Serier och andra teckningar

Liv Strömquist visar serier
Neon, Brösarp

Liv Strömquist växte upp på Österlen, närmare bestämt i Ravlunda, så naturligtvis ska hon ställa ut på Neongalleriet i Brösarp. Hon visar typiska exempel ur sin produktion: skämtteckningar och seriestrippar, oftast svart tusch på vitt papper men också någon serie i färg.

Titeln på en av serierna, ”Våra mest älskade torskar”, anger tonen. Inte alltid men ofta kan hon uttrycka sig så grovt – och grövre ändå – att just det tonläget stannar kvar som karaktäristik av serietecknaren Liv Strömquist.

Ur serien ”Det är sant, kulturtant”.

Hon kombinerar text och bild, ibland trängs bilden undan av en text som kräver läsning. Det är lite synd, eftersom Strömquist är en skicklig seriekonstnär som både kan teckna streckfigurer och använda mer teknik, när hon tycker det behövs.

Vissa teckningar och serier bjuder in publiken och lockar till diskussion.

Som skämtteckningen av en kvinna med det enkla men tänkvärda budskapet: ”Jag gråter i en jourbutik. Det kan man göra dygnet runt.”

Eller när två ”gubbar” har ett så att säga kvinnligt samtal och den ena gubben säger att det är ”en såndär dag när man bara känner sig, misslyckad, ful och tjock”.

Andra teckningar delar upp publiken – för och emot. Som den nämnda torskserien men också serierna om svenska ”kulturtanter” och sångerskan Whitney Houston.

Inte så att jag känner mig träffad (och gör jag det så står jag ut) men Strömquists grova – ja, nyanslösa – ja, ensidiga – kritik av mäns kvinnosyn träffar även de kvinnor som ”älskar” dessa ”torskar” (Fröding, Bellman, Werup med flera) och betalar ”inträdet till en pjäs av en obegåvad manlig isterbuk”.

Ur serien ”Jag tänker på Whitney” (version med text).

Skildringen av Whitney Houstons kärlek till Bobby Brown är direkt elak. Jag trodde de var söndriga, problemfyllda människor, bägge två.

Återkommande fråga när tecknade serier visas som konst i gallerier: Fungerar Liv Strömquists teckningar på en vägg? Javisst och det märkte ni väl, varför skulle jag annars bli så engagerad?

Även om jag önskar att Strömquist tagit ett steg till och beaktat att konsthallen är en annan visningsform än sidan i ett seriealbum. Ett – enda – sådant exempel syns på Neonutställningen.

Den teckning i svart, vitt och grått, som inleder serien ”Jag tänker på Whitney”, finns också i separattryck – utan text. Då växer teckningen. Minnet av serien och de tankar som väcktes, ilskan och sympatin, följer med och får bilden att bli större, än mer innehållsrik.

(Kvällsposten 2010)

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s