Högt upp på Högalid, långt ner vid Hornstull

Jag var uppe i Stockholm i helgen – rättare sagt: jag var uppe på Högalid och nere vid Hornstull. Inte riktigt samma sak. Jag tycker Hornstull/Högalid på Södermalm i Stockholm allt mer blir en småstad i storstaden. Man nickar åt folk på gatan och i affärerna, tycker att man – vi – känner varann. Nästan. Man har sina stamfik och orkar man inte laga mat en kväll så går man ner till kvarterskrogen.

Dags att skriva en ny krönika om Högalid och Hornstull, tänkte jag. Det går ju inte så fort som jag trodde heller, tänkte jag också. Omvandlingen från Knivsöder till ett slags IT-, media- och skådespelarsöder.  Långsammare än jag trodde byts de gamla och äldre invånarna ur mot nya och yngre. Och nu snart har alla hyresrätter blivit bostadsrätter (t o m i vårt hus, som ett av de allra sista).

 

I väntan på den nya krönikan plockade jag fram en äldre krönika jag skrev om Hornstull och Högalid för några år sen. Några fik och krogar har kommit och gått men annars stämmer krönikan ganska bra idag också. Utom om man – du – bor i trakten, då blir den nog mer en jämförelse, ger ett litet tidsperspektiv.

hogalid-2jpg1

De två systrarna på Högalid. Foto: Bengt Eriksson

Jag lever ett stilla liv vid Hornstull, sitter utomhus vid Cinnamon Bakery & Coffee Shop med en kaffemugg och en halväten ostmacka i en plastkorg på bordet. Sommar, sol och värme. Mycket varmt idag! Man kan steka ägg på Verkstadsgatan. En rullskridskoåkare kör förbi. Vackra mammor i sommarklänningar promenerar med barnvagnar.

Det är semestertid och jag har åkt i omvänd riktning (mot Tomas Löfström i sin krönika). Att påta i trädgården är inte min idé om semester. Löfström har sommarhus på Österlen, medan jag har sommarlägenhet i Stockholm. Nej, det är inte riktigt rätt. Mitt sommarviste återfinns vid Hornstull, vilket bara delvis är Stockholm. Som det står på t-tröjorna som Cinnamon säljer: ”The People´s republic of Hornstull”.

Jag lever ett stilla semesterliv på Knivsöder, som man tidigare (in på 70-talet faktiskt) kallade kvarteren kring Högalidskyrkan, Långholmsgatan och Västerbron på västra Södermalm.

Som sagt sitter jag på Cinnamons uteservering. Brevid kaffemuggen och brödkorgen ligger en uppslagen bok: ”Författarmiljöer i Stockholm” (Lind och Co). Ulla Montan har fotograferat ett fyrtiotal Stockholmsförfattare i hem eller skrivmiljöer och Ludvig Rasmusson presenterar dem på sin typiska tankeflanörsprosa. (Nog hör ni hans kåserier i P1 på söndagarna?)

Ulla Montan är en märklig fotograf. Bra men dålig; dålig men bra. Bäggedera, om vartannat. Nej, jag blir inte klok på fotografen Montan. Blundar hon och trycker?

När jag bläddrar i boken får jag upp ett grått och stelt – ja, förstelnat – porträtt av Svenska Akademins ledamöter. På ett annat uppslag finns ett atmosfärrikt färgfoto av Per Wästberg i ett rum med böcker från golv till tak. Bilden på Göran Greider vid datorn hade även en amatörfotograf som jag kasserat. Johanna Nilsson är däremot fint fångad, där hon i sitter och skriver på en laptop i Kulturhusets café med ett grått Stockholm utanför fönstret.

Fler författare som avbildats i sina miljöer: Ernst Brunner, Olov Svedelid, Maria Wine, P O Enquist, Hans Alfredson, Ulf Lundell, Liza Marklund, Tomas Tranströmer, Ann Jäderlund (Sveriges bästa poet!), Jonas Gardell, Kristina Lugn, Björn Ranelid, Klas Östergren…

De bor och skriver på Kungsholmen, Öster- och Södermalm, kring Johannes, i Gamla Stan och i förorterna. Stockholmsförfattare finns överallt – utom vid Hornstull. (På Söder bor författarna främst vid Mariatorget.) Det är ju konstigt. Finns det verkligen inga nu levande författare i den här delen av Stockholm? Historiskt är ju det här litterära kvarter…

Romanen ”Människor kring en bro” av Josef Kjellgren (publicerad 1927) handlar om bygget av Västerbron. Hemma i hyllan har jag också en bok av Erik Asklund, ”En kille från Hornstull”, där han beskriver uppväxten bland Högalids gangsterungar. Klas Östergrens roman ”Gentlemen” utspelar sej delvis på Långholmsgatan. Han placerade Atletklubben Europa snett emot Kafé Tjoget (kanske Stockholms sista ölcafé). I Montans och Rasmussons bok får inte heller Östergren styra steget hitåt utan också han håller sej kring Mariatorget.

Idag skulle det alltså inte finnas några författare på Knivsöder? Bor inte ens Bernt Carlsson kvar på Varvsgatan? Ja, det var förstås ett tag sen jag såg honom på kineskorgen Lai Lai… Eller är det bara Montan och Rasmusson som inte hittat till den här delen av Söder?

Jag sitter på Cinnamon men jag kunde lika gärna sitta med en espresso på Café dello Sport eller om det varit middagstid suttit och ätit något urstarkt indiskt på Bombay eller smuttat på ett glas svalt vitt på Moldaus bar.

Jag sitter och filosoferar, tänker att Hornstull ju kunde ha varit Aix-en-Provence eller Albufeira eller vilken liten sydeuropeisk semesterstad som helst. Sommarhett både här och där. Folk tar det lugnt. Ännu en skridskoåkare rullar nedför gatan. Mammorna har satt sej för att fika med barnen i knät.

Jag lever ett lika stilla och lojt semesterliv vid Hornstull som jag andra gånger och somrar levt i Aix och Albufeira. På morgonen kvistar jag ner till Slipgatan och äter frukost med morgontidningarna på Högalids finbageri. Till lunch eller middag kan välja mellan flera olika indier, kineser, italienare och japaner. Fikar gör jag på de ovannämnda eller hos Lasse i Parken och vid Mors stuga på Långholmen.

Och jag är inte ensam. Fullt med folk på caféerna och krogarna. Det är rent sydeuropeiskt: i kvällssvalkan sitter folk utomhus och pratar, läppjar på öl och vin, äter nåt lätt. Fortfarande är det hyggligt billiga priser vid Hornstull.

Observera att jag inte åkt till Stockholm på semester utan till Hornstull. En stad i staden eller ”People´s republic”. Här finns allt jag behöver: mataffärer, systembolag, Mickes begagnade skivor (med öppettider från cirka elva till elva) och, inte att förglömma, Kvartersbion vid Hornstulls strand. En högst speciell bio; en och samma person säljer biljetter och godis, släpper in och sköter projektorn.

Det enda jag saknar är väl en bokhandel eller ett antikvariat. (Måste ta tunnelbanan in till City för att köpa sommarlektyr med min nye deckarfavorit, amerikanen Jon A. Jackson.) Men det kommer nog, det också.

Knivsöder har blivit ett lugnt område. En småstad eller kanske snarare en förort lik den jag växte upp i på 50- och 60-talen. Varvade bostäder, arbetsplatser och några krogar. Dessutom är det ett grönt område. Jag flanerar på Långholmen och bland kolonistugorna i Tantolunden.

Också Hornstull är ju Stockholm, faktiskt. Men en annan del av staden. En del som semesterfirande besökare sällan hittar till; staden i staden, kvarteren vid sidan om, republiken för sej.

Därför har jag börjat uppskatta Stockholm igen: för att Stockholm allt mer förvandlats från en stor stad till en storstad. Ett kännetecken på en storstad är nämligen att staden inom sej rymmer flera olika mindre städer. Som Hornstull. Men kvarteren är föränderliga. När vi skaffade lägenheten fungerade fortfarande Kafé Tjoget som ölfik. Då var det främst äldre, snart eller redan pensionerade arbetare som bodde vid Hornstull.

Ingenstans i Stockholms innerstad fanns det så många som röstade socialdemokratiskt som här vid Hornstull. Långsamt men säker har befolkningen bytts ut och föryngrats. Hyrorna stiger och snart kommer före detta Knivsöder att vara ett inneställe att bo på, det kan jag lova! I gratistidningen Södermalm läser jag att Amelia Adamo (chefredaktör för tidningen Amelia) och Torbjörn Larsson (nu VD för Expressen) sålt huset i Bromma och flyttat in till stan. Och var skulle de ha skaffat en lägenhet, om inte vid Hornstull?

Bengt Eriksson, som titulerar sej (populär)kulturjournalist, bor oftast i Vollsjö men även vid Hornstull i Stockholm. Han rekommenderar romanerna ”Fuska i sin existens” och ”Rikoschetternas marknad” av Stockholms motvarighet till Charles Bukowski, nämligen Bernt Carlsson.

(Krönika i Ystads / Trelleborgs Allehanda 2002)

Annonser

5 responses to “Högt upp på Högalid, långt ner vid Hornstull

  1. Thomas Andersson

    Vilket är ditt favoritfik kring Hornstull?

    Gilla

  2. erikssonskultur

    Det beror på.

    Cinnamon (på sommaren utomhus, alldeles för trångt inomhus vintertid). Dello Sport när det inte är sport (för trångt där då också). Cafét på Slipgatan, heter den väl, för frukost. Frapino för kaffe ihanden (alternativt dricka där om man vill passa på att koppla upp sin bärbara).

    Och du själv?

    Gilla

  3. christina hammarström

    Läste med nöje din lilla krönika om Hornstull. Men det där med Kniv-Söder verkar ni ha fått om bakfoten, ni som inte bott där tidigare utan bara antar att det fanns knivbärande finländare eller andra som slogs med kniv.Uttrycket fanns inte bland arbetarfamiljerna vid Hornstull, inte ens på 50-talet. Ett nytt påfund med andra ord, som anammas av div skribenter för att det är ett kul ord.
    Hälsningar från Christina som växte upp vid ”Tullen”

    Gilla

  4. erikssonskultur

    Det var liiite ironiskt menat, just som du skriver. Framgick inte det? Jag minns också framför allt Lundagatan på 50-talet, min farsa jobbade där då, och jag åkte spårvagn till Hornstull och gick förbi och runt det där området med diversearbetande småskjul för att hälsa på honom.

    Gilla

  5. Kurt Anders Gustafsson

    Flyttade till knivsöder 1975 och har upplevt förändringen.Miljön har inspirerat mig till flera artiklar noveller kåserier sagor dikter som publicerats i olika tidningar. Men någon författare är jag inte möjligen skribent.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s