Erikssons Mello

”… när det gäller Melodifestivalen så ansluter jag till ett uttalande av den legendariske brittiske radio-DJ:n John Peel, fast då gällde det skivindustrin kontra 60- och 70-talsrocken.

Peel sa, ungefär: ”Det är som om man spolar ner all den här musiken i toaletten och låter den passera genom ett avloppsrör, ändå kommer musiken ut på andra sidan och är fortfarande rätt åkej.”

Inte exakt men ungefär likadant tycker jag om Melodifestivalen, också där går det – joo, faktiskt – att få höra rätt åkej låtar och artister. Nej, de är inte i majoritet men om man silar bidragen så kan man vaska fram om inte guldkorn så strimmor av silver.”

Så skriver jag i min långkrönika om musiken – obs! musiken – i Eurovision Song Contest, Melodifestivalen, Mello eller vad det ska kallas i nya numret av Hifi & Musik. Den texten ska jag inte publicera här utan vill du läsa den så får du köpa tidningen.

Medan du funderar på om du ska göra denna investering – Hifi & Musik innehåller alltid också en mängd säger massor med skivrecensioner! – så kan du ju lyssna på Spotify-listan med ”Erikssons Mello” – mina melodifestivalfavoriter genom åren – som jag passade på att sätta ihop medan jag skrev.

I CD-spelaren: Karin Ström

Och så här tycker jag om Karin Ströms nya album…

Karin Ström
fantomhalvan
(Datadamen/Universal)

Karin Ström (från Kristianstad, London, New York och Stockholm) skulle både kunna tituleras schlagerpoet och syntpoppoet.

Hon fortsätter att sångdikta om kärlek, hjärta och mycket smärta – fast med andra ord, så väl valda och poetiska att de kan tryckas på papper i en diktsamling.

Hon ackompanjerar sig själv också – men inte på akustisk gitarr eller piano utan på midikopplade syntar. *)

Hennes nya och andra album, ”fantomhalvan”, mer är avskalat än det förra.

Musiken låter retro, nästan som syntpop på 80-talet. De syntetiska tonerna, rytmerna och ljuden blippar och bloppar så snällt att det får mig att tänka på tidiga Depeche Mode eller t o m svenska synpopband som Ratata och Page.

Vilket passar bra till hennes melodier som alltid balanserat mellan nu och förr, ända tillbaks till 50- och 60-talens popsång.

Flera låtar – t ex förra singeln ”hon som älskade dig”, ”ditt brott står kvar”, nya singeln ”hackney downs”, ”inbrott”, ”demonerna i mina pupiller”, ”tills fulheten stillar vårt blod” och titelspåret ”fantomhalvan” (ja, nu räknade ju nästan upp alla låtar!) – skulle passa perfekt i den svenska uttagningen till Eurovisionsschlagern. Ja, jag menar det helt seriöst.

Karin Ström diktar, komponerar, sjunger och spelar musik som både till texter och melodier knäcker det mesta som framförs i schlagertävlingen. Hon sjunger schlager på allvar, det verkliga livets schlager.

Någon borde presenterar dem för varann, Karin Ström och Christer Björkman. Hon är ju en självklar schlagerjoker! Det som enda också behövs – extra – för att någon av hennes låtar skulle fungera i Eurovision Song Contest är att melodin kompletteras med ett större och mer utbyggt arrangemang.

Istället för det minimalistiska kompet på albumet ”fantomhalvan”

Förresten, observera användningen av k (svenskt uttal) och k (engelskt) i ”hackney downs”. Nu är hon blivit ”kej” men redan tidigare var hon känd som ”kå”.

Bara ett exempel på Karin Ströms finurliga, poetiska texter, schlager och poesi på samma gång.

(Något kortare i Ystads Allehanda 2010)

PS. Karin Ström skriver sina sångdikter med poetiska små bokstäver, därför har jag gjort likadant när jag nämner låttitlarna.

Hör albumet på Spotify.

*) Fast det gör hon ju också, det hörde jag när Karin idag sjöng och spelade ”ditt brott står kvar” hos Lantz i P4. Där sjöng hon till eget komp på Steinway-flygel.

I CD-spelaren: Ernman och Skoogh

Och vad tror jag om Malena Ernmans chanser i Eurovision Song Contest i Moskva? Ingenting, har ingen aning, jag tror inget alls. Och vad tycker jag om hennes schlagersångröst? Inga kommentarer, här heller. Däremot vet jag vad jag tycker om henne som operasångerska. Det visste jag redan 2003, då jag skrev följande CD-recension…

 

Malena Ernman och Francisca Skoogh:

”Songs in Season”

(Nytorp Musik)

 

”Songs in Season” är albumets passande namn. Malena Ernman, mezzosopran, och Francisca Skoogh, piano, har sammanställt fyra gånger fyra sånger till sin egen ”Quattro stagioni”. Ett annorlunda och spännande repertoarval är det också. Kan det vara typiskt för unga sam- och ännu mer framtida klassiska artister?

 

Musiken har komponerats från 1800- och in på 2000-talet av mer och mindre kända europeiska tonsättare (till exempel Mendelssohn, Grieg, Mahler, Liszt, Sibelius och Fauré, samt Storm, Gefors, Backman och Jennefelt från Sverige och idag) plus en enstaka amerikan (Copland).

 

Vågar man påstå att de olika sångerna förenas i det melodiska? Åtminstone jag tycker att även när musiken blir mindre melodisk (som när Staffan Storm gjort en mycket rolig tonsättning av ett lika roligt prosastycke om ”Våren på Djurgården” av August Strindberg) så finns där några nynn- och gnolvänliga melodislingor, om än sporadiska.

 

Malena Ernman sjunger flickungelätta toner som hoppar rep. Hon kan spela teater och skämta som en komiker men också fylla tonerna med mörkare, djupare färger. Hon växer upp i sin sång.

 

Så uttrycksfullt sjunger Ernman att jag först tyckte att hon dominerade. Men det stämmer inte. ”Songs in Season” innehåller inte klassisk sång till piano utan är en duo-CD.

 

Francisca Skooghs skånsk-argentinska toner – det låter väl fånigt men jag vill beskriva dem som varma och goa fast temperamentsfulla – må ligga under i betydelsen att man först hör sången men rätt igenom spelar piano och sång i samklang. De reagerar på varann: både Ernman och Skoogh har röster som sjunger i duett.

 

Fransmannen Gabriel Fauré, som jag själv förtjusats av helt nyligen, komponerade så vackert att jag till och med njuter av hans höstskildring. Fast mest spännande är den nya och samtida svenska musiken. Som Storms ovannämnda och lekfulla tonsättning av Strindberg; något slags opera comic i miniatyr. Thomas Jennefelts musik till Niklas Rådströms nyskrivna dikt ”Isarna” är stramare och svalare, som en isskulptur.

 

Hans Gefors har gjort en klassisk men modern, melodiös fast inte slagdängig och aldrig ytlig tonsättning av  ”Förra Sommaren”, en ny dikt av Lars Forssell. Medan Catharina Backman, som väl var elev till Gefors på Musikhögskolan i Malmö, förvandlat dikten ”O” av Sonja Åkesson till en fascinerande tonövning för röst, piano och öron.

 

Alla fyra tonsättningarna gjordes speciellt till Malena Ernmans och Francisca Skooghs album. 

 

(Publicerat i Kvällsposten 2003)