Olle Lönnaeus
En enda sanning
(Damm förlag)
Mitt i natten, vinter och snöstorm. Joel hittar sin åldrige far hängande från en krok i ett ödsligt hus på slätten utanför Tomelilla. Självmord eller kan det vara mord? På väggen syns en rödmålad text: Ghabad Allah – Guds vrede.
Också Olle Lönnaeus nya, tredje deckare hör till undergenren country noir. Miljö: Österlen med omnejd, närmare bestämt Spjutstorp, nämnda Tomelilla, Simrishamn och Lövestad.
Den här gången har han också lagt till en parallellhistoria, någon slags kombinerad polisroman och politisk thriller på temat islam och terrorism. Det fungerar inte riktigt.
Lönnaeus är författare, när han skriver Österlen-noir. Han skildrar Skånes sydöstra landsbygd så atmosfäriskt och stämningsrikt att den känns. Kylan biter hårt, vinden och snön viner mot läsarens ansikte. Han beskriver också landsbygdens udda individer, de som lever med en fot på vardera sidan om lagen.
Mer urbana läsare kan nog tro att såna här märkliga personer finns inte. Men det gör de, till exempel på Österlen. Vilket härmed intygas av en som bor trakten.
När Lönnaeus skriver om militanta islamister blir han däremot sitt vanliga jag, alltså journalist. Orden lever inte lika starkt. Det känns mer som referat.
Jag önskar att Olle Lönnaeus höll sig på Österlen. Det är där han hör hemma, som deckarförfattare. Typ en skånsk motsvarighet till Daniel Woodrell.
Hur ska nästa deckare bli? Här introduceras Sveriges första kvinnliga arabiska kriminalinspektör, Fatima al-Husseini. Kan Lönnaeus släppa henne – eller har han med ”En enda sanning” skrivit sin första serieroman?
(Kvällsposten 2012)
Erikssons kultursidor 