Tag Archives: Sångpoet

Jackie DeShannon av alla sorter

Om jag får säga det själv så ifall du inte lyssnat så mycket på Jackie DeShannon eller något alls (?!!?) så rekommenderar jag absolut den krönika om henne som jag skrivit i nya Hifi & Musik (nr 6/18).

Citat ut texten: ”Den närmaste jämförelsen är Joni Mitchell. De är som sjungande, diktande systrar. Joni Mitchell kan tituleras sångpoet. Jackie DeShannon är sångpoppoet.”

Till krönikan har jag också satt ihop spellistan ”Jackie DeShannon av alla sorter” på Spotify. Lyssna – ja, hör denna fantastiska sångpoppoet!

Annonser

På scen: Aoife O´Donovan

Aoife O´Donovan & Jacob Silver
Galleri Valfisken, Simrishamn

Tre unga lokala förmågor inleder.

Minna Brandt och Tuva Herou sjunger till piano och Helle Björnberg till gitarr. Lite trevande och sökande, säkert nervöst, men alla tre är så lovande att nog skulle de kunna bli sångpoeter och artister, om de vill.

Aoife (uttalas Ifa) O´Donovan, amerikanska med irländsk pappa, känd från ny-bluegrassgruppen Crooked Still, förvånar mig. Jag trodde det skulle bli mer country.

Också hennes sång överraskar. Hon sjunger mycket bättre på scen.
Jämförelsen med den mer kända countrysångerskan Alison Krauss blir nu helt logisk.

Nej, inte samma sångstil – inte alls – men Aoife är faktiskt en lika bra och desto mer mångsidig sångerska.

Aoife O´Donovan på scen i Sverige (fast inte i Simrishamn) tillsammans med både Jacob Silver, kontrabas, och gästande svensken Filip Jers, munspel, i låten ”Red and White and Blue and Gold”.

Hon spelar akustisk gitarr, en liten, gammal Martin som kan få varje gitarrägare att bli avundsjuk. Mest bara ackord, men rytmiskt och effektivt.

Hennes röst och kontrabasisten Jacob Silvers samspel är det viktiga. Han står för det instrumentala, spelar också solon på basen.

Både traditionellt och eget material, amerikanska folksånger, gospel, blues och lite jazz. De egna låtarna, som ”Glowing Heart” och ”Beekeeper”, är varken country eller irländska, mer i stil med de sånger som Joni Mitchell diktade och sjöng i början.

Intellektuella nutida folksånger eller helt enkelt amerikansk sångpoesi. Lite arty. Smarta kompositioner – ja, konstruktioner – som varieras i det lilla, minimalistiska.

Även traditionella sånger, till exempel ”Pretty Polly”, har omkonstruerats så att de låter både moderna och gamla.

Hennes egen ”Lay My Burden Down”, som just Alison Krauss sjöng in på skiva och förvandlade till en irländsk folksång, kombineras med en traditionell gospel.

Men nu lyssnar jag förgäves efter det irländska. Aoife O´Donovan framför ”Lay My Burden Down” som en fin, personlig amerikansk sångdikt.

Sist måste jag – ännu en gång – poängtera hennes mångsidighet.

I sin sångpoesi kan Aoife O´Donovan låta som en high school-student, när hon byter till gospel, blues eller jazz så förändras rösten, inte mycket utan lagom, så att hon blir en sångerska för just den genren. Hon ropar med rösten, när hon vill, och sjunger intimt, när hon vill det.

Ja, det märks väl hur förtjust jag blev?

(Ystads Allehanda 2013)

I CD-spelaren: Ossler

Ossler
Stas
(Razzia)

Ossler StasPelle Ossler är Sveriges främste sångpoet. Punkt.

Han spelar också den vassaste taggtråds- och mest vrålande tondövsgitarr man kan höra med Thåström. Men på sitt nya album ”Stas” är det inte hans elgitarr utan främst syntar och elektroniska ljud som skapar ödesstämningen.

Ordagrant: ödesstämning.

Ändå har ”Stas” blivit Osslers mest lugna album. Musiken står stilla, livet har tagit en paus eller snarare hamnat i ett vakuum mellan det som var och det som eventuellt, möjligen, förhoppningsvis kan följa.

Det är på allvar, det hörs ju från första ton och ord.

Allvaret betonas av Osslers sång, själva rösten, hans diftongmjuka skånska stämband. Han skriker inte, höjer aldrig rösten utan viskar.

Hör inledningsorden i andraspåret ”Tysk höst”, efter att tonerna, ljuden, klangerna scenograferat stämningen i den inledande instrumentalen ”Hundön”:

Det tog slut nu på våren till trastarnas sång…

Omedelbart drabbande. Det känns som kramp i hjärtat.

Plötsligt har det blivit så kallt, som om benen inte bär och samtidigt värmer Ossler med sin sång. Detta märkliga att en ärlig, uppriktig sångpoet och artist kan ta sig in i lyssnarens egen smärta och faktisk ge lindring.

Att lyssna på Ossler är lika nödvändigt som smärtsamt, lika svårt som omöjligt att låta bli.

”Fars dag” är nog ”värst”. Vad skildrar den här sången: arvssynden, arvssmärtan, den cykliska olyckan?

Med Ossler vet man aldrig exakt.

Han förmedlar historier som ger en aning. Orden är diffusa men känslan är konkret. I en intervju läser jag att sångerna på ”Stas” handlar om en skilsmässa.

(Hifi & Musik 2013)

Japan gånger tre kvinnor (1): Jun Morioka – tur och retur Japan-Sverige

Det ligger två CD på bordet framför Jun Morioka: ett album med den japanska rockgruppen Gitane, där Jun Morioka är sångerska, och ett provexemplar av hennes kommande, första soloalbum (i Japan ska det släppas i mars 2000), som spelats in i Stockholm.

– Som medlem i Gitane sjunger jag och skriver texter men gör inte musiken, säger hon. Till soloalbumet har jag både gjort musiken och texterna. Jag är med på bägge skivorna. Men den första CD-n innehåller bara en bit av mej själv, på den andra finns hela jag.

Så pekar hon på provexet av sitt soloalbum. Det provisoriska omslaget är ett foto – några gitarrer och basar, ett halvt trumset – som Jun tog i en paus under inspelningen i Ping Pong-studion.

Men hur hamnade hon där, i Sverige och Stockholm? Varför spelade Jun Morioka in sitt album tillsammans med svenska musiker under ledning av Ulf Turesson från gruppen Freewheel?

De senaste åren har det skrivits mycket om svenska popmusikers och gruppers framgångar på den japanska musikmarknaden. Svenska popartister har både sålt plattor och turnerat i Japan. Vilket fått en, tycker jag, intressant fortsättning: svenska musiker turnerar med, svenska kompositörer skriver låtar åt och svenska skivproducenter gör skivor med japanska artister.

Jun Morioka, numera Elding i efternamn och bosatt i Stockholm, med Ulf Turesson på japansk TV 2011. 

Jun Morioka träffade Ulf Turesson i månadsskiftet september/oktober 1998, då han var i Japan för att turnera med en annan kvinnlig japansk artist. Jun jobbade som körsångerska på turnén.

– Jag åkte till Sverige i juni förra året, säger Jun Morioka.

– Ååå, jag tyckte så mycket om Stockholm. En sån trevlig trevlig stad! Så lugnt och stilla. Ping Pong-studion låg som på landet. Ulf och mina andra svenska vänner hade frid i sina hjärtan, livet och inspelningen fick ta sin tid. Jag åt middag med musikerna och deras flickvänner. Det var en sån hjärtevärmande stämning, så varmt och mänskligt.

– I Japan lever vi efter japansk tid. Den går så fort, mycket snabbare än tiden verkar gå i Sverige.

– Jag känner samklang med den svenska musiken, säger hon också. Den är ju nästan japansk. Ja, det finns nånting melankoliskt i de svenska popmelodierna – samma melankoli som i vår traditionella musik, i enka-musiken. Känner du till den? Vår traditionella musik är också sorgsen, det är mollackord och man gråter i texterna.

Är det någon skillnad mellan att spela in i Sverige och Japan?

– Om jag gör ett sångpålägg i en japansk studio så står åtminstone fyra-fem personer omkring mej och kommenterar, talar om att jag ska sjunga si eller så istället. I Ping Pong-studion var det jag som bestämde. Jag sjöng som jag ville sjunga.

– I Japan har man dessutom ett hårt inspelningsschema. Redan i förväg har man bestämt – exakt – hur många låtar som ska spelas in per dag.

Platsen för intervjun med Jun Morioka är Public Image Inc. i Tokyo – ett produktionsbolag med den egna skivetiketten U.L.F. (Underground Liberation Force). Något som tidigare inte fanns i Japan men de senaste åren blivit allt mer vanligt.

– Idag finns det säkert 1000 oberoende små skivbolag i Japan, säger Tetsu Hayashi, chef för Public Image. Och de ökar i antal. Tiderna har blivit svårare för de stora skivkoncernerna. Det är nedgång i försäljningen av CD-spelare, förstärkare och andra musikapparater. Och det får också bolagens skivavdelningar känna av – budgeten för skivproduktion skärs ner.

– Det finns, tillägger Jun Morioka, ett litet punkband (som den svenske journalisten på fonetisk japanska kallar Sobat, hoppas det blir rätt) som gett ut en skiva på en ”indie”-etikett. Den har sålt i 100.000 exemplar. Otroligt mycket!

På baksidan av sin biografi ritar Jun Morioka en skiss över den vanliga vägen mellan en japansk artist – eller snarare ”idol” – och publiken. Minst tre olika bolag är inblandade 1) ett managementbolag, 2) en skivkoncern, 3) ett skivmärke. Alla tre ska vara med och bestämma hur musiken ska låta och artisten se ut.

– Tills för bara några år sen, berättar Jun, var all japansk popmusik baserad på karaoke. När jag arbetade som kompositör åt andra artister måste jag hela tiden tänka på att inte göra för svåra låtar, inte använda för många ackord. För det var ju inte bara artisten som skulle sjunga – låten måste vara så enkel att varenda karaokesjungande japan klarade av att sjunga den.

Fortfarande finns det, har jag sett i skivaffärerna, speciella karaokespår med bara bakgrundsmusik på japanska singlar. Jun nickar instämmande och fortsätter:

– Dessutom lanseras många japanska poplåtar som TV-reklam. De första femton sekunderna är viktigast – man måste fånga lyssnarna med låtens första takter. Först därefter kan man börja komponera den riktiga låten.

– Japanska artister har inte heller någon royalty. En ny, ung artist får månadslön, som kan vara så låg att artisten precis överlever. Om skivorna börjar sälja så tjänar skivetiketten, managementet och skivkoncernen mer pengar – inte artisten.

Hur är det på Public Image då? säger jag och sneglar på Tetsu Hayashi.

– Här får jag dels en lön, säger Jun Morioka, dels har jag del i skivförsäljningen. Mitt soloalbum har gjorts i samråd med Public Image, men det är jag som har lagt upp inspelningen, det är jag som har haft sista ordet.

– Att jobba med gruppen Gitane är raka motsatsen. Gitane har kontrakt med skivkoncernen Tokuma. Det är ett högbudgetprojekt med stor reklambudget. Soloalbumet började jag planera för tre, fyra år sen, när jag var 25 år. Tidigare har jag sjungit i ett annat band och av någon anledning vill jag också vara del av ett band.


Jun Morioka Elding med en ännu nyare sång,”Lost In You”, inspelad i juni 2012.

Jun börjar prata om Sverige igen:

– Jag avundas de svenska kvinnorna, säger hon. De verkar så tuffa. Att vara kvinna i Japan är svårt, i synnerhet om man är ensamstående kvinna eller får barn.

Om jag fick barn eller gifte mej här i Japan, så måste jag ge upp min karriär. Ja, kanske inte hela men alldeles för mycket av den. I Sverige hjälper männen till med barnen.

– Långsamt, mycket långsamt är det på väg att ändra sej här också. Men då blir de japanska männen som galna! Jag vill leva mitt eget liv, på mina egna villkor. Och jag vill bidra till att förändra kvinnornas livsvillkor.

Du är ju en tuff japansk kvinna, både sångpoet och affärskvinna, som bestämmer över din egen musikkarriär. Finns det fler exempel på kvinnliga artister här i Japan som inte låter något managementbolag bestämma över dem utan går sina egna vägar?

– Det tror jag, säger Jun. Nej, rättar hon sej, det hoppas jag.

Vilka eller vem då?

Hon blir tyst. Hon tänker. Hon funderar. Länge. Länge… Hmmmmmm. Till sist säger hon:

– UA.

Men Tetsu Hayaashi skakar på huvet. Nej, också sångerskan UA (se speciell text om henne) är hårt styrd och beroende av sitt management, menar Tetsu.

– Nähä, säger Jun Morioka, då finns det väl ingen. Då är det väl bara jag.

(Gränslöst 2000)

I CD-spelaren: Isabel Sörling Farvel

Isabel Sörling Farvel
(TUN)

Först en aning av kyrkokör, vissa ord och toner kunde vara från en nutida opera, det kan anas influenser från svensk folkmusik, plötsligt spräcker musikerna loss i friformjazz, de spelar stilla, vackra klanger och improviserar sådär vanligt jazzig, ibland extra rytmer som bör komma från Afro-latinamerika.

På sin solodebut presenterade sig Isabel Sörling som en lite – men inte mycket – experimentell sångpoet. Debutalbumet med gruppen Isabel Sörling Farvel är något helt annat och mycket mer.

”Farvel” kan, enligt Sörling, vara norsk stavning av ordet Farväl eller syfta på Grönlands sydligaste udde, Kap Farvel. Att ge sig av alltså och det är precis vad Isabel Sörling gör. Hon är självutnämnd kapten på en musikalisk resa bortom den udde, där bestämda regler slutat gälla (eller så gäller alla regler, samtidigt) och manskapet får lita på sig själva; de egna erfarenheterna och uttrycken ska föra dem vidare och framåt.

Redan i inledande ”Natt eller gryning” händer något märkligt (nej, kanske inte i låten men i mig).

Sörling sjunger en text med så ojämna rader att orden styr tonerna mot modern konstmusikalisk sång till Henrik Magnussons följsamma, också klassiska piano. Fiiint och högtidligt. Men när Isabel sjunger att ”snart kommer GP” tas musiken ner till vardagsnivå i en lägenhet nånstans i Göteborg.

Ordet följsamt är genomgående för albumet. Allra bästa exemplet är nog ”If You Don’t.

Sörlings sjungna ord som lika mycket blir toner fortplantar sig i instrumenten – övriga musiker: Kim Aksnes, trumpet, Otis Sandsjö, tenorsax, Alfred Lorinius, kontrabas, och Carl-Johan Groth, trummor – tills det liksom vänder, de föder varann, instrumentens ljud fortplantar sig också i sången, som övergår till att bli ett ordlöst instrument.

Tänk er att alla ovannämnda musikformer och genrer passeras och byts av, exakt så låter det.

Mest förtjust blir jag i blåsarnas tysta väsande, fräsande toner. Det bör tilläggas att de också skapar ett slags storbandssound, trots musikerna endast är fem (eller sex).

Svenska och engelska texter, alla av Isabel Sörling som även arrangerat. För komponerandet svarar hon själv, Magnusson, Sandsjö och Lorinius.

Isabel Sörling har med Farvel gjort en öronöppnande, mycket fascinerande och nästan otroligt lovande, låt säga, på nytt-debut.

(Ungefär så här i Lira 2012)

Ur Erikssons sångbok

När en sångpoet knackar på

Det kom en sångpoet per cykel
och knacka´ på vår dörr
hans gitarr var full av visor
om både nu och förr

Först stämde han gitarren
sen greppa´ han ett G (D?)
så börja´ han att sjunga
det var en sann berättelse

Han sjöng om mörka barer
och den stora himmelen
om livet i Vancouver
och här ut´ på Österlen

Melodin gick i en tonart
mitt emellan dur och moll
där visor möter country
och blir till rock´n´roll

Gitarrfoto: Bengt Eriksson.

Och rytmen var en långsam
östskånsk countryvals
som dansas här i Vollsjö
av dom som dansar alls

Men så gav han mig gitarren
och utbrast: Spela du!
Och sen sväva´ dom över golvet
poeten och min fru

Vi bjöd på nåt att äta
och nåt att dricka till
han tog en klunk Corona
och smaka´ Buhres sill

Vi snacka´ djupt om livet
som ju är än si än så
men hur vindarna än blåser
så får man streta på

Och månen steg i öster
och dan blev allt mer sen
då gäspa´ trubaduren
han längta´ hem igen

Så vi sjussa´ han till bussen
fast cykelen blev kvar
Ja, den dagen ska vi minnas
i alla våra dar

(21010-11; spelas och sjungs som skrivet, typ en långsam östskånsk countryvals med litta rockenroll.)


Bob Dylan och jag

Med akustisk gitarr och ett munspel i G (fastsatt i en metallställning runt halsen) åkte jag på lördagsturné, från Kingside till Kingside till Kingside igen. Vilket syftar på att Stockholm hade tre ungdomsgårdar med samma namn. Året var 1965. Minns att jag körde en Dylan-låt, ”She Belongs To Me”, och en egen, ”I Feel As Good As I Can”.

Allt berodde på Dylan. Både för mig och hundra (ja, tusentals) akustiska gitarrpoeter. Amatörer som proffs. Från 60-talet och framåt. Och då tänker jag blott på Sverige. Inkluderar man jordens alla länder där Dylan inspirerat mest unga pojkar men också flickor att börja spela gitarr, skriva och sjunga egna låtar, så kan man nog räkna till någon miljon så kallade ”Dylankopior”.

Det verkar ju lite konstigt. Idag, alltså. Bob Dylan reser på evighetsturné och har fått Polarpriset, varje år pratas det (förgäves) om ett Nobelpris. Dylan är en levande legend, både som artist och sångpoet. Inte minst som Poet. Han borde skrämma gitarrspelande låtskrivare till tystnad snarare än inspirera. Vem kan leva upp till Dylan?

Free”The Freewheelin´ Bob Dylan”, den första Dylan-skivan jag köpte (1963).

Det var annorlunda när han gjorde sina första skivor på 60-talet. Då blev Dylan mest utskälld för att han varken kunde sjunga eller spela gitarr, för att inte tala om oljuden som kom ur munspelet! Han var som en punkare med större vilja än förmåga.

Har någon fått så fina akustiska gitarrer att låta så anskrämligt som en ung Dylan? Klart att han inspirerade oss som också ville mer än vi kunde.

Och han är likadan idag, trots alla skivor och pengar, all framgång och lovprisning. Rastlös som en tonåring. Växlar mellan sång till akustisk gitarr och ett gäng elektriska musiker, folksång, rock och blues, nya gitarrackord i de gamla låtarna, texter om politik, kärlek eller religion, egna sånger, lånade och traditionella. Snabbinspelade plattor med första- eller andratagningar där musikerna får hänga med bäst de kan.

Dylan själv är en känslomusiker som ibland spelar gitarr sämre än jag.

Han vill ännu mer, fortfarande. Därför inspirerar han, fortfarande. Dylans konstnärskap består av två samverkande motpoler. Han har förstås en enastående – ja, genial – konstnärlig kreativitet. Samtidigt har han 0 koll på sig själv. Men också det är en kvalitet. Han censurerar inte sig själv utan vill han uttrycka något så gör han det.

Resultatet blir djupa dalar (banal kärlek, nödtextrim och stulna melodier) men också desto högre höjder. Så tror jag det är. En konstnär som inte vågar ta ut svängarna och chansa, inte vågar offentliggöra hela sig själv med fel och brister, kan visserligen skapa bra och intressant konst men förblir ändå en halv konstnär.

Bob Dylan är en hel konstnär, artist och Poet. Och människa, på både mindre och mycket gott.

Några av Dylans bästa, mindre kända sånger:
Only a Hobo, Wallflower, Time Passes Slowly, Who Killed Davey Moore, Talking Folklore Center, Wedding Song, Going Going Gone, Belle Isle, To Ramona, Every Grain Of Sand, Percy´s Song, Love Is Just A Four-Letter Word, Sign On The Window, Went To See The Gypsy, Winterlude, Tweedle Dee & Tweedle Dum, You´re A Big Girl Now…

(Ungefär så i Ystads Allehanda 2011)