Karin Brunk Holmqvist
Akutbjällran
(Kabusa Böcker)
Trivialromaner, i ordets bästa betydelse. Det är vad Karin Brunk Holmqvist skriver.
I den ena berättelsen efter den andra har hon skildrat det minsta lilla – ja, mindre ändå. Dessa triviala händelser, som utgör största delen av livet för de flesta människor. Dessa triviala människor, som utgör största delen av mänskligheten. I bästa betydelse, som sagt.
Också årets roman, ”Akutbjällran”, utspelar sig i och kring en liten österlensk by, den här gången Smedstorp. Årets romanby har också mer att göra med verklighetens by med samma namn än vad Spjutstorp hade i fjolårets roman. Medborgarhuset omnämns, det går pågatåg och doftar från kalkonproduktionen utanför byn.
Systrarna Julia och Elsa Nilsson, mellan drygt 70 år och evigheten, bor i ett litet hus vid Klungegården utanför Smedstorp. I ett av de andra små husen i ”klungan” bor Ragnar, samma ålder och före detta lantarbetare. I åter ett annat hus semestrar Lennart och Yvonne från Örebro med elcyklar och grill ett par veckor om året.
Julia och Elsa påtar i trädgården, Ragnar spelar kort med kompisarna, Lennart flyttar tomtpinnar så att hans tomt ska bli större. Ungefär allt som sker. Romanen ”Akutbjällran” är lika händelselös som full av liv. För någonting händer ju, inte något häpnadsväckande men ändå så pass omvälvande att inställningen till livet och medmänniskorna sätts på prov.
Julia och Elsa Nilsson får ärva. Deras kusin Ulla, som de inte träffat sen barndomen, har dött och testamenterat hus och bil med prefixet lyx till dem. De kan inte tro att det är sant. Julias hjärta börjar slå konstigt. Hur ska det gå?
Ja, hur ska alla, både inblandade och de som inte har med det att göra, reda ut det här? Som Ullas före detta särbo, hennes syster (eller ja, åtminstone fosterbarn i familjen) och förstås byborna som får skvallret att växa inne hos Leif Handlare.
Brunk Holmqvist berättar så sävligt att historien knappt rör sig. Det stillastående tempot betonas av att boken är satt med större stilgrad och mycket luft mellan raderna. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras av hennes – det är ordet – genialitet: förmågan att författa romaner som skildrar det som brukar utelämnas i andra romaner.
Igenkänningsfaktorn och identifikationen måste vara 150 procent hos hennes läsare. Inte bara på Österlen utan var än böckerna blir köpta, lånade och lästa, både över hela Sverige och i Norge.
De här människorna finns ju, även i vår moderna samtid lever de kvar på svensk och nordisk landsbygd, säkert också nere i Europa. Är vi inte själva en av dem eller bor i grannhuset så kunde de vara vår mamma eller pappa, vår mor- och farföräldrar.
Karin Brunk Holmqvist omfamnar landsbygdens glömda människor med värme. Hon är som en snäll och vänlig Fritiof Nilsson Piraten eller en ännu vanligare Stig Claesson.
Akutbjällran, förresten, i romantiteln. Den hänger utanför Julias och Elsas ytterdörr. Om de rycker i den, då har det hänt nåt, då är det bråttom, och då hör Ragnar bjällerklangen och skyndar för att hjälpa.
(KB/YA 2015)
Mitt i natten, vinter och snöstorm. Joel hittar sin åldrige far hängande från en krok i ett ödsligt hus på slätten utanför Tomelilla. Självmord eller kan det vara mord? På väggen syns en rödmålad text: Ghabad Allah – Guds vrede.
Erikssons kultursidor 