Seriestadens grundare: Gunnar Krantz

Vi träffas förstås på Malmös nya museum för tecknade serier. Nej, det där var ett försök att förverkliga mina framtidsförväntningar i förväg (återkommer till detta). Tar om från början: Som den konstnär han är har serietecknaren Gunnar Krantz och jag stämt träff på Malmö konsthall.

Närmare bestämt i kaféet, där vi genast i kaffekön börjar prata om praktik kontra teori.

– De är lika viktiga. De hör ihop.

– Det speciella med Malmö högskola är kombinationen av teori och praktik. Det hålls seriehistoriska föreläsningar men de studerande får också prova på att teckna serier, på papper och digitalt.

– Liksom det är viktigt att Serieskolan både undervisar i serieteckning och ger branschorientering åt blivande serietecknare. Vilka arbetsmöjligheter finns? Vad ska man ta betalt? Hur startar man ett företag? Vad innebär upphovsrätten?

– Också jag, för att kunna vara lärare, måste ha kvar min förankring i det praktiska arbetet. Alltså fortsätta att teckna serier.

Gunnar Krantz. Foto: Cherister Järeslätt.

Säger Gunnar Krantz, tidigare lärare på Serieskolan i Malmö och nu universitetslektor i visuell kommunikation på K3 (institutionen för Konst, kultur och kommunikation) vid Malmö högskola.

Sen går samtalet åt ett mer personligt håll – till Gunnar Krantz själv, serietecknare och konstnär. Ja, det är väl samma sak. Nej, vi är inte helt överens om det.

– Tecknade serier kan vara konst, menar Krantz och tar ”Vin och vatten” – ett seriealbum från 2008 – som exempel.

– Där målade jag med akvarell. Serierutorna kunde varit målningar. Jag har ju också utbildat mig till konstnär – i måleri – på bland annat konstskolan Forum i Malmö.

Aktuell Gunnar Krantz-box med två samlingsalbum.

Såväl målningar och skulpturer som seriealbum är konst, hävdar intervjuaren. Det handlar bara om olika konstnärliga uttrycksformer.

Å andra sidan: när skrev en svensk konstkritiker om ett seriealbum? Konstkritiker verkar tycka att tecknade serier aldrig är konst.

– På 90-talet nådde svenska serietecknare – ja, svensk seriekonst då – plötsligt ut till en väldigt stor publik. Serier uppmärksammades i media – men inte av konstkritikerna.

– De vill höra till en inre krets som kan och förstår mer än allmänheten. Kritikerna tycker att konst ska inte alla kunna förstå sig på. Det är förstås nonsens.

Att vi träffas just nu beror på den nya, stora och tunga Gunnar Krantz-boxen med två retrospektiva samlingsalbum, ”Med största möjliga allvar” och ”Från Superangst till Seriestaden” (Optimal press). Vikt: 5,5 kg.

Ruta ur albumet ”Alger” (1986).

Boxen (serier, foton, texter med mera) följer Krantz från albumserien ”Alger” (1986) och framåt. Man ser hur tecknarstilen skiftat genom åren, från franskinspirerad fotorealism till streckteckningar typ telefonklotter, svartvitt och färg.

– Hur jag tecknar beror på vad jag vill berätta. Berättelsen hittar sitt eget uttryck. När jag tecknar självbiografiskt – men genom en annan person – måste den personen bestämma uttrycket.

– Efter att ha blivit klar med ett projekt – en serie, ett album eller flera – så går jag vidare. Jag vill inte fastna i det repetitiva, i en enda stil.

Krantz-boxen når inte fram till idag utan slutar 1998, då Gunnar Krantz myntade ordet och begreppet Seriestaden. I samband med utgivningen av serieantologin ”Allt för konsten” (också Optimal) – sju av tio medverkande bodde i Malmö – ordnade Krantz vad han kallade ett ”PR-konvent” på kulturcaféet Inkonst i Malmö.

När Lund utnämnts till Popstad så kunde väl Malmö vara Seriestaden? Det fick bli namnet på serieevenemanget.

Självporträtt: Gunnar Krantz, 15 år.

Hur många serietecknare fanns i Malmö då?

– En dryg handfull.

Hur många finns idag?

– Ingen aning, det är omöjligt att räkna Malmös alla serietecknare.

Namnet kom alltså innan Malmö blivit en seriestad. Året efter, 1999, startade utbildningen i serieteckning på Kvarnby folkhögskola och år 2000 drogs Serieskolan igång på allvar av Fredrik Strömberg (då serierecensent i Arbetet, nu bland annat redaktör för Seriefrämjandets tidskrift Bild & Bubbla) tillsammans med serietecknarna Tony Cronstam och just Gunnar Krantz.

Under åren har uppskattningsvis plus 100 nya serietecknare utbildats på Serieskolan. Några av de mest uppmärksammade: Niklas Asker, Malin Biller, Sara Granér, Liv Strömquist, Daniel Ahlgren, Fabian Göransson, Knut Larsson…

En stor del av Seriestaden – Kvarnby folkhögskola/ Serieskolan och organisationen Seriefrämjandet, seriekollektiven C’est bon och Seriestudion – finns idag samlad i kulturhuset Mazetti på Bergsgatan. Det enda som fattas är väl ett seriemuseum?

– Ja, det vore ju skoj! utbrister Gunnar Krantz.

– Jag ångrar att jag inte sparade någon teckning från varje elev på Serieskolan, tillägger han.

Omslag till samlingsalbumet ”Från Superangst till Seriestaden” av Gunnar Krantz.

– Efter de serieutställningar som jag satt ihop så vet jag att tecknade serier lockar stor publik. Inga kända serienamn behövs heller, det är själva serierna som lockar. De flesta – alla – har ett förhållande till tecknade serier.

Var i Malmö ska ett seriemuseum placeras? Intervjuaren föreslår Arbetethuset (som väl står halvtomt?) på andra sidan gatan till seriecentret på Mazetti.

– Antingen Västra hamnen eller Möllevången, funderar Gunnar Krantz. Jo, någonstans vid Möllevången blir nog bäst.

Namn Gunnar Krantz.
Ålder 50 år.
Född I Stockholm, kom till Kivik som treåring och har även bott i Kristianstad, Stockholm och Malmö, från1988.
Utbildning Studerat till målande konstnär i Kristianstad, Stockholm och på Forum i Malmö.
Gjort Tilldelades seriepriset Urhunden för debutalbumet ”Alger” (1986) och har gett ut många seriealbum i olika tecknarstilar, varit kursansvarig på Serieskolan i Malmö och lektor i design på högskolan för Design och konsthantverk i Göteborg, ställt ut serier och annan bildkonst på museer och gallerier.
Idag Universitetslektor i visuell kommunikation på K3, Malmö högskola och fortfarande serietecknare.
Aktuellt Retrospektiv samlingsbox med två album, ”Med största möjliga allvar” och ”Från Superangst till Seriestaden”.
Speciellt Myntade begreppet Seriestaden redan innan Malmö blivit en seriestad
Hemsida www.seriekonst.se

På Ystads konstmuseum: tecknade serier och andra teckningar

Sånt som händer
Teckning
Lars Arrhenius, Magdalena Dziurlikowska, Carin Ellberg, Anneli Furmark, Ragnar Persson, Liv Strömquist
Ystads konstmuseum t o m 20/5

”Gränserna blir allt mer otydliga kring vad som är serieteckning och vad som är konst”, läser jag på museets hemsida. Formuleringen bör väl betyda att tecknade serier ibland – men inte alltid – är konst. Denna syn på seriekonst präglar teckningsutställningen på Ystads konstmuseum.

”Sånt som händer” innehåller inte enbart serieteckningar, inte heller enbart teckningar. Men samtliga sex konstnärer har arbetat med eller utgått från teckning.

Här finns färg- och svartvita teckningar, i blyerts, tusch och olika färgtekniker, ofta ihop med en pratbubbla eller annan text.

Liv Strömquist.

Den mångprisbelönta Liv Strömquist tar emot vid ingången. Eller tvärtom: det gör hon inte. Hon representeras blott av – ur hela hennes produktion! – några få uppförstorade skämtteckningar med feministisk udd.

Den som aldrig sett nåt av Strömquist lär inte känna henne och känner man till henne så erbjuds ingenting nytt.

För små teckningar på för stora väggar, så kan visningen av Lars Arrhenius, Magdalena Dziurlikowska, Carin Ellberg och Anneli Furmark beskrivas. När teckningar publiceras på papper begränsas betraktandet av tidningens eller albumets format.

På museiväggen utgörs formatet av det stora rummets hela volym. Teckningarna förminskas och försvinner, särskilt serieteckningarna är så svårtittade att det blir tröttsamt.

Magdalena Dziurlikowska: ur videon ”Don´t mention the music”. 

Magdalena Dziurlikowskas seriesidor, där färgteckningar blandas med foto, fungerar bäst. Dels för att de har något större format men främst beror det på att hon kompletterat med en video, som kunde varit en serie.

Videon skildrar omusikalitet, självbiografiskt och småleende. En av de tecknade serierna är en lika fyndig uppgörelse med fördomar om ålderskillnader i ett kärleksförhållande.

Sämst fungerar Anneli Furmarks serie, lågmäld till både färgtoner och berättelsen, om en pojkes besök på Island med mamma och hennes fästman.

Anneli Furmark: från seriealbumet ”Jordens medelpunkt”.

Hur många = få orkar stå och gå, titta på och läsa en tecknad serie som sträcker sig runt en, två, tre, fyra, fem väggar?

Lars Arrhenius bidrar med sin första tecknade serie: än svartvit och än vitsvart, få ord men desto mer stämning, humor möter tragik.

Lars Arrhenius: ur albumet ”Svarta bubblor”.

En seriesida kan bestå av åtta svarta serierutor, i en av rutorna finns en pratbubbla: ”Håll tjeften!” Varje sida blir en tavla att betrakta men känslan av tecknad serie ringlar bort längs väggen…

Än mer intimitet kräver Carin Ellbergs spröda små akvarellmålade figurer på A4-papper med mycket vitt, samt en text i stil med: ”Följ mig in i det vita pappret”.

Carin Ellberg.

Men varför har Ystads konstmuseum, som ju kännetecknats av sina suveräna hängningar, placerat Ellberg i något som närmast är en passage?

Ragnar Persson är den enda konstnären som presenteras i helfigur.

Persson har intagit ett eget litet rum, överfyllt väggarna med teckningar och kollage i gråskalig blyerts och svartvit tusch men även färg. Motiv: han själv i naturmiljö, fåglar och andra djur.

Golvet täcks av mattor med liknande motiv, en stor Madonnaskulptur och ett par svarta häst- och fågelskulpturer står på mattorna.

Ragnar Persson. Samtliga bilder/foton från Ystads konstmuseum.

Märkligt och mäktigt. Som att träda in i en skogsdunge med den hårdaste metallrocken i öronen.

Tyvärr har ”Sånt som händer” blivit en utställning som förringar fyra och en halv av de medverkande – annars så intressanta – konstnärerna. En lika seglivad som felaktig myt bland curatorer och dylika att tecknade serier måste hänga på en vägg för att bli konst.

Tecknade serier är konst. Punkt.

När seriekonst ska visas på en utställning krävs fler och bättre idéer än i Ystad. Liv Strömquist, Anneli Furmark, Carin Ellberg, Lars Arrhenius och även Magdalena Dziurlikowska hade kommit mer till sin rätt om bara några tidningar och album med deras teckningar placerats på ett bord.

(Kvällsposten 2012)

Serier och andra teckningar

Liv Strömquist visar serier
Neon, Brösarp

Liv Strömquist växte upp på Österlen, närmare bestämt i Ravlunda, så naturligtvis ska hon ställa ut på Neongalleriet i Brösarp. Hon visar typiska exempel ur sin produktion: skämtteckningar och seriestrippar, oftast svart tusch på vitt papper men också någon serie i färg.

Titeln på en av serierna, ”Våra mest älskade torskar”, anger tonen. Inte alltid men ofta kan hon uttrycka sig så grovt – och grövre ändå – att just det tonläget stannar kvar som karaktäristik av serietecknaren Liv Strömquist.

Ur serien ”Det är sant, kulturtant”.

Hon kombinerar text och bild, ibland trängs bilden undan av en text som kräver läsning. Det är lite synd, eftersom Strömquist är en skicklig seriekonstnär som både kan teckna streckfigurer och använda mer teknik, när hon tycker det behövs.

Vissa teckningar och serier bjuder in publiken och lockar till diskussion.

Som skämtteckningen av en kvinna med det enkla men tänkvärda budskapet: ”Jag gråter i en jourbutik. Det kan man göra dygnet runt.”

Eller när två ”gubbar” har ett så att säga kvinnligt samtal och den ena gubben säger att det är ”en såndär dag när man bara känner sig, misslyckad, ful och tjock”.

Andra teckningar delar upp publiken – för och emot. Som den nämnda torskserien men också serierna om svenska ”kulturtanter” och sångerskan Whitney Houston.

Inte så att jag känner mig träffad (och gör jag det så står jag ut) men Strömquists grova – ja, nyanslösa – ja, ensidiga – kritik av mäns kvinnosyn träffar även de kvinnor som ”älskar” dessa ”torskar” (Fröding, Bellman, Werup med flera) och betalar ”inträdet till en pjäs av en obegåvad manlig isterbuk”.

Ur serien ”Jag tänker på Whitney” (version med text).

Skildringen av Whitney Houstons kärlek till Bobby Brown är direkt elak. Jag trodde de var söndriga, problemfyllda människor, bägge två.

Återkommande fråga när tecknade serier visas som konst i gallerier: Fungerar Liv Strömquists teckningar på en vägg? Javisst och det märkte ni väl, varför skulle jag annars bli så engagerad?

Även om jag önskar att Strömquist tagit ett steg till och beaktat att konsthallen är en annan visningsform än sidan i ett seriealbum. Ett – enda – sådant exempel syns på Neonutställningen.

Den teckning i svart, vitt och grått, som inleder serien ”Jag tänker på Whitney”, finns också i separattryck – utan text. Då växer teckningen. Minnet av serien och de tankar som väcktes, ilskan och sympatin, följer med och får bilden att bli större, än mer innehållsrik.

(Kvällsposten 2010)