Peter Dahlqvist och Jeanette V Rosengren
Raka rör – Historien om Kal P. Dal
(Kira förlag)
Med boken ”Raka rör” har Peter Dahlqvist och Jeanette V. Rosengren rest ett äreminne över Karl-Göran Ljunggren (1949-85), mer känd som Kal P Dal eller Kalle Pedal.
Boken kunde inte ha börjat bättre. Läsarna bjuds på en tur genom dagens och gårdagens Arlöv med Bitte Ljunggren Eek, syster till Kalle, som guide. Det blir en stämningsfull tillbakablick på den miljö – den arbetarmiljö, ska betonas – som födde en skånsk slashas med mottot att rocka röven av hela Sverige.
Även om mycket är rivet och borta idag, både Regal, biografen som blev fritidsgård för traktens popband, och SJ:s bostadshus, där Bitte och Kalle växte upp mellan spåren (pappa var stins). Fast farfars och farmors hus på Hedgatan står kvar, också grinden är densamma. Vid parkeringsplatsen, där Wagonfabrikens anställda förut hade prunkade trädgårdar, finns Kal P Dals gata.
”Raka rör – Historien om Karl P Dal” är en såndär tjock, maffig artistbiografi och minnesbok, som de största rocklegenderna brukar ägnas. Dahlqvist och Rosengren har pratat med bandets medlemmar, andra musiker och artister, familjen, vänner och bekanta.
Här finns citat från intervjuer med Kalle (vilka strax förvandlades till ”The Kal P. Dal Show”), tidningsklipp och inte minst mängder med bilder, såväl ur familjealbumet som pressfoton. Per Sinding Larsen har skrivit förordet och Olle Berggrens minnesord har tryckts på nytt.
Kalle Pedals biografi växer fram som ett pussel. Ibland kolliderar bitarna, försöker tränga sig ner på samma plats. Så blir det när en biografi byggs på många olika personliga minnen, eftersom människor ju minns så olika. Men jag tycker det är kul, det också. Resultatet har blivit en levande biografi över en människa som berörde så många och så starkt att han fortfarande lever i deras – våra – minnen.
Tusen anekdoter återberättas, vissa nog mer sanna än andra. Som att Kalle Pedal egentligen var döpt till Carl Sven-Göran. Men inte kunde han väl heta Sven-Göran, anä, menade faster Elsa och döpte om honom hemma i vasken, till Karl-Göran.
Eller när Kalle med band inte fick spela på folkfesten i Malmö för att ”vi var inte kommunistiska nog”, enligt Kalle. Då körde de ändå till folkfesten med orkesterbilen och när det var slutspelat för kvällen så bar de upp instrumenten på scen och gav en extrakonsert.
Här finns också uppgifter som fördjupar bilden av Karl-Göran Ljunggren. Till exempel kontrasten mellan Kalle Pedals populära närradioprogram, sänt på Skånepartiets frekvens, och att han var gift med en invandrare. Eller tiden som FN-soldat i Sinaiöknen.
Redan på sidan 12, bredvid fotot av Kalle och bandet med en Koskenkorva i en raggarbil, har texten till titellåten Raka rör dragits upp i stor stil. Det får mig att förstå något som jag inte begrep förut – att Karl P Dal var en rockpoet.
Ja, ordagrant. Kalle Pedal lånade och stal amerikanska/engelska melodier och inspirerades av originaltexterna till att på fonetisk skånska med diverse slangord dikta egna texter som placerades i Arlöv med omnejd. Raka rör-texten är i klass med Bruce Springsteens skildringar av gänget på gatan.
Nog kunde han vara glyttigt påfrestande men Kalle skrev också allvarliga, proletära och faktiskt politiska texter. Som låtarna om Jonnie och Tuffe Sven, ett par killar det gick snett för. Min egen Kalle Pedal-favorit handlar om de ”arbetarhippiesar” som samlades nere vid AF, alltså Lunds studenthus. Likt en skånsk Lou Reed har Kalle uppmärksammat ett annat Lund, arbetarstaden Lund.
Mitt starkaste minne är från en musikfest vid Möllan i Arlöv, där jag skulle intervjua en motvillig Kalle Pedal till Musikens Makt. Varken Kalle eller MM:s redaktion tyckte det var en bra idé. Men det tyckte jag, det hävdade jag, det krävde jag. Också Kalle Pedal hörde hemma i den progressiva musikrörelsen. Punkt.
Det finns många sorters arbetarhjältar. Den rockande slashasen Karl-Göran Ljunggren från Arlöv var a working class hero; på sitt sätt.
(Något kortare i Kvällsposten 2010)
Erikssons kultursidor 