Under hösten har jag på LO Tidningen/Kulturs nätsida börjat bevaka och skriva om krimi – inte deckare och inte heller kriminalromaner – på ett lite annorlunda sätt, tror och hoppas jag.
Och kanske lite provocerande också nu när allt fler litteraturkritiker verkar hävda att dagens deckare/kriminalromaner/krimi inte skildrar samhället, framför allt lär inte dagens svenska deckare handla om dagens Sverige.
Jag tror – tvärtom – att krimi är samhällslitteratur. T o m brukar jag hävda att det är omöjligt att skriva en krimi utan att romanen har ett nära förhållande till samhället.
Jag har romanerna innehåll – hela innehållet – som utgångspunkt när jag skriver om krimi i LO Tidningen.
Jag envisas med att försöka belägga en tes, nämligen att det kriminella ingår som en del i en samhällsskildring. Det finns alltid ett förhållande mellan verkligheten och krimin; det kan vara mer och mindre tydligt, förhållandet kan se ut och fungera på många olika sätt, men det finns där, utan anknytningen till verkligheten blir krimin så att säga omöjlig.
Men nog om det nu, det är ju det här jag försöker klura ut i text efter text efter text på LO Tidningen/Kultur. Och jag har bara börjat…
Krimi, förresten. Jag bytte ord och begrepp, eftersom kriminalgenren (som egentligen är en stor familj – ja en hel släkt) utvidgas allt snabbare nu så att varken ordet deckare eller ens kriminalroman räcker till.
Det mer rymliga ordet och begreppet krimi passar bättre.
Den som vill läsa mina krimitexter, gör det på adressen www.lotidningen/kultur/krimi.
Erikssons kultursidor 