Etikettarkiv: Möllan

Hårdkokt på Möllan

Jörgen Hansen har bearbetat och uppdaterat, får man väl kalla det, fyra av sina hårdkokta 90-taletsdeckare – ”Baksmälla”, ”Snedtändning”, ”Överdos” och ”Hallick” – om Malmö i allmänhet och Möllevången i synnerhet.

På omslaget syns – numera – Torning Torso.

I samlingsvolymen ”Brottsplats Malmö” (Förlaget Orda) finns Jörgens Hansens fyra första Möllevångsdeckare i omredigerat skick.

Det låter som en omöjlig uppgift. 90-talets Möllan var ju något helt annat än år 2012.

Men jag ska läsa och se hur han – eventuellt – lyckats.

Nedanstående skrev jag i boken ”Deckarhyllan” om de – inte fyra utan fem – Möllevångsdeckare som Jörgen Hansen började ge ut 1990…

________________________________________________

Jörgen Hansen
Land: Sverige, bosatt i östra Tyskland
Genre: hårdkokta deckare, gangsterromaner

Följande, som man kunde läsa i första upplagan av ”Deckarhyllan”, stämde på 90-talet. Men under åren som gått har stadsdelen Möllevången i Malmö börjat ”saneras”: husen renoveras och invånarna byts ut. Möllevången har förändrats. Delvis – men inte helt.

Enligt brottsstatistiken är Simrishamnsgatan, en av stadsdelens gator, fortfarande ”Sveriges farligaste gata”. Och polisen fick nyligen tillstånd att montera upp övervakningskameror för att kunna hålla koll på Möllevångstorget.

Citat från Jörgen Hansens debutdeckare ”Baksmälla” (1990):

”Baksmälla” med originalomslag.

”Var storstad har stadsdelar där köpare kan få sina behov tillfredsställda, oavsett om det är knark, sex, sprit eller något annat som samhället inte anser lämpligt… I Köpenhamn är det Vesterbro, i Hamburg St Pauli, i New York halva stan. Malmö är en liten stad i landet med många poliser. Här är miljön diskretare men den finns. Man kan fråga vilken Malmöbo som helst var man kan få tag på amfetamin, heroin, horor, småpojkar, illegalt spel eller vapen och han pekar ut riktningen.”

Riktningen är – Möllevången.

Både i Hansens böcker och i verkligheten är Möllevångstorget ett salutorg dygnet runt.

Dagtid säljer torghandlarna frukt och grönsaker, kvälls- och nattetid handlas det med mer illegala saker. Häromdagen hörde jag på lokalradion (för vilken gång i ordningen?) att hyresgästerna klagat på bråk och fylla och alla använda sprutor som ligger slängda i portuppgångarna (för vilken gång i ordningen?) och att polisen lovat sätta in extra resurser kring Möllevången (för vilken gång i ordningen?).

Den modige, eller snarare dumdristige, kan använda Hansens hårdkokta deckare som guideböcker till Malmö by crime.

Originalomslaget till ”Snedtändning”.

Lämplig starttid för en sightseeingtur: klockan ett på natten.

Somliga krogar, caféer och klubbar har inte samma namn i verkligheten som i böckerna, men de finns, och har några upphört, så har det öppnats nya ställen med nya namn men med samma funktion och innehåll.

En gång promenerade jag genom Möllevången med Jörgen Hansen och Vidar Pedersen (se nedan) som guider.

Det var när de precis hade debuterat som deckarförfattare. Vi stämde träff på Möllevångstorget. Solen stod högt på himlen. Klockan var mitt på dagen.

På darriga ben pekade de ut bl a Klubb Nemo (”en illegal nattklubb”), Pub Dubrovnik (”ett bra pokerparti kan vara i tre dygn och under tiden kan en halv miljon byta ägare flera gånger”),

Originalomslag till ”Överdos”.

Vitsippan (”en restaurang där det inte spelar så stor roll om klockan är två på eftermiddagen eller två på natten. Möjligen är det lite mer folk på natten”) och Rådjuret (”på dagen säljer man tillräckligt med Dagens rätt för att få behålla tillståndet. På kvällarna tar den seriösa publiken över”). Att knacka på och gå in var det inte tal om.

(Beskrivningarna har hämtats från Jörgen Hansens olika romaner.)

Erik Oskarsson, Kirre kallad, passar bättre in i miljön än Hansen och jag. Kirre är huvudperson i Hansens deckare och en ovanlig huvudperson: tjyv, f d bankrånare. Men nu är han förtidspensionerad. Han har slutat råna banker och försöker också låta bli spriten, men det går sämre.

Kanske är det fel att kalla Jörgen Hansens romaner för deckare? Kanske ska de kallas gangsterromaner?

I de flesta deckare befinner sej ju huvudpersonerna på rätt sida av lagen – de är poliser, privatdektiver, advokater osv. Kirre upplever samhället och människorna från motsatt håll. Han lever på den kriminella sidan. Hans kompisar och bekanta är också tjyvar, våldsmän och kåkfarare, alkisar och narkomaner.

”Hallick” i original.

När Kirre förhörs, så är det inte poliserna som pratar med honom utan han som snackar med snutarna. Tjyvkompisarna beskrivs på samma gång osentimentalt, cyniskt och ömsint. Han pratar om Sveriges fängelser – Malmöfängelset, B-blocket på Kumla, Helsingborgskåken, Berga – med ett slags hatkärlek: tjyvarnas hemma-känsla. Kirre är ”stamkund” på kåken, det förstår – känner – läsaren.

Inget konstigt med det, faktiskt.

Jörgen Hansen, uppvuxen i Helsingborg, kombinerade nämligen deckarskrivandet med att skriva på en doktorsavhandling i kriminologi. Med anslag från bl a Brottsförebyggande rådet har Hansen intervjuat ett par hundra interner på olika svenska fängelser. Så han vet hur tjyvar snackar och fängelser ser ut på insidan.

Jörgen Hansens femte och sista (?) Malmö-deckare: ”Maffia”.

Hans deckare/gangsterromaner utspelar sej till största delen i Malmö, inte enbart kring Möllevångstorget utan också i andra stadsdelar. Några gånger, i ”Baksmälla” och ”Snedtändning” (1991), tar Kirre flygbåten till andra sidan Öresund och det kriminella Köpenhamn (som sagt, samma tjyvar, krogar, droger och våld där som här).

Tyvärr verkar ”Maffia” (1996) bli Hansens sista roman. Synd, för det hade nog varit intressant att följa Kirre (om han nu överlevt så länge) in i 2000-talets Malmö.

Den försvenskade norrmannen Vidar Pedersen har också skrivit ett par hårdkokta deckare, ”Brunt som snö” (1990) och ”Rött som stål” (1991), i samma malmöitiska (och köpenhamnska) miljö och tid som Jörgen Hansen. Fast Pedersens huvudperson är vanligare: en frilansjournalist och amatördetektiv.

Några år tidigare skrev Johnny Kalderstam en hårdkokt Malmödeckare, ”Fultjack” (1987). Kalderstam, också utbildad kriminolog, skildrar kriminaliteten kring Möllevångstorget lika initierat som Hansen. Men som skönlitterär författare är han sämre.

Tony Manieri, som debuterade med ”Under huden” (2000), kan beskrivas som en arvtagare till Kalderstam, Hansen och Pedersen. Han har visserligen en polis som huvudperson (och hans romaner inte lika realistiska som föregångarnas), men också Manieri skildrar den hårdkokta, tuffa och våldsamma brottsstaden Malmö.

Läs även de polisromaner, som Bertil Mårtensson skrev under andra halvan av 70-talet: ”Mah-Jongmorden”, ”Växande hot”, ”Mordet på dr Faust” och ”Sadisterna”. Jämför Malmö på 70-talet med Malmö på 90- och in i 2000-talet. Man kan inte tro att det är samma stad!

Titlar:
Baksmälla. 1990.
Snedtändning. 1991.
Överdos. 1992.
Hallick. 1993.
Maffia. 1996.

(Ur boken Deckarhyllan 2, utgiven av BTJ Förlag 2002)

Annonser

I CD-spelaren: Rebecka Dahlqvist

Rebecka Dahlqvist
It’s All About People
(www.rebeckadahlqvist.com)

Med sin mjuka afro-jazziga blandning, liksom lite av afro och lite också av jazz, kan Rebecka Dahlqvist påminna om Sofi Hellborg.

Även deras låtar, där textraderna glider och gungar framåt på smått föränderliga melodier, är snarlika. Särskilt när Rebecka, till exempel då hon hyllar hemmakvarteren kring ”Möllan” i Malmö, sjunger på svenska.

Övriga låtar sjungs på engelska eller något afrikanskt språk (mandingo, tror jag); de flesta har Rebecka gjort.

Trots ett stort antal musiker på piano, el- och akustisk gitarr, saxofon och trombon, orgel och andra klaviaturer, bas, trummor och afro-rytminstrument är musiken på samma gång lågmäld, svängig och melodisk.

Ungefär så kan också Rebecka Dahlqvists sång beskrivas – som en blandning av ”amatöristisk” glädje och professionell attityd.

Arrangemangen kunde däremot ha varit mer tajta, nu är det mer som spontana jam. Klart merlovande debut!

(Ystads Allehanda 2010)

Den svenska folkmusikveckan (4): Två gånger Alla Fagra

Alla Fagra
Våta pussar
(Nordic Tradition)

Falafel, Svensk folkmusik, Möllan, Schottis, Progressiv och Arab groove är ord som nämns under CD-skivan, alltså när man tar upp den, inuti omslaget till debutalbumet med folkmusikgruppen Alla Fagra från Malmö.

Så låter deras musik och sång: inspirationen kommer både bakifrån det svenska bondesamhället och utifrån andra kulturer. Alla Fagra summerar 70-talet. Alla dessa influenser och genrer fanns i musikrörelsen men ingen svensk folkmusikgrupp var så mångkulturell på 70-talet.

Julia Westberg, också harpa, och Dan Svensson, också slagverk, sjunger tätt ihop med ljusa röster. Lekfulla vardagssånger som skämtar med och bort bekymren.

Fiolen förankrar musiken i spelmanstraditionen men kan även låta medeltida eller dra ett rockriff med den akustiska gitarren. Bouzoukin lägger till orientaliska toner. Afrikanska och arabiska rytmer trummas på en kalebass. Basen håller kvar musiken på marken.

Plötsliga stopp och tvära svängar. Alla Fagra gjorde en bejublad konsert på fjolårets Backafestival. Men gruppens intrikata folkmusik, som inte alls kan vara så lättspelad live, fungerar ännu bättre på CD.

Alla Fagra på Backafestivalen 2008. Foto: Birgitta Olsson.

Alla Fagra Barn
Klacken i Nocken!
(Nordic Tradition)

Men folkmusikgruppen Alla Fagra från Malmö skivdebuterade väl för bara någon månad sen?

Jodå, men efter att ha lagt till ordet ”barn” i gruppnamnet har de nu också gjort en folkmusikalisk barnskiva (för både vuxna och barn).

Minst lika bra och plötsligt omväxlande som debuten. Svensk fiol, grekisk-irländsk bosoki och orientaliska trummor – samt Julia Westberg som sjunger så underbart vackert!

(Bägge lite olika i Ystads Allehanda och Hifi & Musik 2009)

I CD-spelaren: Alla Fagra

Alla Fagra
Våta pussar
(Nordic Tradition/CDA)

Alla FagraFalafel, Svensk folkmusik, Möllan, Schottis, Progressiv och Arab groove är ord som nämns under CD-skivan, alltså när man tar upp den, inuti omslaget till debutalbumet med folkmusikgruppen Alla Fagra från Malmö.

Så låter deras musik och sång: inspirationen kommer både bakifrån det svenska bondesamhället och utifrån andra kulturer. Alla Fagra summerar 70-talet. Alla dessa influenser och genrer fanns i musikrörelsen men ingen svensk folkmusikgrupp var så mångkulturell på 70-talet.

Julia Westberg, också harpa, och Dan Svensson, också slagverk, sjunger tätt ihop med ljusa röster. Lekfulla vardagssånger som skämtar med och bort bekymren.

Fiolen förankrar musiken i spelmanstraditionen men kan även låta medeltida eller dra ett rockriff med den akustiska gitarren. Bouzoukin lägger till orientaliska toner. Afrikanska och arabiska rytmer trummas på en kalebass. Basen håller kvar musiken på marken.

hm_0810_be_backa_bild 7 Alla Fagra

Folkmusikgruppen Alla Fagra med den allra fagraste sång av Julia Westberg. Foto: Birgitta Olsson.

Plötsliga stopp och tvära svängar. Alla Fagra gjorde en bejublad konsert på fjolårets Backafestival. Men gruppens intrikata folkmusik, som inte alls kan vara så lättspelad live, fungerar ännu bättre på CD.

(Publicerat i Ystads Allehanda 2009)