Etikettarkiv: Nobelpriset

Konsten att måla fast själva livet

Andreas Poppelier och Håkan Bengtsson
Galleri Thomas Wallner, Simris
T o m 10 juni

Här finns en – ja, en enda – skulptur. Den står lite snett men ändå perfekt mot Poppeliers målningar: som en konst- och livsvägvisare eller kanske symbolen för hela utställningen. Andreas Poppelier är ju främst en målande konstnär men han gör också skulpturer.

”Åverkan (the dark side of ambition)”, som den döpts till, består av en hög piedestal på vilken det står två mindre piedestaler på vilka det i sin tur finns två slagskämpar eller krigare som strider med varsin käpp eller värja. De ser ut att komma från det gamla Grekland eller Rom men jag får för mig att de strider genom historien, in i vår tid.

Andreas Poppelier: ”Män som dött som titlar och kvinnor som dött som makor till titelförsedda män”.  Akryl, olja, spray, lack, kaffe m m på duk. 

Poppelier skildrar, ifrågasätter och kritiserar livet och samhället. Ibland kan målningarna – som ”Det här partyts ljus” och ”Enskilt rum (en maskin som sprider ånga)” – vara så tydliga att de blir politiska, på gränsen till plakat. Men aldrig riktigt, också i mer direkta målningar finns något extra och diffust som får = tvingar betraktaren att tänka egna tankar.

Andreas Poppelier: ”Det här partyts ljus”. Olja och akryl på pannå.

”Partyts ljus” är en ung flicka: en ljusstråle i vitt. Bakom henne står nazisten Himmler, målad i brunt. Och i kanten av målningen finns en remsa som ska illustrera utdelningen av Nobelpriset. Först tänker man förstås på nazismen och andra världskriget, men vart leder nästa tanke? Likadant med ”Enskilt rum”: den enkla, första tanken går till vår ålderdom. Men vad syftar Poppelier på med fortsättningen: ”en maskin som sprider ånga”?

Han använder fler färger än så men de nya målningar som Poppelier visar på Galleri Wallner har ändå en gråskala eller det kan verka som om man ser dem genom ett grått filter. De balanserar mellan hopp och hopplöshet, resignation och aktion. Vissa av dem – som de ovannämnda eller ”Utfärdsbön” (en målning från Serbien med unga män och gamla kvinnor efter ett foto av Johan Bävman) – lyfter fram skeenden genom att en händelse målas fast i olja och akryl, andra är mer av symboliska sammanfattningar.

Andreas Poppelier: ”Le Cordiers Belles”. Olja, akryl och spray på duk.

 På ”Les Cordiers Belles” syns några unga flickor mot en grånad skog. Vad sitter de på? Kan det vara lika gråa isflak på väg att flyta isär? ”Män som dött som titlar och kvinnor som dött som makor till titelförsedda män” innehåller (så ser i alla fall målningen ut i mina ögon) en stor kvinnokör med notblad. Kvinnorna sjunger en sång om samhällets könsroller. En feministisk målning, som visst Gudrun Schyman tyckte när hon var på vernissagen, eller når målningen över könsgränserna?

Det är bra hängt också. Konstnären Poppelier och galleristen Wallner har hjälpts åt. Och det är ju nödvändigt att placeringen av tavlorna fungerar när formaten är så skiftande: den största målningen (kvinnokören) har storleken 270 x 290 cm, nästan från tak till golv, och den minsta, naturmålningen (eller vad den ska kallas) ”Innan allt det här”, har 28 x 36 cm. Ändå syns varje målning, tack vare den luftiga, glesa hängningen.

I det inre rummet finns Håkan Bengtssons målningar. ”Något helt annat”, säger Thomas Wallner. Men det undrar jag.

Också här är det bra hängt, det har Bengtsson själv svarat för. När det gäller hans målningar så handlar det om att de starka färgerna – varje målning domineras av en färg: till exempel svart, rött eller vitt – inte får slå ut varann. Men det fungerar: varje tavla syns i sin egen rätt.

Håkan Bengtsson: Olja på duk.

Vid en hastig blick kunde man få för sig att Håkan Bengtsson målar dekorativt. På en röd eller svart botten kan han ha målat smala streck… ja, jag vet inte hur många (hundra eller ännu fler?), vita eller röda. Andra målningar har rutor i själva oljefärgen eller bildar ett mönster i färgen.

Så flyttar jag mig, tittar snett på målningarna, eller omväxlande från nära och längre håll. Målningarna byter karaktär: det strama, minutiöst ordnade mönstret börjar leva och krumbukta sig, bakgrunden blir just en bakgrund och kaos utbryter i målningen.

Nog detta som också Bengtsson försöker måla fast: själva livet. Hur man än organiserar och ordnar upp sitt liv så stället livet till det för en. Livet går inte att planera, det bara händer. Det är vad jag ser i Håkan Bengtssons målningar…

(Ystads Allehanda 2012)

Annonser

Bob Dylan och jag

Med akustisk gitarr och ett munspel i G (fastsatt i en metallställning runt halsen) åkte jag på lördagsturné, från Kingside till Kingside till Kingside igen. Vilket syftar på att Stockholm hade tre ungdomsgårdar med samma namn. Året var 1965. Minns att jag körde en Dylan-låt, ”She Belongs To Me”, och en egen, ”I Feel As Good As I Can”.

Allt berodde på Dylan. Både för mig och hundra (ja, tusentals) akustiska gitarrpoeter. Amatörer som proffs. Från 60-talet och framåt. Och då tänker jag blott på Sverige. Inkluderar man jordens alla länder där Dylan inspirerat mest unga pojkar men också flickor att börja spela gitarr, skriva och sjunga egna låtar, så kan man nog räkna till någon miljon så kallade ”Dylankopior”.

Det verkar ju lite konstigt. Idag, alltså. Bob Dylan reser på evighetsturné och har fått Polarpriset, varje år pratas det (förgäves) om ett Nobelpris. Dylan är en levande legend, både som artist och sångpoet. Inte minst som Poet. Han borde skrämma gitarrspelande låtskrivare till tystnad snarare än inspirera. Vem kan leva upp till Dylan?

Free”The Freewheelin´ Bob Dylan”, den första Dylan-skivan jag köpte (1963).

Det var annorlunda när han gjorde sina första skivor på 60-talet. Då blev Dylan mest utskälld för att han varken kunde sjunga eller spela gitarr, för att inte tala om oljuden som kom ur munspelet! Han var som en punkare med större vilja än förmåga.

Har någon fått så fina akustiska gitarrer att låta så anskrämligt som en ung Dylan? Klart att han inspirerade oss som också ville mer än vi kunde.

Och han är likadan idag, trots alla skivor och pengar, all framgång och lovprisning. Rastlös som en tonåring. Växlar mellan sång till akustisk gitarr och ett gäng elektriska musiker, folksång, rock och blues, nya gitarrackord i de gamla låtarna, texter om politik, kärlek eller religion, egna sånger, lånade och traditionella. Snabbinspelade plattor med första- eller andratagningar där musikerna får hänga med bäst de kan.

Dylan själv är en känslomusiker som ibland spelar gitarr sämre än jag.

Han vill ännu mer, fortfarande. Därför inspirerar han, fortfarande. Dylans konstnärskap består av två samverkande motpoler. Han har förstås en enastående – ja, genial – konstnärlig kreativitet. Samtidigt har han 0 koll på sig själv. Men också det är en kvalitet. Han censurerar inte sig själv utan vill han uttrycka något så gör han det.

Resultatet blir djupa dalar (banal kärlek, nödtextrim och stulna melodier) men också desto högre höjder. Så tror jag det är. En konstnär som inte vågar ta ut svängarna och chansa, inte vågar offentliggöra hela sig själv med fel och brister, kan visserligen skapa bra och intressant konst men förblir ändå en halv konstnär.

Bob Dylan är en hel konstnär, artist och Poet. Och människa, på både mindre och mycket gott.

Några av Dylans bästa, mindre kända sånger:
Only a Hobo, Wallflower, Time Passes Slowly, Who Killed Davey Moore, Talking Folklore Center, Wedding Song, Going Going Gone, Belle Isle, To Ramona, Every Grain Of Sand, Percy´s Song, Love Is Just A Four-Letter Word, Sign On The Window, Went To See The Gypsy, Winterlude, Tweedle Dee & Tweedle Dum, You´re A Big Girl Now…

(Ungefär så i Ystads Allehanda 2011)

Tidningen Boken, fortfarande saknad

Tidningen Boken blev drygt 20 år. I fjol hölls jubileumsfest hemma hos grundaren och chefredaktören Bo Axelsson i Sjöbo. Härom dagen kom sorgebudet att Axelsson har avlidit. Han var ju en ungdom, född 1944, inte ens pensionär på riktigt. Fast pensionen togs ut i förväg, annars hade Bo Axelsson inte kunnat fortsätta utgivningen av Tidningen Boken.

Det var ingen lönsam affär, om man räknar pengar. Men han måste ju ha tyckt att det var lönande på andra sätt. Tidningen Boken startades 1987 för att bli en bred tidning om böcker – inte om litteratur, observera skillnaden – och det var så Axelsson fortsatte att driva tidningen, in i det sista.

Medarbetarna var skribenter och berättare, sällan litteraturvetare. De skrev för den publik, som är med i läsecirklar, önskar böcker i julklapp, köper pocket och lånar på bibliotek, men inte lika ofta följer kultursidornas litteraturkritik. Greta i Smedstorp och Bagarmossen var tidningens läsare (eller, som Axelsson skrev i följande ledare, Arne i löparklubben Björnstorps IF).

En av Bosse Axelssons ledare i Tidningen Boken.

Nu finns inte Tidningen Boken längre. Tidningens senaste – och sista – nummer kom ut lagom till bokmässan i Göteborg. Det var tradition att chefredaktör Axelsson skulle stå i en monter och sälja prenumerationer med en gratis hutt Skåne på köpet. I år undrades det på bokmässan, var fanns Tidningen Boken?

Här ska inga historier berättas om hans tid som reporter på Kvällsposten… Men Bo Axelsson var en annorlunda redaktör. Han var sin läsekrets: hängde väl inte alltid med i det senaste och tog inte till sig den mest experimentella litteraturen. Bosse i Sjöbo hade prenumererat på Tidningen Boken, om han inte gett ut den.

Och vilket sjuhelvetes humör han kunde ha! På ont och gott. Inte så ofta som jag – eller någon – höll med honom. Som när Elfriede Jelinek fick Nobelpriset, då blev han ju fly förbannad. Han gick också till hårt – och välförtjänt – angrepp på Statens kulturråd, som sänkte, sänkte och sänkte Tidningen Bokens tidskriftsstöd.

Elitens kultur- och litteraturtidskrifter fick mångdubbla stöd. Tidningen Boken, som riktade sig till den bokläsande allmänheten, kunde vi ha eller mista. Ansåg Kulturrådet, enligt Axelsson. Det ligger tyvärr en del i det.

Men kan ingen fortsätta utgivningen? Nej, det tror jag inte. Tidningen Boken hänger intimt ihop med sin chefredaktör och dessutom: Hur många orkar kämpa så envetet mot… ja, det omöjliga. En så kallad epok är över och vi får hedra Bo Axelsson med vårt minne.

(Ystads Allehanda / Tidningen Kulturen 2008)