Etikettarkiv: Folkfesten

Folkfestjubileum i Malmö

Det bör ha varit våren 1971.

Då bodde jag i Sollentuna utanför Stockholm och stod och väntade på bussen vid tidningen Arbetarens redaktion på Sveavägen. I något sammanhang måste jag ha träffat Lars Åberg (alltså inte Lasse utan Lars, inte konstnären med mera utan den blivande journalisten), för när vi stötte på varann vid busshållplatsen så började vi genast att prata.

Han gick på journalisthögskolan i Stockholm men skulle nu åka hem till Malmö för att ordna en folkfest i stil med de bägge Gärdesfesterna sommaren 1970.

Och så åkte han hem till Malmö och gjorde precis det. Sommaren 1971 ordnades – eller rättare sagt, ordnade Lars Åberg – den första folkfesten i Slottsparken.

Avadå? Något särskilt med en utomhusfest där det spelas lite musik och teater? Nej, inte numera. Sen dess har folk- och musikfester arrangerats överallt i Sverige.

Men 1970-71 var det nytt och speciellt – och inte så lätt. Den första Gärdesfesten var illegal, den arrangerades utan tillstånd, och Folkfesten i Malmö var inte heller så populär hos kommunpolitikerna.

Polisen gav klartecken, när Lars Åberg skickade in en ansökan om att hålla en musik- och folkfest vid den så kallade Himlabacken i Slottsparken, men hos gatunämnden blev det stopp. Där kunde det ha tagit slut. Gatunämnden krävde en deposition på 5000 kronor, ifall gräset blev söndertrampat eller parken skräpades ner.

Det fanns inga pengar. Folkfesten räddades av den subversiva organisationen Rikskonserter (så får man väl kalla en statlig institution när den står på kulturens och invånarnas sida gentemot myndigheterna?) som ryckte ut och gav ett lån på summan. Liksom Rikskonserter tidigare bidrog med pengar till den illegala Gärdesfesten.

Den 21-22 augusti 1971 var det dags för den första folkfesten i Malmö. Det blev succé: under två dagar besöktes Slottsparken av 20 000 personer!

Mer om folkfesterna i Malmö – och den fortsatta kulturpolitiska kampen mot Malmös socialdemokratiska politiker – kan man läsa i Örjan Svedbergs bok ”Hoola Bandoola, om ett band, en tid, en stad” (Ordfront). Ja, läs den! Det är den bästa genomgång som gjorts av Malmö under det politiska eller progressiva 70-talet.

Hela 40 år har gått sen den första folkfesten i Malmö. Skulle 40-årsjubiléet kunna firas bättre än att låta folkfesten återuppstå i just Slottsparken? Och det gör den nu i helgen den 4-5 juni. Klart jag måste dit och kolla om folkfesten år 2011 är som den var 1971.

Då var det en ”proggfest”, enligt Sydsvenskan. Men jag undrar det.

Visserligen medverkade både Hoola Bandoola och Nationalteatern men också amerikanske folk- och bluessångaren Spider John Koerner, Grus i dojjan och Cornelis Vreeswijk, som sjöng ”Folkfesten åt folket” till John Lennon-melodin ”Give Peace a Chance”. Den första folkfesten i Malmö var nog precis vad namnet sa – en folkfest.

Och visst, fler än Lars Åberg jobbade för och med den första folkfesten. Men hade det alls blivit en folkfest utan honom? Kanske eller kanske inte. Lars Åberg tog initiativet. Han var, som man hade sagt idag, entreprenören. Jag tycker vi ska minnas det.

(Trelleborgs Allehanda 2011)

Annonser

Arbetarhjälten Kalle Pedal (1949-85)

Peter Dahlqvist och Jeanette V Rosengren
Raka rör – Historien om Kal P. Dal
(Kira förlag)

Med boken ”Raka rör” har Peter Dahlqvist och Jeanette V. Rosengren rest ett äreminne över Karl-Göran Ljunggren (1949-85), mer känd som Kal P Dal eller Kalle Pedal.

Boken kunde inte ha börjat bättre. Läsarna bjuds på en tur genom dagens och gårdagens Arlöv med Bitte Ljunggren Eek, syster till Kalle, som guide. Det blir en stämningsfull tillbakablick på den miljö – den arbetarmiljö, ska betonas – som födde en skånsk slashas med mottot att rocka röven av hela Sverige.

Även om mycket är rivet och borta idag, både Regal, biografen som blev fritidsgård för traktens popband, och SJ:s bostadshus, där Bitte och Kalle växte upp mellan spåren (pappa var stins). Fast farfars och farmors hus på Hedgatan står kvar, också grinden är densamma. Vid parkeringsplatsen, där Wagonfabrikens anställda förut hade prunkade trädgårdar, finns Kal P Dals gata.

”Raka rör – Historien om Karl P Dal” är en såndär tjock, maffig artistbiografi och minnesbok, som de största rocklegenderna brukar ägnas. Dahlqvist och Rosengren har pratat med bandets medlemmar, andra musiker och artister, familjen, vänner och bekanta.

Här finns citat från intervjuer med Kalle (vilka strax förvandlades till ”The Kal P. Dal Show”), tidningsklipp och inte minst mängder med bilder, såväl ur familjealbumet som pressfoton. Per Sinding Larsen har skrivit förordet och Olle Berggrens minnesord har tryckts på nytt.

Kalle Pedals biografi växer fram som ett pussel. Ibland kolliderar bitarna, försöker tränga sig ner på samma plats. Så blir det när en biografi byggs på många olika personliga minnen, eftersom människor ju minns så olika. Men jag tycker det är kul, det också. Resultatet har blivit en levande biografi över en människa som berörde så många och så starkt att han fortfarande lever i deras – våra – minnen.

Tusen anekdoter återberättas, vissa nog mer sanna än andra. Som att Kalle Pedal egentligen var döpt till Carl Sven-Göran. Men inte kunde han väl heta Sven-Göran, anä, menade faster Elsa och döpte om honom hemma i vasken, till Karl-Göran.

Eller när Kalle med band inte fick spela på folkfesten i Malmö för att ”vi var inte kommunistiska nog”, enligt Kalle. Då körde de ändå till folkfesten med orkesterbilen och när det var slutspelat för kvällen så bar de upp instrumenten på scen och gav en extrakonsert.

Här finns också uppgifter som fördjupar bilden av Karl-Göran Ljunggren. Till exempel kontrasten mellan Kalle Pedals populära närradioprogram, sänt på Skånepartiets frekvens, och att han var gift med en invandrare. Eller tiden som FN-soldat i Sinaiöknen.

Redan på sidan 12, bredvid fotot av Kalle och bandet med en Koskenkorva i en raggarbil, har texten till titellåten Raka rör dragits upp i stor stil. Det får mig att förstå något som jag inte begrep förut – att Karl P Dal var en rockpoet.

Ja, ordagrant. Kalle Pedal lånade och stal amerikanska/engelska melodier och inspirerades av originaltexterna till att på fonetisk skånska med diverse slangord dikta egna texter som placerades i Arlöv med omnejd. Raka rör-texten är i klass med Bruce Springsteens skildringar av gänget på gatan.

Nog kunde han vara glyttigt påfrestande men Kalle skrev också allvarliga, proletära och faktiskt politiska texter. Som låtarna om Jonnie och Tuffe Sven, ett par killar det gick snett för. Min egen Kalle Pedal-favorit handlar om de ”arbetarhippiesar” som samlades nere vid AF, alltså Lunds studenthus. Likt en skånsk Lou Reed har Kalle uppmärksammat ett annat Lund, arbetarstaden Lund.

Mitt starkaste minne är från en musikfest vid Möllan i Arlöv, där jag skulle intervjua en motvillig Kalle Pedal till Musikens Makt. Varken Kalle eller MM:s redaktion tyckte det var en bra idé. Men det tyckte jag, det hävdade jag, det krävde jag. Också Kalle Pedal hörde hemma i den progressiva musikrörelsen. Punkt.

Det finns många sorters arbetarhjältar. Den rockande slashasen Karl-Göran Ljunggren från Arlöv var a working class hero; på sitt sätt.

(Något kortare i Kvällsposten 2010)