I CD-spelaren: Ernman och Skoogh

Och vad tror jag om Malena Ernmans chanser i Eurovision Song Contest i Moskva? Ingenting, har ingen aning, jag tror inget alls. Och vad tycker jag om hennes schlagersångröst? Inga kommentarer, här heller. Däremot vet jag vad jag tycker om henne som operasångerska. Det visste jag redan 2003, då jag skrev följande CD-recension…

 

Malena Ernman och Francisca Skoogh:

”Songs in Season”

(Nytorp Musik)

 

”Songs in Season” är albumets passande namn. Malena Ernman, mezzosopran, och Francisca Skoogh, piano, har sammanställt fyra gånger fyra sånger till sin egen ”Quattro stagioni”. Ett annorlunda och spännande repertoarval är det också. Kan det vara typiskt för unga sam- och ännu mer framtida klassiska artister?

 

Musiken har komponerats från 1800- och in på 2000-talet av mer och mindre kända europeiska tonsättare (till exempel Mendelssohn, Grieg, Mahler, Liszt, Sibelius och Fauré, samt Storm, Gefors, Backman och Jennefelt från Sverige och idag) plus en enstaka amerikan (Copland).

 

Vågar man påstå att de olika sångerna förenas i det melodiska? Åtminstone jag tycker att även när musiken blir mindre melodisk (som när Staffan Storm gjort en mycket rolig tonsättning av ett lika roligt prosastycke om ”Våren på Djurgården” av August Strindberg) så finns där några nynn- och gnolvänliga melodislingor, om än sporadiska.

 

Malena Ernman sjunger flickungelätta toner som hoppar rep. Hon kan spela teater och skämta som en komiker men också fylla tonerna med mörkare, djupare färger. Hon växer upp i sin sång.

 

Så uttrycksfullt sjunger Ernman att jag först tyckte att hon dominerade. Men det stämmer inte. ”Songs in Season” innehåller inte klassisk sång till piano utan är en duo-CD.

 

Francisca Skooghs skånsk-argentinska toner – det låter väl fånigt men jag vill beskriva dem som varma och goa fast temperamentsfulla – må ligga under i betydelsen att man först hör sången men rätt igenom spelar piano och sång i samklang. De reagerar på varann: både Ernman och Skoogh har röster som sjunger i duett.

 

Fransmannen Gabriel Fauré, som jag själv förtjusats av helt nyligen, komponerade så vackert att jag till och med njuter av hans höstskildring. Fast mest spännande är den nya och samtida svenska musiken. Som Storms ovannämnda och lekfulla tonsättning av Strindberg; något slags opera comic i miniatyr. Thomas Jennefelts musik till Niklas Rådströms nyskrivna dikt ”Isarna” är stramare och svalare, som en isskulptur.

 

Hans Gefors har gjort en klassisk men modern, melodiös fast inte slagdängig och aldrig ytlig tonsättning av  ”Förra Sommaren”, en ny dikt av Lars Forssell. Medan Catharina Backman, som väl var elev till Gefors på Musikhögskolan i Malmö, förvandlat dikten ”O” av Sonja Åkesson till en fascinerande tonövning för röst, piano och öron.

 

Alla fyra tonsättningarna gjordes speciellt till Malena Ernmans och Francisca Skooghs album. 

 

(Publicerat i Kvällsposten 2003)