Etikettarkiv: Ungdomsgård

Skånska rockdrömmar

Det var i lördags.

Jag satt på biografteatern Flora i Sjöbo och reste bakåt till mitt och den svenska popbandsvågens 60-tal. Det kändes som att vara 15-16-17 år igen. Som när jag och dom andra i bandet stod i ett cykelstall och repade.

Vi längtade upp! Vi ville ut! Vi väntade på att Brian Epstein skulle komma förbi och höra oss genom källargluggen. För vi visste att då skulle vi bli Sveriges Beatles.

Vårt band var ju långtifrån det enda som längtade, hoppades och drömde om att spela in plattor och hamna på Tio i topp. Och som deltog i den ena popbandstävlingen efter den andra. Varje vecka nästan ordnades det popbandstävlingar på ungdomsgårdarna i Stockholms förorter.

Och jag får väl att erkänna att de som vann – till exempel Merrymen (med Bill Öhrström och Bosse Hansson) och The Friends – spelade något bättre än vårt band och hade mer personlig repertoar. Fast det bästa 60-talsbandet – T-Boones med gitarristen Kenny Håkansson – deltog väl aldrig i någon popbandstävling?

I stil med den på Flora i lördags.

Bandet Funked Up (från Abbekås), som snart skulle…

Stor final i Battle of Bands med hela tio tävlande från olika delar av Skåne. Och jag måste väl också erkänna att samtliga deltagare spelade i en högre klass än vi gjorde på 60-talet. Dagens unga musiker är så mycket spelskickligare och de flesta i Battle of Bands-finalen var redan färdiga band med egen repertoar och stil.

Mest åkte jag till Flora för att kolla ett par favoriter: Dear Sasquatch från Brösarp/Kristianstad och Funked Up från Abbekås.

Bägge såg, hörde och skrev jag om när de medverkade på Casperfestivalen i Hammenhög (bra tillfälle att uppleva nya, spännande band). Dear Sasquatch gör korta effektiva poplåtar och Funked Up har sin egen uppfattning om vad funk är för nåt.

Också DeWrenched (Gärsnäs), som spelar nånslags rockabillysnabb hårdrock, och Negative Nancy (Ystad), ännu ett personligt popband, hade jag hört förut. De är bra, bägge två.

Det spelades rätt mycket hårdrock på Flora – eller åtminstone hård, högljudd rock, ibland mixat med olika doser av funk.

Som Sjöbobandet Number Red, som jag faktiskt aldrig hört förut. Det får nog anses vara tjänstefel. Number Red spelar hårt och tufft – fast ändå melodiöst.

Hur gick det, då? Vilket band vann?

Det gick bra, tycker jag. Mina favoriter placerade sig nämligen i toppen – med Funked Up på första plats, Dear Sasquatch på andra och min nya upptäckt Number Red på tredje.

Alla tre var väl förtjänta av sina placeringar. Så härmed utbringas ett trefaldigt skånskt hurra!

Fast viktigast, det som gör såna här tävlingar så spännande och just viktiga, är att tonerna förmedlar så mycket längtan, så stora förhoppningar, så många drömmar.

Det måste finnas plats att drömma i unga människors liv, ges utrymme för kreativitet och möjlighet att skapa något eget. Det föder självkänsla och tillit på sin egen förmåga.

Jag har aldrig förstått varför inte kommuner satsar lika mycket på musikverksamhet för unga som på idrottshallar. Och uppmuntrar unga tjejer att börja spela! För också under Battle of Bands-tävlingen kunde man utropa: Men var är tjejerna?

(Ystads Allehanda 2012)

Bob Dylan och jag

Med akustisk gitarr och ett munspel i G (fastsatt i en metallställning runt halsen) åkte jag på lördagsturné, från Kingside till Kingside till Kingside igen. Vilket syftar på att Stockholm hade tre ungdomsgårdar med samma namn. Året var 1965. Minns att jag körde en Dylan-låt, ”She Belongs To Me”, och en egen, ”I Feel As Good As I Can”.

Allt berodde på Dylan. Både för mig och hundra (ja, tusentals) akustiska gitarrpoeter. Amatörer som proffs. Från 60-talet och framåt. Och då tänker jag blott på Sverige. Inkluderar man jordens alla länder där Dylan inspirerat mest unga pojkar men också flickor att börja spela gitarr, skriva och sjunga egna låtar, så kan man nog räkna till någon miljon så kallade ”Dylankopior”.

Det verkar ju lite konstigt. Idag, alltså. Bob Dylan reser på evighetsturné och har fått Polarpriset, varje år pratas det (förgäves) om ett Nobelpris. Dylan är en levande legend, både som artist och sångpoet. Inte minst som Poet. Han borde skrämma gitarrspelande låtskrivare till tystnad snarare än inspirera. Vem kan leva upp till Dylan?

Free”The Freewheelin´ Bob Dylan”, den första Dylan-skivan jag köpte (1963).

Det var annorlunda när han gjorde sina första skivor på 60-talet. Då blev Dylan mest utskälld för att han varken kunde sjunga eller spela gitarr, för att inte tala om oljuden som kom ur munspelet! Han var som en punkare med större vilja än förmåga.

Har någon fått så fina akustiska gitarrer att låta så anskrämligt som en ung Dylan? Klart att han inspirerade oss som också ville mer än vi kunde.

Och han är likadan idag, trots alla skivor och pengar, all framgång och lovprisning. Rastlös som en tonåring. Växlar mellan sång till akustisk gitarr och ett gäng elektriska musiker, folksång, rock och blues, nya gitarrackord i de gamla låtarna, texter om politik, kärlek eller religion, egna sånger, lånade och traditionella. Snabbinspelade plattor med första- eller andratagningar där musikerna får hänga med bäst de kan.

Dylan själv är en känslomusiker som ibland spelar gitarr sämre än jag.

Han vill ännu mer, fortfarande. Därför inspirerar han, fortfarande. Dylans konstnärskap består av två samverkande motpoler. Han har förstås en enastående – ja, genial – konstnärlig kreativitet. Samtidigt har han 0 koll på sig själv. Men också det är en kvalitet. Han censurerar inte sig själv utan vill han uttrycka något så gör han det.

Resultatet blir djupa dalar (banal kärlek, nödtextrim och stulna melodier) men också desto högre höjder. Så tror jag det är. En konstnär som inte vågar ta ut svängarna och chansa, inte vågar offentliggöra hela sig själv med fel och brister, kan visserligen skapa bra och intressant konst men förblir ändå en halv konstnär.

Bob Dylan är en hel konstnär, artist och Poet. Och människa, på både mindre och mycket gott.

Några av Dylans bästa, mindre kända sånger:
Only a Hobo, Wallflower, Time Passes Slowly, Who Killed Davey Moore, Talking Folklore Center, Wedding Song, Going Going Gone, Belle Isle, To Ramona, Every Grain Of Sand, Percy´s Song, Love Is Just A Four-Letter Word, Sign On The Window, Went To See The Gypsy, Winterlude, Tweedle Dee & Tweedle Dum, You´re A Big Girl Now…

(Ungefär så i Ystads Allehanda 2011)