Thomas Millroth
Man får förlora sig
(Almlöfs)
I hyllan bakom ryggen där jag står och skriver på datorn finns en bok som jag ibland tar fram, bläddrar lite i och läser här och var. ”Maktens pyramider”, som boken heter, kom för så längesen som 1976. Där hade Thomas Millroth samlat ett urval av sina texter om musik och konst. Så långt, alltså.
Under de trettiofyra år som gått har det ju hänt en del. Millroth flyttade från Stockholm till Skåne och blev chef för Ystads konstmuseum, nu har han slutat igen och återgått till skrivandet. Samma skrivande nu som då, kunde man säga. Riktigt så är det förstås inte: levnadsår ristar alltid ringar i ens skrivande.
Thomas Millroths nya bok, ”Man får förlora sig”, tar vid ungefär där den förra slutade. Här finns texter och tankar från 1975 och framåt. Fast den nya boken är inte, som den förra var, en klippbok. Bara nästan: Millroth har letat reda på och samlat ihop texter som varit publicerade på papper och nät – i tidskrifter som Musikens Makt, Gränslöst, soundofmusic och Nya Upplagan.
Texterna har placerats i ett flöde med nyskrivna ”mellanrader” som binder ihop de äldre texterna med både sig själva och nuet, just nu och här idag. Varifrån texterna kommer anges i början av boken, ibland nämns ett sporadiskt årtal som daterar texten – men det tänker man aldrig på. ”Man får förlora sig” är som en nyskriven bok med riktningen framåt, aldrig eller sällan bakåt.
Att jag då och då plockar fram Millroths gamla bok från -76 beror på att den vederkvicker mig, såväl hans gamla som nya texter kännetecknas av en och samma egenskap: nyfikenhet. Thomas Millroth tittar inte på konst och lyssnar inte på musik som yrkesjournalist och yrkeskritiker. Han skriver inte för att få in pengar utan lyssnar och tittar av existentiellt nödtvång, för att konst och musik är en nödvändig del av hans liv.
Gå bakåt i texten och se vilka tidskrifter jag räknade upp! Oftast har Millroth skrivit åt tidningar som betalat uselt eller ingenting alls. Skrivandet blir ett slags kulturgärning – fast det är ändå en biprodukt. Millroth gör det han måste göra: Lyssna. Titta. Skriva.
I den nya boken finns texter om ett stort antal obskyra men livsnödvändiga konstnärer, musiker och grupper: Archimedes Badkar, FIG (Feminist Improvising Group), Nina Hagen, Lisa Strömbäck, Peter Brötzmann (förstås), Leif Holmstrand, Eugene Chadbourne, Mats Gustafsson (också förstås), Christine Sahnaoui Abdelnour och Lisa Fjellman, för att nämna några namn.
Mest musik, det är där det börjar för Millroth – med musiken, sen kommer mer musik och sen kommer bildkonsten. Och om dessa namn skulle vara okända för dig, så strunt i det! Här handlar det inte om att återlyssna och återtitta utan om att upptäcka.
Nog är det märkligt, säger jag, som tror eller hoppas att jag nog också bevarat den egenskapen, att Millroth år ut och år in förmår vara nästan lika barnsligt nyfiken på ny, otittad konst och ny, ohörd musik. Och att han med sitt skrivande lyckas inkludera läsaren i nyfikenheten. Det är därför jag så gärna läser Thomas Millroths konst- och musiktexter – för att vi upptäcker, tittar och lyssnar tillsammans.
Jaget – både hans och mitt – är med hela tiden. Han talar om var han finns när han lyssnar, noterar aktuella iakttagelser från samma platser nu som då. Den ovannämnda konstnären Lisa Fjellman svarar för bokens vinjetter och Karin Almlöfs formgivning har fått boken att bli än mer läslockande. Så gör nu det: lyssna, titta och förlora dig i konsten, musiken och livet, det får man.
(Ystads Allehanda 2010)
Erikssons kultursidor 