Kajsa Grytt
Garaget, Hammenhög
”En gång till … har aldrig känt så här förut”, sjunger hon i låten ”Allt faller”.
Det är en nyckelformulering, en exakt beskrivning av den dragkamp som kännetecknar Kajsa Grytts sång, musik och liv. Ljuslågan som lockar och skrämmer, som hon söker sig till samtidigt som hon försöker rädda sig från att brinna upp.
Hon poängterar: ”Jag vill bara ha mer” (också i ”Allt faller”).
Kajsa med band. Foto: Joakim Kocjancic.
Konserten bygger på Kajsas senaste album, ”En kvinna under påverkan”, samt några låtar från Tant Strul och även duon med Malena Jönsson. Men de äldre låtarna snarare stör än kompletterar. Kanske för att jag följt Kajsa Grytt så länge att vet jag hur jag vill ha Tant Strul.
Jari Haapalainen, som producerade nya albumet, leder Kajsas fyrmannaband. En oerhört skicklig elgitarrist men exakt i motsats till spontan. Ibland är kompet lite för mycket av högljudd, muskulös rock. Det blir mer luft och fler nyanser då också Kajsa tar på sig sin elgitarr.
Men usch, så negativt jag skrev. Det här var en suverän konsert! Jag är mycket förtjust i Kajsas förmåga att göra låtar som åbäkar sig fram till en melodi. Där finns egentligen inga melodier men de är bra. Och varje text är en berättelse som snittar ut en bit levande liv.
Hon sjunger om kärleken förstås, i låt efter låt: ”Jag klarar mig ändå”, ”Jag ska ramla och trilla”, ”Den finländska dimman”, ”Som om himlen var här”… Kärleken som kärlek i sig men också en symbol för hela livet. Räddaren i nöden men även som livets Karon.
”Min pojke och Manhattan” och ”Femton” är ömma, lite sorgsna mammasånger. Kajsa Grytt har precis fyllt 50. En bekymrad mor och en kvinnlig rockstjärna, som på scen (och i livet?) lever ut sin kvinnliga rockstjärnemyt.
Hon sjunger som ingen annan än sig själv. Om det är ordet: Kajsa sjunger, ropar, skriar tills hon blir ett med texten och melodin. Då tar rösten över, börjar leva sitt eget liv.
Rösten – hennes sång, rop, ljud – kommer inifrån hela hennes kropp och liv. Oetmotståndligt. Då finns det ingen i Sverige som sjunger bättre och inte vackrare heller. Där upphör musiken att vara musik och blir liv till 100 procent.
Sista låten heter ”Därför”, en smocka mot girighetens egoistiska samhälle: ”Det är farligt, det är sjukt …”
(Ystads Allehanda 2011)
Erikssons kultursidor 