Etikettarkiv: Debutdeckare

Kom ihåg att du är dödlig…

Elias Palm
Memento mori
(Ordfront)

Elias Palm Memento MoriElias Palm, rättsläkare i Lund, deckardebuterade 2010 med romanen ”Corpus delicti”. Hans huvudperson – Ella Andersson, 39 år – var likaså rättsläkare i en namnlös romanstad.

Palm skrev spännande och bra. Och initierat, förstås. Författaren och huvudpersonen lovade att bli svenska – och betydligt mer trovärdiga – motsvarigheter till amerikanskan Patricia Cornwell och hennes fiktiva rättsläkare Kay Scarpetta.

Men uppföljaren, ”Causa mortis” (2011), utspelades till stor del utanför rättsläkarstationen. Inte längre en svensk rättsläkardeckare utan mer av internationell actionthriller och äventyrsroman. Ella Andersson började faktiskt anta likheter med Lisbeth Salander.

Mindre personligt och mer som hur många andra deckare som helst, tyckte jag.

I nya ”Memento mori” förenas rättsläkardeckaren med såväl actionthrillern som samhällsromanen. Tema: rättsväsendets utsatthet, personliggjort av åklagare och även rättsläkare, kontra en allt mer organiserad och brutal brottslighet.

Inte heller här återkommer Ella Andersson till rättsläkarstationen utan fortsätter att verka som en annan, något äldre Salander. Jo, i viss – brutal och hemsk – mån återvänder hon ändå till kollegerna vid rättsmedicinen.

Ett paket avlämnas med bud på avdelningen för rättsmedicin. Tejpen rivs bort – då känns stanken. I paketet finns ett avhugget huvud som kan identifieras med hjälp av tandkort. Det är… Ellas huvud.

Ska den kvinnliga huvudpersonen försvinna – mördas – ur handlingen? Läsaren kanske anar och hoppas att berättelsen kommer att vända mot slutet, fast riktigt säker kan ingen vara…

Ännu mer spännande och otäckt – ja, riktigt ruggigt på sina ställen. Ännu bättre berättat med en puls av drivande samhällspatos. Än i debutdeckaren, alltså.

Med ”Memento mori” har Elias Palm tagit examen i deckarförfattande. Han är deckarförfattare på allvar. Jag längtar redan efter ännu en deckare av Palm – antingen en fjärde bok med… nej, nu höll jag på att avslöja för mycket… eller första titeln i en ny deckarserie.

(Kvällsposten 2013)

Annonser

Maria Lang återläst (och -tittad)

Hade någon rådfrågat mig om vilka titlar som bör vara lämpliga att filma så skulle jag ha börjat med att nämna ”Ofärd i huset bor” (från 1959).

En av mina favoriter ur Maria Langs långa deckarproduktion, som inleddes med ”Mördaren ljuger inte ensam” (1949) och fortsatte med (minst) en titel per år fram till ”Se Skoga och sedan…” (1990). Maria Lang, egentligen Dagmar Lange (född 1914), avled året därpå.

”Ofärd i huset bor” är inte hennes bästa deckare. Däremot blev boken något av en nystart för både författaren och läsarna. Från och med där och då kan hennes deckare beskrivas som kvinnoromaner.

Camilla Martin bor i ett hyreshus på Östermalm i Stockholm. Hon är operasångerska och blivande hustru till kommissarie Christer Wijk. De möts för allra första gången i den här romanen.

Camilla är en modern kvinna: stark och självständig. Inte underlägsen sin make utan hon arbetar, lever och älskar på samma nivå och med samma rätt.

Också tidigare fanns en kvinna i Lang-deckarnas centrum. Men som Maria Lang uttryckte det: ”Jag var så trött på Puck Bure.”

I debutdeckaren, alltså ”Mördaren ljuger inte ensam”, skriver Puck på sin licentiatavhandling (ämne: Fredrika Bremer) och heter Ekstedt. Snart ska hon gifta sig med Einar Bure, blivande doktor i historia, och byta efternamn.

Maria Lang-skulptur i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Visst kan Puck vara ungdomligt fräck – som när hon förfasar sin pappa Johannes, professor i egyptologi, med att högt och tydligt säga att ett par grannar ”ligger” med varann. Men hon är ändå fast i gamla könsrollsmönster.

Har Pampas produktion/TV 4, som nu inlett filmatisering av sex stycken Lang-deckare, tänkt sig en Puck Bure-serie?

De börjar i alla fall med debuten och ska fortsätta med ytterligare fem tidiga titlar: ”Mördaren ljuger inte ensam”, ”Inte flera mord” (1951), ”Rosor, kyssar och döden” (1953), ”Tragedi på en lantkyrkogård” (1954), ”Kung Liljekonvalje av dungen” (1957) och ”Farliga drömmar” (1958).

Puck är jag-berättaren som för handlingen framåt i de tidiga deckarna. Så hade jag för mig – men det stämmer inte riktigt. Vilket jag upptäcker vid en omläsning av de titlar som nu ska filmas (och ännu fler Lang-deckare). I ”Farliga drömmar” saknas ju Puck.

Men kunde Arne Mattsson stryka Puck och Einar Bure ur persongalleriet när han redan 1960 gjorde film av ”Tragedi på en lantkyrkogård” så kan väl Puck också skrivas in?

Skulle inte förvåna mig om Puck Bure blir den sekreterare som i ”Farliga drömmar” hjälper författaren – ”förlagets älskling och plågoris” – Andreas Hallman.

Eller ska filmerna ha något annat tema?

Skildringen av småstaden Skoga (egentligen Nora, där Maria Lang växte upp och dit hon återvände) ligger ju nära. Nej, bara en och en halv av de uppräknade Lang-deckarna har Skoga som kriminell miljö.

Maria Langs egen gränd i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Undrar om inte produktionsbolaget och TV4 sneglat på den engelska TV-succén med kommissarie Barnaby i Midsomer? De vill nog göra något liknande i Sverige: en småpysslig och pusslig kriminalserie med ond bråd död i nostalgiska landsbygdsmiljöer.

I så fall hoppas jag att de inte glömmer bort att Maria Lang – faktiskt! – var både bitsk och radikal.

Sexualiteten – olika sorters sexualitet och förhållanden – är en röd tråd. ”Mördaren ljuger inte ensam” – som alltså kom så tidigt som 1949 – skildrar lesbisk kärlek.

Lang gisslar småstadens fördomar och dubbelmoral. I ”Inte flera mord” förekommer en lång rad Nora-bor som säger en (moralisk) sak men har gjort eller gör något annat (”omoraliskt”).

Människor är olika. Många är speciella. Om vi inte skadar någon – låt oss vara! Så kan Maria Langs budskap sammanfattas.

Är deckarna värda att återutge? Åtminstone en handfull eller två.

Fast vi i Maria Langs inofficella fan club har olika åsikter om vilka som ska återutges. De tidiga med Puck eller lite senare med Camilla? Några Skoga/Nora-deckare?

Vad samtliga Maria Lang-fans kan enas om är att debuten ”Mördaren ljuger inte ensam” alltid ska finnas i tryck. En svensk deckarklassiker!

Maria Lang/Dagmar Lange är begravd på kyrkogården i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Maria Lang-favoriter:

”Mördaren ljuger inte ensam” (1949)
”Ofärd i huset bor” (1959)
”Vår sång blir stum” (1960)
”Tre små gummor” (1963)
”Svart sommar” (1966)
”Staden sover” (1970)

Böcker om Maria Lang:

Hans Sahlmén: ”Mord var hennes liv”
Maria Lang: ”Vem är du? Dagmar Lange eller Maria Lang.”

(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012)

I deckarhyllan (mellan glömd landsbygd och drömd storstad): Christoffer Carlsson

Christoffer Carlsson
Den enögda kaninen
(Piratförlaget)

Christoffer Carlsson skrev, enligt min mening, fjolårets bästa svenska debutdeckare.

Om ni missat ”Fallet Vincent Franke” (Pocketförlaget) – en noir-thriller om en narkoman i Stockholm – så ta chansen och läs boken när den som synes nu kommit i pocket. Carlsson har dessutom gjort något föredömligt: försett pocketutgåvan med extramaterial, bl a den kriminallitterära essän ”Om populärkultur & noir i Fallet Vincent Franke”.

Christoffer Carlsson fortsätter att visa vilken lovande – ja, redan bra – författare han är i sin nya spänningsroman ”Den enögda kaninen” (Piratförlaget).

Medan debuten handlade om Carlssons nuvarande bostadsort så utspelar sig den här romanen i en miljö som lär påminna om hans uppväxt i ett litet samhälle på västkusten. ”Glesbygd noir” kallas genren på omslagets baksida (synonymt med country noir, landsortsnoir, landsortsmörker med mera).

Det handlar om ett grabbgäng (ja, mest grabbar men där finns en tjej eller två) på en ort som benämns Dalen.

Huvudpersonen David har gett sig av för att studera filosofi i Stockholm men kommer tillbaks för en sommar. Andra i gänget var på väg bort men blev kvar men är fortfarande på väg bort men kvar.

Var hör man hemma? Det handlar mycket om det. Att leva och överleva där man är eller någon annanstans.

Hemlig ungdomskärlek. Narkotika. Småstölder som leder till något värre – mycket värre! Ett övergivet hus där gänget samlas och deras kollektiva samveten spökar.

Christoffer Carlsson var stilist redan i debutboken och i ”Den enögda kaninen” har han skrivit ännu mer noga. Bättre än de flesta svenska deckarförfattare vet han vilken betydelse som språket kan ha för att bära och lyfta en historia.

Personteckningarna fylls i undan för undan. En långsamt stegrande stämning får marken och läsningen att gunga fram mot ”Uppgörelsen i Dalen”.

Spänningsroman och glesbygd noir men också – och framför allt – en tidsskildring. ”Den enögda kaninen” är skriven i glappet mellan glömd landsbygd och drömd storstad.

(Ystads Allehanda 2011)