alltid, oavsett politik. Över allt och alla väktar Gestapo.

Privatsnoken Günther besöker Autobahnbygget, där arbetarna bor i baracker och sliter för usel lön. Han ser Jesse Owens vinna på Olympiastadion till publikens jubel (!?) och får ett extra uppdrag av självaste Göring, som undrar om Günther läst Dashiell Hammetts detektivromaner?

Philip Kerr lyckas dåligt – ja, uselt – med upplösningen.

Men jag köper det, för vägen fram till slutet är desto bättre: välskriven och lagom spännande med hårdkokt humor i varannan mening, underhållande och historiskt informativ.

Jag hoppas ”Falskspel” (trots att historiska deckare har svårt att hitta läsare i Sverige) säljer i en tillräcklig upplaga så att hela Berlin Noir-trilogin kommer på svenska.

(KB/YA/TA 2013)

I deckarhyllan: K. Arne Blom

K. Arne Blom
Land: Sverige
Genre: polisromaner, småstadsromaner, stadsguider, historiska deckare

En gång, när jag intervjuade honom, sa K. Arne Blom:

– Georges Simenons böcker om kommissarie Maigret är den förnämligaste krönikan vi har över europeiskt 1900-tal. Raymond Chandlers böcker om Philip Marlowe ger den sanna bilden av USA på 30-, 40- och 50-talen. Stieg Trenters tidiga böcker är fantastiska tidsdokument över Stockholm, egentligen mycket bättre än Fogelströms.”

När K. Arne Blom började skriva romaner var det alltså självklart att det skulle bli deckare. Eller kriminalromaner, som han föredrar att kalla dem.

K. Arne Bloms debut: ”Någon borde sörja” (1971)

Först väljer han ett ämne, en tid och/eller en miljö. Sen bestämmer han hur många romaner som krävs för att skildra ämnet, tiden och miljön. Oftast skriver han en serie mer eller mindre sammanhängande romaner med samma personer och i samma miljö.

K. Arne Blom hade varit kurator på Smålands nation och kände studentmiljön i Lund bättre än de flesta. Han blev författare för att han ville skildra tre för studenterna akuta problem: isoleringen, ekonomin och, inte minst, arbetslösheten.

1971 debuterade han med ”Någon borde sörja” och skrev sammanlagt tre plus två romaner om studentmiljön i Lund på 60- och 70-talen. De två sista böckerna, ”Sanningens ögonblick” (1974) och ”Våldets triumf” (1975), är en fristående fortsättning på serien. De handlar om våldet i samhället: vardagsvåldet, gatuvåldet.

I mitten av 70-talet flyttade Blom från Lund, inte fysiskt men litterärt, och började skildra brottsligheten i Himmelsholm, alias födelsestaden Nässjö. Det blev sju småstadsdeckare om Himmelsholm/Nässjö – ”Lyckligt lottade” (1976), ”Frihetssökarna” (1977), ”Smärtgränsen” (1978), ”Bristningspunkten” (1979), ”Nödvändigt ont” (1980), ”Med andra ögon” (1981) och ”Ingenmansland” (1982) – innan han återvände till Lund.

Å-Ä-Ö-serien – böckerna ”Återresan” (1984), ”Ändamålet” (1985) och ”Övertaget” (1986) samt ”Madonna” (1987) och ”Krigsbarn” (1988), också här är de sistnämnda böckerna en fristående fortsättning på serien – anknyter till Bloms första deckarserie i studentmiljö.

”Återresan” (1984)

Å-Ä-Ö-deckarna handlar inte om studentlivet – men nästan. Huvudpersonen, Christian Hammar, kunde ha varit en av studenterna i de första deckarna. På 80-talet är han en tio, femton år äldre ”överliggare”.

K. Arne Blom är en stor kännare av deckarlitteraturens alla underavdelningar och i Å-Ö-Ö-serien roar han sej med att leka med olika deckarstilar.

Den övergripande genren är polisromanen, men ”Återresan” kan också karaktäriseras som en psykologisk kriminalroman. I ”Ändamålet” förekommer dels en privatdetektiv, dels tar Blom upp traditionen med en journalist som privatsnokande amatördetektiv. (Journalisten heter förresten Margareta Turèll, en hyllning till den danske deckarförfattaren Dan Turèll.)

Hans största satsning är romanserien om Sverige, främst Lund och Skåne, under andra världskriget. Serien omfattar sju romaner – en för varje krigsår – och är inte så lätt att genreplacera. Böckerna kan karaktäriseras som kriminalromaner, spionromaner, äventyrsromaner, krigsromaner, historiska romaner…

I den första romanen, ”Skuggan av en stövel” (1988), är året 1939, strax före andra världskrigets utbrott. Allmänna säkerhetstjänsten (Sveriges dåvarande hemliga polis) samarbetar med tyska kulturbyrån i Stockholm och den unge säkerhetspolisen Loman ”lånas ut” till tyskarna. För att komma närmare kriget och Tyskland skickas Loman ner till Lund.

Ju fler romansidor och krigsår som går, desto mer börjar Loman tvivla på att Tyskland står för det goda och England för det onda. ”Loman Tvivlaren” förändras, utvecklas från bok till bok. Han (hur mycket ska jag avslöja?) tar ställning mot Nazityskland och därmed också mot den svenska säkerhetspolitiken.

”Skuggan av en stövel” (1988)

I den sista boken, ”Ingenstans i Sverige” (1994), har året blivit 1945. De första vita Bernadottebussarna med judar från koncentrationslägren kommer till Sverige och Lund. Efter att ha levt i landsflykt återvänder också Loman till Sverige.

Men där slutar inte K. Arne Bloms berättelse. Han gör ett hopp fram till nutid (när boken skrevs), 1993. Loman lever fortfarande, men han är gammal nu. I vrede begår gamlingen Loman ett brott – ett liknande brott som det han tvingades gå i landsflykt för under andra världskriget.

Dåtiden blir nutidens facit. 40-talet knyts ihop med 90-talet. Det som hände då, det som sades högt och tänktes tyst under andra världskriget, ställs bredvid och jämförs med det som händer, tänks och sägs idag, i Sverige och övriga Europa.

Jag, som är född strax efter krigsslutet, läste K. Arne Bloms romaner om andra världskriget med nyfödd kunskapstörst. Han avslöjar – det är ordet – en bit av Sveriges glömda, eller snarare gömda, historia. Medan jag läste utbrast jag gång på gång: Varför fick jag aldrig lära mej det här i skolan?!

Som när han beskriver de tyskinspirerade experiment som utförs på patienterna vid sinnessjukhuset S:t Lars i Lund. Är denna kusliga uppgift autentisk? Jag måste fråga honom:

– Svenska läkare besökte Tyskland och tyska läkare kom till Sverige. Det är belagt att den här typen av experiment utfördes på människor vid sinnessjukhus i Sverige.

– Men om man också gjorde det vid S:t Lars, det vet jag inte.

Åren 1979-81 publicerade den mångsidige Blom också en framtidstrilogi – ”Mannen i gränden”, ”Kvinnan på bussen” och ”Mordänglarna” – om poliskommando EEV 2229. Romanerna utspelar sej 1999. Dessutom har han skrivit både annan skönlitteratur och faktaböcker om bl a Skånelands och Lunds historia.

Som stadsskildrare tål Blom att jämföras med både Trenter (Stockholm) och Turèll (Köpenhamn). Hans skildringar av Lund under olika årtionden, från 30- till 90-talet, är levande och atmosfärrika stadsguider. Turistbyrån i Lund borde ordna stadsvandringar efter K. Arne Bloms kriminalromaner.

Med ”Offerlamm” (1995) inleddes ännu en ny serie deckare – polisromaner – med Lund som miljö. Huvudperson: en äldre kriminalkommissarie, Morten Dahl-Nielsen, 56 år och frånskild, som författaren tänkte följa in i pensionen. Den nya serien skulle, hävdade Blom, bli tjugoen romaner lång!

”Offerlamm” (1995)

Kommissarie Dahl-Nielsen har, liksom författaren Blom, sökt sej till katolicismen. För en agnostiker, som jag, kan det ibland bli lite prövande när Dahl-Nielsen läser predikotexter av Anders Piltz (dominikaner och subsidarius i Sankt Thomas-församlingen i Lund), går i mässan så ofta han hinner och analyserar livet, samhället och människorna med hjälp av den katolska läran.

När jag precis hade vant mej vid ”predikningarna” meddelade K. Arne Blom att nu skulle han sluta skriva deckare. Efter blott fyra romaner i den nya polisserien…

– Ja, det saknas sjutton titlar. Det kallas trolöshet mot huvudman. Men jag tycker att jag har skrivit det jag förmår i genren.

I novellen ”Snöängel”, publicerad i samlingen ”Midvinter” (2001), gör Blom ”ett bokslut” med både kommissarie Morten Dahl-Nielsen och kriminalgenren.

Fast han klarar ändå inte av att hålla sej helt utanför genren. Efter att Blom slutat skriva deckare har han publicerat ett par läsa lätt-böcker, ”Den dagen blev inte som de andra” (2000) och ”Mysteriet med de fyra försvunna” (2001): den ena handlar om mobbing, den andra om en pojke som misshandlas i hemmet.

Dessutom funderar Blom på att skriva en serie romaner om 1600-talet och, som han säger, ”mycket som hände då var ju brottsligt”.

Titlar (urval):
Någon borde sörja. 1971.
Någon är skyldig. 1972.
Någon slog tillbaka. 1973.
Sanningens ögonblick. 1974.
Kortaste strået. 1975.
Resan till ingenstans. 1975.
Våldets triumf. 1975.
Lyckligt lottade. 1976.
Nödhamn. 1976.
Frihetssökarna. 1977.
40 grader kallt i solen. 1977.
Nödvärn. 1977.
Det var en gång. Novellsamling. 1978.
Slutet på början. 1978.
Smärtgränsen. 1978.
Bristningspunkten. 1979.
Mannen i gränden. 1979.
Nödlögn. 1979.
Kvinnan på bussen. 1980.
Nödvändigt ont. 1980.
Med andra ögon. 1981.
Mordänglarna. 1981.
Ingenmansland. 1982.
Nattbok. 1982.
Utvägen. 1983.
Återresan. 1983.
Brännpunkt Prag. 1984. Tillsammans med Mikael Bahner.
Ändamålet. 1984.
Övertaget. 1985.
Madonna. 1986.
Krigsbarn. 1987.
April, april! 1988.
Skuggan av en stövel. 1988.
Siste turisten i Europa. 1989.
Svarta änglar i Berlin. 1990.
Lilla Marlene. 1991.
Stormcentrum. 1992.
Nödslakt. 1993.
Ingenstans i Sverige. 1994.
Offerlamm. 1996.
En renande eld. 1996.
Vredens dag. 1998.
Dö i Norden och andra berättelser om brott. 1999. Novellsamling.
Ett bländande mörker. 2000.

Som Pål A. Ekblom
Du kan inte sjunga om gråtens fåglar. 1977.

Som Bo Lagevi
Allt vad du gjort mot någon. 1976.
Även i eget namn 1981.
Utan personligt ansvar. 1977.
Spel över två zoner. 1978.

(Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven av BTJ Förlag 2002)

Årets danska deckarhylla

Gretelise Holm, Elsebeth Egholm och Sara Blædel är de främsta inom den nya kvinnliga deckarvågen i Danmark. Inget nytt från Gretelise Holm, min personliga favorit, men Elsebeth Egholm och Sara Blædel är aktuella med ”Närmast anhörig” (Wahlströms, övers: Karin Andræ) respektive ”Aldrig mera fri” (Norstedt, övers: Eva Mazetti-Nissen).

Både Egholm och Blædel skriver nutidsdeckare: personer, miljöer och intriger placeras mitt i Danmark just nu. Vad måste då finnas med och påverka kriminalgåtan, vara huvudspår eller ett ämne av flera?

”Utlänningsproblemet”, förstås. Som man så bryskt säger i Danmark när det handlar om invandrings- och flyktingpolitik, andra kulturer, religioner och människor.

Det vill säga dagens Danmark, inte samma land som för ens 15 eller 10 år sen. I detta nya Danmark utspelar sig bägge romanerna. ”Närmast anhörig” är Elsebeth Egholms fjärde deckare med och kring journalisten Dicte Svendsen i Århus, medan ”Aldrig mera fri” likaså är Sara Blædels fjärde med polisen Louise Rick och hennes journalistväninna Camilla Lind i Köpenhamn.

Elsebeth Egholm Foto: Morten Holtum

Många svenska kritiker verkar ha en njugg inställning till den kvinnliga deckarvågen från Danmark, inte minst vad gäller Egholms och Blædels senaste deckare. Visst har de skrivit ännu bättre förut – som Egholms deckardebut ”Dolda fel och brister” och Sara Blædels otäcka våldtäktsskildring ”Kalla mig prinsessa” – men inte är väl deras nya deckare så mycket sämre än det mesta som svenska deckarförfattarinnor skriver? Varför måste författarinnor från Danmark skriva så mycket bättre än sina kriminella systrar i Sverige för att få bra kritik?

En kulturkrock, någonting i temperamentet och skildringen av dagens samhällsproblem som inte passar recensenterna i Sverige? För mig är det tvärtom: de danska deckarna är spännande och ger samtidigt inblick i ett, för så kan man beskriva dagens Danmark, annat samhälle. Fast Egholm och Blædel saknar pekfingrar. De skriver och berättar, tänkandet och ställningstagandet, mänskligt, samhälleligt och politiskt, överlåts (oftast) till läsaren.

(För att vara rättvis mot den svenska deckarkritikerkåren bör jag väl påpeka också att ett par riktigt positiva recensioner av Elsebeth Egholms senaste deckare nyligen publicerades i Sydsvenskan och Kristianstadsbladet. Det kanske tar sig…)

”Närmast anhörig” skildrar Århus och Danmark strax efter Muhammed-teckningarna. Egholm låter det mångkulturella och främlingsfientliga Danmark bli en del av huvudpersonernas liv – och därmed av de så kallat vanliga eller gamla danskarnas vardag. En film, som visar en avrättning, skickas till den kvinnliga journalisten. Kommer filmen från en terroristgrupp, finns al-Qaida i Danmark? Journalistens dotter, Rose, kämpar med sin kärlek till Aziz, en invandrarkille. Hon har slagit upp med honom…

Blædels ”Aldrig mera fri” kunde, till den polisiära thrillerformen, ha skrivits på 90- eller 80-talet. Men då hade de flesta personerna varit infödda danskar, idag har andra människor och kriminaltrådar kommit till Danmark.

Sara Blædel Foto: Jesper Sunesen

Händelserna utspelar sig i två Köpenhamnsmiljöer, i prostitutionskvarteren och vid en liten kyrka. En kvinna ligger död på gatan med halsen avskuren. Någon prostituerad från öststaterna? Kvinnohandel? Ett spädbarn hittas övergivet i kyrkans vapenhus. Vem har lagt dit barnet? Och varför? 

Djupast handlar bägge romanerna om hur människor, huvud- som bipersoner, hjältar som skurkar och de som bara råkat komma med, handskas med en föränderlig verklighet. Hur de hanterar sina – och allas våra – fördomar, väger gott mot ont, blandar vitt med svart.

Efter att ha skrivit detta åker jag och min hustru till Kivik för att äta stekt sill till lunch. Slår på bilradion och hamnar i radioteatern, någon sorts deckarpjäs och jag tycker handlingen låter bekant: en kvinnlig journalist har fått en dvd med en avrättning…

Jovisst, det är Egholms roman Närmast anhörig som dramatiserats för radion med den nya titeln ”Varför just jag”. Men varför har också journalisten bytt namn till Sarah Mellberg? Och miljön är inte längre danska Århus utan svenska Malmö! Hur tänkte de på radion, att det blir lättare att lyssna om historien utspelar sig i Skåne eller vill de visa att Egholms berättelse lika gärna kunnat utspela sig i Malmö med Rosengård?

Men det tror inte jag. Sverige har inte, ännu så länge, blivit identiskt med Danmark vad gäller synen på invandrare och flyktingar. Att berättelserna utspelar sig i ett visst samhälle och i en viss tid, just Danmark på 2000-talet, är själva grunden till, utgångspunkten för och poängen med den nya danska kriminallitteraturen.

Lene Kaaberbøl och Agnete Friis Foto: People´s Press

Själv tycker jag det är så spännande med nya deckare från Danmark att jag inte kan invänta översättningar utan läser direkt på danska. ”Drengen i kufferten” (People’s Press), som skrivits av Lene Kaaberbøl och Agnete Friis och nyligen var nominerad till det skandinaviska deckarpriset Glasnyckeln, är min senaste upptäckt.

Ännu en dansk nutidsdeckare. Huvudpersonen, Röda kors-sjuksköterskan Nina Borg, kunde ha varit med i Egholms och Blædels deckare. Hon arbetar med flyktingar, legalt över jorden och mindre legalt under. I yrket kommer hon i kontakt med människohandel och utpressning, misshandel och onödig död.

I början av ”Drengen i kufferten” har Nina Borg fått nyckeln till en förvaringsbox på Hovedbangården i Köpenhamn. Hon öppnar boxen och ser ”en blank mørkebrun læderkoffert”. Hon öppnar kofferten och inuti ligger en liten pojke på kanske 3 år…

Ole Frøslev, också en av mina danska favoritförfattare, skriver en annan sorts deckare. ”Dragerkuskens brudenat” (People’s Press) är femte delen (av sex) i en serie historiska polisromaner om Köpenhamn under nazistisk ockupation. Nu har tiden nått fram till januari 1944 och kanske kan man mot slutet av den nya romanen äntligen börja ana en annan tid och framtid…

Ole Frøslev Foto: People´s Press

Frøslev skriver långsamt, omsorgs- och stämningsfullt. Kriminalbekjent Poul Bjørner och övriga poliser vid Station 7 på Østerbro fortsätter att sköta arbetet så gott de kan (inte minst kontra Nazitysklands utsända ockupanter). De sticker sina näsor där poliser måste sticka dem för att lösa både små och stora brott, från stölder till mord. Läsaren får följa med, nära nog fysiskt, till andra världskrigets Köpenhamn. Samtidigt, vid sidan om, gör Bjørner vad han förmår för att bidra till motståndskampen.

PS. Nej, det är inte svårt att läsa danska. Ett eller par kapitel, sen går det lika lätt att läsa på danska som svenska (åkej, nästan). Däremot har den sjunkande svenska kronkursen gjort det så jäkla dyrt att köpa deckare i Danmark. Så man får passa på när de kommer som pocket eller låna/beställa hem de danska deckarna på sitt lokala bibliotek…

(Publicerat i Ystads Allehanda 2009)