Hårdkokt på Möllan

Jörgen Hansen har bearbetat och uppdaterat, får man väl kalla det, fyra av sina hårdkokta 90-taletsdeckare – ”Baksmälla”, ”Snedtändning”, ”Överdos” och ”Hallick” – om Malmö i allmänhet och Möllevången i synnerhet.

På omslaget syns – numera – Torning Torso.

I samlingsvolymen ”Brottsplats Malmö” (Förlaget Orda) finns Jörgens Hansens fyra första Möllevångsdeckare i omredigerat skick.

Det låter som en omöjlig uppgift. 90-talets Möllan var ju något helt annat än år 2012.

Men jag ska läsa och se hur han – eventuellt – lyckats.

Nedanstående skrev jag i boken ”Deckarhyllan” om de – inte fyra utan fem – Möllevångsdeckare som Jörgen Hansen började ge ut 1990…

________________________________________________

Jörgen Hansen
Land: Sverige, bosatt i östra Tyskland
Genre: hårdkokta deckare, gangsterromaner

Följande, som man kunde läsa i första upplagan av ”Deckarhyllan”, stämde på 90-talet. Men under åren som gått har stadsdelen Möllevången i Malmö börjat ”saneras”: husen renoveras och invånarna byts ut. Möllevången har förändrats. Delvis – men inte helt.

Enligt brottsstatistiken är Simrishamnsgatan, en av stadsdelens gator, fortfarande ”Sveriges farligaste gata”. Och polisen fick nyligen tillstånd att montera upp övervakningskameror för att kunna hålla koll på Möllevångstorget.

Citat från Jörgen Hansens debutdeckare ”Baksmälla” (1990):

”Baksmälla” med originalomslag.

”Var storstad har stadsdelar där köpare kan få sina behov tillfredsställda, oavsett om det är knark, sex, sprit eller något annat som samhället inte anser lämpligt… I Köpenhamn är det Vesterbro, i Hamburg St Pauli, i New York halva stan. Malmö är en liten stad i landet med många poliser. Här är miljön diskretare men den finns. Man kan fråga vilken Malmöbo som helst var man kan få tag på amfetamin, heroin, horor, småpojkar, illegalt spel eller vapen och han pekar ut riktningen.”

Riktningen är – Möllevången.

Både i Hansens böcker och i verkligheten är Möllevångstorget ett salutorg dygnet runt.

Dagtid säljer torghandlarna frukt och grönsaker, kvälls- och nattetid handlas det med mer illegala saker. Häromdagen hörde jag på lokalradion (för vilken gång i ordningen?) att hyresgästerna klagat på bråk och fylla och alla använda sprutor som ligger slängda i portuppgångarna (för vilken gång i ordningen?) och att polisen lovat sätta in extra resurser kring Möllevången (för vilken gång i ordningen?).

Den modige, eller snarare dumdristige, kan använda Hansens hårdkokta deckare som guideböcker till Malmö by crime.

Originalomslaget till ”Snedtändning”.

Lämplig starttid för en sightseeingtur: klockan ett på natten.

Somliga krogar, caféer och klubbar har inte samma namn i verkligheten som i böckerna, men de finns, och har några upphört, så har det öppnats nya ställen med nya namn men med samma funktion och innehåll.

En gång promenerade jag genom Möllevången med Jörgen Hansen och Vidar Pedersen (se nedan) som guider.

Det var när de precis hade debuterat som deckarförfattare. Vi stämde träff på Möllevångstorget. Solen stod högt på himlen. Klockan var mitt på dagen.

På darriga ben pekade de ut bl a Klubb Nemo (”en illegal nattklubb”), Pub Dubrovnik (”ett bra pokerparti kan vara i tre dygn och under tiden kan en halv miljon byta ägare flera gånger”),

Originalomslag till ”Överdos”.

Vitsippan (”en restaurang där det inte spelar så stor roll om klockan är två på eftermiddagen eller två på natten. Möjligen är det lite mer folk på natten”) och Rådjuret (”på dagen säljer man tillräckligt med Dagens rätt för att få behålla tillståndet. På kvällarna tar den seriösa publiken över”). Att knacka på och gå in var det inte tal om.

(Beskrivningarna har hämtats från Jörgen Hansens olika romaner.)

Erik Oskarsson, Kirre kallad, passar bättre in i miljön än Hansen och jag. Kirre är huvudperson i Hansens deckare och en ovanlig huvudperson: tjyv, f d bankrånare. Men nu är han förtidspensionerad. Han har slutat råna banker och försöker också låta bli spriten, men det går sämre.

Kanske är det fel att kalla Jörgen Hansens romaner för deckare? Kanske ska de kallas gangsterromaner?

I de flesta deckare befinner sej ju huvudpersonerna på rätt sida av lagen – de är poliser, privatdektiver, advokater osv. Kirre upplever samhället och människorna från motsatt håll. Han lever på den kriminella sidan. Hans kompisar och bekanta är också tjyvar, våldsmän och kåkfarare, alkisar och narkomaner.

”Hallick” i original.

När Kirre förhörs, så är det inte poliserna som pratar med honom utan han som snackar med snutarna. Tjyvkompisarna beskrivs på samma gång osentimentalt, cyniskt och ömsint. Han pratar om Sveriges fängelser – Malmöfängelset, B-blocket på Kumla, Helsingborgskåken, Berga – med ett slags hatkärlek: tjyvarnas hemma-känsla. Kirre är ”stamkund” på kåken, det förstår – känner – läsaren.

Inget konstigt med det, faktiskt.

Jörgen Hansen, uppvuxen i Helsingborg, kombinerade nämligen deckarskrivandet med att skriva på en doktorsavhandling i kriminologi. Med anslag från bl a Brottsförebyggande rådet har Hansen intervjuat ett par hundra interner på olika svenska fängelser. Så han vet hur tjyvar snackar och fängelser ser ut på insidan.

Jörgen Hansens femte och sista (?) Malmö-deckare: ”Maffia”.

Hans deckare/gangsterromaner utspelar sej till största delen i Malmö, inte enbart kring Möllevångstorget utan också i andra stadsdelar. Några gånger, i ”Baksmälla” och ”Snedtändning” (1991), tar Kirre flygbåten till andra sidan Öresund och det kriminella Köpenhamn (som sagt, samma tjyvar, krogar, droger och våld där som här).

Tyvärr verkar ”Maffia” (1996) bli Hansens sista roman. Synd, för det hade nog varit intressant att följa Kirre (om han nu överlevt så länge) in i 2000-talets Malmö.

Den försvenskade norrmannen Vidar Pedersen har också skrivit ett par hårdkokta deckare, ”Brunt som snö” (1990) och ”Rött som stål” (1991), i samma malmöitiska (och köpenhamnska) miljö och tid som Jörgen Hansen. Fast Pedersens huvudperson är vanligare: en frilansjournalist och amatördetektiv.

Några år tidigare skrev Johnny Kalderstam en hårdkokt Malmödeckare, ”Fultjack” (1987). Kalderstam, också utbildad kriminolog, skildrar kriminaliteten kring Möllevångstorget lika initierat som Hansen. Men som skönlitterär författare är han sämre.

Tony Manieri, som debuterade med ”Under huden” (2000), kan beskrivas som en arvtagare till Kalderstam, Hansen och Pedersen. Han har visserligen en polis som huvudperson (och hans romaner inte lika realistiska som föregångarnas), men också Manieri skildrar den hårdkokta, tuffa och våldsamma brottsstaden Malmö.

Läs även de polisromaner, som Bertil Mårtensson skrev under andra halvan av 70-talet: ”Mah-Jongmorden”, ”Växande hot”, ”Mordet på dr Faust” och ”Sadisterna”. Jämför Malmö på 70-talet med Malmö på 90- och in i 2000-talet. Man kan inte tro att det är samma stad!

Titlar:
Baksmälla. 1990.
Snedtändning. 1991.
Överdos. 1992.
Hallick. 1993.
Maffia. 1996.

(Ur boken Deckarhyllan 2, utgiven av BTJ Förlag 2002)