Deckarkrönika: Smått och egenutgivet

Publiceras de bästa deckarna av stora förlag? Eller kan småförlags- och egenutgivna deckare vara lika bra? Jag skaffade några deckare från små förlag och började läsa…

Men först några ord om utseendet. Det är viktigt. Omslag och inlagor måste vara lika attraktiva som böcker från de stora förlagen. Annars riskerar småförlagsdeckare att varken bli sedda eller lästa.

Stefan Tegenfalk: ”Den felande länken” (Massolit).

Massolit gör snygga böcker. Det hade kunnat stå Bonniers på omslagen till sista delen av Stefan Tegenfalks kriminaltrilogi, ”Den felande länken”, och debutanten Lars Wilderängs technothriller ”Midvintermörker”.

Också Magnus Montelius debutdeckare ”Mannen från Albanien (Columbi Publishing) ser proffsig ut.

Mer tveksamt med ”Flickan i fönstret” och ”Återbetalningen” (Rekoförlag) av likaså debutanten Assar Andersson. Vass och hav respektive ett kyrktorn.

Lars Wilderäng: ”Midvintermörker” (Massolit).

Läslockande? Och slår man upp böckerna så ser de… ja, osvenska ut. Så här stora radavstånd kan det vara i amerikansk storpocket – men i Sverige?

”Domslut” (Ord Text Mening), som bör vara Ulla Bolinders femte deckare, har en damcykel på omslaget. Inget speciellt men inte heller storförlagens deckaromslag behöver vara bättre än så här.

På Sara Johnssons tredje deckare, ”Förföljd” (hennes eget Diamant Förlag), finns en övergiven bil.

Magnus Montelius: ”Mannen från Albanien” (Columbi).

Inte mer spännande det – men ännu värre är att pocketbokens text delats upp med så många blanka rader, det kan vara fyra blankrader på en sida. Det blir plottrigt.

Debutanterna Karin Carlssons ”Det keltiska korset” och Andreas Samuelssons ”Errolf Van Heede” (självhjälpsförlagen Vulkan och Recito) är svårlästa. Förstnämnda bok har satts med liten text och ojämn högerkant. Den andra är tryckt så kompakt att ett uppslag kan bestå av ett enda sammanhängande stycke!

Innehållet då, för den som kommer så långt…

Assar Andersson: ”Flickan i fönstret” (Rekoförlag).

Stefan Tegenfalk skriver rappa polisromaner, på samma gång svenska och internationella. SvT har option på filmrätten.

Det förstår jag, samtidigt som både den äldre manlige kommissarien och den kvinnliga polisen känns så fiktionsvanliga. Som om de stigit in från någon annan(s) polisroman.

Lars Wilderäng och Magnus Montelius skriver också rappt och spännande, särskilt för att vara debutanter.

Ulla Bolinder: ”Domslut” (Ord Text Mening).

Ville verkligen inget stort förlag ge ut Wilderängs thriller om en rysk invasion i Sverige eller Montelius journalistdeckare med bakgrund på 60-talet?

Mest personlig är Ulla Bolinder, en veteran som borde varit känd för hela deckar-Sverige. Vanlig intrig: en 45-årig tvåbarnsmor försvinner. Sättet att berätta är desto mer ovanligt: polisförhör och nedskrivna bandupptagningar, gjorda av en journalist.

Det ger ett starkt autentiskt intryck.

Assar Andersson borde också kunna vara en bra deckarförfattare. Men han har gjort något dumdristigt: skrivit en deckarföljetong om Trelleborg (med omnejd) i tre romandelar.

Sara Johnsson: ”Förföljd” (Diamant Förlag).

Allt fler, fler och fler trådar spinns. När första romanen tar slut har inte en enda tråd knutits ihop. Nästan så man kan läsa: forts följer.

Också nästa roman slutar ungefär likadant. Om jag inte varit journalist och läst i yrket, hade jag då fortsatt med den följande romanen/delen?

Karin Carlsson: ”Det keltiska korset” (Vulkan).

Sara Johnsson, som låter en mamma försvinna i Roslagen, och Karin Carlsson, som behandlar religion och pedofili i Halmstadstrakten och på Irland, gör alltför många utvikningar.

(Det dricks mycket kaffe i Roslagen.) Om en redaktör fått stryka vissa ord och meningar så kunde det ha blivit riktigt bra deckare.

Andreas Samuelsson svarar för den mest ofärdiga men ändå mest lovande deckaren.

Andreas Samuelsson: Errolf Van Heede /  ”Blodstänk & The Clash-linnen” (Recito).

Errolf Van Heede är Street Art-konstnär och amatördetektiv i Göteborg. ”Blodstänk & The Clash-linnen” lyder undertiteln. Varje kapitel inleds med ett artistnamn och en låttitel.

Jag trodde såna här unga rockdeckare bara skrevs i England. Fast här räcker inga nedstrykningar. Det krävs omskrivning och bearbetning. Då skulle Andreas Samuelsson kunna bli en ny – och unik – svensk deckarförfattare!

(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2011)

I krimihyllan: Ella Andersson, rättsläkare.

Elias Palm
Corpus delicti
(Ordfront)

Inte alls omöjligt att Ella Andersson, 39 år, kan bli en svensk Kay Scarpetta, rättsläkare och huvudperson i Patricia Cornwells amerikanska deckarserie.

”Lukten var helt enkelt något man vande sig vid”, läser jag.

Och så är det nog, man måste vänja sig om man i likhet med deckarbutanten Elias Palm och hans kvinnliga alter ego (?) Ella Andersson är rättsläkare i Lund respektive en namnlös romanstad. Men jag kan, trots att det gått 15 år, när som helst minnas och känna den svaga men så obehagliga lukten från ett reportagebesök på rättsmedicinen i Lund.

Ett lik på obduktionsbordet har kopplingar till Ella Anderssons barndom, då hon förlorade sin far i en eldsvåda. På en nätauktion får hon syn på en klocka som på pricken ser ut som den i det nedbrunna barndomshemmet.

Ella blir detektiv, vid sidan om arbetet, och inleder en privat undersökning av sin egen historia.

Fast Elias Palms debutdeckare ”Corpus delicti” innehåller betydligt mer än en kriminalintrig.

Han har gjort ett arbetsplatsreportage från en rättmedicinsk avdelning. Palm skildrar obducentens arbete med de döda, nakna kropparna lika professionellt som ömsint. Hans kvinnliga obducent månar om människans värde in i denna sista, avgörande stund.

Skildringen av Ella Andersson blir också ett nära och fint porträtt av en medelålders kvinna, i yrkes- och privatliv.

Efter fjorton år ska hon lämna sambon Markus och skaffa en egen lägenhet. Inga barn, är det för sent nu? Hon har inte heller något bra förhållande till sin mor och ännu sämre till mormor.

Både författaren och recensenten är ju män så ta mitt omdöme som ni vill – men härmed utnämns ”Corpus delicti” till en kvinnoroman, författad av en man.

Själva deckargåtan består av två ihopspunna trådar. Den ena tråden är en (över)klasskildring och den andra skildrar fördomar mot homosexuella, i tidigare generationer och än idag.

Mycket som ska placeras rätt.

Beskrivningen av rättsläkarens arbete kan ibland vara på gränsen till att bli för noggrann och någon gång hakar kriminaltråden upp sig. Men för att vara en deckardebut så hanteras alla ingredienser förvånansvärt skickligt och bra.

Elias Palm är inte årets bästa svenska deckardebutant (den utnämningen förtjänar Christoffer Carlsson för sin kombinerade noirthriller och gangsterroman ”Fallet Vincent Franke”) men Palm placerar sig som god tvåa.

(Skrivet till Kvällsposten 2010)

I deckarhyllan (mellan glömd landsbygd och drömd storstad): Christoffer Carlsson

Christoffer Carlsson
Den enögda kaninen
(Piratförlaget)

Christoffer Carlsson skrev, enligt min mening, fjolårets bästa svenska debutdeckare.

Om ni missat ”Fallet Vincent Franke” (Pocketförlaget) – en noir-thriller om en narkoman i Stockholm – så ta chansen och läs boken när den som synes nu kommit i pocket. Carlsson har dessutom gjort något föredömligt: försett pocketutgåvan med extramaterial, bl a den kriminallitterära essän ”Om populärkultur & noir i Fallet Vincent Franke”.

Christoffer Carlsson fortsätter att visa vilken lovande – ja, redan bra – författare han är i sin nya spänningsroman ”Den enögda kaninen” (Piratförlaget).

Medan debuten handlade om Carlssons nuvarande bostadsort så utspelar sig den här romanen i en miljö som lär påminna om hans uppväxt i ett litet samhälle på västkusten. ”Glesbygd noir” kallas genren på omslagets baksida (synonymt med country noir, landsortsnoir, landsortsmörker med mera).

Det handlar om ett grabbgäng (ja, mest grabbar men där finns en tjej eller två) på en ort som benämns Dalen.

Huvudpersonen David har gett sig av för att studera filosofi i Stockholm men kommer tillbaks för en sommar. Andra i gänget var på väg bort men blev kvar men är fortfarande på väg bort men kvar.

Var hör man hemma? Det handlar mycket om det. Att leva och överleva där man är eller någon annanstans.

Hemlig ungdomskärlek. Narkotika. Småstölder som leder till något värre – mycket värre! Ett övergivet hus där gänget samlas och deras kollektiva samveten spökar.

Christoffer Carlsson var stilist redan i debutboken och i ”Den enögda kaninen” har han skrivit ännu mer noga. Bättre än de flesta svenska deckarförfattare vet han vilken betydelse som språket kan ha för att bära och lyfta en historia.

Personteckningarna fylls i undan för undan. En långsamt stegrande stämning får marken och läsningen att gunga fram mot ”Uppgörelsen i Dalen”.

Spänningsroman och glesbygd noir men också – och framför allt – en tidsskildring. ”Den enögda kaninen” är skriven i glappet mellan glömd landsbygd och drömd storstad.

(Ystads Allehanda 2011)

Om den svåra konsten att skriva en deckare

Det verkar ju inte riktigt klokt men från början av 70-talet har jag läst 30 till 50 (ibland ännu fler) deckare om året. Sammanlagt uppåt 2000 deckare!

Vid det här laget borde jag alltså veta hur en bra kriminalroman ska vara. Ja, till och med hur en bra deckare ska skrivas. Kanske ska ta och skriva en egen deckare?

Olov Svedelid: ”Lär dig skriva spännande” (MBF). 

”Lär dig skriva spännande ” och ”Konsten att döda – Så skriver du en kriminalroman” av deckarförfattarna Olov Svedelid respektive Sören Bondeson är ett par läroböcker för oss som också vill bli deckarförfattare.

Olov Svedelid slår pekpinnen i katedern och talar om vad och hur en deckarförfattare inte får skriva och göra! Medan Bondeson ritar upp tabeller och scheman över hur en deckarförfattare måste skriva.

Kapitelplanering (två prologer), tids- och handlingsplaner (den senare liknar ett EKG-diagram), presentations-, osäkerhets- och nyckelfasen samt sjustegsmodellen.

Sören Bondeson: ”Konsten att döda – Så skriver du en kriminalroman”  (Ordfront).

Oj, så mycket att lära sig! Fast studerar man flitigt så verkar man bli lyckosam som deckarförfattare. Sören Bondeson håller även deckarkurser och i boken medverkar tre duktiga elever: Jens Lapidus, Åsa Larsson och Tove Klackenberg.

Ändå undrar jag om mina deckarfavoriter – till exempel Raymond Chandler, James Crumley, Dan Turèll, Jon Michelet, Ian Rankin, Dennis Lehane, Vicki Hendricks, Mark Billingham och Kristian Lundberg – har en susning vad Bondeson snackar om.

Som Rankin sagt till mig: ”Planera? Gör jag aldrig. Blir så tråkigt att skriva då.”

En myt att man bara sätter sig och skriver. Så kan man göra om man inte vill bli publicerad. Det gäller att kunna grunderna, veta hur viktig intrigen är för en deckare.

Svarar Sören Bondeson när jag ringer honom. Min kommentar: Rankin och Billingham försökte alltså lura mig?

Om man följer kriminalmallen alltför noga är inte risken då att deckaren liknar alla andra? undrar jag och nämner en av fjolårets, enligt mitt tyckte, sämsta svenska deckardebutanter.

Det visar att sig att också den författaren varit Bondesons elev. Han skrattar. Några elever vill han ”inte riktigt kännas vid”.

Följer du själv dina råd? ”Till natten lokalt snöfall” – din senaste noir-roman – har ju skrivits av en deckarförfattare som är lika sökande och friformig som Rankin och Billingham.

Njaaa, svarar Sören Bondeson. Han är nämligen också ”en såndär som tycker det kan bli tråkigt att skriva om man vet precis vad som ska hända i boken”.

Summering: Att skriva deckare är en sak. Att skriva gourmetdeckare – alltså en egen och personlig deckare som skiljer ut sig – det är en annan sak.

+ I boken ”221 bra deckare du bör läsa innan du mördas” ger Deckarakademins ledamöter korta men läslockande tips på favoritdeckare, från 1800-talet (pusseldeckarförfattaren E.T.A. Hoffman) och framåt.

– När förlagen till hösten börjar skära i deckarutgivningen verkar det som om de mest mallade och strömlinjeformade deckarförfattarna blivit kvar. Det var ju inte så kul.

(Krönika i Kristianstadsbladet 2011)

Årets svenska deckardebutant: Olle Lönnaeus

– Jättekul! Jag blev väldigt glad. Det är ju ett fint pris och ett erkännande av att romanen är bra. Och det känns extra bra också för att ”Det som ska sonas” är min första roman.

Så svarar Olle Lönnaeus, journalist på Sysvenskan och deckardebutant, när jag ställer den obligatoriska frågan: Hur känns det att ha fått Svenska Deckarakademins debutantpris?

– Men deckare? tillägger Lönnaeus. Var går gränsen till deckargenren? När jag skrev så tänkte jag inte på ”Det som ska sonas” som en deckare. Jag skrev en spänningsroman med politiska undertoner, trodde jag.

– Miljön är ju Tomelilla, där jag växte upp. Jag ville skriva en berättelse om det lilla samhället och brott är ett bra sätt att dramatisera ett skeende. Det var därför som debuten blev en spänningsroman.

– Vissa tycker att det är en mörk och dyster roman. För några veckor sen var jag i Tomelilla och pratade om boken. Då fick jag frågan varför jag gjort en så mörk skildring av Tomelilla.

– Det finns fler berättelser att skriva om Tomelilla men jag skildrar samhället genom romanpersonerna. De blev utstötta, står lite utanför samhället. De har en mörk syn på Tomelilla. Min berättelse skrevs utifrån deras perspektiv.

– Men nog finns det också humor i boken? säger Lönnaeus.

Intervjuaren och deckarläsaren Eriksson bor inte i Tomelilla men väl i den skånska kommunen Sjöbo, blott några mil därifrån. Stämningarna från romanens Tomelilla kan jag känna igen också i Sjöbo.

– Läsare i andra små svenska samhällen har hört av sig och sagt precis så. Inte bara i Skåne utan de kan bo i Sveg eller Vetlanda. De känner igen stämningen. På alla små orter finns nog en liknande rädsla för det okända och nya.

Var det inte svårt att byta från journalistik till skönlitteratur? Det går ju inte att använda samma prosa, journalistsvenskan, om man skriver en roman.

– Som journalist vill man ju skriva sant och relevant. Man ska vara pålitlig. Om man skriver en roman på samma sätt så blir det övertydligt, man skriver folk på näsan. En skönlitterär författare ska bara antyda och väcka frågor hos läsaren. Så det tog lite tid. De första versionerna av ”Det som ska sonas” blev för övertydliga. Jag fick skriva om.

Ja, det tog två år för dig att skriva debutromanen. Men nästa roman ska komma redan till hösten 2010! Också en spänningsroman med politiska undertoner?

– Jag vet inte om jag hinner skriva klart till nästa höst, men det är ambitionen. Det blir en spänningsroman i samma miljö men med andra huvudpersoner. Berättelsen om journalisten Konrad Jonsson känns avslutad. Däremot kan några bipersoner komma med också i nästa bok.

En sista fråga: När jag läste och recenserade ”Det som ska sonas” så undrade jag om man verkligen kan köra in i Tomelilla med bil på det sättet som Konrad Jonsson gör i bokens inledning.

– Du fick nog in en poäng där, säger Olle Lönnaeus. Jag ville att skildringen skulle vara verklighetstrogen men samtidigt är det ju en roman. Några gånger avvek jag från realismen för att visa att boken är skönlitteratur.

(Ystads Allehanda 2009)