Med akustisk gitarr och ett munspel i G (fastsatt i en metallställning runt halsen) åkte jag på lördagsturné, från Kingside till Kingside till Kingside igen. Vilket syftar på att Stockholm hade tre ungdomsgårdar med samma namn. Året var 1965. Minns att jag körde en Dylan-låt, ”She Belongs To Me”, och en egen, ”I Feel As Good As I Can”.
Allt berodde på Dylan. Både för mig och hundra (ja, tusentals) akustiska gitarrpoeter. Amatörer som proffs. Från 60-talet och framåt. Och då tänker jag blott på Sverige. Inkluderar man jordens alla länder där Dylan inspirerat mest unga pojkar men också flickor att börja spela gitarr, skriva och sjunga egna låtar, så kan man nog räkna till någon miljon så kallade ”Dylankopior”.
Det verkar ju lite konstigt. Idag, alltså. Bob Dylan reser på evighetsturné och har fått Polarpriset, varje år pratas det (förgäves) om ett Nobelpris. Dylan är en levande legend, både som artist och sångpoet. Inte minst som Poet. Han borde skrämma gitarrspelande låtskrivare till tystnad snarare än inspirera. Vem kan leva upp till Dylan?
”The Freewheelin´ Bob Dylan”, den första Dylan-skivan jag köpte (1963).
Det var annorlunda när han gjorde sina första skivor på 60-talet. Då blev Dylan mest utskälld för att han varken kunde sjunga eller spela gitarr, för att inte tala om oljuden som kom ur munspelet! Han var som en punkare med större vilja än förmåga.
Har någon fått så fina akustiska gitarrer att låta så anskrämligt som en ung Dylan? Klart att han inspirerade oss som också ville mer än vi kunde.
Och han är likadan idag, trots alla skivor och pengar, all framgång och lovprisning. Rastlös som en tonåring. Växlar mellan sång till akustisk gitarr och ett gäng elektriska musiker, folksång, rock och blues, nya gitarrackord i de gamla låtarna, texter om politik, kärlek eller religion, egna sånger, lånade och traditionella. Snabbinspelade plattor med första- eller andratagningar där musikerna får hänga med bäst de kan.
Dylan själv är en känslomusiker som ibland spelar gitarr sämre än jag.
Han vill ännu mer, fortfarande. Därför inspirerar han, fortfarande. Dylans konstnärskap består av två samverkande motpoler. Han har förstås en enastående – ja, genial – konstnärlig kreativitet. Samtidigt har han 0 koll på sig själv. Men också det är en kvalitet. Han censurerar inte sig själv utan vill han uttrycka något så gör han det.
Resultatet blir djupa dalar (banal kärlek, nödtextrim och stulna melodier) men också desto högre höjder. Så tror jag det är. En konstnär som inte vågar ta ut svängarna och chansa, inte vågar offentliggöra hela sig själv med fel och brister, kan visserligen skapa bra och intressant konst men förblir ändå en halv konstnär.
Bob Dylan är en hel konstnär, artist och Poet. Och människa, på både mindre och mycket gott.
Några av Dylans bästa, mindre kända sånger:
Only a Hobo, Wallflower, Time Passes Slowly, Who Killed Davey Moore, Talking Folklore Center, Wedding Song, Going Going Gone, Belle Isle, To Ramona, Every Grain Of Sand, Percy´s Song, Love Is Just A Four-Letter Word, Sign On The Window, Went To See The Gypsy, Winterlude, Tweedle Dee & Tweedle Dum, You´re A Big Girl Now…
(Ungefär så i Ystads Allehanda 2011)
Erikssons kultursidor 