Hårdkokt på Möllan

Jörgen Hansen har bearbetat och uppdaterat, får man väl kalla det, fyra av sina hårdkokta 90-taletsdeckare – ”Baksmälla”, ”Snedtändning”, ”Överdos” och ”Hallick” – om Malmö i allmänhet och Möllevången i synnerhet.

På omslaget syns – numera – Torning Torso.

I samlingsvolymen ”Brottsplats Malmö” (Förlaget Orda) finns Jörgens Hansens fyra första Möllevångsdeckare i omredigerat skick.

Det låter som en omöjlig uppgift. 90-talets Möllan var ju något helt annat än år 2012.

Men jag ska läsa och se hur han – eventuellt – lyckats.

Nedanstående skrev jag i boken ”Deckarhyllan” om de – inte fyra utan fem – Möllevångsdeckare som Jörgen Hansen började ge ut 1990…

________________________________________________

Jörgen Hansen
Land: Sverige, bosatt i östra Tyskland
Genre: hårdkokta deckare, gangsterromaner

Följande, som man kunde läsa i första upplagan av ”Deckarhyllan”, stämde på 90-talet. Men under åren som gått har stadsdelen Möllevången i Malmö börjat ”saneras”: husen renoveras och invånarna byts ut. Möllevången har förändrats. Delvis – men inte helt.

Enligt brottsstatistiken är Simrishamnsgatan, en av stadsdelens gator, fortfarande ”Sveriges farligaste gata”. Och polisen fick nyligen tillstånd att montera upp övervakningskameror för att kunna hålla koll på Möllevångstorget.

Citat från Jörgen Hansens debutdeckare ”Baksmälla” (1990):

”Baksmälla” med originalomslag.

”Var storstad har stadsdelar där köpare kan få sina behov tillfredsställda, oavsett om det är knark, sex, sprit eller något annat som samhället inte anser lämpligt… I Köpenhamn är det Vesterbro, i Hamburg St Pauli, i New York halva stan. Malmö är en liten stad i landet med många poliser. Här är miljön diskretare men den finns. Man kan fråga vilken Malmöbo som helst var man kan få tag på amfetamin, heroin, horor, småpojkar, illegalt spel eller vapen och han pekar ut riktningen.”

Riktningen är – Möllevången.

Både i Hansens böcker och i verkligheten är Möllevångstorget ett salutorg dygnet runt.

Dagtid säljer torghandlarna frukt och grönsaker, kvälls- och nattetid handlas det med mer illegala saker. Häromdagen hörde jag på lokalradion (för vilken gång i ordningen?) att hyresgästerna klagat på bråk och fylla och alla använda sprutor som ligger slängda i portuppgångarna (för vilken gång i ordningen?) och att polisen lovat sätta in extra resurser kring Möllevången (för vilken gång i ordningen?).

Den modige, eller snarare dumdristige, kan använda Hansens hårdkokta deckare som guideböcker till Malmö by crime.

Originalomslaget till ”Snedtändning”.

Lämplig starttid för en sightseeingtur: klockan ett på natten.

Somliga krogar, caféer och klubbar har inte samma namn i verkligheten som i böckerna, men de finns, och har några upphört, så har det öppnats nya ställen med nya namn men med samma funktion och innehåll.

En gång promenerade jag genom Möllevången med Jörgen Hansen och Vidar Pedersen (se nedan) som guider.

Det var när de precis hade debuterat som deckarförfattare. Vi stämde träff på Möllevångstorget. Solen stod högt på himlen. Klockan var mitt på dagen.

På darriga ben pekade de ut bl a Klubb Nemo (”en illegal nattklubb”), Pub Dubrovnik (”ett bra pokerparti kan vara i tre dygn och under tiden kan en halv miljon byta ägare flera gånger”),

Originalomslag till ”Överdos”.

Vitsippan (”en restaurang där det inte spelar så stor roll om klockan är två på eftermiddagen eller två på natten. Möjligen är det lite mer folk på natten”) och Rådjuret (”på dagen säljer man tillräckligt med Dagens rätt för att få behålla tillståndet. På kvällarna tar den seriösa publiken över”). Att knacka på och gå in var det inte tal om.

(Beskrivningarna har hämtats från Jörgen Hansens olika romaner.)

Erik Oskarsson, Kirre kallad, passar bättre in i miljön än Hansen och jag. Kirre är huvudperson i Hansens deckare och en ovanlig huvudperson: tjyv, f d bankrånare. Men nu är han förtidspensionerad. Han har slutat råna banker och försöker också låta bli spriten, men det går sämre.

Kanske är det fel att kalla Jörgen Hansens romaner för deckare? Kanske ska de kallas gangsterromaner?

I de flesta deckare befinner sej ju huvudpersonerna på rätt sida av lagen – de är poliser, privatdektiver, advokater osv. Kirre upplever samhället och människorna från motsatt håll. Han lever på den kriminella sidan. Hans kompisar och bekanta är också tjyvar, våldsmän och kåkfarare, alkisar och narkomaner.

”Hallick” i original.

När Kirre förhörs, så är det inte poliserna som pratar med honom utan han som snackar med snutarna. Tjyvkompisarna beskrivs på samma gång osentimentalt, cyniskt och ömsint. Han pratar om Sveriges fängelser – Malmöfängelset, B-blocket på Kumla, Helsingborgskåken, Berga – med ett slags hatkärlek: tjyvarnas hemma-känsla. Kirre är ”stamkund” på kåken, det förstår – känner – läsaren.

Inget konstigt med det, faktiskt.

Jörgen Hansen, uppvuxen i Helsingborg, kombinerade nämligen deckarskrivandet med att skriva på en doktorsavhandling i kriminologi. Med anslag från bl a Brottsförebyggande rådet har Hansen intervjuat ett par hundra interner på olika svenska fängelser. Så han vet hur tjyvar snackar och fängelser ser ut på insidan.

Jörgen Hansens femte och sista (?) Malmö-deckare: ”Maffia”.

Hans deckare/gangsterromaner utspelar sej till största delen i Malmö, inte enbart kring Möllevångstorget utan också i andra stadsdelar. Några gånger, i ”Baksmälla” och ”Snedtändning” (1991), tar Kirre flygbåten till andra sidan Öresund och det kriminella Köpenhamn (som sagt, samma tjyvar, krogar, droger och våld där som här).

Tyvärr verkar ”Maffia” (1996) bli Hansens sista roman. Synd, för det hade nog varit intressant att följa Kirre (om han nu överlevt så länge) in i 2000-talets Malmö.

Den försvenskade norrmannen Vidar Pedersen har också skrivit ett par hårdkokta deckare, ”Brunt som snö” (1990) och ”Rött som stål” (1991), i samma malmöitiska (och köpenhamnska) miljö och tid som Jörgen Hansen. Fast Pedersens huvudperson är vanligare: en frilansjournalist och amatördetektiv.

Några år tidigare skrev Johnny Kalderstam en hårdkokt Malmödeckare, ”Fultjack” (1987). Kalderstam, också utbildad kriminolog, skildrar kriminaliteten kring Möllevångstorget lika initierat som Hansen. Men som skönlitterär författare är han sämre.

Tony Manieri, som debuterade med ”Under huden” (2000), kan beskrivas som en arvtagare till Kalderstam, Hansen och Pedersen. Han har visserligen en polis som huvudperson (och hans romaner inte lika realistiska som föregångarnas), men också Manieri skildrar den hårdkokta, tuffa och våldsamma brottsstaden Malmö.

Läs även de polisromaner, som Bertil Mårtensson skrev under andra halvan av 70-talet: ”Mah-Jongmorden”, ”Växande hot”, ”Mordet på dr Faust” och ”Sadisterna”. Jämför Malmö på 70-talet med Malmö på 90- och in i 2000-talet. Man kan inte tro att det är samma stad!

Titlar:
Baksmälla. 1990.
Snedtändning. 1991.
Överdos. 1992.
Hallick. 1993.
Maffia. 1996.

(Ur boken Deckarhyllan 2, utgiven av BTJ Förlag 2002)

Amerikanska bilder

Tro, håb og kærlighed – Jacob Holdts Amerika
Louisiana, Humlebæk t o m 7 februari 2010

Fotoutställningen ”Tro, håb og kærlighed” som in i februari kan ses på Louisiana mellan Helsingör och Köpenhamn är den första stora samlingsutställningen med dansken Jacob Holdts ”amerikanske billeder”.

”Jacob Holdt med kamera for øjet.” Foto: ©Theis Mortensen (2001).

Holdt reste till USA och började fotografera i början av 70-talet, boken ”American pictures” / ”Amerikanske billeder” kom 1977 (året efter gavs den ut i Sverige) och såväl i Danmark som USA har han sen dess hållt ett oräkneligt antal föredrag och numera multimediashower där han pratar och visar sina bilder.

Kan det bero på muséers och konsthallars syn på fotografi? Det publika intresset beror det i alla fall inte på.

När jag besöker Louisiana är det trängselfullt i de salar som visar över 200 av Jacobs Holdts många, många tusen bilder från USA. Men kanske beror det på att intendenter och kuratorer betraktar fotografi med konstnärliga skygglappar: innehållet underordnas uttrycket, konstnärlig eller fotografisk teknik är viktigare än motiv.

Jacob Holdt tar inga konstfoton eller ens pressbilder – snarare kan fotona liknas vid turistbilder. De flesta kunde ha varit tagna av både mig och dig, vad gäller det fototekniska: valet av bländare, slutartid, vinkel.

Till innehållet – kamerans närhet till motivet – är fotona däremot raka motsatsen till turistbilder. Från en av utställningens videoskärmar berättar Holdt att han inte började fotografera genast han träffade en person eller familj utan först lärde känna dem under några dagar. Resultat: många foton kommer sällsynt nära de avbildade personerna.

”Min millionærven Bill Gandalls superrige venner. Palm Beach, FL.” Foto: ©Jacob Holdt (1973).

”Marihuanarygende par, som jeg delte seng med. Jacksonville, FL.” Foto: ©Jacob Holdt (1974).

Holdt är en kameleont också, kan umgås både nere och uppe, med USA:s svarta och vita befolkning, fattiga och rika.

Här finns foton på rika vita amerikaner vid dignande bord såväl som fattiga afro-amerikaner – eller lika fattiga vita – i primitiva enrumsskjul. På en bild ligger två svarta kvinnor, en yngre och hennes 92-åriga ”tant”, på knä i rummet med armarna på sängen och blickarna mot en tavla med Den sista måltiden.

Också på ett annat sätt skiljer sig Holdt från andra fotografer.

Det brukar påstås att en bild säger mer än tusen ord. Nej, inte Holdts bilder. Han är också skribent och berättare, på Louisiana kan man välja mellan att ringa ett nummer på mobilen och höra honom berätta om motiven eller ta med sig ett häfte när man går runt och tittar. Han berättar med ord – bilderna kompletterar och förtydligar. Ord och bild samverkar: 1 + 1 = (minst) 3.

Alla de stora färgfotona på väggarna väller över mig. Hela USA väller över mig, så känns det.

Inte enstaka foton utan helheten – mängden – får Jacob Holdts amerikanska bilder att bli så starka. De har sorterats i ämnen och motiv: vapen, polisen, mat, the rich, highways, deaths, couples, landskap, religion, Ku Klux Klan, sunsets… Först syns varje motiv/ämne för sig, när man sen går runt och tittar så blandas och konfronteras motiven, miljöerna och personerna.

”Faderkærlighed på 12. etage i slummen. Chicago, IL.” Foto: ©Jacob Holdt  (1987).

”87-årig kvinde, som jeg kørte til Arizona, hvor hun ønskede at dø. Men hele vejen sad hun med pistolen i hånden af angst for mig. Tuskegee, AL. ”Foto: ©Jacob Holdt (1975).

Som fotot av en äldre vit kvinna med pistol i hand. Vad är hon så rädd för? Vilka behöver hon försvara sig mot? Eller den ännu mer otäcka bilden av familjen Vapen: pappa, mamma och två barn, alla beväpnade med gevär.

Och de brinnande Ku Klux Klan-korsen, exakt vilka svarta riktar sig de vita amerikanernas hat mot: den gamla kvinnan som i solnedgången står utanför sitt lilla träskjul och ser in i ingenting?

Det brukar framhållas att Jacob Holdts bilder visar det rasistiska USA. Sant men blott en del av sanningen.

Vad Holdt fotograferat är människan som individ. Alla dessa – olika – människor utgör det motsägelsefulla USA. Ibland anas ett ifrågasättande, oftare har han fångat värdigheten på bild. Holdt visar människans värde som människa, också i fattigdom. Ett exempel bara: fotot från Chicagos slum på den afro-amerikanska pappans kärlek till sitt barn.

”Kvinde i bøn i kirke. Meridian, MS.” Foto: ©Jacob Holdt (1975).

”Svøbt med kærlighed i hadets tomme symbol. Butler, IN.” Foto: ©Jacob Holdt (2002).

Lousianautställningen innehåller foton från 70-talet till 2009. Några få sticker ut och fungerar också som enstaka foton.

Min favoritbild togs 1975 och föreställer – med Holdts ord – ”Nell i fattiggården, Jersey City, NJ”.

En ung svart kvinna, Nell, står i ett rum med en sliten fåtölj, inget på väggarna, i nederkanten syns en gammal säng med hennes barn. Nell gömmer huvet (och livet) i handen. Vilket oskarpt foto, där finns ingen skärpa någonstans. Men den tekniska kvalitén saknar betydelse: ingen kan rygga undan för budskapet i bilden.

Fotnot. Samtliga foton som visas på Louisiana – och många fler – kan också ses på hemsidan www.american-pictures.com

(Ystads Allehanda 2009)