Din tvilling och min

Marie Hermanson
Himmelsdalen
(Albert Bonniers)

Hur ska romantiteln tydas?

”Himmelsdalen” på svenska och Himmelstal på tyska, dit är Daniel på väg för att besöka sin bror, Max, som är inlagd på sjukhus, ett slags hälsohem eller vad är det? Himmelsdalen ligger någonstans i Schweiz och är så vacker (ängssluttningar, granskog, vattendrag, by, värdshus och kyrka) att man kunde vara i himlen.

Hermanson skriver konstlöst (vilket också är en konst). Prosan är torr och saklig, närmast redogörande. Det börjar långsamt, de första sidorna var tröga att läsa (vilket kan vara meningen). Men så plötsligt har hon fångat mig, berättelsen börjar leva – med hjälp av språket.

När romanen övergår från det inledande behagliga stadiet till att bli allt mer obehaglig, när realismen får en allt större känsla av orealism, då fungerar det torra, konstlösa språket perfekt, både som en kontrast till själva berättelsen och för att fokusera på det som händer.

”Himmelsdalen” är uppbyggd som en spänningsroman, där informationen portioneras ut som ledtrådar och spår, så nu får jag vara försiktig.

Men så mycket kan avslöjas som att Daniel, om han rakar av sig skägget, och Max liknar varann på pricken. Max skulle behöva uträtta några saker utanför dalen och vårdhemmet, så han ber Daniel om en tjänst, att byta plats med honom, bara för några dagar.

Max ger sig av och Daniel tar hans plats. Men dagarna går, allt fler dagar går, utan att Max återvänder…

I en rad romaner – ”Värddjuret”, ”Musselstranden”, ”Hembiträdet” och ”Mannen under trappan” är några – har Marie Hermanson skrivit sig in och fast i en månggenre, där fantasy, realism, kriminellt och skräck blandas.

Om människan som sin egen tvilling, än god och än ond, har hon också skrivit flera gånger, främst i ”Tvillingsystrarna” men även ”Mannen under trappan” handlar nog om en människas dubbelnatur.

I romanen ”Himmelsdalen” blandas fantasi (snarare än fantasy) och realism, det onaturliga (men inte det övernaturliga) och det naturliga, det verkliga och det overkliga, på ett skrämmande märklöst sätt. De avlöser, går i och ur varann, precis som verkligheten, alltså den vi lever i, kan vara nog så overklig.

Ånyo: Vad är Himmelsdalen/Himmelstal? En fysisk eller en mental plats, en dröm som kan bli en mardröm. Den vetenskapliga (eller religiösa) idén – drömmen – om att skapa himmelriket på jorden i form av den perfekta, helt igenom goda människan. Det vill säga avskaffa ondskan med metoder som kan vara lika onda.

Marie Hermanson påminner oss om det självklara, ja, banala, som vi gång på gång verkar glömma bort (för att vi vill glömma det): varje människa är ond och god, god och ond, om vartannat.

Också en psykopat kan ha något gott i sig. Liksom en samarit kan vara ond. Är Max och Daniel tvillingar? Eller två delar av samma människa och mänsklighet; olika dagar, tider, situationer.

(Kristianstadsbladet 2011)

I deckarhyllan (mellan glömd landsbygd och drömd storstad): Christoffer Carlsson

Christoffer Carlsson
Den enögda kaninen
(Piratförlaget)

Christoffer Carlsson skrev, enligt min mening, fjolårets bästa svenska debutdeckare.

Om ni missat ”Fallet Vincent Franke” (Pocketförlaget) – en noir-thriller om en narkoman i Stockholm – så ta chansen och läs boken när den som synes nu kommit i pocket. Carlsson har dessutom gjort något föredömligt: försett pocketutgåvan med extramaterial, bl a den kriminallitterära essän ”Om populärkultur & noir i Fallet Vincent Franke”.

Christoffer Carlsson fortsätter att visa vilken lovande – ja, redan bra – författare han är i sin nya spänningsroman ”Den enögda kaninen” (Piratförlaget).

Medan debuten handlade om Carlssons nuvarande bostadsort så utspelar sig den här romanen i en miljö som lär påminna om hans uppväxt i ett litet samhälle på västkusten. ”Glesbygd noir” kallas genren på omslagets baksida (synonymt med country noir, landsortsnoir, landsortsmörker med mera).

Det handlar om ett grabbgäng (ja, mest grabbar men där finns en tjej eller två) på en ort som benämns Dalen.

Huvudpersonen David har gett sig av för att studera filosofi i Stockholm men kommer tillbaks för en sommar. Andra i gänget var på väg bort men blev kvar men är fortfarande på väg bort men kvar.

Var hör man hemma? Det handlar mycket om det. Att leva och överleva där man är eller någon annanstans.

Hemlig ungdomskärlek. Narkotika. Småstölder som leder till något värre – mycket värre! Ett övergivet hus där gänget samlas och deras kollektiva samveten spökar.

Christoffer Carlsson var stilist redan i debutboken och i ”Den enögda kaninen” har han skrivit ännu mer noga. Bättre än de flesta svenska deckarförfattare vet han vilken betydelse som språket kan ha för att bära och lyfta en historia.

Personteckningarna fylls i undan för undan. En långsamt stegrande stämning får marken och läsningen att gunga fram mot ”Uppgörelsen i Dalen”.

Spänningsroman och glesbygd noir men också – och framför allt – en tidsskildring. ”Den enögda kaninen” är skriven i glappet mellan glömd landsbygd och drömd storstad.

(Ystads Allehanda 2011)