Hårdkokt på Möllan

Jörgen Hansen har bearbetat och uppdaterat, får man väl kalla det, fyra av sina hårdkokta 90-taletsdeckare – ”Baksmälla”, ”Snedtändning”, ”Överdos” och ”Hallick” – om Malmö i allmänhet och Möllevången i synnerhet.

På omslaget syns – numera – Torning Torso.

I samlingsvolymen ”Brottsplats Malmö” (Förlaget Orda) finns Jörgens Hansens fyra första Möllevångsdeckare i omredigerat skick.

Det låter som en omöjlig uppgift. 90-talets Möllan var ju något helt annat än år 2012.

Men jag ska läsa och se hur han – eventuellt – lyckats.

Nedanstående skrev jag i boken ”Deckarhyllan” om de – inte fyra utan fem – Möllevångsdeckare som Jörgen Hansen började ge ut 1990…

________________________________________________

Jörgen Hansen
Land: Sverige, bosatt i östra Tyskland
Genre: hårdkokta deckare, gangsterromaner

Följande, som man kunde läsa i första upplagan av ”Deckarhyllan”, stämde på 90-talet. Men under åren som gått har stadsdelen Möllevången i Malmö börjat ”saneras”: husen renoveras och invånarna byts ut. Möllevången har förändrats. Delvis – men inte helt.

Enligt brottsstatistiken är Simrishamnsgatan, en av stadsdelens gator, fortfarande ”Sveriges farligaste gata”. Och polisen fick nyligen tillstånd att montera upp övervakningskameror för att kunna hålla koll på Möllevångstorget.

Citat från Jörgen Hansens debutdeckare ”Baksmälla” (1990):

”Baksmälla” med originalomslag.

”Var storstad har stadsdelar där köpare kan få sina behov tillfredsställda, oavsett om det är knark, sex, sprit eller något annat som samhället inte anser lämpligt… I Köpenhamn är det Vesterbro, i Hamburg St Pauli, i New York halva stan. Malmö är en liten stad i landet med många poliser. Här är miljön diskretare men den finns. Man kan fråga vilken Malmöbo som helst var man kan få tag på amfetamin, heroin, horor, småpojkar, illegalt spel eller vapen och han pekar ut riktningen.”

Riktningen är – Möllevången.

Både i Hansens böcker och i verkligheten är Möllevångstorget ett salutorg dygnet runt.

Dagtid säljer torghandlarna frukt och grönsaker, kvälls- och nattetid handlas det med mer illegala saker. Häromdagen hörde jag på lokalradion (för vilken gång i ordningen?) att hyresgästerna klagat på bråk och fylla och alla använda sprutor som ligger slängda i portuppgångarna (för vilken gång i ordningen?) och att polisen lovat sätta in extra resurser kring Möllevången (för vilken gång i ordningen?).

Den modige, eller snarare dumdristige, kan använda Hansens hårdkokta deckare som guideböcker till Malmö by crime.

Originalomslaget till ”Snedtändning”.

Lämplig starttid för en sightseeingtur: klockan ett på natten.

Somliga krogar, caféer och klubbar har inte samma namn i verkligheten som i böckerna, men de finns, och har några upphört, så har det öppnats nya ställen med nya namn men med samma funktion och innehåll.

En gång promenerade jag genom Möllevången med Jörgen Hansen och Vidar Pedersen (se nedan) som guider.

Det var när de precis hade debuterat som deckarförfattare. Vi stämde träff på Möllevångstorget. Solen stod högt på himlen. Klockan var mitt på dagen.

På darriga ben pekade de ut bl a Klubb Nemo (”en illegal nattklubb”), Pub Dubrovnik (”ett bra pokerparti kan vara i tre dygn och under tiden kan en halv miljon byta ägare flera gånger”),

Originalomslag till ”Överdos”.

Vitsippan (”en restaurang där det inte spelar så stor roll om klockan är två på eftermiddagen eller två på natten. Möjligen är det lite mer folk på natten”) och Rådjuret (”på dagen säljer man tillräckligt med Dagens rätt för att få behålla tillståndet. På kvällarna tar den seriösa publiken över”). Att knacka på och gå in var det inte tal om.

(Beskrivningarna har hämtats från Jörgen Hansens olika romaner.)

Erik Oskarsson, Kirre kallad, passar bättre in i miljön än Hansen och jag. Kirre är huvudperson i Hansens deckare och en ovanlig huvudperson: tjyv, f d bankrånare. Men nu är han förtidspensionerad. Han har slutat råna banker och försöker också låta bli spriten, men det går sämre.

Kanske är det fel att kalla Jörgen Hansens romaner för deckare? Kanske ska de kallas gangsterromaner?

I de flesta deckare befinner sej ju huvudpersonerna på rätt sida av lagen – de är poliser, privatdektiver, advokater osv. Kirre upplever samhället och människorna från motsatt håll. Han lever på den kriminella sidan. Hans kompisar och bekanta är också tjyvar, våldsmän och kåkfarare, alkisar och narkomaner.

”Hallick” i original.

När Kirre förhörs, så är det inte poliserna som pratar med honom utan han som snackar med snutarna. Tjyvkompisarna beskrivs på samma gång osentimentalt, cyniskt och ömsint. Han pratar om Sveriges fängelser – Malmöfängelset, B-blocket på Kumla, Helsingborgskåken, Berga – med ett slags hatkärlek: tjyvarnas hemma-känsla. Kirre är ”stamkund” på kåken, det förstår – känner – läsaren.

Inget konstigt med det, faktiskt.

Jörgen Hansen, uppvuxen i Helsingborg, kombinerade nämligen deckarskrivandet med att skriva på en doktorsavhandling i kriminologi. Med anslag från bl a Brottsförebyggande rådet har Hansen intervjuat ett par hundra interner på olika svenska fängelser. Så han vet hur tjyvar snackar och fängelser ser ut på insidan.

Jörgen Hansens femte och sista (?) Malmö-deckare: ”Maffia”.

Hans deckare/gangsterromaner utspelar sej till största delen i Malmö, inte enbart kring Möllevångstorget utan också i andra stadsdelar. Några gånger, i ”Baksmälla” och ”Snedtändning” (1991), tar Kirre flygbåten till andra sidan Öresund och det kriminella Köpenhamn (som sagt, samma tjyvar, krogar, droger och våld där som här).

Tyvärr verkar ”Maffia” (1996) bli Hansens sista roman. Synd, för det hade nog varit intressant att följa Kirre (om han nu överlevt så länge) in i 2000-talets Malmö.

Den försvenskade norrmannen Vidar Pedersen har också skrivit ett par hårdkokta deckare, ”Brunt som snö” (1990) och ”Rött som stål” (1991), i samma malmöitiska (och köpenhamnska) miljö och tid som Jörgen Hansen. Fast Pedersens huvudperson är vanligare: en frilansjournalist och amatördetektiv.

Några år tidigare skrev Johnny Kalderstam en hårdkokt Malmödeckare, ”Fultjack” (1987). Kalderstam, också utbildad kriminolog, skildrar kriminaliteten kring Möllevångstorget lika initierat som Hansen. Men som skönlitterär författare är han sämre.

Tony Manieri, som debuterade med ”Under huden” (2000), kan beskrivas som en arvtagare till Kalderstam, Hansen och Pedersen. Han har visserligen en polis som huvudperson (och hans romaner inte lika realistiska som föregångarnas), men också Manieri skildrar den hårdkokta, tuffa och våldsamma brottsstaden Malmö.

Läs även de polisromaner, som Bertil Mårtensson skrev under andra halvan av 70-talet: ”Mah-Jongmorden”, ”Växande hot”, ”Mordet på dr Faust” och ”Sadisterna”. Jämför Malmö på 70-talet med Malmö på 90- och in i 2000-talet. Man kan inte tro att det är samma stad!

Titlar:
Baksmälla. 1990.
Snedtändning. 1991.
Överdos. 1992.
Hallick. 1993.
Maffia. 1996.

(Ur boken Deckarhyllan 2, utgiven av BTJ Förlag 2002)

”Urban reportage” från Washington DC

Skulle du rekommendera mej att köpa en Falkplan över Washington DC och följa med på kartan medan jag läser dina deckare?

George P. Pelecanos skrattar till.

– Ingen dum idé, säger han.

Personerna kör bil längs namngivna gator och avenyer. Restauranger och affärer nämns likaså vid namn och placeras på gatuadresser. Hur verkliga är egentligen romanmiljöerna? Kan man använda dina deckare som guideböcker till Washington DC?

– Det mesta är autentiskt. Washingtons olika stadsdelar, främst de som ligger öster om Rock Creek Park eller öster om Anacostiafloden, beskrivs utförligt. Många krogar och barer – som Mama Coles (med skylten ”The best soul food in town”), Ben’s Chili Bowl, Florida Avenue Grill, Renzo’s och The Raven – finns i verkligheten. Skriver jag något negativt brukar jag byta namn, men också då vet ju de som bor i stan vilka ställen det handlar om.

– Min farfar, berättar Pelecanos, hade en diner, Frank´s Carry Out, på 14:e gatan, mitt i den helsvarta stadsdelen Shaw. Också min far hade en diner, The Jefferson Coffee Shop på 19:e och M, söder om Dupont Circle.

– Som ung pojke, när jag var tio-elva år, sprang jag bud åt pappa. Jag levererade mat över hela stan, åkte buss och gick på gatorna, lärde känna varenda gränd. Då blev jag förälskad i Washington, staden och människorna.

George Pelecanos senaste roman, ”Andelen” (Modernista), kom nyligen på svenska. Här är en länk till min recension av den nya romanen på LO Tidningen/Krimi. Fotot ovan togs av David Shankbone. 

George P. Pelecanos föddes i Washington DC, närmare bestämt i stadsdelen Mt Pleasant. Han växte upp i Silver Spring i staten Maryland, strax utanför stadsgränsen. Där bor han kvar, nu med hustru och tre adopterade barn. Urbana miljöer med, enligt Pelecanos, ”en blandning av hudfärger och samhällsklasser. Så som världen borde vara…”

Pelecanos provade många jobb: försäljare av skor, stereo- och tv-apparater, byggnads- och lagerarbetare, diskare, bartender, kock, lastbilschaufför, filmproducent… I egenskap av det sistnämnda producerade han bland annat ett par av bröderna Coens långfilmer. Han kunde ha övertagit pappans matställe – det hade han inte haft något emot. Men föräldrarna tyckte annorlunda…

– De ville att jag skulle göra det som de aldrig kunnat: studera. Och eftersom jag är en väluppfostrad son gjorde jag som de ville. Jag gillar ju film, tänkte jag, så det kan jag väl studera.

Han skrev in sej på University of Maryland, pluggade såväl film som litteratur. Det blev en vändpunkt. En litteraturprofessor introducerade honom nämligen för amerikansk kriminallitteratur i allmänhet och i synnerhet för ”Woman in the Lake” (”Kvinnan i sjön” på svenska) av Raymond Chandler. Som Pelecanos sagt: ”It blow my doors off!”

George P. Pelecanos debuterade som deckarförfattare 1992. De tre första romanerna – ”A Firing Offense”, ”Nick´s Trip” och ”Down by the River where the Dead Men Go” – blev en trilogi om privatdetektiven Nick Stefanos, son till en grekisk invandrare. Också i flera senare deckare, till exempel ”The Big Blowdown” och ”Soul Circus”, återkommer Stefanos som biperson.

– Han är – eller var – mitt alter ego, erkänner Pelecanos. Mycket sprit och andra droger. Stefanos går ner sej, för han har inget annat i livet. Jag upptäckte att jag kunde skriva och hade turen att få en familj, annars kunde det gått likadant för mej. Det var rena turen.

Därpå följde den så kallade ”Washingtonkvartetten” – ”The Big Blowdown”, ”King Suckerman”, ”The Sweet Forever” och ”Shame the Devil” – om italienska och grekiska invandrare i Washington från 30-talet och framåt, bland dem Pelecanos själv (som Stefanos) och även hans far och farfar (under andra pseudonymer).

– Jag har bytt namn på dem, men både pappa och farfar förekommer i ”The Big Blowdown”. De heter Peter Karras respektive Pete Frank. Självklart är det medvetet. Jag ville lämna ett avtryck för kommande generationer – både av mej själv och min släkt och hela staden Washington, av människorna och tiden.

Alla hans romaner befolkas av både svarta och vita. Något annat vore dessutom omöjligt med tanke på att 70 till 75 procent av Washingtons invånare är svarta. I den senaste trilogin – ”Ren som snö”, ”Ett djävulskt pris”(utgivna på svenska i våras respektive nu i höst) och ”Soul Circus” – har Pelecanos tagit ännu ett steg och valt en svart huvudperson: Derek Strange, privatdetektiv och 50 plus. Medhjälparen, Terry Quinn, är 20 år yngre och vit.

Resultatet är en romansvit om rasismen i USA, historiskt och idag. Och om vänskapen mellan två män, den ene vit och den andre svart.

Ett önsketänkande?

– Delvis. Men deras vänskap blir mer komplex i de senare böckerna. Strange och Quinn upptäcker att de bär på fördomar om vita respektive svarta människor. Trots medborgarrättsrörelsens framgång lever den omedvetna rasismen kvar, i form av okunskap och rädsla, förutfattade meningar och fördomar.

– Flera dödsskjutningar, där poliser sköt poliser, inträffade i Washington på 90-talet. Om jag låter en vit polis skjuta ihjäl en svart polis, tänkte jag, så kan jag använda det som utgångspunkt för en diskussion om vardagsrasismen i dagens USA.

Pelecanos deckare är tuffa och hårda, ofta kan de bli våldsamma. Personerna är beväpnade och samtalar nästan lika gärna med kulor som med ord: skjuter på och ihjäl varann. Flera böcker slutar med att hjälten tar lagen i egna händer och likt en annan Mike Hammer eller Dirty Harry avlivar brottslingen.

Men i trilogin om Strange och Quinn har någonting hänt. Den svarte privatsnoken Strange bär inte ens vapen. Jo, han har en dolk i bältet – men ingen pistol.

– I de tidigare romanerna ville jag utforska den besinningslösa kraft och faktiskt lustkänsla som ligger bakom den personliga hämnden. Det är ingenting jag ställer mej bakom, men jag var fascinerad av människans hämndbegär.

– Nu har jag familj och barn. Jag har blivit äldre och fått mer kunskap om världen och människorna än jag hade när jag började skriva böcker.
Vapeninnehav är väl förbjudet i Washington?

– Det stämmer. Men samtidigt är det lätt att åka till Virginia eller Maryland, handla ett vapen där och smuggla med det tillbaks till Washington. Eller köpa något vapen på den illegala marknaden.

Också till ”Ett djävulskt pris” har Pelecanos hämtat intrigen – bland annat blir en ung pojke ihjälskjuten – från nyhetsrapporteringen och verkligheten. På bokens försättsblad står följande: ”Tillägnad Dennis K Ashton Jr, sju år gammal, ihjälskjuten den 27 juni 1997, av en brottsling med handelvapen i Washington DC.”

– Pojken sköts ihjäl medan han satt i en bil och åt kyckling. När en ung pojke dör på det viset har ingenting längre någon betydelse. Det var en symbolisk händelse som speglar allt som gått fel i vår stad och kultur. Genom att skriva Ett djävulskt pris försökte jag att ändå skapa någonting meningsfullt av händelsen och få människor att minnas den ihjälskjutna pojken.

Barnen, vår så kallade framtid, hamnar allt mer i centrum för Pelecanos berättelser. I sin senaste trilogi vandrar han iväg från huvudhistorien och skriver en novell i romanerna om ett pojklag i (amerikansk) fotboll som detektiverna Strange och Quinn tränar på sin fritid. Ett kärleksfullt och ömsint porträtt – men också med en tår i ögonvrån – av en skara pojkar.

– Mina söner spelar i ett likadant fotbollslag som det jag skildrar i böckerna. Ja, jag antar att jag fått det på hjärnan. Jag kan inte låta bli att tänka på och bekymra mej för hur barnen i den här stan tvingas leva.

– Det är mycket som är orättvist i livet, men ingenting kan vara mer orättvist än att ett barn aldrig får en chans utan från första dagen i sitt liv behandlas som om det har mindre värde än andra människor. Det är inte bara orättvist: det är en jävla skam. USA är ett rikt land, vi borde kunna behandla vår befolkning, inte minst ungdomen, mycket bättre.

I ”Ett djävulskt pris” finns en hätsk diskussion mellan en äldre och yngre svart man: privatdetektiven Strange och Granville Oliver, ligaledare och knarklangare. De har samma bakgrund och samma åsikter om livsförhållandena för Washingtons svarta befolkning. Men medan Oliver tagit sej fram och upp i livet, blivit rik och respekterad, på det enda sätt som han menar är möjligt för unga svarta män, så vägrar Strange att godta att detta skulle vara den enda möjligheten.

Vad vill du säga – att var och en ändå har ett val?

– Naturligtvis gör vi själva våra livsval. Men att bara säga så är alldeles för enkelt. Det liv som de fötts till tvingar ungdomar att göra felaktiga val. Vad jag säger är att det här livet och det här valet, det är vad vi erbjuder dem. Och att det är fruktansvärt. Istället för att ge barnen en chans i livet för vi ”krig mot droger” och stänger in dem i fängelser. När det redan är för sent…

”Urban reportage”, så har en kritiker på New York Times sammanfattat Pelecanos deckare. De kan också beskrivas som berättelser om ett annat USA och Washington, som geografiskt är granne med Vita huset men mänskligt och socialt ligger långt därifrån. Vita huset nämns väl knappt i romanerna, men eftersom man som läsare vet att USA:s huvudstad heter Washington är det ändå som om Vita Huset skymtar mellan raderna.

– Det är exakt denna bild av Washington som jag vill förmedla, säger Pelecanos.

– Går man till North Capitol Street och Florida Avenue kan man se bilden i verkligheten också. Capitol Hill med den stora domen tronar som en mäktig fond medan människorna i området lever i djupaste fattigdom, de lever bokstavligen i skuggan av Vita Huset. Det är omöjligt att inte känna ett sting i hjärtat.

Du skildrar arbetarklassen: fattiga människor i fattiga miljöer, italienska och grekiska invandrare, afro-amerikaner. Är du en amerikansk arbetarförfattare?

– Det måste jag väl vara. Jag kommer ju från samma miljö som mina romanpersoner och genom att skriva försöker jag belysa livsvillkoren för den amerikanska underklassen.

Också många andra av dagens amerikanska författare med samma sociala bakgrund som du har valt att använda den hårdkokta deckaren och noir-romanen för att författa samtida arbetarlitteratur. Varför?

– Kriminalromanen är den i särklass bästa form som finns om man vill man skriva om arbetar- och även medelklassen. Lägg till lite noir-stämning och blandningen blir mycket verkningsfull.

– Jag skulle vilja sträcka mej till att säga att vi är de enda som förmår skriva den här sortens romaner i traditionen efter Steinbeck, A I Bezzerides, John Fante med flera. Vilka jag syftar på? Richard Price, Michael Connelly, Elmore Leonard, Dennis Lehane, James Sallis, James Crumley… Bra författare, bra människor.

Vid sidan om allt det ovannämnda handlar George P. Pelecanos kriminalromaner så mycket om amerikansk populärkultur att de nästan blir fackböcker i ämnet.

Terry Quinn, den vite detektiven, jobbar också i en affär som säljer begagnade böcker och skivor. Plötsligt kan en diskussion om till exempel Elmore Leonard bryta ut mellan Quinn och en kund. När är Leonard bäst – som kriminal- eller westernförfattare?

Derek Strange, den svarte detektiven, älskar svart R&B, funk och soul från 70-talet (Billy Paul, Blackbyrds, Isley Brothers, Teddy Pendergrass, Spinners, War, Al Green, Stylistics…) men också, fast lite i hemlighet, ljudspår från westernfilmer (Ennio Morricone är den stora favoriten). Rätt igenom sin litterära produktion droppar dessutom Pelecanos fler artistnamn och låttitlar per sida än både Ian Rankin i John Rebus-deckarna och Nick Hornby i High Fidelity.

– Fråga mej inte varför men av någon anledning har invandrarfamiljer, inte minst grekiska, alltid älskat westernfilmer. Hela tiden när jag var liten satt jag och såg westernfilmer på TV tillsammans med pappa och farfar.

– Också musik har jag alltid älskat, mycket och djupt. Både vit och svart musik, men eftersom Washington till största delen är en svart stad blir det omöjligt att undgå den svarta musiken. På pappas diner var det alltid svarta soulstationer som stod på.

Vad planerar du efter Strange & Quinn-trilogin?

– Just nu är jag ute på turné i USA för att lansera ”Soul Circus”, den sista delen i trilogin. Annars skriver jag hela tiden, har alltid en ny bok på gång. Precis innan jag åkte iväg lämnade jag manuset till nästa roman, som ska heta ”Hard Revolution”.

– Också den nya romanen handlar om Strange, men den hör inte till trilogin. Boken utspelar sej mellan 1959 och april 1968, då Martin Luther King mördades. Derek Strange är en ung, nybliven polis på Washingtons gator. Jag försöker skildra hur Strange och hans föräldrar – en svart familj från arbetarklassen – påverkas av den turbulens som medborgarrättsrörelsen skapar i samhället.

(Allt om böcker och Ny tid 2003)

PS. George Pelecanos ”mellan-P” har numera försvunnit på bokomslagen.