Edda Magnason
Woman Travels Alone
(Parlophone)
Något speciellt med att ha upplevt en artist från, låt säga, första början. Som Edda Magnason.
Jag minns henne från foajén till Ystads konsthall och en konsert i Bromma kyrka, strax utanför Ystad, där hon sjöng till ”en gammal sur gubbe”, som hon kallade kyrkans ålderstigna piano. I recensionen skrev jag: ”Edda Magnason kommer att bli något riktigt stort: en sångerska, pianist och kompositör som framträder på världens största scener.”
Fast Monica Zetterlund kom emellan.
Nu är Edda tillbaka, som den hon var och den hon är. Också på albumet ”Woman Travels Alone” kan olika genrer – pop, konstmusik, jazz och även performance – passera genom en och samma låt.
Kanske att det blivit lite mer jazz nu, tack vare Monica Z? Men fortfarande samma spännvidd mellan nynnbara popmelodier och elektroniska ljud, det direkta och det inte alls så omedelbara.
Här finns flera spår – som ”Hombre I Know”, ”Game of Gain”, ”Polar Bear” och ”Hurry Water” – där Edda skapar en popigt klistrig melodi som hon strax bryter av så att lyssnaren inte ska få det för lätt. Sättet att nynnsjunga; jag älskar det, så mycket som ryms i de ordlösa tonerna.
Recensenter har radat upp jämförelser och referenser. Här, hävdar jag, kommer de riktiga: Edda Magnason fortsätter att skapa musik som en dotter till Yoko Ono och en yngre syster till Laurie Anderson.
Hennes framtid, som jag förutspådde, tror jag ännu mer på idag.
(Hifi & Musik)
Erikssons kultursidor 