Tonårsidolen blir artist

Niels & The New York Percussionists (ITM 1453)

”Vet du att Niels har gjort en ny platta”, sa min son när han kom hem från den stora skivaffären i Stockholm (det vill säga Megastore). Niels? Niels Jensen? ”Ja, och Jonas Hellborg har producerat plattan.”

I Sverige är väl Niels Jensen mest eller endast känd som den Niels som var tonårsidol en sommar eller två. Försöken att få kritiker och publik att upptäcka den seriöse artisten Niels Jensen – den föregående LP-n ”Nude But Still Stripping” till exempel – har inte varit så framgångsrika.

Men vill du ha ett gott råd? Försök hitta Niels tidigare skivor i någon second hand-affär, lyssna och du ska höra vilken fyndig ordrimmare han är, vilken personlighet han alltid varit, vilket frö till en personlig artist där fanns från allra första början.

Bland dem som kompar Niels på nya skivan, ”Niels & New York Percussionists”, finns bland andra Bernie Worrell (känd från skivor med George Clinton, David Byrne med flera), Bill Laswell (basisten som bland annat producerat Herbie Hancock, Laurie Anderson och Mick Jagger) och Peter Brötzmann (den västtyske jazzexperimentalisten på saxofon).

Imponerande, eller hur? Men inte alls konstigt. De vet ju ingenting om den där tonårsidolen Niels; däremot känner deras öron igen en musikalisk begåvning.

”New York-slagverkarna”, som på omslaget påstås kompa Niels är egentligen bara en. Det var så att Jonas Hellborg på Manhattans gator hörde och såg en massa unga killar som spelade ”afrikanska” rytmer, fast på plast- och plåtburkar. En av dem, ”, tog Hellborg med sig till studion.

Och kompet – plåt- och plastslagverken, elektroniska rytmer och ljud, bräkande sax – passar också Niels Jensen bra, för att inte säga perfekt. I ”Dream In Stream” och ”Raw War” finns en komplexitet och innehållslig rikedom som gör dem till några av Niels bästa inspelningar någonsin.

Här finns också en låt, ”The Crowd”, där Niels Jensen sjunger till endast dobro, som han också spelar själv. Nej, Niels är varken världens bästa sångare eller musiker. Men han sjunger och spelar med hjärta och hjärna, med hela sin kropp. I lyssningsögonblicket får hans intensitet mig att tro att just nu finns ingen sångare/musiker som har något viktigare att förmedla – än Niels Jensen.

(Svenska Dagbladet 1991)

”Min” jazzfestival i Ystad (7): I år och nästa år.

Vad kännetecknade Ystads jazzfestival 2012: Kvalitet. Vart jag gick och lyssnade så spelades det högkvalitativ jazz (och ibland annan populärmusik).

Vad kännetecknade inte jazzfestivalen: Spänning och nyskapande.

Nästan all (jazz)musik smekte publiken. Musiken var angenäm. Jag stampade takten och kände värme i hjärtat. Sällan eller aldrig klöste musiken till, rev mig på kinden och skrämdes.

Detta kännetecknar jazzens historia: Hela tiden har det kommit nya musiker – ända sen Louis Armstrong – och jazzformer som skrämt kritiker och övriga jazzlyssnare. Fått dem att utbrista: Det där är inte jazz! Är det ens musik?

Om sådant hördes på årets jazzfestival så undgick det mig. I fjol fanns i alla fall Tonbruket och kanske att saxofonisten Petter Wettre kan räknas hit i år.

De flesta har spelat och sjungit lättillgänglig jazz av äldre modell. Även de nya, unga medverkande, som framfört sina egna varianter av – äldre – jazzmusik.

Datumen för nästa jazzfestival har redan bestämts. Håll koll på www.ystadjazz.se.

Om man vrider klockan bakåt: Skulle Albert Ayler och Peter Brötzmann kunnat spela i Ystad? Och vartusan finns Jonas Kullhammar?

En balansgång, det förstår jag. Jan Lundgren och övriga arrangörer måste fylla så många konserter som möjligt och få ihop sponsorer. Det ska gå runt ekonomiskt.

Men bör inte en jazzfestival, till exempel Ystad Sweden Jazz Festival 2013, ha – eller ta sig – ett ansvar för jazzens fortlevnad och vidareutveckling? Jag tycker fortfarande som i min krönika förra året.

För det första: Årets festival bjöd på många bra jazzsångerskor (samt ett par pianister). Dags att ta fram och hit fler kvinnliga jazzinstrumentalister. Det finns många, i den nya generationen jazzmusiker.

För det andra: Men inrätta nu den där jazzklubben där unga – och även äldre – jazzmusiker kan spräcka upp reglerna och bryta sönder konventionerna!

(Ystads Allehanda 2012)

PS. Den här krönikan finns ockå utlagd på YA:s nätsida – med kommentarer från några läsare/jazzfestivalbesökare. Klicka HÄR om du vill läsa kommentarerna.

PPS. Det bör också tilläggas att efter att den här krönikan hade skrivits för att hinna in i papperstidningen så kunde man i den stora avslutningskonserten, där legenden Quincy Jones hyllades, höra två mycket bra kvinnliga instrumentalister – Ebba Westerberg, slagverk, och Karin Hammar, trombon – som medlemmar i Bohuslän Big Band.

Gungande på musikens hav

David Toop
Ocean Of Sound
Aether Talk, Ambient Sound and Imaginary Worlds
(Serpent’s Tail)

Låt mej börja från slutet: med den häpnadsväckande diskografin.

Albert Ayler, Beach Boys, David Bowie, Peter Brötzmann, John Cage, Don Cherry, Claude Debussy, Brian Eno, Jimi Hendrix, The Jesus And Mary Chain, Kraftwerk, Detty Kurnia, Pandit Pran Nath, The Orb, Pink Floyd, Public Enemy, Lee Perry, Terry Riley, Ronettes, Arnold Schönberg, Frank Sinatra, Edgar Varèse, Velvet Underground, Yoko Ono, Neil Young och Frank Zappa är några – bara några! – av alla de kompositörer/musiker/sångare/musikgrupper som snurrat på/i David Toops skiv- och CD-spelare.

Toop måste vara släkt med mej: min musikaliske tvillingsjäl. Han, liksom jag, har öron stora som elefanters. Med våra jättelika öron dyker vi huvudstupa i ett hav av toner, rytmer, ljud. Kallsup på kallsup och lock för öronen – men aldrig får vi nog!

Boken ”Ocean Of Sound” kan beskrivas som den engelske musikern och musikkritikern David Toops självbiografi – eller kanske ”istället för memoarer”. Han minns, refererar och analyserar cirka tjugofem år av sitt liv – åren då han simmat omkring i musikens hav.

Med hjälp av citat från artiklar, böcker och egna samtal med bl a Brian Wilson, Kate Bush, Sun Ra, Future Sound of London, Don Cherry, Daniel Lanois och Jon Hassell omdefinerar Toop en rad musikaliska begrepp – inte minst det allt mer förlegade begreppet seriös musik.

”Ocean Of Sound” handlar om seriös musik, men Toop drar inte gränsen mellan – å ena sidan – populärmusik och – å andra sidan – den musik som brukar omnämnas som seriös: klassisk musik/konstmusik. Istället (be)visar han att populärmusik – t ex jazz, rock och hip hop – kan vara lika seriös som västerländsk klassisk musik. Även inom den populärmusikaliska musikgenren finns det musik som skapas av kunniga, seriösa och högst medvetna kompositörer och musiker – av konstnärer.

David Toop spränger sönder alla de fack i vilka vi musikskribenter så gärna stoppar – ja, stänger – in ”olika” musikformer. Klassisk musik i en låda, jazz i en annan, rock i en tredje… För mej, som instämmer med Toop, även om också jag syndat ibland, förlåt mej, är det fantastiskt att t ex läsa vilken STOR betydelse en liten poplåt som ”Be My Baby” med The Ronettes haft för skaparen av ”ambient music”, Brian Eno.

På sida efter sida, med exempel efter exempel, visar Toop att musikhistoria skapas genom återanvändning: influenser och ”stölder”. Just där, i mötet mellan de olika musikformerna, i utrymmet mellan facken, kan man höra både den mest intressanta och mest värdebeständiga musiken.

Liksom i förbigående daterar David Toop också den musik som på 90-talet brukar kallas världsmusik: mötet mellan musik från olika världsdelar. I alla fall kanske kan världsmusiken ha fötts när Debussy i Paris 1889 fick höra musik från Japan, Kambodja, Vietnam och Java.

Sist bör jag väl också nämna att ”Ocean Of Sound” inte är en helt lättläst musikbok.

Toops sätt att skriva om musik har påverkats av musiken han lyssnar på. Hans musikjournalistik är ett kollage av intryck och tankar. Orden blir toner, rytmer och ljud.  ”Ocean Of Sound” är en inspirerande guide att ta fram och bläddra i, läsa en sida här, en tanke där, för den som själv låter sej översköljas av musikens vågor. Men boken bör inte sträckläsas.

(Kvällsposten 1997)

PS. Som ljudande illustrationer till boken har David Toop även sammanställt ett par samlings-CD med instrumentalmusik respektive sång (bägge Virgin). På grund av licensproblem är skivorna utanför England endast tillgängliga på import och dessutom ganska svåråtkomliga.

Toop är också kompositör/musiker. ”Screen Ceremonies” (Wire Editions/import) heter hans senaste CD med egen musik.

Med nyfikna öron och ögon

Thomas Millroth
Man får förlora sig
(Almlöfs)

I hyllan bakom ryggen där jag står och skriver på datorn finns en bok som jag ibland tar fram, bläddrar lite i och läser här och var. ”Maktens pyramider”, som boken heter, kom för så längesen som 1976. Där hade Thomas Millroth samlat ett urval av sina texter om musik och konst. Så långt, alltså.

Under de trettiofyra år som gått har det ju hänt en del. Millroth flyttade från Stockholm till Skåne och blev chef för Ystads konstmuseum, nu har han slutat igen och återgått till skrivandet. Samma skrivande nu som då, kunde man säga. Riktigt så är det förstås inte: levnadsår ristar alltid ringar i ens skrivande.

Thomas Millroths nya bok, ”Man får förlora sig”, tar vid ungefär där den förra slutade. Här finns texter och tankar från 1975 och framåt. Fast den nya boken är inte, som den förra var, en klippbok. Bara nästan: Millroth har letat reda på och samlat ihop texter som varit publicerade på papper och nät – i tidskrifter som Musikens Makt, Gränslöst, soundofmusic och Nya Upplagan.

Texterna har placerats i ett flöde med nyskrivna ”mellanrader” som binder ihop de äldre texterna med både sig själva och nuet, just nu och här idag. Varifrån texterna kommer anges i början av boken, ibland nämns ett sporadiskt årtal som daterar texten – men det tänker man aldrig på. ”Man får förlora sig” är som en nyskriven bok med riktningen framåt, aldrig eller sällan bakåt.

Att jag då och då plockar fram Millroths gamla bok från -76 beror på att den vederkvicker mig, såväl hans gamla som nya texter kännetecknas av en och samma egenskap: nyfikenhet. Thomas Millroth tittar inte på konst och lyssnar inte på musik som yrkesjournalist och yrkeskritiker. Han skriver inte för att få in pengar utan lyssnar och tittar av existentiellt nödtvång, för att konst och musik är en nödvändig del av hans liv.

Gå bakåt i texten och se vilka tidskrifter jag räknade upp! Oftast har Millroth skrivit åt tidningar som betalat uselt eller ingenting alls. Skrivandet blir ett slags kulturgärning – fast det är ändå en biprodukt. Millroth gör det han måste göra: Lyssna. Titta. Skriva.

I den nya boken finns texter om ett stort antal obskyra men livsnödvändiga konstnärer, musiker och grupper: Archimedes Badkar, FIG (Feminist Improvising Group), Nina Hagen, Lisa Strömbäck, Peter Brötzmann (förstås), Leif Holmstrand, Eugene Chadbourne, Mats Gustafsson (också förstås), Christine Sahnaoui Abdelnour och Lisa Fjellman, för att nämna några namn.

Mest musik, det är där det börjar för Millroth – med musiken, sen kommer mer musik och sen kommer bildkonsten. Och om dessa namn skulle vara okända för dig, så strunt i det! Här handlar det inte om att återlyssna och återtitta utan om att upptäcka.

Nog är det märkligt, säger jag, som tror eller hoppas att jag nog också bevarat den egenskapen, att Millroth år ut och år in förmår vara nästan lika barnsligt nyfiken på ny, otittad konst och ny, ohörd musik. Och att han med sitt skrivande lyckas inkludera läsaren i nyfikenheten. Det är därför jag så gärna läser Thomas Millroths konst- och musiktexter – för att vi upptäcker, tittar och lyssnar tillsammans.

Jaget – både hans och mitt – är med hela tiden. Han talar om var han finns när han lyssnar, noterar aktuella iakttagelser från samma platser nu som då. Den ovannämnda konstnären Lisa Fjellman svarar för bokens vinjetter och Karin Almlöfs formgivning har fått boken att bli än mer läslockande. Så gör nu det: lyssna, titta och förlora dig i konsten, musiken och livet, det får man.

(Ystads Allehanda 2010)